”Nu håller man på att rasera det välfärdssystem som under hela efterkrigsperioden byggts upp. Människorna skall i stället i nyliberal anda kunna ta ‘ansvar för sig egna liv’ och komma bort från ‘inlärd hjälplöshet’. Det intressanta är bland annat det språk som använts. Den som försvarar en väl fungerande välfärd kallas ‘traditionalist’ och den som vill rasera den kallas ‘förnyare’.”
Joachim Israels inlägg, i en skriftväxling i FiB/Kulturfronts serie Radikal Väg (nummer 11–12 1995), pekar på hur förrädiska ord som ”traditionalist” och ”förnyare” är i en politisk debatt.
Ett skäl till att de är förrädiska är att ytterst få vänstermänniskor vill kalla sig ”traditionalister”, annat än i trots mot den rådande indelningen. Uppdelningen traditionalister och förnyare är med filosofikommentatorn Gunnar Fredrikssons ord en ”övertalningsdefinition”, det vill säga en definition som inte lämnar något val, eftersom den med sin uppdelning tvingar den tilltalade att ansluta sig till den rätta sidan eller bli fördömd.
Men vad säger egentligen denna uppdelning idag? Starten för den nuvarande uppdelningen mellan traditionalister och förnyare i den svenska debatten kan mycket väl vara, såsom Björn Elmbrant skriver i sin Politikens ABC från 1995, uppdelningen mellan självförvaltare och traditionalister på SSU-kongressen 1981. Självförvaltarna kritiserade välfärdstaten för att den skulle ha ordnat människors liv och lämnade lite inflytande över till dem själva. Det var en kritik mot byråkratisering som kom från vänster, men den övertogs snart av SAF, som av byråkratikritiken smidde en murbräcka mot välfärdsstaten. Nu förändrades också motsättningen till att bli en mellan ”förnyare” och ”traditionalister”. Som vi kan se i citatet av Joachim Israel finns det dock en viss logik i denna utveckling.
När tidskriften Fönstret 1993 gjorde en uppräkning av vilka som utgjorde de båda sidorna, hamnade Kjell-Olof Feldt, Mona Sahlin, Per Nuder, Allan Larsson som ”förnyare”.Stig Malm, Margareta Winberg, Walter Korpi, Göran Greider och Sören Wibe var ”traditionalister”.
Det är inte svårt att se att denna uppradning av namn är en rät höger–vänsterskala.
Som ordet faktiskt används idag är det också svårt att se någon annan innebörd. När tidskriften Renewal (Förnyelse), närstående Tony Blair och hans kanslihushöger i brittiska Labourpartiet, skall sammanfatta de senaste årens förnyelse är den belåten: ”Två på varandra följande jordskredssegrar har fått det att se ut som uppgiften att förnya Labourpartiet verkligen lyckats, och på ett sätt är det riktigt. Partiet har ändrat sig självt, och genom detta har det lyckats med att omgestalta den brittiska politiken, ändrat idéer och praktik.”
Ken Coates har i sin bok The Blair Revelation klargjort exakt hur denna förnyelse sett ut: En ökad makt för det skuggkabinett som omger Blair och en politisk omorientering mot att bli ”the Business Party”, ett utpräglat borgerligt parti. Men samtidigt som Blair talar förnyelse i parti och minut måste han på något sätt försäkra partiets gamla anhängare om att han inte övergett dem. Mot de kritiker som säger att partiet övergivit sina rötter säger Blair därför att det inte alls är så. Han åberopar fortfarande målet att skapa ett Storbritannien för alla, det som med den kristet färgade retoriken kallas det nya Jerusalem. Blair har till och med förekommit meningsmotståndare genom att våga använda mer radikala ord. ”Vi skall inte skämmas för att säga ordet socialism”.
Kring Blair och hans stab har det hela tiden talats ivrigt om förnyelse. Likaså i den svenska socialdemokratin. Det märkliga är att ett antal vänsterpartister tagit över samma begrepp. Menar de samma sak som Tony Blair och Göran Persson? Och är ”traditionalisterna” i vänsterpartiet på samma sida som Göran Greider och Margareta Winberg?
Att använda förnyare – traditionalistuppdelningen är att aktivt förstöra den politiska diskussionen i ett vänsterparti. Men det går naturligtvis att ta det på allvar. Frågan är om ”förnyarna” är så speciellt glada om det görs.
