Den 14 december publicerade Timbro essän Till gigekonomins försvar, skriven av forskarna Andreas Bergh och Johan Wernberg. Den kortfattade boken presenterar dels gigekonomin och dess framväxt, men också den kritik som riktats mot den både från vänstern och konservativa röster i Sverige, i syfte att, som titeln antyder, försvara fenomenet.
Försvaret av gigekonomin kokar i princip ned till tre punkter:
1. Människor gillar att jobba i gigekonomin.
2. Människor gynnas av att jobba i gigekonomin.
3. De problem som trots allt finns är barnsjukdomar.
Argumenten vilar på en skakig grund. Visst kan människor gilla de arbetsuppgifter som erbjuds i gigekonomin, till exempel att cykla, men få gillar att utföra dem för låga löner och med usla villkor. Och förstås kan människor ”gynnas” av att jobba i gigekonomin – i alla fall om man, som författarna gör, kontrasterar det mot att inte ha något jobb alls. Och så klart kan algoritmisk arbetsledning, integritetskränkande övervakning och en isolerad arbetssituation vara barnsjukdomar som gradvis kommer att vittra bort med tiden – problemet är bara att ingenting tyder på att det kommer att ske.
Författarna medger att det finns problem, framför allt med bristande trygghet. Men att lösa dessa problem är enligt dem inte upp till företagen, utan till staten. Genom att reformera olika statliga instanser – skattesystemet, sjukpenningen och försäkringssystemet – ska samhället bättre anpassas till gigekonomins nya villkor. Idén är inte ny, utan speglar det borgerliga förhållningssätt som beskrevs tidigare i år i Gigwatchs rapport Plattformarna och politiken. Det är en politik som vilar på tre ben: juridisk integrering, där gigekonomins gråzoner görs vita, ideologisk legitimering, där lågavlönade jobb i tjänstesektorn normaliseras, och ekonomisk subventionering, där staten får kliva in och bära de olika kostnader som gigföretagen själva vägrar stå för. På så sätt befinner sig författarna nära mittfåran i den svenska högern.
Trots det svaga försvarstalet till gigekonomin har essän en intressant del i diskussionen av kritiken från vänster, en kritik som enligt författarna i breda drag faller in i ett hyllande av den klassiska arbetsmarknadens långsiktighet och trygghet.
Det är så klart inte den enda synvinkel som synts i debatten, och det vore lätt att beskylla författarna för att ignorera andra vänsterperspektiv i frågan. Men att de inte känner sig nödgade att bemöta den kritiken säger ändå något om hur vänstern fortfarande inte lyckats bemöta gigfrågan på ett relevant sätt. Även bland mer radikala vänsterröster har regeln ofta varit att lyfta fram de trygga, socialdemokratiska institutionerna – den svenska modellen, kollektivavtalet och heltidsanställningen – som lösningar på gigekonomins problem.
Jag tror tvärtom att gigekonomins framväxt öppnar ett fönster för vänstern – ett fönster där vi kan kasta ut de sista resterna av 1900-talets arbetsideologi. Den stora frågan att ställa sig i dag är inte hur pizzautkörning kan göras till ett heltidsjobb, utan hur samhället kan utformas på så sätt att alla människor ges större frihet att välja och välja bort arbete. Att försvara gigekonomin mot en sådan vision skulle vara en betydligt svårare uppgift för Timbro.
