Den 30 april fördömde George W Bush övergreppen på fångar i irakiska fängelser och de som utfört dem genom att säga: ”Det är inte så vi gör i Amerika.” Administrationens talesmän har inlett en kampanj som avser visa att händelserna är en isolerad företeelse trots att Röda korset anklagar den för ”systematiska” övergrepp. Amnesty International målar upp ett “mönster av tortyr”.
Men medan en armérapport har beskrivit de ”sadistiska, flagranta och hänsynslöst kriminella övergreppen” av irakiska fångar, inkluderande sodomi och annat fysiskt övervåld har ingen ännu vågat dra jämförelser till USA:s väl dokumenterade övergrepp av sina egna medborgare och de faktorer som ligger bakom övergrepp såväl hemma som utomlands.
Amerikanska grupper för mänskliga rättigheter och civil-rättsadvokater har länge beskrivit övergrepp inom kriminalvården som en djupt ingrodd ”kultur” av ämbetsväldets dåliga uppförande. När Oklahomas republikanske senator, James Inholfe deklarerade att han var ”mest upprörd av upprördheten” kring övergreppen i Irak än av övergreppen i sig, visade han på en hållning som delas av många, en som ”rättfärdigar” övergrepp.
I kärnan av den logiken ligger antagandet att den som utsätts för övergreppen har gjort något för att förtjäna denna olagliga och inhumana behandling. De som kritiserar övergreppen har länge hävdat att många av offren för den amerikanska rättvisans övergrepp utsätts för dem rutinmässigt på samma sätt som våldtäktsoffren en gång i tiden: offren har gjort någonting för att ”förtjäna” det.
I en artikel från den 19 december 2003 i Washington Post avslöjades att en rapport från justitiedepartementets huvudgranskare hade funnit att utländska fångar, vilka samlats ihop i dyningarna av 11 september, blivit ”dunkade i väggen” av sina vakter. Rapporten byggde på videoinspelningar av incidenterna och ”det fanns inga bevis för att fångarna provocerat eller attackerat vakterna”.
1998 släppte Human Rights Watch (HRW) en rapport om systematiska övergrepp från amerikanska rättsföreträdare kallad ”Skyddad av rättvisan”.
Rapporten talar om genomträngande överträdelser av ”allmänhetens tillit” och ”defekta” tillförlitlighetssystem och ett ”tolerant” ledarskap som tillåter lagens upprätthållare att begå brott ”ostraffat” i hela landet.
En rapport från Houstons ”11 News” från den 10 november 2003 började: ”Var kan du ljuga, luras och stjäla och ändå behålla ditt jobb? Eller vad sägs om upprepade rattfyllor? Eller spöa skiten ur frun eller flickvännen? Svaret är dussintals fall på Houstons polisdepartement.”
HRW:s rapport beskriver även ”upprepad tillämpning av tortyr av Chicagopolisen”, där elchocker tillhör favoritmetoderna tillsammans med att bränna fångarna. Skyddad av rättvisan-rapporten ägnar sig särskilt åt en rapport om elchocker ”mot huvud och genitalier”. Gruppen noterar att efter det att staden ”gjort klart uppgörelsen med 13-årige Marcus Wiggins”, där advokaten som representerar pojken i tortyrmålet kunde säkra vissa interna dokument som ytterligare bevisar och stödjer tortyranklagelserna. Staden Chicago fick till slut erkänna att ”planerad tortyr” förekom.
Genom att upprepa anklagelserna gjorda av Army Times kring händelserna i Irak menar HRW att de vill belysa att inhemska, amerikanska övergrepp har sin orsak i ”övervakningsproblem, förvaltning och ledning”. Människorättsgruppen skriver också att ”tillkortakommanden i rekryterings- förfarande, träning och återigen förvaltning” i hela den amerikanska rättsapparaten ligger till grund för övergreppen.
Dessutom visar rapporten ”Skyddad av rättvisan” också varför de tidiga rapporterna om övergrepp i Irak ignorerades. USA visade upp ett beteendemönster som HRW inhemskt i USA kallar ”federal passivitet”.
När HRW följde upp de inhemska anklagelserna ställda till människorättsorganisationen Civil Rights Division fann man att av de 10 129 civilrättsmål man hade som underlag ledde cirka ett fall av femhundra till att justitiedepartementet försökte inleda åtal. Kanske än mer upprörande var att HRW fann att inom somliga amerikanska polisdepartement ”belönades ofta” särskilt brutala poliser genom att ges ”positiva värdeomdömen och befordran”.
I sin kritik av ledarskapet i Pentagon skriver Army Times att: ”Budskapet till trupperna är att allt är godtagbart.” En artikel från 1997 i Time Magazine av före detta polis-chefen Joseph McNamara tillhandahålls en exakt parallell när han säger: ”Detta skulle inte hända om inte vissa poliser inte trodde sig ha mandat för ett sådant beteende.” Tron på ett sådant ”mandat” skulle kunna förklara bilder från Irak med leende torterare. McNamara skrev att de flesta samtida polisövergrepp hade ”ett element av polisgansterism”.
Små grupper av polismän delar ett förakt för de människor de skall tjäna.” Han tillade att ”skurkaktiga poliser förbrödras och täcker upp för varandras brott”.
Den tydligaste aspekten kring övergreppen i Irak är väl det uppenbara förakt de som begått övergreppen visat sina offer.
Man bör notera att det var ett amerikanskt polismilitärbefäl som lyfte fram den irakiska skandalen genom att på ett synnerligen modigt sätt offentliggöra en CD med bilder av de hemska övergreppen. I USA finns väldokumenterat att många goda och anständiga polismän som velat rikta uppmärksamhet mot missförhållanden för att själva råka illa ut.
Men både i Irak och i USA ser vi att mönster av mardrömsliknande övergrepp ökat och har dokumenterats som ”systematiska”.
Våren 2002 intervjuade jag själv pastor Robert Bosse från det Chicagobaserade Dagcentret för rättvisa, en global, ickeparlamentarisk organisation vars 4 000 medlemmar i huvudsak är katolska präster. Pastor Bosse uttryckte en djup oro beträffande USA: s framtid och de strukturer och värden som en gång skapade landet. När han funderar över slutet på den väg Bush-administrationen tar, drar han en parallell till andra världskriget när han säger: ”Jag tänkte på alla de goda människor som i säkerhetens namn gradvis blev kollaboratörer till ett otänkbart brott.”
