Okategoriserade 21 juni, 2006

Tillbaka hos den hemgjorda revolutionen

Lagen och rösträtten står mot högerns grepp över tidningar och polis. Revolutionen i Venezuela har vunnit, men kampen fortsätter.

– Kom och köp! Nya lagen om social trygghet, lär känna dina rättigheter, ropar försäljarna vid Parque Central i Caracas. Storsäljaren är annars pocketversionen av landets konstitution. Venezuela har haft en vänsterregering sedan 1998. Sedan dess har vänstern sopat banan med kontrarevolutionärerna i varenda val. Men högern behärskar fortfarande stora delar av samhället, de äger företagen och nästan alla tidningar och tv-kanaler.
Det är därför vänstern i Venezuela har satsat så mycket på val och på täta folkomröstningar. Det är bara i vallokalen som den fattige förortsbon är lika mycket värd som den rike företagsledaren. Och eftersom de fattiga är många fler, röstar de fram en regering som gynnar dem, vad än de rika skriver i sina tidningar. Lagboken och röstsedeln är de fattiga venezolanernas främsta vapen. Det låter kanske jättetöntigt och reformistiskt. Men det fungerar.
Utvecklingen går framåt, om än väldigt långsamt. Fortfarande motarbetas regeringen av byråkratin och av våldsapparaten. Det är inte ovanligt att regeringsanhängare trakasseras eller till och med arresteras av polisen. Själv blir jag tagen av polisen när jag fotograferar glada demonstranter vid Plaza Bolívar, liksom när jag försöker delta i 8-marsdemonstrationen mot Irakkriget. De kontrollerar mina id-handlingar och avkräver mig visum (trots att man inte behöver visum mellan Sverige och Venezuela).
– Är du med Chávez? frågar en av polismännen misstänksamt. Jag försöker påstå att jag är dum utlänning som inte vet något om politik. Sedan tömmer de min väska och hittar alla mina flaggor, pins och revolutionära souvenirer. Hoppsan. Men vad ska de göra? Lagen är på min sida. Obehagligt blir det egentligen bara när de går igenom alla foton jag tagit med digitalkameran. Var är den här bilden tagen? Vilka är de här människorna? De vill att jag ska berätta vilka mina venezolanska vänsterbekanta är. Att ange mina kamrater har jag ingen lust med, så jag säger att jag inte vet vilka det är. Efter det slutar jag ta med mig kameran när jag går ut.

Den venezolanska regeringens officiella ståndpunkt är att kapitalismen ska avskaffas och ersättas med en demokratisk socialism. ”Rumbo al socialismo del siglo XXI” (fram mot en 2000-talets socialism) är den vanligaste parollen. Genom att kalla det en socialism för 2000-talet betonar man att den kommande venezolanska socialismen inte har något att göra med tidigare samhällsbyggen som kallats socialistiska.Redan har många arbetare tagit saken i egna händer och ockuperat övergivna fabriker, för att driva dem vidare i kooperativ regi. När jag är i Caracas demonstrerar en nybildad organisation för arbetare på kooperativa och ockuperade arbetsplatser, och kräver att misskötta företag ska exproprieras av staten.Liksom allt vänstervridet här i landet är den bolivarianska revolutionen uppkallad efter frihetshjälten Simon Bolívar, som ledde striderna mot det spanska kolonialväldet under tidigt 1800-tal. Simon Bolívar hörde till den grupp av vita, rika sydamerikaner som ville göra de amerikanska kolonierna fria. Men han insåg tidigt att det aldrig skulle lyckas utan stöd från den färgade folkmajoriteten. Enligt Bolívars uppfattning var alla amerikaner lika mycket värda, oavsett religion, hudfärg eller bakgrund. Till hans frihetskamp anslöt sig de stora grupperna av indianer och svarta slavar, men även protestanter, muslimer, judar, ateister och och andra invandrargrupper och minoriteter.

Den bolivarianska rörelsen består av dels 16 partier i parlamentet. Men också av de oberoende sociala rörelser och gräsrotsorganisationer som stödjer vänsterregeringen. Från bondeförbund och kvinnorörelsen Inamujer till ”Venezuelas revolutionära gayrörelse” MGRV och musikkollektivet ”Revolutionära sångfronten”. Alla dessa gräsrotsorganisationer behövs för att pressa på regeringen underifrån. Ett viktigt krav för kvinnorörelsen är fri abort. Idag tvingas kvinnor i Venezuela till illegala aborter, med många dödsfall som följd. Frågan är känslig, inget latinamerikanskt land förutom Kuba har fri aborträtt.
Hela tiden bildas nya organisationer och småpartier, av människor som av någon anledning är missnöjda med de etablerade partierna men som ändå stödjer den bolivarianska revolutionen. En annan viktig rörelse är den fackliga landsorganisationen UNT, som bildades som alternativ till den gamla korrupta, och numera nästan utdöda landsorganisationen CTV.
Jag har köpt några venezolanska flaggor. Men så kommer nationalförsamlingens beslut om att ändra landets flagga och jag får snällt köpa nya. Lyckligtvis är de ganska billiga. Flaggans sju stjärnor ska bli åtta. Dessutom ska statsvapnet i övre hörnet ändras, bland annat ska de gamla spanska kolonialsablarna bytas ut mot indianspjut. De fattiga jublar och springer ut på gatorna med sin nya, fina flagga. Högern har motdemonstration. De river sönder den nya flaggan, symbolen för vänstern och för den så förhatliga demokratiseringen.

På nationella läkardagen 11 mars demonstrerar högern mot Misión Barrio Adentro. Ett av regeringens mest lyckade projekt som gett förortsbor gratis sjukvård med hjälp av kubanska läkare. Det tycker inte högern om. Från en balkong hos revolutionära vänner i Valencia, Venezuelas tredje största stad, ser jag hur de paraderar och skriker arga slagord mot gratis sjukvård.
Det är inte konstigt att oppositionen har svårt att få folk med sig. De gamla maktpartierna Acción Democrática och Copei (motsvarande ungefär demokraterna och republikanerna i USA) har nästan självdött. Det är tveksamt om kontrarevolutionärerna ens lyckas enas om en motkandidat till presidentvalet i december. Det enda de är överens om är att de vill ha bort Chávez. Det är ungefär som om Vägval vänster, centerpartiet, sverigedemokraterna och Pingstkyrkan skulle försöka enas om en gemensam politisk plattform.
Vattendelaren i venezolansk politik går mellan för och emot president Hugo Chávez, vare sig man vill eller inte. Den politiska utvecklingen står förstås inte och faller med en person, men både inom och utanför Venezuela har Chávez blivit symbolen för den bolivarianska rörelsen. Beteckningen ”chavistas” (chavister) var från början ett skällsord, men används nu glatt av vänstern själva. Liksom i USA har presidenten stark makt och presidentvalen är mycket intresserantare och viktigare än parlamentsvalen (i det senaste parlamentsvalet i brydde sig inte högern ens om att delta).
Den kristne högerextremistpastorn Pat Robertson föreslog i ett tv-program 2005 att USA:s regering helt enkelt skulle lönnmörda Hugo Chávez. Det skulle varken vara taktiskt eller lätt att genomföra. Men det finns förstås andra sätt att sänka en president. Hatkampanjer mot Chávez eller mot Venezuelas demokrati i allmänhet, är vanligt förekommande. Ibland förirrar de sig ända bort till Sverige. I allmänhet är de rena påhitten. Som när några nordamerikanska tidningar med hjälpa av direkta citatförfalskningar försökte utmåla Hugo Chávez som en galen rasist. Den kampanjen lades ner sedan de insett att nuförtiden kan man faktiskt gå in på Venezuelas regerings officiella hemsida och läsa vad det var som Chávez egentligen sade i sitt jultal. Det finns ju ändå en del människor som kan spanska. Mer envisa är de propagandalögner som försöker måla ut vänsterregeringen som en auktoritär regim som försöker inskränka yttrandefriheten. Det är också en direkt lögn.

De demokratiska rättigheterna är trängda i Venezuela, men hotet kommer inte från vänsterregeringen, utan från högern och den gamla konservativa våldsapparaten. Det är därför det är så viktigt att regeringens arbete för att ställa statsapparaten under demokratisk kontroll fortsätter. Ett arbete som högerdebattörer här hemma fördömer och kallar att Chávez försöker ta över hela samhället. Andra gråter blod över lagen om socialt ansvar, som säger att tv-kanalerna inte får visa grovt våld på dagtid och att informationen måste vara saklig. En lag som, oavsett vad man tycker om den, inte på något sätt är strängare än de lagar om sändningstillstånd som finns i Sverige.
När jag besöker det bolivarianska universitetet i Caracas hålls ett seminarium om mänskliga rättigheter i USA, underförstått bristen på mänskliga rättigheter i USA. Det är en del av regeringens kampanj för solidaritet med USA:s folk. Hugo Chávez talar i tv och säger att bara för att han är i konflikt med USA:s regering betyder det inte att han tycker illa om USA:s folk. Tvärtom vill han framhäva deras revolutionära och humanistiska traditioner, och de många stora tänkare som kommer från USA. Som exempel tar han Martin Luther King, och Noam Chomsky, som är mycket populär i Latinamerika.
Hotet om en militär USA-aggression finns. Men just nu är det inte akut. Bortsett från att USA är fullt upptagna i Irak, är det politiska läget på den latinamerikanska kontinenten nästan omöjligt för de stackars nordamerikanska imperialisterna. Land efter land slutar fjäska för Washington och börjar föra en självständig utrikespolitik.
Så länge vänstern i Latinamerika är stark kommer USA aldrig att kunna invadera.
En mer påtaglig fara mot den politiska utvecklingen i Venezuela är att revolutionen stagnerar och förstörs inifrån.
Delar av den radikala vänstern klagar på att vissa gamla byråkrater nu bara byter mask, och börjar kalla sig socialister, men fortfarande är samma gamla reaktionära stofiler. Visst skulle det kunna bli så, en fortsatt rövarkapitalism, eller en korporativ stat där de nyvunna demokratiska rättigheterna återigen inskränks – i revolutionens namn. Mot en sådan utveckling talar den öppenhet och pluralism som präglar den venezolanska vänstern. Venezuelas folk granskar sina makthavare, kritiserar dem och avsätter dem när de inte sköter sig. Den representativa demokratin förstärks samtidigt som den kompletteras med direktdemokrati. Enligt grundlagen kan alla folkvalda avsättas efter halva mandatperioden. (Det var den paragrafen oppositionen använde sig av när de försökte rösta bort Hugo Chávez 2004).
Venezuela är dessutom mig veterligen det enda land där rätten att göra uppror finns inskriven i grundlagen. Dess avslutande artikel 350 lyder: ”Venezuelas folk, troget sin republikanska tradition och sin kamp för oberoende, fred och frihet, erkänner ingen regim, lagstiftare eller myndighet som går emot de demokratiska värdena, principerna och garantierna, eller som inskränker de mänskliga rättigheterna”.

En liten farbror vid Plaza Bolívar säljer hemsnidade träsmycken av Karl Marx och Che Guevara till självkostnadspris och hälsar med knuten näve och ett glatt ”Viva la revolucíon!”. Bredvid honom säljs ”bolivarianskt och revolutionärt kaffe”. Det är svart som döden med jättemycket socker, kaffe utan socker går inte att få i Venezuela, och kostar 300 bolivares (ungefär en krona). Andra säljer Che Guevara-kepsar. De är jättefina och billiga. Vad spelar det för roll att texten är lite sned, och att det står fel årtal? (Det står Che Guevara 1928-1957 på kepsen, i själva verket var det 1967 han dog, annars hade han exempelvis missat den kubanska revolutionen 1959). Men detta är den hemmagjorda revolutionen där folk tillverkar sin egen propaganda och gör precis som de vill. Perfekt är det inte, men det är det bästa alternativet.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 18 juni, 2024

Övervakningssamhället drabbar alltid de mest utsatta

Demonstration mot Chat Control i Stockholm den 20 maj 2023. Foto: Zee Vieira.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vi lever i en orolig tid med ekonomisk kris, väpnade konflikter och klimatkris som präglas av högerauktoritära vindar. På flera håll runt om i Europa ser vi hur högernationalister i samarbete med högern och liberala partier ger sig på kvinnors rättigheter, hbtqia+-personer, flyktingar och demokratin. Vi ser ett hårdare samhällsklimat där repression och tuffare tag dominerar den politiska debatten. Men när det är oroliga tider så är inte lösningen att inskränka yttrandefriheten eller luckra upp rättssäkerheten.

I oktober gav EU-parlamentet ett rungande nej till det massövervakningsförslag som kallas ”Chat control 2.0” i folkmun. Chat control är ett lagförslag vars uttalade syfte är att bekämpa sexuellt övergreppsmaterial, men som ensidigt fokuserar på att massövervaka all privat plattformskommunikation utan brottsmisstanke. Efter massiv kritik från oss i vänstern och många andra hade EU-parlamentet skapat ett väsentligt förbättrat förslag som alla partigrupper i EU-parlamentet ställde sig bakom. De har bland annat tagit bort alla delar om automatisk skanning. De folkvalda EU-parlamentarikerna hade tydligt satt ner foten.

Men under det belgiska EU-ordförandeskapet så tas ett nytt kompromissförslag fram som innebär att den kritiserade skanningen av innehåll från kommissionens tidigare förslag består.

Det är orimligt att införa en massövervaknings-apparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation.

Det ursprungliga förslaget fick hård kritik från organisationer runt om i hela Europa. Det fick kritik från Ministerrådets rättstjänst, EU-parlamentets konsekvensutredning och EU:s dataskyddsmyndighet. Även i Sverige har kritiken varit hård från Journalistförbundet, Advokatsamfundet, Centrum för rättvisa, Integritetsskyddsmyndigheten och Internetstiftelsen, som alla varnar för förslagets konsekvenser. Journalister och advokater var oroliga för att kommunikationen med källor och klienter skulle äventyras. Internetstiftelsen menade att bakdörrar skulle behöva byggas in i krypterade tjänster för att uppfylla lagkravet, och att dessa senare skulle kunna missbrukas.

Det är orimligt att införa en massövervakningsapparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation. Dels för att det är en mänsklig rättighet med privatliv och privat kommunikation, men även för att det är ett sluttande plan där vi kan se en syftesglidning över tid. Om man tillåter massövervakning för att komma åt en sorts brottslighet så är steget mindre till att använda det till annan brottslighet. Och när vi ser hur demokratin rullas tillbaka i flera länder i Europa så vet vi inte vad som kan bli olagligt i morgon. Få trodde att aborträtten skulle hotas i USA men idag är abort förbjudet i flera delstater. Ungern förbjöd ”främjande av homosexualitet”. Med fler sådana lagar skulle hbtqia+-personer drabbas extra hårt om Chat Control skulle utökas till fler områden.

Sådana här angrepp på individers integritet och frihet har vi sett historiskt, men vi ser dem också i dag i Ryssland, Kina och Iran. Edward Snowdens NSA-avslöjanden visade också att demokratier i västvärlden inte nödvändigtvis låter den personliga integriteten väga tungt.

Skyddet av demokratin, yttrandefriheten, rättssäkerheten, fria pressen och den personliga integriteten behöver ske i EU men även i Sverige. Den högernationalistiska regeringen lägger fram flera lagförslag som urholkar vårt samhälle: angiverilag, visitationszoner, utökad övervakning utan brottsmisstanke och försvagad public service.

Vänsterpartiet ställer sig väldigt kritiska till överstatlig massövervakning och kommer fortsätta vara en stark röst för yttrandefrihet, rättssäkerhet, personlig integritet och frihet. I EU och i Sverige.

Zee Vieira
Vänsterpartiet Norrtälje.
Utrikes 18 juni, 2024

Den enda framtid som Hamas erbjuder är mer lidande

Palestinska herdar utsätts ofta av attacker från israeliska bosättare. Grupper av frivilliga, bland annat civila israeler, har börjat följa dem för att hålla angriparna borta. Foto: Mahmoud Illean/AP.

Den väpnade kampen har misslyckats med att stoppa de israeliska bosättarnas stöld av palestinsk mark. Förstörelsen och döden som Israel släppt lös mot Gaza kräver en annan form av kamp – en som väger in dess människors rätt att leva.

I Israel uppfattas slagordet ”Från floden till havet, Palestina ska bli fritt” som en uppmaning till att utplåna den judiska staten. Likt andra slagord är det nämligen otydligt, i detta fall med vad som skulle hända judarna i det befriade Palestina.

Om vi ​​frågade alla demonstranter i USA och Europa vad de menar med orden, skulle vi förmodligen få en mängd olika svar, allt ifrån ”judarna borde återvända till sina ursprungsländer” till ”en sekulär och demokratisk palestinsk stat kommer att upprättas [under ledning av den islamiska rörelsen?], där människor av alla tre trosriktningar lever sida vid sida.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Amira Hass
Israelisk journalist och författare, bosatt på Västbanken.
Krönika 17 juni, 2024

Konsultkulturen vill främja lekande på arbetsplatserna. Men till vilken nytta? Foto: Gorm Kallestad/NTB scanpix/TT.

När arrangerade du senast en ”lekdejt mellan hjärtat och hjärnan”? Om du aldrig gjort det så är det hög tid. Åtminstone om man får tro upplevelsedesignern Pernilla Glaser, självutnämnd ”mästare inom kreativitet”, som vid sidan av föreläsningarna anordnar ”narrativa retreats” i Bologna för 10 000 papp.

I en 16 minuter lång inspirationsföreläsning, upplagd på nätet till allmän beskådan, uppmanar hon sina åhörare att leka mer. Föreläsningen kulminerar i en övning där deltagarna uppmanas att lägga handen på en okänd persons kropp. Den naturliga positionen leder handen till grannens lår. Oro i salen, ursäktande miner. När hon efter en minut äntligen låter publiken lyfta sina händer från grannens kropp går ett sus av lättnad genom salen.

När videon slutar känner jag ett behov av att tvångsmata min omgivning med vad jag just sett – att liksom kleta av mig upplevelsen på andra.

Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Hur hamnade jag i det här digitala kaninhålet? Det hela började med Carl Cederströms artikel i DN om en pedagogisk kurs han tvingades genomgå. Den stillsamt förtvivlade texten beskriver hur han artigt mjölkar en imaginär ko när han instrueras till det, av rädsla för att förlora sin titel. Men essän handlar inte om fluff eller teambuilding i allmänhet. Den ställer sig frågan om huruvida vana pedagoger inom den högre utbildningen verkligen blir bättre lärare av dessa obligatoriska kurser.

Cederströms kursföreståndare och Pernilla Glaser frodas i samma digital biotop. Deras arbete säljs in till företag och offentlig sektor som ett sätt att främja innovation, hållbarhet och tillväxt. Konsulternas uppdrag är dels att leverera en tjänst, oftast i form av en workshop eller en ”labb”. Men minst lika viktigt är att intyga värdet på aktiviteten i efterhand, genom att återberätta den via Linkedin. Därför marknadsförs aktiviteterna som så oerhört viktiga – sprungna som de är ur en okritisk peppkultur där coacher och beställare använder sociala medier för att marknadsföra varandra.

Inte undra på att hon kände sig träffad av Cederströms essä. Hon satte sig att replikera, i syfte att försvara de alternativa pedagogiska metoderna. Höjdpunkten i repliken, som givetvis också blev rubrik i tidningen, är att Cederström använder sig av en ”högerextrem trop” när han ifrågasätter om skattemedel verkligen bör gå till den här sortens kurser. Håll i hatten!

Pernilla Glaser har en bakgrund som barn av den svenska proggadeln. Tveklöst uppfattar hon också sig själv som progressiv i någon mening. Därför är hennes oförmåga att se den peppiga coachkulturen med kritisk blick desto mer anmärkningsvärd. Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Läs mer

Kanske har hon blivit kognitivt nedsatt av att så länge ha verkat i en biotop där peppiga hyllningar är det enda språket. Ett mer troligt scenario är dock att hon och många andra helt enkelt hittat en gyllene källa till försörjning, som därtill ställer inga eller mycket blygsamma motkrav i form av arbetstid, juridiskt ansvar, dokumentation eller formella kvalifikationer.

En av mina favoritfabler berättades av den tyska dubbeldissidenten Wolf Biermann. I korta drag tror jag att den lyder ungefär så här: en sibirisk näktergal fryser till is, men räddas av en buffels värmande komocka – bara för att sedan bli uppäten av en tiger.

Sensmoralen? Inte alla som skiter på dig vill dig illa, och inte alla som räddar dig vill dig väl. Det är en fabel som är värd att begrunda för Glaser och andra inom coachbranschen, om de menar allvar med alla de värdeord – inklusion, demokrati, lyhördhet, bland många andra – de säger sig värna. Se det som en narrativ retreat.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Kultur 15 juni, 2024

I Downtown delar man alltid med sig av droger, cigaretter och läppstift

Jennifer Clement tecknar i sin självbiografi hur det var att växa upp bland bohemer i New York under 1980-talet. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Med sin bohemiska överklassbakgrund som motor målar författaren Jennifer Clement upp en ungdom i 80-talets hippa men destruktiva New York.

När Frida Kahlo var bortbjuden och blev trött av tequila hade hon för vana att leta upp närmsta badrum. Fanns det ett badkar lade hon sig i det.

I ateljéhuset i Mexiko City hade hon ett eget kar, och i det badade författaren Jennifer Clement på 60-talet tillsammans med Diego Riveras barnbarn. Ateljéhuset var hennes andra hem, och badkar fanns det lite varstans i stan. Även på tjejtoan i skolan. Grönkaklat! Där låg hon och rökte marijuana och kysstes med sin första pojkvän. Som i en ärtgrön båt. Sedan stack hon till New York.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Hedvig Ljungar
Litteraturvetare och kritiker.
Kommentar 14 juni, 2024

Sverigedemokraternas valvaka på restaurang Josefina på Djurgården i Stockholm. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Vårt Europa bygger murar. Kring detta motto hade partiledningen utformat Jimmie Åkessons EU-valturné i tio städer med medföljande DJ. Det skulle vara fest och unz-unz på torgen. Festivalen Sweden Rock skulle användas som fotomöjlighet att marknadsföra Åkesson bland folket, med dalahästar, hårdrocksriff och pyroteknik. Kommunikationsavdelningen spenderade betydande summor på spektakulär reklam med tapetserade tunnelbanetåg och skärgårdsbåtar i Stockholms innerstad. 

Men efter Kalla faktas granskning kastade partiet om sin valkampanj. Partiet bemötte granskningen genom att gå aggressivt på offensiven. Åkesson höll ett Youtubetal till nationen om att Sverigedemokraterna var utsatta för en påverkansoperation från TV4. I mediekanalen Riks ägnades valkampanjen åt att bemöta granskningen med egna motinslag. Dagen innan valet skickade partiet ut sms till tusentals människor med uppmaningen att inte låta TV4 vinna. Kulturkriget hade helt tagit överhand, partibudskapet föll omkull.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Veckobrev 14 juni, 2024

Järnmalmen kan inte fraktas på Voi

Fredrik Hjelm med hjälm. Foto: Stina Stjernkvist/TT.

Jag måste erkänna en sak: Jag älskar att åka elsparkcykel.

Vänta, bli inte arg.

Visst var de en farsot på farlederna i början – folk överskattade sin omkörningsförmåga och det fanns ingenstans att parkera. Nu har antalet cyklar minskat, parkeringsrutor har kritats upp, och till och med slipskillarna har insett att båda händerna behövs på styret oavsett hur viktigt Avanza-ärende man har.

Därför blev jag dyster av att läsa Voi-grundaren Fredrik Hjelms tweet häromdagen. Han delade ett påstående om att samtiden blivit så vänster att helt rimliga saker framstår som extremhöger, som ”yttrandefrihet”, ”vetenskapliga fakta” och ”lägre skatter”. Bland hans lajks finns tweets av Tobias ”SD-Tobbe” Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, om att framtiden ”ser ljus ut” när SD blir störst i skolvalet.

Förutom att det är svårt att tänka sig ett mer historiskt felaktigt påstående än att vår samtid ligger till vänster om folkhemseran (!), förstärks känslan av att vissa teknikföretagare lever i en världsfrånvänd althöger-bubbla. Här kan man även nämna Fredrik Wester, datorspelsmiljardären som sponsrade Bulletin, och Minecraft-grundaren Notch som tror på konspirationen Qanon.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

För några år sedan kläckte Fredrik Hjelm en idé på X, som han även kreddade Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski för, om att det borde finnas en ”glasdörr för journalister”, så att storföretagare slipper bli så missförstådda. Journalister har nämligen alltför vid yttrandefrihet, som låter dem ”skriva vad de vill och positionera saker hur de vill”, och båda chefer har gjort ”hundratals intervjuer och många har lämnat en bitter eftersmak”. Detta efter negativa skriverier om Voi – som i efterhand måste sägas ha hjälpt dem att lösa många problem.

Det stora samhällsproblemet de ville lösa var alltså att medierna får skriva fritt om storföretag. En ”lösning” på århundraden av svensk pressfrihet. Tack, killar.

Här finns en brist på ödmjukhet inför områden man saknar expertis i. Och även ur pr-synpunkt undrar jag om inte en nyfikenhet och hövlig ton skulle vara mer gynnsam? När Sebastian Siemiatkowski förklarade varför Sverige har blivit ”Europas Silicon Valley” med Socialdemokraternas 90-talsreform, som via fackföreningarna skulle sätta en PC i varje hem, var det nog inte bara jag som myste över hyllningen till den svenska välfärdsstaten.

– Datorer var oåtkomliga för låginkomstfamiljer som min, men när reformen trädde i kraft köpte min mamma en dator till oss nästa dag, sade han till Reuters.

Till skillnad från vad Fredrik Hjelm kanske tror är jag ingen luddit som vill placera appar till höger och tundraliv till vänster. Som sagt älskar jag att swisha runt på en elsparkcykel. Regionerna borde gå ihop med ett företag och erbjuda tjänsten som en del av kollektivtrafiken.

Men deras hybris antyder en skev förståelse för hur innovationer kommer till, för elsparkcykeln långt ifrån ny. Som jag har skrivit tidigare är dess föregångare autopeden en hundra år gammal uppfinning, som älskades av suffragetterna och i pressen kallades för en ”djävulsvagn” med ”vildhästens humör och ålens list” (även där saknades visst en ”glasdörr”).

Som många andra uppfinningar var den en kombination av individuell skaparkraft, kollektiva ansträngningar från hela forskarkåren, och offentligt risktagande. Som framgick av Flammans första maj-nummer om entreprenörskap finns nämligen även skaparkraft i kollektivet.

Dagens ”innovatörer” är ofta snarare investerare, garanterat stenhårt jobbande, men teknologin finns redan där. I stället handlar uppfinnandet ofta mer om att samla in kapital, samt hitta luckor i regleringar och arbetsmarknadslagar.

Från ena sidan behövs alltså ödmjukhet, och från den andra kanske ett större intresse för högteknologi. Det offentliga behövs nämligen för att Sverige ska fortsätta vara ett innovativt land – se bara på hur LKAB:s utveckling av grönt stål hämmas av att Malmbanan inte byggs ut.

Och hur mycket teknikbrorsorna än vill kan järnmalmen inte fraktas på Voi.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Essä 14 juni, 2024

Maskinen som kapade ojämlikheten

Bild: Mirazooze/Adobe Stock, Wikimedia.

Giljotinen var det redskap som skulle jämna ut samhällspyramiden. I stället skrämde maskinen självaste Marx från att ta ordet jämlikhet i mun.

På den tiden tog färden över Atlanten minst en månad. Vanligtvis strök en och annan matros med under färden, föll överbord eller dog i sjukdom, men det var inte för besättningsmännen som giljotinen var avsedd. Det var av helt andra anledningar som denna rätt otympliga tingest, bland andra livsnödvändigheter, packats ombord på skeppet.

I oktober 1789, bara några månader efter stormningen av Bastiljen, stod den första upplagan av giljotinen färdig att användas. Sitt namn hade den fått av uppfinnaren själv, doktor Joseph-Ignace Guillotin, som för övrigt var motståndare till dödsstraffet. Han tänkte, något optimistiskt kanhända, att avrättningar medelst giljotin var så tekniskt effektiva att själva underhållningsvärdet skulle gå förlorat. Utan publik inga avrättningar, tänkte han enligt läran om konsumtionsetik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Carl Cederström
Docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet.
Nyheter/Utrikes 14 juni, 2024

Macrons kris kan föra vänstern till makten

Manon Aubry jublar vid ett valmöte den 25 maj. Hennes parti Okuvade Frankrike är ett av de största partierna i den nya vänsteralliansen. Foto: Aurelien Morissard/AP.

Macrons extraval har satt fransk politik i gungning. Men medan flera högerpartier imploderar inför öppen ridå har vänstersidan lyckats samla sig oväntat snabbt i en ”folkfront” för att stoppa Le Pen.

I söndags kväll gick den välkammade 28-årigen Jordan Bardella – som Marine Le Pen kallar ”Lejonungen” – upp på en scen i Paris. Publiken som skanderade hans namn viftade med trikoloren i takt med den pumpande syntbasen i ”March of progress” av Malo.

Något progressivt framsteg var det dock inte som den nyblivne EU-parlamentarikern beskrev i sitt tal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes/Nyheter 13 juni, 2024

Björn Söder anklagar Palestinautställning för lagbrott

Medelhavsmuseet ligger på Fredsgatan i Stockholm. Foto: Jessica Gow / TT.

SD-politikern Björn Söder anklagar Medelhavsmuseets utställning ”Nakba” för lagbrott och politisk aktivism. Men Gunnar Ardelius, generalsekreterare på Sveriges Museer, menar att det snarare kan vara Söder själv som bryter mot lagen.

Den 16 maj invigdes Nakba: Palestinska berättelser från 1948 på Medelhavsmuseet i Stockholm. Utställningen bygger på en bok av Bernt Hermele, där han har samlat 65 berättelser om flykten från palestinska byar i samband med Israels grundande. Under utställningen visades föremål som tagits med i flykten – som ett färgfoto, en bit av ett stengolv och en hemnyckel.

Nu ifrågasätts utställningen av den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Björn Söder, i en skriftlig fråga till kulturminister Parisa Liljestrand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 13 juni, 2024

Om kungahuset inte värnar den goda konsten och de kungliga samlingarna – vem ska då göra det? Här invigs en utställning med ”paketkonstnären” Yrjö Edelman. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Som socialist tycker jag inte att det är mitt jobb att försvara möjligheten att besöka de kungliga slotten – men ingen annan verkar ju göra det.

Kungen och Silvia – vem bryr sig? Få normala människor får i dag puls av det svenska kungahuset. Trots att de börjar bli till åren verkar de inte sugna på att släppa fram den i och för sig sympatiska Victoria, som med sin gammaldags utstrålning har allt svårare att genomborra sensationsbruset av fittparfymer och rysskonton. Systern Madeleine passar klart bättre in i den samtida medielogiken, men hennes Piz Buin-ångande Saint Tropez-aura och sunkiga karlslok vid sin sida påminner mer om en influerare i mellanskiktet än en prinsessa.

Men om man bortser från ideologisk hållning kring privilegieavel och orättvisan i ”800 rum” och går till kärnuppdraget, alltså kungahuset som marknadsföringsmotor i världen och sammanhållande kraft, så finns det anledning att ställa frågan: Vad får vi för guldmynten?

Nyligen firade Sverige nationaldag och i en notis i DN under rubriken I korthet kunde man samma dag få veta att Kungahuset sparar in. Det var inte fråga om stramare apanage, inställda semestrar och renoveringar, utan om att det sedvanliga firandet på borggården var inställt. Ett besök på kungens hemsida informerar om att paret i stället besökte Pajala, så just det kan inte ha kapat kostnaderna så mycket.

Men längre ned i samma notis meddelas att flera av de kungliga slotten hädanefter håller stängt för allmänheten.

Nu tillhör inte jag den del av den radikala vänstern som anser att allt med kungahuset fordrar en fransk ”utjämning” (se Carl Cederströms text i veckans nummer). Med sitt inflytande och sina pedagogiskt varaktiga epoker är de utomordentligt användbara som minnesstickor för historiekunskap och i alla fall bakåt i tiden högkompetenta beställare av konst och arkitektur.

Läs mer

Som ung konsthistoriestuderande var jag själv på Karl-Gurras lönelista som anställd guide på Hovstaterna. I tjugoårsåldern tog jag jobb på Rosersbergs slott i norra Stockholm. Först pendel och sedan en halvtimmes promenad till fots. Allt för konsten. Det var det värt. Vill man komma riktigt nära de människor som styrde storpolitiken under det turbulenta 1800-talet är det en upplevelse.

Här levde den siste representanten av den oldenburgska ätten, Karl XIII, bror till den mer berömde Gustav III. Detaljerna i inredningen, ordagrant instruerade av hertig Karl själv och gemålen Hedvig Elisabeth Charlotta, är så välbevarade att man anar deras andedräkter. Precis som sina föregångare var de bildade människor med medel att anlita Europas främsta konsthantverkare. Färgsprakande sidentapeter, allegoriska fresker och dekorsymboler avslöjar det rättesnöre som han fann i frimureriet.

Kanske var det i det gröna biblioteket med det schackrutemönstrade trägolvet som den ofrivillige monarken tog det svåra beslutet att adoptera uppkomlingen från Pau, marskalk Jean-Baptiste Bernadotte som gynnats av den jakobinska röran och stigit i graderna hos Napoleon. Den mäktige Gustav III hade mördats några år tidigare och själv var Karl XIII barnlös. Med andra ord: diplomati på högsta möjliga nivå värktes med största sannolikhet fram i dessa flyglar.

Nej, jag är absolut inte rojalist, men när Hovstaterna stänger ute medborgare från tillgången till levande historia och kulturarv så är det inte så mycket kvar för ett kungahus att bidra med. Fram till nyligen fanns en särskild inrättad avdelning ägnad åt att göra specialutställningar utifrån de kungliga samlingarna, vars konstnärliga kvalitet är i absolut världsklass. Den funktionen är också indragen i all tysthet. Är inte det ett skumt beteende i tider av ökande historieintresse och nationell stolthet?

Giuseppe Penone, ”The Inner Flow of Life”, 2024. Foto: Örjan Furberg.

Kvar finns en inte jättebegåvad designprins och en nyinrättad konstfond, Prinsessan Estelles Kulturstiftelse, som varje år inviger en till intet förpliktigande skulptur på Djurgården. Inköpspolicyn verkar vara en variant på glasögonfodralet ur en Gucci-kollektion, det vill säga ett slätstruket verk av en superkändis som sett sina bästa dagar.

Häromveckan klipptes bandet för det senaste tillskottet: en uppochnedvänd, död trädstam i brons av italienaren Giuseppe Penone (se bilden ovan). En passande fallen fallossymbol för de torftiga resterna av den en gång så ståtliga kulturkonservatismen.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]