– Kom och köp! Nya lagen om social trygghet, lär känna dina rättigheter, ropar försäljarna vid Parque Central i Caracas. Storsäljaren är annars pocketversionen av landets konstitution. Venezuela har haft en vänsterregering sedan 1998. Sedan dess har vänstern sopat banan med kontrarevolutionärerna i varenda val. Men högern behärskar fortfarande stora delar av samhället, de äger företagen och nästan alla tidningar och tv-kanaler.
Det är därför vänstern i Venezuela har satsat så mycket på val och på täta folkomröstningar. Det är bara i vallokalen som den fattige förortsbon är lika mycket värd som den rike företagsledaren. Och eftersom de fattiga är många fler, röstar de fram en regering som gynnar dem, vad än de rika skriver i sina tidningar. Lagboken och röstsedeln är de fattiga venezolanernas främsta vapen. Det låter kanske jättetöntigt och reformistiskt. Men det fungerar.
Utvecklingen går framåt, om än väldigt långsamt. Fortfarande motarbetas regeringen av byråkratin och av våldsapparaten. Det är inte ovanligt att regeringsanhängare trakasseras eller till och med arresteras av polisen. Själv blir jag tagen av polisen när jag fotograferar glada demonstranter vid Plaza Bolívar, liksom när jag försöker delta i 8-marsdemonstrationen mot Irakkriget. De kontrollerar mina id-handlingar och avkräver mig visum (trots att man inte behöver visum mellan Sverige och Venezuela).
– Är du med Chávez? frågar en av polismännen misstänksamt. Jag försöker påstå att jag är dum utlänning som inte vet något om politik. Sedan tömmer de min väska och hittar alla mina flaggor, pins och revolutionära souvenirer. Hoppsan. Men vad ska de göra? Lagen är på min sida. Obehagligt blir det egentligen bara när de går igenom alla foton jag tagit med digitalkameran. Var är den här bilden tagen? Vilka är de här människorna? De vill att jag ska berätta vilka mina venezolanska vänsterbekanta är. Att ange mina kamrater har jag ingen lust med, så jag säger att jag inte vet vilka det är. Efter det slutar jag ta med mig kameran när jag går ut.
Den venezolanska regeringens officiella ståndpunkt är att kapitalismen ska avskaffas och ersättas med en demokratisk socialism. ”Rumbo al socialismo del siglo XXI” (fram mot en 2000-talets socialism) är den vanligaste parollen. Genom att kalla det en socialism för 2000-talet betonar man att den kommande venezolanska socialismen inte har något att göra med tidigare samhällsbyggen som kallats socialistiska.Redan har många arbetare tagit saken i egna händer och ockuperat övergivna fabriker, för att driva dem vidare i kooperativ regi. När jag är i Caracas demonstrerar en nybildad organisation för arbetare på kooperativa och ockuperade arbetsplatser, och kräver att misskötta företag ska exproprieras av staten.Liksom allt vänstervridet här i landet är den bolivarianska revolutionen uppkallad efter frihetshjälten Simon Bolívar, som ledde striderna mot det spanska kolonialväldet under tidigt 1800-tal. Simon Bolívar hörde till den grupp av vita, rika sydamerikaner som ville göra de amerikanska kolonierna fria. Men han insåg tidigt att det aldrig skulle lyckas utan stöd från den färgade folkmajoriteten. Enligt Bolívars uppfattning var alla amerikaner lika mycket värda, oavsett religion, hudfärg eller bakgrund. Till hans frihetskamp anslöt sig de stora grupperna av indianer och svarta slavar, men även protestanter, muslimer, judar, ateister och och andra invandrargrupper och minoriteter.
Den bolivarianska rörelsen består av dels 16 partier i parlamentet. Men också av de oberoende sociala rörelser och gräsrotsorganisationer som stödjer vänsterregeringen. Från bondeförbund och kvinnorörelsen Inamujer till ”Venezuelas revolutionära gayrörelse” MGRV och musikkollektivet ”Revolutionära sångfronten”. Alla dessa gräsrotsorganisationer behövs för att pressa på regeringen underifrån. Ett viktigt krav för kvinnorörelsen är fri abort. Idag tvingas kvinnor i Venezuela till illegala aborter, med många dödsfall som följd. Frågan är känslig, inget latinamerikanskt land förutom Kuba har fri aborträtt.
Hela tiden bildas nya organisationer och småpartier, av människor som av någon anledning är missnöjda med de etablerade partierna men som ändå stödjer den bolivarianska revolutionen. En annan viktig rörelse är den fackliga landsorganisationen UNT, som bildades som alternativ till den gamla korrupta, och numera nästan utdöda landsorganisationen CTV.
Jag har köpt några venezolanska flaggor. Men så kommer nationalförsamlingens beslut om att ändra landets flagga och jag får snällt köpa nya. Lyckligtvis är de ganska billiga. Flaggans sju stjärnor ska bli åtta. Dessutom ska statsvapnet i övre hörnet ändras, bland annat ska de gamla spanska kolonialsablarna bytas ut mot indianspjut. De fattiga jublar och springer ut på gatorna med sin nya, fina flagga. Högern har motdemonstration. De river sönder den nya flaggan, symbolen för vänstern och för den så förhatliga demokratiseringen.
På nationella läkardagen 11 mars demonstrerar högern mot Misión Barrio Adentro. Ett av regeringens mest lyckade projekt som gett förortsbor gratis sjukvård med hjälp av kubanska läkare. Det tycker inte högern om. Från en balkong hos revolutionära vänner i Valencia, Venezuelas tredje största stad, ser jag hur de paraderar och skriker arga slagord mot gratis sjukvård.
Det är inte konstigt att oppositionen har svårt att få folk med sig. De gamla maktpartierna Acción Democrática och Copei (motsvarande ungefär demokraterna och republikanerna i USA) har nästan självdött. Det är tveksamt om kontrarevolutionärerna ens lyckas enas om en motkandidat till presidentvalet i december. Det enda de är överens om är att de vill ha bort Chávez. Det är ungefär som om Vägval vänster, centerpartiet, sverigedemokraterna och Pingstkyrkan skulle försöka enas om en gemensam politisk plattform.
Vattendelaren i venezolansk politik går mellan för och emot president Hugo Chávez, vare sig man vill eller inte. Den politiska utvecklingen står förstås inte och faller med en person, men både inom och utanför Venezuela har Chávez blivit symbolen för den bolivarianska rörelsen. Beteckningen ”chavistas” (chavister) var från början ett skällsord, men används nu glatt av vänstern själva. Liksom i USA har presidenten stark makt och presidentvalen är mycket intresserantare och viktigare än parlamentsvalen (i det senaste parlamentsvalet i brydde sig inte högern ens om att delta).
Den kristne högerextremistpastorn Pat Robertson föreslog i ett tv-program 2005 att USA:s regering helt enkelt skulle lönnmörda Hugo Chávez. Det skulle varken vara taktiskt eller lätt att genomföra. Men det finns förstås andra sätt att sänka en president. Hatkampanjer mot Chávez eller mot Venezuelas demokrati i allmänhet, är vanligt förekommande. Ibland förirrar de sig ända bort till Sverige. I allmänhet är de rena påhitten. Som när några nordamerikanska tidningar med hjälpa av direkta citatförfalskningar försökte utmåla Hugo Chávez som en galen rasist. Den kampanjen lades ner sedan de insett att nuförtiden kan man faktiskt gå in på Venezuelas regerings officiella hemsida och läsa vad det var som Chávez egentligen sade i sitt jultal. Det finns ju ändå en del människor som kan spanska. Mer envisa är de propagandalögner som försöker måla ut vänsterregeringen som en auktoritär regim som försöker inskränka yttrandefriheten. Det är också en direkt lögn.
De demokratiska rättigheterna är trängda i Venezuela, men hotet kommer inte från vänsterregeringen, utan från högern och den gamla konservativa våldsapparaten. Det är därför det är så viktigt att regeringens arbete för att ställa statsapparaten under demokratisk kontroll fortsätter. Ett arbete som högerdebattörer här hemma fördömer och kallar att Chávez försöker ta över hela samhället. Andra gråter blod över lagen om socialt ansvar, som säger att tv-kanalerna inte får visa grovt våld på dagtid och att informationen måste vara saklig. En lag som, oavsett vad man tycker om den, inte på något sätt är strängare än de lagar om sändningstillstånd som finns i Sverige.
När jag besöker det bolivarianska universitetet i Caracas hålls ett seminarium om mänskliga rättigheter i USA, underförstått bristen på mänskliga rättigheter i USA. Det är en del av regeringens kampanj för solidaritet med USA:s folk. Hugo Chávez talar i tv och säger att bara för att han är i konflikt med USA:s regering betyder det inte att han tycker illa om USA:s folk. Tvärtom vill han framhäva deras revolutionära och humanistiska traditioner, och de många stora tänkare som kommer från USA. Som exempel tar han Martin Luther King, och Noam Chomsky, som är mycket populär i Latinamerika.
Hotet om en militär USA-aggression finns. Men just nu är det inte akut. Bortsett från att USA är fullt upptagna i Irak, är det politiska läget på den latinamerikanska kontinenten nästan omöjligt för de stackars nordamerikanska imperialisterna. Land efter land slutar fjäska för Washington och börjar föra en självständig utrikespolitik.
Så länge vänstern i Latinamerika är stark kommer USA aldrig att kunna invadera.
En mer påtaglig fara mot den politiska utvecklingen i Venezuela är att revolutionen stagnerar och förstörs inifrån.
Delar av den radikala vänstern klagar på att vissa gamla byråkrater nu bara byter mask, och börjar kalla sig socialister, men fortfarande är samma gamla reaktionära stofiler. Visst skulle det kunna bli så, en fortsatt rövarkapitalism, eller en korporativ stat där de nyvunna demokratiska rättigheterna återigen inskränks – i revolutionens namn. Mot en sådan utveckling talar den öppenhet och pluralism som präglar den venezolanska vänstern. Venezuelas folk granskar sina makthavare, kritiserar dem och avsätter dem när de inte sköter sig. Den representativa demokratin förstärks samtidigt som den kompletteras med direktdemokrati. Enligt grundlagen kan alla folkvalda avsättas efter halva mandatperioden. (Det var den paragrafen oppositionen använde sig av när de försökte rösta bort Hugo Chávez 2004).
Venezuela är dessutom mig veterligen det enda land där rätten att göra uppror finns inskriven i grundlagen. Dess avslutande artikel 350 lyder: ”Venezuelas folk, troget sin republikanska tradition och sin kamp för oberoende, fred och frihet, erkänner ingen regim, lagstiftare eller myndighet som går emot de demokratiska värdena, principerna och garantierna, eller som inskränker de mänskliga rättigheterna”.
En liten farbror vid Plaza Bolívar säljer hemsnidade träsmycken av Karl Marx och Che Guevara till självkostnadspris och hälsar med knuten näve och ett glatt ”Viva la revolucíon!”. Bredvid honom säljs “bolivarianskt och revolutionärt kaffe”. Det är svart som döden med jättemycket socker, kaffe utan socker går inte att få i Venezuela, och kostar 300 bolivares (ungefär en krona). Andra säljer Che Guevara-kepsar. De är jättefina och billiga. Vad spelar det för roll att texten är lite sned, och att det står fel årtal? (Det står Che Guevara 1928-1957 på kepsen, i själva verket var det 1967 han dog, annars hade han exempelvis missat den kubanska revolutionen 1959). Men detta är den hemmagjorda revolutionen där folk tillverkar sin egen propaganda och gör precis som de vill. Perfekt är det inte, men det är det bästa alternativet.
