Kung Kristina lyfter kronan från sitt huvud: ”Jag lämnar Stockholms öar för Roms kullar!” ropar han.
Kristina, i skådespelerskan och politiska aktivisten Aleksa Lundbergs gestalt, placerar kronan längs scenkanten bredvid en rad andra föremål, bland dem ett krucifix och ett alkemiskt set.
Det är abdikationsscenen i Kung Kristina Alexander som repeteras på Intima teatern i Stockholm. Pjäsen, som har urpremiär den 1 mars, regisseras av konstnären Elisabeth Ohlson Wallin. Hon är känd till exempel för sin satir mot kungahuset och en omtalad bild av Reinfeldt i kissblöja, men kanske mest av allt för den fotoutställning som av tidningen Times har rankats som en av världens 20 farligaste; Ecce Homo består av tolv bilder ur Jesus liv där han porträtteras tillsammans bland homo- och transpersoner.
– Jag har dragits till Kristina hela livet, förklarar Elisabeth. Det är den enda kunglighet som jag kunde identifiera mig med som barn.
Men det är först i Aleksas gestalt som hon upplevde Kristina som möjlig att realisera.
– Jag träffade Aleksa på O’Learys, och såg omedelbart: där är Kristina.
– Det är de här tvära kasten mellan att vara uppfostrad som pojke och regent men ändå vara känslig.
Det finns ett uttryck som ofta återkommer när Drottning Kristina avhandlas i litteraturen och forskningen, och det lyder: När pusslet som är Kristina ska läggas blir det alltid en bit över.
I Elisabeth Ohlson Wallins och Aleksa Lundbergs tolkning heter den pusselbiten trans. Kristina vaknar, stiger upp ur sin grav och frågar sig: Vem är jag? Hur är jag?
Vad innebär det då att läsa Kristina som en transperson – en transman? För 1600-talsmänniskan skulle vår tids föreställningar om manligt och kvinnligt, homo- och hetero- eller transsexualitet och transidentitet vara ganska obegripliga. Men, som litteraturvetaren Sam Holmqvist har uttryckt det: ”så länge det finns gränser, finns det sådant som är på gränsen, och så länge det har funnits kön har det funnits människor som inte passat in i dem.” Historien är full av människor som vi i dag skulle kalla transpersoner. De har till exempel kallats könsöverskridare, amasoner, sodomiter, androgyner och, som i Kristinas fall, hermafroditer.
Just ordet hermafrodit har repeterats och reproducerats så mycket kring Kristina att det funnit sin väg in i forskningen. Genusforskaren och litteraturvetaren Eva Borgström har föreslagit att tankefiguren har blivit ett sätt för historiker att få ordning på en undflyende, obegriplig gestalt och till synes motstridiga data vad gäller ”manligt och kvinnligt, kropp och personlighet, kvinnoroll och härskarroll, kön och sexualitet”.
Två gånger har drottning Kristina grävts upp ur sin grav för att forskningen ska kunna få ett medicinskt svar på frågan om vem denna gåtfulla person ’egentligen’ var. Gravöppningarna (den första 1965 där man undersökte Kristinas bäcken, den andra 2001 där det togs DNA-prover) har av många ansetts etiskt tveksamma och integritetskränkande. Vad de med all önskvärd tydlighet har visat är i alla fall att Kristina inte var ”hermafrodit” utifrån den betydelse vi lägger i ordet i dag; rent biologiskt var Kristina en omkring 155 cm lång kvinna.
rent biologiskt var Kristina en omkring 155 cm lång kvinna.
Att, som Kristina själv uttryckte det, vara utrustad med en själ som är ”helt manlig, liksom min övriga varelse” betyder alltså någonting annat än hur kroppen medicinskt är beskaffad. Går det att få syn på vad om vi läser den könsöverskridande Kristina genom nutidens lins?
– Medan Kristina sökte i hela sitt liv, håller transpersoner i dag på att bryta igenom, säger Elisabeth.
Under pjäsen, vars manus i huvudsak bygger på Kristinas egna ord, är det 1600-tal hela tiden. Men mellan samtiden och det förflutna slås en bro genom projiceringar på skärm, där transpersoner från i dag intervjuas.
– Det handlar om samma frågor fast 400 år senare, säger Elisabeth. Och man undrar förstås vad som har hänt på 400 år. Medicinskt har mycket hänt – det går att göra saker med kroppen – men attitydmässigt?
– Kristina var hånad över hela Europa, i en scen hör vi folk ropa efter henne när hon stiger av i Rom. Det finns vackra paralleller till nutiden.
– Kristina skrev maximer, bryter Aleksa in, och nyligen såg jag det här på en affisch: ”I’m not out of control, I’m just not in their control.” Hade Kristina levt i dag hade han säkert sagt något sådant.
Man kan förstås tycka att läsningen av Kristina som transperson har någonting självklart över sig, och dramatiker från Strindberg till Stridsberg har också på olika sätt lyft fram de queera aspekterna av drottningen. Ändå har en explicit transtolkning inte gjorts förut.
– Det är konstigt – eller så är det inte så konstigt, säger Aleksa. En förklaring ligger förstås i att transpersoner inom teatern har blivit så enormt motarbetade, diskriminerade, mötts med axelryckningar och utfrysning.
– Från ett skådisperspektiv så är jag den enda transpersonen i Sverige med scenskoleutbildning.
Kanske är det också så att de könsöverskridande dragen hos Kristina länge lästes genom en manlig blick, och alltid har tolkats utifrån de ramar som tiden sätter upp. En av de mest ikoniska Kristinatolkningarna, Greta Garbos i Queen Christina från 1933, är till exempel inte minst känd för att den så tydligt innehåller två bilder av Kristina som står i konflikt med varandra. Medan Garbo söker uttrycka en suverän regents skiftande uttryck – den som gjorde att Roms store 1600-talskonstnär, Gian Lorenzo Bernini, vägrade måla hennes porträtt och i stället gav henne en spegel – lägger den manlige regissören Rouben Mamoulian emfasen på en heterosexuell kärlekshistoria där Kristina som en traditionell hjältinna väljer bort tronen för kardinal Decio Azzolino. När Garbo, som länge drömt om att gestalta Kristina, först läste manus till filmen lär hon ha sagt: ”just imagine Christina abdicating for the sake of a little Spaniard”.
I researchen inför Kung Kristina Alexander har inte bara transaspekterna av Kristina själv lyfts fram, utan även hos de personer som Kristina omgav sig med. Ett exempel är Kristinas assistent Julia, tillsammans med vilken hon sökte efter universalmedicinen de vises sten i sitt alkemiska laboratorium.
– Min relation till Kristina har förändrats, beskriver Aleksa. Innan visste jag inte så mycket mer än de flesta vet: att det var en queer personlighet som förmodligen var lesbisk. När jag var liten kanske jag identifierade mig mer med honom än de andra kungarna, förutom Gustaf den tredje då, som var teaterkung och…fjolla.
– Men nu när vi har läst så mycket om Kristina har vi fått vatten på vår kvarn: Det är inte bara fantasier, det finns på riktigt. Man har fått reda på att han ville bli kallad Alexander, att det fanns sällskap där han levde som Alexander, och träffade olika ambassadörers fruar som han fick sätta på och sådär.
På frågan om hur det är att som transkvinna gestalta en transman på scen svarar Aleksa att hon inledningsvis upplevde det som problematiskt.
– Jag tänkte att transmän är väldigt marginaliserade, ännu mer än transkvinnor – för vi sexualiseras ju ofta och har någonstans legitimitet att synas bara därför.
– Men nu har jag tagit vara på detta: Kristina är uppfostrad till man. Och jag är också uppfostrad till man.
– När det handlar om trans är det inte heller så enkelt, snarare är det ett gränsland där allt är lite blurrigt och där jag tänker att mina erfarenheter bidrar, snarare än att jag tar ljuset från någon transman.
Samtidigt har gestaltningen av Kristina för henne inneburit att hon måste konfrontera olusten inför att använda de manliga kroppsuttryck som hon länge har hållit tillbaka.
– Som transkvinna har jag ju lärt mig hela mitt vuxna liv att det är tabu att använda de maskulina sidorna av mig själv. Men som barn var det förstås tvärtom, att ”vi förväntar oss detta av dig” – och jag levde aldrig upp till det, var alltid för blyg och tyst.
Som transkvinna har jag ju lärt mig hela mitt vuxna liv att det är tabu att använda de maskulina sidorna av mig själv.
– Den första tiden som kvinna tyckte jag att det var så skönt att det aldrig förutsattes att jag skulle prata och ta plats. Men nu har jag ju blivit äldre och tycker att det är så vansinnigt viktigt att få vara hela mig själv: och då kommer ju även de här manschauvinistiska sidorna, de som jag tror att alla människor har i sig, fram.
Elisabeth: – När Kristina träder fram på scen genom Aleksa så är det också väldigt mycket kängor till manligt skådespeleri,
Aleksa: Ja, det kan jag lova!
Elisabeth: Som de håller på på scen…då gör vi det också! När det är Aleksa som spelar är det ingen risk för att man älskar Kristina helt och hållet.
Aleksa: Nej det är det verkligen inte! Det är Bert Karlsson liksom.
– Men jag har fått jobba väldigt mycket med min maskulinitet, det har jag gjort sedan scenskolan, och det är fortfarande en process för mig att våga visa den.
Elisabeth: – Det här burdusa som beskrivs med Kristina: att alla blev så chockade över beteendet, rösten… Det kommer fram så fint här, öppet och rakt.
Aleksa: – Och själv känner jag: kan man göra såhär, säga såhär?
Elisabeth: – Men det är just det: Kungen växer fram.
Men vad betyder det då för två radikala konstnärer att skildra just den här sortens transperson, en ur samhällets översta skikt, verkställare av den yttersta makten? Aleksa talar om de transmän som var samtida med Kristina, och som inte kom undan med elakt förtal.
Men det är just det: Kungen växer fram.
– Kristina var hårt ansatt, samtidigt fanns det dem som fråntogs sina sociala rättigheter och brändes på bål.
Elisabeth: – Vi har haft de här diskussionerna, om huruvida man måste ta en sån person och lyfta fram den. Tiden var ju grym, de hade skottpengar på romer och allt möjligt. Om man väljer det perspektivet vill man inte göra en pjäs med någon nästan.
Aleksa: – Men där står du och jag ibland på två olika sidor. För jag fattar dem som till exempel säger: varför ska vi överhuvudtaget prata om en regent som var med och genomdrev kolonialism och svensk slavhandel? Och nej, det är absolut inte en sympatisk person, skulle han ha levt i dag skulle det vara en psykopat! Alla som led, alla som svalt – varför ska de som var värst ut i ljuset hela tiden?
– Men samtidigt: Det viktiga som vi har valt att fokusera på är att Kristina var en transperson på 1600-talet som aldrig fick vara sig själv. I den här regentkroppen var han också en människa.
– Och bara för att tiden var hemsk och hierarkisk, betyder det inte att vi aldrig kan tala om den här väldigt intressanta personen. Egentligen beror det på vilket perspektiv man tar: ett rasifierat perspektiv, ett klassperspektiv, ett transperspektiv…Från ett transperspektiv är han faktiskt väldigt intressant.
Elisabeth: – Och jag tänker ju på ett annat sätt. I min konst har jag alltid bråkat med makten. När jag placerade Jesus bland HBTQ-personer rasade folk för att den heliga personen nedgraderades till syndarna. Det som sker här är något liknande, den kungliga makten nedgraderas till oss vanliga dödliga.
– Sedan är det ju också en känga till alla historiker som skriver manliga tolkningar av Kristina. Nu har vi en massa kungar och drottningar – ni vet ju vad jag tycker om kungahuset – som har levt och verkat, och så har vi en som vi kanske kan tolka som en transperson. Då finns en möjlighet att bruka kändisskapet för att föra in ett marginaliserat perspektiv. Då kan vi använda makten för att brottas med den.
– Det lärde jag mig -98 med Ecce Homo: att om jag använder en person med otroligt mycket makt i ett perspektiv – i mitt perspektiv – då tar jag en historia tillbaka till mina systrar och bröder.
– Många har tolkat Kristina och nu är det vår tur.
Men om det har varit viktigt att ge transpersoner en historisk person tillbaka, tycks det ha varit minst lika viktigt att medvetandegöra en ny publik.
– Jag tycker att konsten har ett verktyg som är suveränt, säger Elisabeth. Den har ett så himla bra sätt att förmedla. Jag hoppas att det vi gör också är pedagogiskt, att vi lär ut någonting.
Samtidigt kan det pedagogiska ansvaret ibland upplevas som betungande, Aleksa förklarar:
– Jag kan ju känna att jag nästan får panik om jag avviker från det politiskt korrekta – som jag ju också har väldigt varmt om hjärtat och, speciellt i dag, tycker är extremt viktigt.
– Dessutom har jag tagit mycket ansvar i transrörelsen, till exempel genom föreställningen Flytta på er – jag ska bli fri, och för mig har det varit viktigt att inte stöta mig med transrörelsen genom att berätta en historia som kanske inte rakt igenom är för transpersoner.
– Men med Kung Kristina Alexander känner jag att vi tar ett stort pedagogiskt ansvar, för det tycker jag är grundläggande, samtidigt som vi berättar en historia som också får vara ful och visar att transpersoner inte alltid är rakt igenom goda. Det handlar inte om ”lilla offerrollen som ska bli räddad och synliggjord”, utan om att visa helhet.
Det är knappast någon slump att den gåtfulla Kristina är en av de regenter som har älskats mest av teatern. Föreställningen om att människan är en skådespelare på livets och historiens scen, var under Kristinas tid vanlig, och Kristina är förvandlingens, transformationens, metamorfosens drottning – eller kung – som dessutom själv stod på offentlighetens scen i högst konkret mening.
Aleksa citerar en av Kristinas egna maximer:
– Den som fördelar rollerna på livets scen har sett till att du har fått den roll som bara du kan spela.
