Han la bollen på hyllan 1977 efter att ha spelat 1.367 matcher och gjort 1.283 mål. Han blev världsmästare tre gånger. Och han anses av många vara den mest kompletta fotbollsspelaren världen hittills skådat. Det handlar om Edson Arantes do Nascimento, mer känd som Pelé.
En global idrottsikon om vilken Andy Warhol sa: ”Pelé är en av få människor som motsade min teori: istället för att vara berömd i femton minuter kommer han att vara det i femton sekel”.
Warhol kanske hade rätt, däremot torde den just utkomna självbiografin relativt snabbt falla i glömska. Det är nämligen en rätt tråkig och uddlöst återberättad historia, rakt nedskriven av författarna Alex Bellos och Orlando Duarte.

Den snart 66-årige Pelé föddes i Tres Coracoes, ”tre hjärtan”, i delstaten Minas Gerais i sydöstra Brasilien. Mamma Celeste var dotter till en av traktens kärrförare. Pappan Joao Romas do Nascimento, mer känd som Dondinho, träffade Pelés mor i Tres Coracoes under sin militärtjänst där. Dondinho, erkänd som duktig fotbollsspelare, beskriver mötet: ”Det viktigaste målet jag gjort var ett väggspel med Celeste: vi döpte honom till Edson Arantes do Nascimento”.
Att den lilla fick namnet Edson var ingen tillfällighet. Det är sprunget ur glädjen över när elektriciten kom till byn, och uppfinnaren Thomas Edison.
Familjen Nascimento hade det knapert, men det fanns alltid mat på bordet. Pelés tidiga uppväxt skiljer sig inte mycket från andra fattiga svarta pojkars uppväxt. Men efter flytten till Bauru och ”upptäckten” i pojklaget Baquinho 1954 är de första stegen mot stjärnorna tagna.
I kapitlet Från Santos till Sverige, berättar Pelé om mötet med den stora världen. Ett möte symboliserat med byte av byxor – från korta till långa. Det hade mamma sagt, och dona Celeste sa man inte emot.
Och med två mål i VM-finalen mot Sverige 1958 var en 17-årig världsstjärna född. Resten är idrottshistoria, som det brukar heta.
Edson Arantes do Nascimento är inte omedveten om livets avigsidor. Han har själv drabbats, både på och utanför fotbollsplanen. Och han saknar heller inte kunskap om släktens och hudfärgens historiska rottrådar till slaveriet. Ändå tycker jag självbiografin allför ofta sätter sig på förnumstighetens stol. Och då och då får den en mätt och präktig ton. Den gode Pelé blir då den självgode dito som lite grann ändå tror sig leva i den bästa av världar.
Ok, han nämner Vietnamkriget i en mening, men att han är så vag och luddig visavi den nästan 20-åriga militärdiktaturen i hans hemland, känns konstigt. Det skulle vara intressant att ta del av reaktionen på boken i Brasilien.

Men just det, en idrottsman ska ju inte bry sig… eller få se nu… Johan Cruyff, Hollands stora fotbollsstjärna bojkottade VM i Argentina 1978 på grund av militärjuntan i värdlandet.
Hursomhelst hade Pelés självbiografi varit intressantare om den mer placerats i ett samhälleligt sammanhang.
Nu är det i stället en hyllningsbok till fotbollen, familjen och Gud. Och utan den sistnämndes välvilja säger sig Pelé troligen aldrig ha lämnat skoputsarlådan i hembyn, eller kunnat bli proffs i New York Cosmos 1974 och visa upp den vackra fotbollen, ”jogo bonito”, för folket i USA.
Eller ännu mindre, skulle han 1995 ha blivit utsedd till Idrottsminister i hemlandet för att under tre år ta kamp mot maffiastruktur och korruption inom framförallt brasiliansk fotboll.
Nåja.
Pelé är dock utan tvivel en trons person, så till den grad att han blir exkluderande: ”Jag kommer att prisa alla dem som följer Guds ord”.
Pelé – Självbiografin äger förstås i VM-tider en viss aktualitet. Men bokens enda egentliga värde ligger i dess första tredjedel, alltså tiden innan Edson Arantes do Nascimento blev Pelé med hela världen. Resten klarar man sig utan.
Om man nu inte gillar att läsa om familjeproblem, äktenskapliga snedsteg, skilsmässor, affärer och dylikt.
Slutligen en rättelse: Pelé påstår att Brasilens VM-guldlag 1970, där han själv spelade, är ”det bästa landslaget genom tiderna”. Där har han fel. Brasiliens VM-lag 1982 i Spanien var bättre, även om man inte vann turneringen.
Nåja, även en mästare måste ju kunna ha fel…