FÖR ÖVRIGT… … tog det inte mer än en månad på Posten för att få ont i knäna. Att springa som en galning upp och ned för stenhårda trappor varje dag i flera timmar, var inte en så bra idé trots allt.

Det är konstigt att man gör det egentligen. Sommarvikarier måste stanna och jobba till tolv, oavsett om de blir klara med rundan tidigare eller inte. Om man däremot kommer in senare går man på övertid. Det betyder att om man springer fort och är inne innan tolv får man en (knapp) summa pengar. Om man däremot drar ned tempot en aning, kanske stannar upp för att känna solskenet mot sitt ansikte, växer den summan en aning.

Det här vet såklart chefen också. Han hetsar på ordentligt. Kom i tid. Ta inte för lång rast. Tänk på att övertid kostar. Jalla, jalla! Läste i en tidningsartikel som sitter uppsatt på kontoret att brevbärare har landets stressigaste jobb. No shit. Jag hörde att några av de ordinarie anställda brukar komma tjugo minuter innan utsatt arbetstid, för att börja jobba tidigare. De kommer alltså tjugo i sex på morgonen och arbetar gratis fram till klockan sex. Då behöver de inte jobba över för mycket. Då behöver de inte kosta för mycket pengar.

”Du springer ju fortare och fortare för varje dag” sade avdelningsansvarig för Tensta till mig med ett smil på ansiktet. ”Riktigt duktigt!” Och mina knän gör mer och mer ont för varje dag, tänkte jag. Den sociala belöningen har sin funktion. Kommer man i tid får man ett snällt ord och känner sig duktig, kommer man sent har alla redan gått hem och man känner sig sämst. Alla vill väl vara sig omtyckta? Egentligen är inte vår chef den största boven i dramat. Han har ju bara sin budget att följa. Det är helt enkelt som det brukar vara. För lite pengar till verksamheten = stressad och trasig personal. Men ärligt talat. Mina knän är alldeles för dyrbara för att offra på högerpolitik. Imorgon blir det hissen.