Utrikes 11 februari, 2004

Trepartsallians i Sydafrika står ännu pall för påfrestningarna

Inom alliansen mellan ANC, kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen, har stundtals motsättningarna varit så stora att bedömarna spekulerat när alliansen ska spricka, och inte om. Nu verkar dock alliansen vara stabilare än på länge.

En allians mellan de viktigaste befrielserörelserna – ANC, kommunistpartiet (SACP) och fackföreningsrörelsen (Cosatu) – existerade under decennier av kamp mot den vita rasistregimen. När den slutligen föll 1994 formaliserade samarbetet i en trepartiallians, som också bildade det nya Sydafrikas första regering. Sedan dess har slitningarna i alliansen varit många. Men efter en rejäl kris för alliansen i början av 2000-talet, verkar samarbetet nu stabilare än på mycket länge.
Förklaringen heter den nationella demokratiska revolutionen. Målet med revolutionen är att skapa ett icke-rasistiskt, icke-sexistiskt, framgångsrikt och demokratiskt Sydafrika.
Den demokratiska nationella revolutionen i Sydafrika sker i en tid som på den världspolitiska arenan domineras av globalisering. Också detta verkar som ett enande kitt för alliansen.
Det råder stor samstämmighet om att de mäktiga globala krafter som verkar i dagens värld på många sätt är farliga för länder som Sydafrika och fattiga länder i Syd. Progressiva stater, framför allt i Syd, måste samarbete för att i internationella fora tillsammans driva sina intressen.
Enighet på det internationella planet kräver enighet på hemmaplan.
Ett starkt Sydafrika kan med stöd av övriga Afrika vara en tung progressiv röst i världen. Vetskapen om att den rösten riskerar att tystna med ett politiskt splittrat Sydafrika har gjort radikala element inom alliansen mindre benägna att bryta samarbetet.

I dagens regering finns ledande ministrar som är med både i ANC och kommunistpartiet.
Hur samarbetet skall gå till när det uppstår oenighet mellan parterna är också en fråga som aldrig riktigt retts ut.
Oklarheter om denna fråga har skapat mycket missämja inom alliansen och lett till att såväl Nelson Mandela som Thabo Mbeki har pekat ut kritiker inom alliansen och brännmärkt dem som ”ultravänster”.
En titt på alliansbrödernas historia kan också förklara de skarpa motsättningar som emellanåt kan råda mellan parterna:
Den afrikanska nationalkongressen, ANC, bildades 1912 och inom rörelsen fanns såväl traditionella som moderna element. Det var en svart nationaliströrelse som bildades för att ta tillvara de svarta afrikanernas rättigheter utan tanke på att omvandla samhället i socialistisk riktning.

Kommunistpartiet bildades 1921 men hade emellertid minst en markant svaghet; det bildades av vita intellektuella och arbetare och hade nästan bara vita medlemmar. Efterhand attraherade rörelsen fler och fler svarta intellektuella som i sin tur värvade svarta arbetare till de kommunistiska leden.
År 1950 förbjöds partiet och när även ANC förbjöds 1960 intensifierades samarbetet mellan de båda rörelserna. Även politiskt närmade de sig varandra. I ANC:s styrande råd, NEC, var ett stort antal deltagare också medlemmar av kommunistpartiet.
Fackföreningsrörelsen Cosatu, Congress of South African Trade Unions, grundades så sent som 1985 men hade föregåtts av andra centrala fackföreningsrörelser.
I slutet av 1980-talet var alliansen mellan ANC, kommunistpartiet och det öppet socialistiska Cosatu stark och den ideologiska samstämmigheten stor. Målet var inställt på att störta apartheidregimen och ta över makten. Det som hägrade var ett socialistiskt Sydafrika där folket styrde och staten hade det avgörande inflytandet över ekonomin genom kontroll av storföretagen.
Så sent som 1989 antog det underjordiska kommunistpartiet ett program för hur upproret skulle gå till, men fann sig bara några månader senare legaliserat. Motståndet hade givit resultat och apartheidstaten gav upp. Men i stället för revolution och ett folkligt maktövertagande blev det en ”historisk kompromiss”.
Framsynta delar av apartheidstaten, främst inom det vita näringslivet, hade insett att nederlaget stod för dörren och i stället för att förlora allt var man beredd att kompromissa.

Det ställde i sin tur nya krav på samarbetet inom alliansen, som dock lyckades enas bakom ett ekonomiskt program kallat RDP. På detta program vann ANC en överväldigande seger i valet 1994.
Kompromisserna med näringslivet byggde på att det privata näringslivet i stort sett skulle lämnas orört efter maktskiftet och RDP ansågs härvidlag alltför radikalt. I mitten av 90-talet byttes det ut mot det nya ekonomiska alliansprogrammet GEAR.
Det var ett program som i princip följde Världsbankens råd för ekonomisk succé med krav på bantade offentliga utgifter, privatiseringar och ett allmänt företagsvänligt klimat och dömdes ut av kritiker som alltför nyliberalt. Kritikerna återfanns också inom alliansen, främst i kommunistpartiet och Cosatu, och samarbetet började knaka i fogarna.

Inför valet 1999, då Thabo Mbeki tog över rodret, visade alliansen åter upp enighet och ANC kunde för andra gången ta hem en komfortabel seger, till och med större än den 1994.
Vid omstruktureringen inom den privata sektorn på 1980- och 1990-talet förlorades många arbetstillfällen. Det gjorde att de offentliganställdas fackföreningar fick en relativt sett starkare ställning inom Cosatu. Dessa fackföreningar är av tradition mycket militanta och dessutom är det deras medlemmar som direkt drabbas av privatiseringar inom den offentliga sektorn.
När Cosatu därför organiserade en nationell strejk mot privatiseringarna i oktober 2001 var det många som trodde att samarbetet inom regeringsalliansen skull spricka. Strejken sågs allmänt som en politisk strejk riktad mot ANC.
Den före detta kommunisten Thabo Mbeki läxade upp sina kritiker och kallade dem både vänster-extremister och kontrarevolutionärer och sade att de hade mycket gemensamt med de (vita) högerextremister som också vill ha bort ANC-regeringen. Trots de hårda orden stannade SACP och Cosatu kvar i alliansen. Vid en allianskonferens ett halvår senare återställdes enigheten.
I början av år 2004 lanserade ANC sin valplattform för det tredje allmänna parlamentsvalen i Sydafrika med fullt stöd av alliansen. Det betyder inte att alla motsättningar är lösta. Men den så kallade ultravänstern tycks för närvarande ha lämnat kommunistpartiet och Cosatu och återfinns numera inom delar av det så kallade civila samhället. Grupperingar som Anti-Privatisation Forum och Landless Peoples Movement har särskilt pekats ut.

Enigheten om utrikespolitiken har dock varit nästan total. Sydafrikas klara ställningstagande mot till exempel bombningarna av Jugoslavien och invasionen av Irak har haft stort stöd inom kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen.
Likaså de sydafrikanska insatserna för att lösa afrikanska konflikter i Rwanda, Burundi, Demokratiska republiken Kongo och annorstädes. Den enda oenigheten har gällt Zimbabwe.
Kommunistpartiet, men framför allt Cosatu, har varit mycket kritiska till det zimbabwiska regeringspartiet Zanu-PF:s politik. Cosatu reagerade starkt när fackföreningsledare gripits i grannlandet och kommunistpartiets vice ordförande Jeremy Cronin varnade i tidningsartikel för en ”zanufiering” av politiken i Sydafrika.
Med det menade han att ett alltför auktoritärt ledarskap riskerar att lägga lock på den interna debatten i ett parti och i förlängningen leda till maktfullkomlighet. De flesta bedömare tolkade den kritiken som mer riktat mot Thabo Mbeki än Zimbabwes president Robert Mugabe.

I slutet av 2003 skickade kommunistpartiet i samråd med Cosatu och ANC en ”undersökningskommission” till Zimbabwe. I ett uttalande efter det besöket rekommenderas det bland annat att progressiva krafter i Sydafrika ska hjälpa zimbabwierna att själva lösa krisen i landet. Det är ungefär vad Mbeki har hävdat ända sedan krisen i Zimbabwe bröt ut på allvar 2000.

Rörelsen 25 april, 2025

Den judiska vänstern är varken förklädda sionister eller falska judar

Judiskt upprop manifesterar i Stockholm i juni 2024. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den 16 november 2023 publicerades ett upprop i Göteborgs-Posten, ”Våra judiska värderingar oförenliga med Israels orättfärdiga brutalitet”. 59 judar krävde att den svenska regeringen fördömer folkmordet i Gaza och ställer sig bakom kraven på eldupphör. Som en av initiativtagarna till texten startade jag med två andra instagramkontot @judisktupprop. Syftet var att öka spridningen av uppropet och att synliggöra judiska israelkritiska röster i Sverige.

Kontot har också fått likasinnade judar att hitta varandra. Det är fint. Vi har gått från isolering till brokig gemenskap som firar högtider, demonstrerar, bråkar och organiserar tillsammans.

Behovet av fler judiska sammanhang i Sverige är stort. Hos församlingarna står värnandet om förbundenheten med Israel inskrivet i stadgarna, en hållning som många av oss inte känner sig hemma i.

Jag är glad att @judisktupprop inte bara gett mig nya vänner och kunskaper men ett judiskt sammanhang att existera i. Utan det hade jag inte längre haft något sådant i Sverige.

Efter snart ett och ett halvt år sedan starten skulle jag vilja reflektera över responsen vi fått på vår hållning mot Israels folkmord på palestinier. Från såväl höger som vänster.

”Vänsterjudar är förklädda sionister”

Så länge vi kritiserar högerjudar och är synliga i propalestinska sammanhang tycks vi bryta mot fördomen om att alla judar är sionister. Vi blir godkända som allierade. Jag menar att det är en förrädisk position där våra kamrater utgår ifrån att judar är opålitliga tills motsatsen bevisats. När vi uppmärksammar antisemitism i dessa sammanhang ser samma personer som nyss hyllade oss sina fördomarna bekräftade: vänsterjudar går inte att lita på, de är bara förklädda sionister.

”Judar är överkänsliga och överdriver antisemitismen”

Inom vänstern är det en etablerad kunskap att diskriminering av minoriteter förekommer trots att majoritetssvenskar ”aldrig har sett den”. Den insikten verkar inte gälla oss. Påtalad antisemitism viftas bort för att högern missriktat kallar israelkritik för antisemitism. Sådant skapar en ond spiral av misstänksamhet som försvagar rörelsen för ett fritt Palestina.

”Antisionism och Israelkritik är förklädd antisemitism”

Antisionism är inte antisemitism. Ändå förekommer antisemitism i alla delar av samhället. En del antisemiter har lärt sig säga sionist i stället för jude. Det låter bättre, passerar i fler rum. Men lika illa som det är att ifrågasätta förekomsten av antisemitism är det att likställa israelkritik och antisionism med antisemitism. Det är också historielöst. Allmänna judiska arbetarförbundet (Bund) menade redan på 40-talet att proklamerandet av Israel skulle gynna terror, hemmagjord judisk fascism, nationalism och reaktionära strömningar.

”Ni är inte riktiga judar”

En återkommande respons från högerjudar är att vi som protesterar mot folkmord och ockupation är falska judar. Det är smärtsamt att se hur majoriteten i en minoritet anammar normsamhällets förtryckande funktioner och ytterhögerns syn på svenskhet där ”avvikande” grenar ska klippas av.

”Ni är alibijudar”

Föreställningen att vi som protesterar gör det för att ställa oss in hos vänstern kommer från människor som själva gör sig till språkrör för en regering som försvarar sig mot anklagelser om folkmord, etnisk rensning och apartheid.

Läs mer

Behovet av fler judiska rum är lika stort som motståndet mot dem. Högern utmålar i princip all israelkritik som antisemitism. Det är allvarligt av två anledningar: begreppet urvattnas och judar likställs felaktigt med Israel. Att delar av vänstern ser uppmärksammandet av antisemitism som ett stöd för Israel är lika allvarligt. Det inte bara alienerar judar – det försvagar också analysen av den högerextrema, vilt rusande samhällsutveckling vi befinner oss i.

Kultur 24 april, 2025

Ge mig en trosa med puls

Foto: Khvost/adobe stock.

Konsten att skapa bra underkläder har gått förlorad. Modeskribenten Alice Aveshagen dissekerar samtidens intima estetik – och hittar konservatismen i grenen.

Jag bor i London. Det är nödvändigt att nämna, om vi ska tala om det här med någon sorts precision. Det här är inte Oskarshamn. Inte ens Oslo. Det är, åtminstone enligt alla officiella narrativ, en av världens modehuvudstäder. Så varför känns det som att underklädesutbudet är kuraterat av en krisberedskapsgrupp snarare än av någon med en relation till hud?

Jag gav mig ut för att köpa något vackert. Något tunt, kanske till och med opraktiskt. Men framför allt: något som signalerade ett estetiskt ställningstagande. På Selfridges, där jag hade tänkt botanisera bland underplagg som får en att rodna eller tänka (helst båda), stod jag i stället framför hyllmeter av textil kompromiss. En expedit log vänligt och frågade om jag sökte ”något specifikt”, och jag hörde mig själv svara: ”Något med puls.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 24 april, 2025

Derek Guy: ”Folk förväxlar god smak med att se rik ut”

Derek Guy recenserar Elon Musks och Jimmie Åkessons klädstil. Foto: Alex Brandon/AP, Christine Olsson/TT.

Han har blivit en nätkändis för sina folkbildande dissar av den nya högerns klädsmak. Själv menar Derek Guy att bara vill lära sina följare att klä sig bättre. Flamman frågar ut internets främsta modekritiker om Bernie Sanders stil, shorts på stan – och Jimmie Åkessons val av strumpor.

I högstadiet gick det rykten om en kille i min klass, som köpt ett par jeans från Cheap Monday. Vissa sade att han brukade bada med sina jeans för att få dem extra tajta. Enligt en annan sägen behövde han tillbringa en halvtimme varje kväll med att ta av sig brallorna.

Men det obligatoriska hånflinet som vanligtvis följer rykten kändes påtvingat. Anledningen: alla tyckte egentligen att det var jättecoolt. Även jag, som i 15 år fortsatte köpa byxor som var lite för små.

Men jag kan inte göra det längre. Anledningen är mannen på skärmen framför mig: Derek Guy. Han är en blandning av modekritiker, folkbildare och nättroll, och har vigt sitt liv åt en hänsynslös kritik av allt existerande herrmode. Men en särskild plats har han reserverat för högerpolitiker.

På X, tidigare Twitter, har kanadensaren 1,3 miljoner följare – och på utmanaren Bluesky knappt en halv miljon. Han är känd under aliaset @dieworkwear – eller helt enkelt som the menswear guy – herrmodesnubben.

– Det har varit två märkliga år, säger han på länk från San Francisco.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2025

Förening vill köpa fängelse: ”Började som en galen idé”

Matilda Regell, Sandra Qvarfordt, Nils Phillips och Britt Jürgensen sitter i styrelsen för föreningen Backa Kåken. Foto: Jacob Lundberg.

Den gamla anstalten i Kirseberg kommer sannolikt att säljas. Nu ser föreningen Backa kåken en möjlighet att förverkliga sin dröm om ett föreningsdrivet kvarter fyllt med kulturella, sociala och kreativa verksamheter.

– Det är en fin byggnad, men det är uppenbart att det varit ett fängelse, säger Sandra Qvarfordt, sekreterare i föreningen Backa kåken.

Vi står på trappen till den pampiga villa med grönt plåttak där direktören på Kirsebergsanstalten en gång brukade bo. Bakom skymtar det betydligt större hus där fångar satt fram till 2015.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Essä 23 april, 2025

Skyddsombudet som målade socialismen i pastell

Hayao Miyazaki grundade Studio Ghibli på 1985, tillsammans med Isao Takahata. Foto: Armando Gallo/AP.

Studio Ghibli är inte Japans version av Disney, utan dess antites. Flera av studions animatörer har rötter i den japanska kommuniströrelsen – och vill med sina filmer hylla det kreativa arbetet och den mänskliga solidariteten.

En av de senaste årtiondenas mest framgångsrika filmstudior har sina rötter i fackföreningen vid Toei Doga, animationsavdelningen vid ett av Japans största filmbolag.

På 1960-talet var branschens villkor brutala: tecknarna förväntades pumpa ut hundratals teckningar varje dag för tv-serier som Astro boy. Tidsramarna var snäva, kvaliteten oviktig – minst en animatör dog faktiskt på jobbet.

Två av fackets mest framträdande skyddsombud var de unga animatörerna Hayao Miyazaki och Isao Takahata (bilden). Det finns ett fotografi där Miyazaki, med megafon i handen, leder en strejk. 20 år senare skulle han och Takahata gå sin egen väg och grunda Studio Ghibli.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 22 april, 2025

Påsken påminde mig om vår gemensamma kraft

Kretas olivodlingar hotas av torka och vattenbrist orsakade av klimatförändringarna. Foto: Leonidas Aretakis.

I en kretensisk by firar vi uppståndelsen med grillat lamm, krossat porslin och dans på borden. Men runt olivträden växer oron. För vad händer med byn, när regnet slutar komma?

I helgen firade jag ortodox påsk på Kreta, i byn där min pappa växte upp. På lördagskvällen lyssnade vi in på en aldrig sinande gudstjänstsång, som fortsatte ut på gatan till klockornas ringande vid tolvslaget. Då tog fyrverkerierna och smällarna vid, vars ekon från stenhusen borrade djupt in i bröstet. Överallt låg krossade tallrikar. Barnen var så söta i sina kliande kostymer och tyllklänningar.

På söndagen var det middag framför min farbrors lilla hus, med syskon, kusiner, och släktingar jag inte kan namnet på. Vin från plastflaskor, helgrillat lamm, och dans både på borden och bredvid den färgskiftande bluetooth-högtalaren. Högre upp på samma olivträdklädda kulle ligger mina farföräldrar begravda. Jag har aldrig sett pappa så glad.

När min farbror ropar ”du ser, ni är greker!” till oss mjäkiga svennar förstår jag instinktivt det som tyskarna kallar Heimat. Känslan av att höra ihop med en plätt jord, och kanske till ett folk. Att underkasta sig en tradition som ingen tror på, men som just därför knyter samman en by.

Dagen därpå läser jag att den katolska påven är död. Han har representerat den globaliserade traditionen, förvandlingen av sådana ”små gemenskaper” till en som spänner sig över hela världen.

Om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet.

Samtidigt finns det mycket med den nykonservativa vurmen för det lilla som klingar falskt. För om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet. Nu under våren är ön i sitt grönaste, men somrarnas torkor blir allt längre, och regnen allt färre.

Det har gjort vattenbristen på ön akut. Viktiga reservoarer som Aposelemisdammen har nått historiskt låga nivåer och sötvattensjön Kournas har nästan helt tömts. I flera kommuner har man därför infört sträng ransonering av vattnet. Trots det har långvarig torka och värmeböljor gjort att produktionen av olivolja och honung har minskat drastiskt, och har på vissa platser upphört helt. Detta slår särskilt hårt mot småbönder som min farbror.

Dessutom hotas öns stränder av kusterosion och stigande havsnivåer, vilket kan få stora konsekvenser för turismen. Värmeböljor och extremväder, som de dödliga översvämningarna 2022 som tog minst två människoliv, blir allt vanligare.

Men på Kreta har man alltid tagit sig an utmaningar tillsammans. Inte minst i områden med vänstertradition, som bergen kring Anogeia eller i regionen Rethymnon. Där finns formella jordbrukskooperativ som delar på inköp av maskiner, marknadsför sina produkter gemensamt, eller driver gemensamma olivpressar och mejerier. Samtidigt ser man allt fler solpaneler sticka upp mellan vinodlingarna.

Läs mer

Trots sin påstådda traditionalism vet den nykonservativa rörelsen inte ett skit om hur man förvaltar denna del av vårt arv – konsten att arbeta tillsammans när det blir tufft, och insikten att jorden är oss given gemensamt. Så när jag läser Timbrochefen PM Nilsson och sverigedemokraten Mattias Karlsson skriva gemensamma frihetsmanifest, där uppluckrat strandskydd framställs som räddningen för den vackra svenska landsbygden, blir jag full i skratt. Utan ett svar på klimatförändringarna kommer de aldrig att nå bortom pekoral.

Påsken slutar inte i graven, utan i uppståndelsen. Men högtiden är ingenting utan denna resa – från insikten om förlust, till viljan att börja om tillsammans. Och det är kanske denna återuppståndelse jag drömmer om. En återkomst för människor som organiserar sig, delar resurser, försvarar sina byar och sin jord. Eller, som påven uttryckte det i Laudato Si’ (2015), den första encyklikan som är helt ägnad åt miljöfrågor: Jorden är vårt ”gemensamma hem”, men människan har behandlat den som en ”soptipp”, och nu behövs en ”ekologisk omvändelse”.

Kanske är det just det som påsken har påmint mig om. Att förändring aldrig börjar i triumfen, utan i sorg. Som sedan övergår i gemensam handling.

Utrikes 22 april, 2025

Franciskus lämnar det progressiva Italien utan sin starkaste kraft

Påve Franciskus kysser en flyktings fötter under en fottvagningsceremoni vid centret i Castelnuovo di Porto utanför Rom i mars 2016. Foto: Vatican media/AP.

Påve Franciskus död har inte bara lett till sorg i den katolska världen. För Italiens sociala rörelser innebär det att man har förlorat sin främsta progressiva kraft. ”Vårt arbete kommer bli mycket svårare framöver”, säger Richard Braude från flyktingrörelsen Arci Porco Rosso.

Jorge Bergoglio, mer känd som påve Franciskus, avled på måndagsmorgonen efter en tids sjukdom. I hela den katolska världen, från Lima till Seoul, sörjde troende den älskade, om än kontroversielle påven. Franciskus gärning har dock även inspirerat människor långt utanför kyrkans hägn.

Bergoglios socialt medvetna katolicism var inte given. När han vigdes till jesuitisk präst i Buenos Aires 1969 tog han avstånd från befrielseteologin som hade grundats vid ett möte i colombianska Medellín föregående år. För den socialt konservative Bergoglio var denna teologi med inslag av marxism för radikal. I stället fick han rykte om sig att stå för hård disciplin, något som lett till anklagelser om att han inte ska ha gjort tillräckligt för att skydda två biskopar som torterades under den argentinska militärjuntan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 21 april, 2025

”Nej till Nato” duger inte som säkerhetspolitik

Vänstern har halkat efter i diskussionen om Sveriges säkerhet, menar skribenten. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr