I debutboken Robson rörde Pernilla Glaser vid två stora ämnen: kärleken och döden. Den självbiografiska berättelsen skildrade en älskad och cancersjuk mans väg mot ett oundvikligt slut.
Den då 22-åriga författarinnan skrev enkelt och sakligt, utan vare sig störande sentimentalitet eller stora gester. Det var briljant i sin anspråkslöshet.
Sedan debuten har det gått nio år. Pernilla Glaser har hunnit etablera sig som regissör, förläggare och dramatiker. Och nu är hon tillbaka med en andra bok, Om natten, som även den kretsar kring kärlek och död.
Men denna nya historia rör sig bort från det självbiografiska och in i en mer traditionellt episk fiktion. I handlingens centrum står halvsystrarna Fredrika och Ingrid-Marie, två unga kvinnor i dagens Stockholm. Den sistnämnda är inåtvänd, ensam och självmordsbenägen. Hon är vacker, men lever i skuggan av sin mor, den nyckfulla chefsbibliotekarien Birgitta.
Fredrika, den yngre systern, är mer utåtriktad, men vet inte vad hon vill med sitt liv. Hon arbetar som croupier, ett otacksamt slitgöra, och går mycket på krogen. Glaser låter berättarperspektivet växla mellan de två systrarna, men det är sällan deras vägar korsas; Om natten är i mycket två fristående berättelser.

Det är uppenbart att Glaser är en skicklig och inkännande författare. Hon skildrar träffsäkert vitt skilda miljöer som krogvärlden, casinon och lärarhögskolan och hon lyckas befolka dessa miljöer med ett myllrande, färgsprakande porträttgalleri. Snobbiga konststudenter, virriga musiklärare, fulla krogbesökare och excentriska musiker är några av dem som skildras med mild ironisk klarsyn. Glaser kan snabbt, genom exempelvis ett par repliker, beskriva det typiska hos sina karaktärer – utan att de för den skull reduceras till typexempel. Det är beundransvärt.
Men trots sina förtjänster är Om natten inte en helt lyckad roman. Författarens problem är nog inte vad hon berättar, utan snarare vad hon inte berättar. På sina 187 sidor lyckas Glaser skildra två människor i kris, men berättelsen hinner knappt börja innan den är slut. Konturen av två barndomar anas, kärlekshistorier inleds, avslutas och följs av nya, och människor dör – allt far förbi över sidorna i en svindlande hastighet. Man häpnar, fascineras – och känner sig en smula besviken.
Den starka upptakten tycks lova mer än det alltför abrupta slutet; Fredrika och Ingrid-Marie hade gärna fått bre ut sig över ytterligare ett par hundra sidor.
Det är alltså med mersmak och besvikelse jag lämnar Om natten. Jag hoppas att Glaser skriver fler och längre romaner. Hon vet för mycket om både livet och skrivandet för att sluta här.