En allians mellan de viktigaste befrielserörelserna – ANC, kommunistpartiet (SACP) och fackföreningsrörelsen (Cosatu) – existerade under decennier av kamp mot den vita rasistregimen. När den slutligen föll 1994 formaliserade samarbetet i en trepartiallians, som också bildade det nya Sydafrikas första regering. Sedan dess har slitningarna i alliansen varit många. Men efter en rejäl kris för alliansen i början av 2000-talet, verkar samarbetet nu stabilare än på mycket länge.
Förklaringen heter den nationella demokratiska revolutionen. Målet med revolutionen är att skapa ett icke-rasistiskt, icke-sexistiskt, framgångsrikt och demokratiskt Sydafrika.
Den demokratiska nationella revolutionen i Sydafrika sker i en tid som på den världspolitiska arenan domineras av globalisering. Också detta verkar som ett enande kitt för alliansen.
Det råder stor samstämmighet om att de mäktiga globala krafter som verkar i dagens värld på många sätt är farliga för länder som Sydafrika och fattiga länder i Syd. Progressiva stater, framför allt i Syd, måste samarbete för att i internationella fora tillsammans driva sina intressen.
Enighet på det internationella planet kräver enighet på hemmaplan.
Ett starkt Sydafrika kan med stöd av övriga Afrika vara en tung progressiv röst i världen. Vetskapen om att den rösten riskerar att tystna med ett politiskt splittrat Sydafrika har gjort radikala element inom alliansen mindre benägna att bryta samarbetet.
I dagens regering finns ledande ministrar som är med både i ANC och kommunistpartiet.
Hur samarbetet skall gå till när det uppstår oenighet mellan parterna är också en fråga som aldrig riktigt retts ut.
Oklarheter om denna fråga har skapat mycket missämja inom alliansen och lett till att såväl Nelson Mandela som Thabo Mbeki har pekat ut kritiker inom alliansen och brännmärkt dem som ”ultravänster”.
En titt på alliansbrödernas historia kan också förklara de skarpa motsättningar som emellanåt kan råda mellan parterna:
Den afrikanska nationalkongressen, ANC, bildades 1912 och inom rörelsen fanns såväl traditionella som moderna element. Det var en svart nationaliströrelse som bildades för att ta tillvara de svarta afrikanernas rättigheter utan tanke på att omvandla samhället i socialistisk riktning.
Kommunistpartiet bildades 1921 men hade emellertid minst en markant svaghet; det bildades av vita intellektuella och arbetare och hade nästan bara vita medlemmar. Efterhand attraherade rörelsen fler och fler svarta intellektuella som i sin tur värvade svarta arbetare till de kommunistiska leden.
År 1950 förbjöds partiet och när även ANC förbjöds 1960 intensifierades samarbetet mellan de båda rörelserna. Även politiskt närmade de sig varandra. I ANC:s styrande råd, NEC, var ett stort antal deltagare också medlemmar av kommunistpartiet.
Fackföreningsrörelsen Cosatu, Congress of South African Trade Unions, grundades så sent som 1985 men hade föregåtts av andra centrala fackföreningsrörelser.
I slutet av 1980-talet var alliansen mellan ANC, kommunistpartiet och det öppet socialistiska Cosatu stark och den ideologiska samstämmigheten stor. Målet var inställt på att störta apartheidregimen och ta över makten. Det som hägrade var ett socialistiskt Sydafrika där folket styrde och staten hade det avgörande inflytandet över ekonomin genom kontroll av storföretagen.
Så sent som 1989 antog det underjordiska kommunistpartiet ett program för hur upproret skulle gå till, men fann sig bara några månader senare legaliserat. Motståndet hade givit resultat och apartheidstaten gav upp. Men i stället för revolution och ett folkligt maktövertagande blev det en ”historisk kompromiss”.
Framsynta delar av apartheidstaten, främst inom det vita näringslivet, hade insett att nederlaget stod för dörren och i stället för att förlora allt var man beredd att kompromissa.
Det ställde i sin tur nya krav på samarbetet inom alliansen, som dock lyckades enas bakom ett ekonomiskt program kallat RDP. På detta program vann ANC en överväldigande seger i valet 1994.
Kompromisserna med näringslivet byggde på att det privata näringslivet i stort sett skulle lämnas orört efter maktskiftet och RDP ansågs härvidlag alltför radikalt. I mitten av 90-talet byttes det ut mot det nya ekonomiska alliansprogrammet GEAR.
Det var ett program som i princip följde Världsbankens råd för ekonomisk succé med krav på bantade offentliga utgifter, privatiseringar och ett allmänt företagsvänligt klimat och dömdes ut av kritiker som alltför nyliberalt. Kritikerna återfanns också inom alliansen, främst i kommunistpartiet och Cosatu, och samarbetet började knaka i fogarna.
Inför valet 1999, då Thabo Mbeki tog över rodret, visade alliansen åter upp enighet och ANC kunde för andra gången ta hem en komfortabel seger, till och med större än den 1994.
Vid omstruktureringen inom den privata sektorn på 1980- och 1990-talet förlorades många arbetstillfällen. Det gjorde att de offentliganställdas fackföreningar fick en relativt sett starkare ställning inom Cosatu. Dessa fackföreningar är av tradition mycket militanta och dessutom är det deras medlemmar som direkt drabbas av privatiseringar inom den offentliga sektorn.
När Cosatu därför organiserade en nationell strejk mot privatiseringarna i oktober 2001 var det många som trodde att samarbetet inom regeringsalliansen skull spricka. Strejken sågs allmänt som en politisk strejk riktad mot ANC.
Den före detta kommunisten Thabo Mbeki läxade upp sina kritiker och kallade dem både vänster-extremister och kontrarevolutionärer och sade att de hade mycket gemensamt med de (vita) högerextremister som också vill ha bort ANC-regeringen. Trots de hårda orden stannade SACP och Cosatu kvar i alliansen. Vid en allianskonferens ett halvår senare återställdes enigheten.
I början av år 2004 lanserade ANC sin valplattform för det tredje allmänna parlamentsvalen i Sydafrika med fullt stöd av alliansen. Det betyder inte att alla motsättningar är lösta. Men den så kallade ultravänstern tycks för närvarande ha lämnat kommunistpartiet och Cosatu och återfinns numera inom delar av det så kallade civila samhället. Grupperingar som Anti-Privatisation Forum och Landless Peoples Movement har särskilt pekats ut.
Enigheten om utrikespolitiken har dock varit nästan total. Sydafrikas klara ställningstagande mot till exempel bombningarna av Jugoslavien och invasionen av Irak har haft stort stöd inom kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen.
Likaså de sydafrikanska insatserna för att lösa afrikanska konflikter i Rwanda, Burundi, Demokratiska republiken Kongo och annorstädes. Den enda oenigheten har gällt Zimbabwe.
Kommunistpartiet, men framför allt Cosatu, har varit mycket kritiska till det zimbabwiska regeringspartiet Zanu-PF:s politik. Cosatu reagerade starkt när fackföreningsledare gripits i grannlandet och kommunistpartiets vice ordförande Jeremy Cronin varnade i tidningsartikel för en ”zanufiering” av politiken i Sydafrika.
Med det menade han att ett alltför auktoritärt ledarskap riskerar att lägga lock på den interna debatten i ett parti och i förlängningen leda till maktfullkomlighet. De flesta bedömare tolkade den kritiken som mer riktat mot Thabo Mbeki än Zimbabwes president Robert Mugabe.
I slutet av 2003 skickade kommunistpartiet i samråd med Cosatu och ANC en ”undersökningskommission” till Zimbabwe. I ett uttalande efter det besöket rekommenderas det bland annat att progressiva krafter i Sydafrika ska hjälpa zimbabwierna att själva lösa krisen i landet. Det är ungefär vad Mbeki har hävdat ända sedan krisen i Zimbabwe bröt ut på allvar 2000.
