Okategoriserade 21 juni, 2006

Tillbaka hos den hemgjorda revolutionen

Lagen och rösträtten står mot högerns grepp över tidningar och polis. Revolutionen i Venezuela har vunnit, men kampen fortsätter.

– Kom och köp! Nya lagen om social trygghet, lär känna dina rättigheter, ropar försäljarna vid Parque Central i Caracas. Storsäljaren är annars pocketversionen av landets konstitution. Venezuela har haft en vänsterregering sedan 1998. Sedan dess har vänstern sopat banan med kontrarevolutionärerna i varenda val. Men högern behärskar fortfarande stora delar av samhället, de äger företagen och nästan alla tidningar och tv-kanaler.
Det är därför vänstern i Venezuela har satsat så mycket på val och på täta folkomröstningar. Det är bara i vallokalen som den fattige förortsbon är lika mycket värd som den rike företagsledaren. Och eftersom de fattiga är många fler, röstar de fram en regering som gynnar dem, vad än de rika skriver i sina tidningar. Lagboken och röstsedeln är de fattiga venezolanernas främsta vapen. Det låter kanske jättetöntigt och reformistiskt. Men det fungerar.
Utvecklingen går framåt, om än väldigt långsamt. Fortfarande motarbetas regeringen av byråkratin och av våldsapparaten. Det är inte ovanligt att regeringsanhängare trakasseras eller till och med arresteras av polisen. Själv blir jag tagen av polisen när jag fotograferar glada demonstranter vid Plaza Bolívar, liksom när jag försöker delta i 8-marsdemonstrationen mot Irakkriget. De kontrollerar mina id-handlingar och avkräver mig visum (trots att man inte behöver visum mellan Sverige och Venezuela).
– Är du med Chávez? frågar en av polismännen misstänksamt. Jag försöker påstå att jag är dum utlänning som inte vet något om politik. Sedan tömmer de min väska och hittar alla mina flaggor, pins och revolutionära souvenirer. Hoppsan. Men vad ska de göra? Lagen är på min sida. Obehagligt blir det egentligen bara när de går igenom alla foton jag tagit med digitalkameran. Var är den här bilden tagen? Vilka är de här människorna? De vill att jag ska berätta vilka mina venezolanska vänsterbekanta är. Att ange mina kamrater har jag ingen lust med, så jag säger att jag inte vet vilka det är. Efter det slutar jag ta med mig kameran när jag går ut.

Den venezolanska regeringens officiella ståndpunkt är att kapitalismen ska avskaffas och ersättas med en demokratisk socialism. ”Rumbo al socialismo del siglo XXI” (fram mot en 2000-talets socialism) är den vanligaste parollen. Genom att kalla det en socialism för 2000-talet betonar man att den kommande venezolanska socialismen inte har något att göra med tidigare samhällsbyggen som kallats socialistiska.Redan har många arbetare tagit saken i egna händer och ockuperat övergivna fabriker, för att driva dem vidare i kooperativ regi. När jag är i Caracas demonstrerar en nybildad organisation för arbetare på kooperativa och ockuperade arbetsplatser, och kräver att misskötta företag ska exproprieras av staten.Liksom allt vänstervridet här i landet är den bolivarianska revolutionen uppkallad efter frihetshjälten Simon Bolívar, som ledde striderna mot det spanska kolonialväldet under tidigt 1800-tal. Simon Bolívar hörde till den grupp av vita, rika sydamerikaner som ville göra de amerikanska kolonierna fria. Men han insåg tidigt att det aldrig skulle lyckas utan stöd från den färgade folkmajoriteten. Enligt Bolívars uppfattning var alla amerikaner lika mycket värda, oavsett religion, hudfärg eller bakgrund. Till hans frihetskamp anslöt sig de stora grupperna av indianer och svarta slavar, men även protestanter, muslimer, judar, ateister och och andra invandrargrupper och minoriteter.

Den bolivarianska rörelsen består av dels 16 partier i parlamentet. Men också av de oberoende sociala rörelser och gräsrotsorganisationer som stödjer vänsterregeringen. Från bondeförbund och kvinnorörelsen Inamujer till ”Venezuelas revolutionära gayrörelse” MGRV och musikkollektivet ”Revolutionära sångfronten”. Alla dessa gräsrotsorganisationer behövs för att pressa på regeringen underifrån. Ett viktigt krav för kvinnorörelsen är fri abort. Idag tvingas kvinnor i Venezuela till illegala aborter, med många dödsfall som följd. Frågan är känslig, inget latinamerikanskt land förutom Kuba har fri aborträtt.
Hela tiden bildas nya organisationer och småpartier, av människor som av någon anledning är missnöjda med de etablerade partierna men som ändå stödjer den bolivarianska revolutionen. En annan viktig rörelse är den fackliga landsorganisationen UNT, som bildades som alternativ till den gamla korrupta, och numera nästan utdöda landsorganisationen CTV.
Jag har köpt några venezolanska flaggor. Men så kommer nationalförsamlingens beslut om att ändra landets flagga och jag får snällt köpa nya. Lyckligtvis är de ganska billiga. Flaggans sju stjärnor ska bli åtta. Dessutom ska statsvapnet i övre hörnet ändras, bland annat ska de gamla spanska kolonialsablarna bytas ut mot indianspjut. De fattiga jublar och springer ut på gatorna med sin nya, fina flagga. Högern har motdemonstration. De river sönder den nya flaggan, symbolen för vänstern och för den så förhatliga demokratiseringen.

På nationella läkardagen 11 mars demonstrerar högern mot Misión Barrio Adentro. Ett av regeringens mest lyckade projekt som gett förortsbor gratis sjukvård med hjälp av kubanska läkare. Det tycker inte högern om. Från en balkong hos revolutionära vänner i Valencia, Venezuelas tredje största stad, ser jag hur de paraderar och skriker arga slagord mot gratis sjukvård.
Det är inte konstigt att oppositionen har svårt att få folk med sig. De gamla maktpartierna Acción Democrática och Copei (motsvarande ungefär demokraterna och republikanerna i USA) har nästan självdött. Det är tveksamt om kontrarevolutionärerna ens lyckas enas om en motkandidat till presidentvalet i december. Det enda de är överens om är att de vill ha bort Chávez. Det är ungefär som om Vägval vänster, centerpartiet, sverigedemokraterna och Pingstkyrkan skulle försöka enas om en gemensam politisk plattform.
Vattendelaren i venezolansk politik går mellan för och emot president Hugo Chávez, vare sig man vill eller inte. Den politiska utvecklingen står förstås inte och faller med en person, men både inom och utanför Venezuela har Chávez blivit symbolen för den bolivarianska rörelsen. Beteckningen ”chavistas” (chavister) var från början ett skällsord, men används nu glatt av vänstern själva. Liksom i USA har presidenten stark makt och presidentvalen är mycket intresserantare och viktigare än parlamentsvalen (i det senaste parlamentsvalet i brydde sig inte högern ens om att delta).
Den kristne högerextremistpastorn Pat Robertson föreslog i ett tv-program 2005 att USA:s regering helt enkelt skulle lönnmörda Hugo Chávez. Det skulle varken vara taktiskt eller lätt att genomföra. Men det finns förstås andra sätt att sänka en president. Hatkampanjer mot Chávez eller mot Venezuelas demokrati i allmänhet, är vanligt förekommande. Ibland förirrar de sig ända bort till Sverige. I allmänhet är de rena påhitten. Som när några nordamerikanska tidningar med hjälpa av direkta citatförfalskningar försökte utmåla Hugo Chávez som en galen rasist. Den kampanjen lades ner sedan de insett att nuförtiden kan man faktiskt gå in på Venezuelas regerings officiella hemsida och läsa vad det var som Chávez egentligen sade i sitt jultal. Det finns ju ändå en del människor som kan spanska. Mer envisa är de propagandalögner som försöker måla ut vänsterregeringen som en auktoritär regim som försöker inskränka yttrandefriheten. Det är också en direkt lögn.

De demokratiska rättigheterna är trängda i Venezuela, men hotet kommer inte från vänsterregeringen, utan från högern och den gamla konservativa våldsapparaten. Det är därför det är så viktigt att regeringens arbete för att ställa statsapparaten under demokratisk kontroll fortsätter. Ett arbete som högerdebattörer här hemma fördömer och kallar att Chávez försöker ta över hela samhället. Andra gråter blod över lagen om socialt ansvar, som säger att tv-kanalerna inte får visa grovt våld på dagtid och att informationen måste vara saklig. En lag som, oavsett vad man tycker om den, inte på något sätt är strängare än de lagar om sändningstillstånd som finns i Sverige.
När jag besöker det bolivarianska universitetet i Caracas hålls ett seminarium om mänskliga rättigheter i USA, underförstått bristen på mänskliga rättigheter i USA. Det är en del av regeringens kampanj för solidaritet med USA:s folk. Hugo Chávez talar i tv och säger att bara för att han är i konflikt med USA:s regering betyder det inte att han tycker illa om USA:s folk. Tvärtom vill han framhäva deras revolutionära och humanistiska traditioner, och de många stora tänkare som kommer från USA. Som exempel tar han Martin Luther King, och Noam Chomsky, som är mycket populär i Latinamerika.
Hotet om en militär USA-aggression finns. Men just nu är det inte akut. Bortsett från att USA är fullt upptagna i Irak, är det politiska läget på den latinamerikanska kontinenten nästan omöjligt för de stackars nordamerikanska imperialisterna. Land efter land slutar fjäska för Washington och börjar föra en självständig utrikespolitik.
Så länge vänstern i Latinamerika är stark kommer USA aldrig att kunna invadera.
En mer påtaglig fara mot den politiska utvecklingen i Venezuela är att revolutionen stagnerar och förstörs inifrån.
Delar av den radikala vänstern klagar på att vissa gamla byråkrater nu bara byter mask, och börjar kalla sig socialister, men fortfarande är samma gamla reaktionära stofiler. Visst skulle det kunna bli så, en fortsatt rövarkapitalism, eller en korporativ stat där de nyvunna demokratiska rättigheterna återigen inskränks – i revolutionens namn. Mot en sådan utveckling talar den öppenhet och pluralism som präglar den venezolanska vänstern. Venezuelas folk granskar sina makthavare, kritiserar dem och avsätter dem när de inte sköter sig. Den representativa demokratin förstärks samtidigt som den kompletteras med direktdemokrati. Enligt grundlagen kan alla folkvalda avsättas efter halva mandatperioden. (Det var den paragrafen oppositionen använde sig av när de försökte rösta bort Hugo Chávez 2004).
Venezuela är dessutom mig veterligen det enda land där rätten att göra uppror finns inskriven i grundlagen. Dess avslutande artikel 350 lyder: ”Venezuelas folk, troget sin republikanska tradition och sin kamp för oberoende, fred och frihet, erkänner ingen regim, lagstiftare eller myndighet som går emot de demokratiska värdena, principerna och garantierna, eller som inskränker de mänskliga rättigheterna”.

En liten farbror vid Plaza Bolívar säljer hemsnidade träsmycken av Karl Marx och Che Guevara till självkostnadspris och hälsar med knuten näve och ett glatt ”Viva la revolucíon!”. Bredvid honom säljs “bolivarianskt och revolutionärt kaffe”. Det är svart som döden med jättemycket socker, kaffe utan socker går inte att få i Venezuela, och kostar 300 bolivares (ungefär en krona). Andra säljer Che Guevara-kepsar. De är jättefina och billiga. Vad spelar det för roll att texten är lite sned, och att det står fel årtal? (Det står Che Guevara 1928-1957 på kepsen, i själva verket var det 1967 han dog, annars hade han exempelvis missat den kubanska revolutionen 1959). Men detta är den hemmagjorda revolutionen där folk tillverkar sin egen propaganda och gör precis som de vill. Perfekt är det inte, men det är det bästa alternativet.

Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 21 september, 2023

Gruvprotest och klimatbön under aktionsvecka

Sáminuorra, Klimatalliansen och European Environmental Bureu är några av organisationerna som talar på Sergels torg under lördagen. Foto: Tuija Roberntz.

Från Luleå i norr till Malmö i söder – under klimataktionsveckan anordnas protester, sorgmarscher och samtal i hela landet för att uppmärksamma klimaträttvisa. Flamman har pratat med en demonstrationsarrangör om kampen mot gruvor och med en präst om bönens plats i klimatrörelsen.

Jojk ekar över Sergels torg lördagsmorgonen den 16 september. Vi befinner oss på en demonstration mot de gruvor som planeras runt om i landet, och personen som jojkar heter Astrid Lindstrand Tuorda. Starttiden, klockan halv tio, kan tyckas tidig för en demonstration. Anledningen till klockslaget stavas kungen. Han firar femtio år på tronen, och snart ska stora delar av stan spärras av för hans kortege.

– Vi ville ha en vandrande demonstration, men det fick vi inte tillstånd till, berättar Lisa Wanneby. Hon är ordförande för Urbergsgruppen, och arrangerar demonstrationen som en del av Week of action, en aktionsvecka i september där över 100 organisationer runt om i Sverige bjuder in till att agera för klimaträttvisa. Bland organisationerna som deltar finns Extinction rebellion, Greenpeace och Rebellmammorna, men också kristna grupper som kväkarna och Svenska kyrkan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 21 september, 2023

Verdinelli underskattar arbetarnas kollektiva makt

I flera städer har det arrangerats demonstrationer mot förslaget om informationsplikt. Foto: Oscar Olsson/TT.

Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.

Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.

Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.

Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”

Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.

Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.

Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.

Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.

Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.

Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.

Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.

Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.

Viktor Mauritz
Psykolog.
Ledare 20 september, 2023

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

Regeringen skär ned på värnandet av Östersjön och andra svenska vatten – men framställer det som en satsning. Foto: Kustbevakningen/TT.

Jag förstår att regeringen kallar nedskärningar på klimatet och välfärden för ”satsningar”, men inte varför vi andra låter dem göra det.

Äntligen stod klimatministern vid mikrofonen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var hon ändå, Romina Pourmokhtari!

Det kom en visshet över henne, medan hon stod där, att hon hade idel fiender i pressen, fiender i alla bänkar.

I mars hade regeringens klimatarbete sågats av Klimatpolitiska rådet, bland annat för att utsläppen enligt regeringens egen bedömning förväntades öka i närtid. I början av september beskrev John Hassler – regeringens egen klimatexpert – hur sänkningen av bränsleskatten motverkar omställningen och riskerar leda till ”grova böter” av EU.

Men nu, den 17 september, skulle hon visa dem alla.

”Sveriges havs- och vattenmiljöer är unika, och ska bevaras för framtida generationer”, dundrade hon och presenterade en satsning på 158 miljoner kronor på att skydda vattenmiljöer.

Underbara nyheter! Problemet är bara att regeringen i fjol skar ned på samma post med 258 miljoner kronor. Det största hotet mot Östersjön kommer alltså från regeringen själv. Eller som man säger på skräckfilmsprosa: samtalet kommer inifrån huset.

Så här fortsätter det på område efter område.

Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

”Kraftiga tillskott till välfärden i höstbudgeten”, påstod regeringen lika fräckt den 15 september. De generella statsbidragen till kommuner och regioner ”förstärks” med 10 miljarder kronor från och med nästa år, plus 6 miljarder i riktade statsbidrag till kommunsektorn.

”Regeringen är tydliga med att vi inte kommer lämna välfärden åt sitt öde”, lovade Elisabeth Svantesson i vad som snarast lät som en hotelse. Samtidigt beräknar Sveriges kommuner och regioner ett underskott på 20–30 miljarder under kommande år. Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

Det är häpnadsväckande hur ofta regeringens spinn publiceras rakt av, utan granskning.

”Kommuner och regioner får tio miljarder mer nästa år”, skriver Dagens Nyheter. ”Tio nya miljarder ska stötta kommuner och regioner i en svår tid”, skriver TT.

Det är som om vi plötsligt skulle börja kalla misshandel för ”knogmassage” – och av någon anledning spelar medierna med i charaden. Samtidigt är det inte så konstigt, med tanke på att båda sidor av politiken har lärt oss att tänka så här på ekonomin. Då pengarna till välfärden inte är indexerade – det vill säga anpassade för att följa inflationen – skärs dess budget i praktiken ned på varje år. Storleken på nedskärningarna är vad som på nyliberalt nyspråk kallas för ”reformutrymmet”. Därför borde politikerna inte få stå och presentera ”satsningar”, utan i stället berätta vad de skär ned på.

Tyvärr resonerar Socialdemokraterna likadant.

I Stockholm klubbade det rödgröna styret en höjning av schablonersättningen till skolor som var lägre än SKR:s prisindex över kommunernas förväntade kostnadsökningar för 2023. Eller som man säger på vanlig svenska: de skar ned på skolan. Men det kunde de förstås inte erkänna rakt ut, så i stället presenterade skolborgarrådet Emilia Bjuggren och finansborgarrådet Karin Wanngård budgeten som en ”rekordbudget” och en ”historisk satsning” på skolan.

Om jag sänkte mina barns veckopeng med 10 kronor, för att sedan lansera en ”godissatsning” på 5 kronor i veckan, så skulle jag ha behövt störta ned på mina knän och be dem om förbarmande. Det är synd om vi låter politikerna komma billigare undan.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 20 september, 2023

En vanlig kille

Sjuhundra sidor killbeundran i den nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson. Foto: John Raoux/AP.

I den nya biografin förvandlas psykopati till gudars krafter. Även om Musk i dag är mer ett kulturellt fenomen än en affärsman framstår han mest som ett Sommarprat i P1.

Elon Musk är min svurna fiende. Inte på samma sätt som att rika är socialisters naturliga fiender, eller för att han är en manskille som leker med rymdraketer och bilar. Utan för att han tog Twitter ifrån mig. Plattformen finns för all del kvar som X men är mer dysfunktionell än någonsin.

I den över 700 sidor långa nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson, får jag lära mig att han köpte Twitter för att kunna äga liberalerna, own the libs, alltså ta revansch mot den majoritet av användare som tillbringade sin tid online med att håna honom, och som enligt honom tillhör ett ständigt kränkt, socialliberalt etablissemang. En situation han visserligen själv satt sig i med sina utspel – allt från att kalla dykaren som räddade några thailändska pojkar från att drunkna i en grotta för pedofil, till att ge Kanye Wests presidentkampanj sitt fulla stöd. Musk är i dag lika mycket ett kulturellt fenomen som en affärsman. Bilden på när han röker en joint i Joe Rogans podcast 2018 har blivit ett mem att använda för när någon säger någonting som ska verka smart men låter pårökt. Och hela detta kulturkrig mellan Musk och andra nördar har förstås utspelat sig på Twitter.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr