När jag tittar på SVT:s lite lätt avslagna program Fittstim är det ändå slående vilken ojämställdhet vi lever i. Och allt är egentligen bara baserat på en stor myt som de mest primitiva av män en gång i tiden myntat.
Om jag som kvinna gråter –då är jag överkänslig. Om jag som kvinna blir ilsken eller irriterad och höjer rösten – då är jag uppstudsig, oftast även kallat uppkäftig. Men när en man ränner runt rykande ilsken då viskas det finkänsligt saker som ”han bara är sån, ingen fara” och ”han menar inget med det”. Detta har jag upplevt ett helt liv och jag är riktigt trött på att alla mina reaktioner som människa nedvärderas eftersom jag är en kvinna. Jag lever synnerligen i ett patriarkat, men jag är stark och skakar av mig det mesta… Kanske dock mest för stunden för nu när jag tänker på det blir jag riktigt sur. Jag har mött mäns allra mörkaste sidor: En man försökte upprepade gånger att döda mig medan en annan våldtog mig på en smutsig gata.
Han som slog mig varje gång jag höjde rösten är det ingen i det här samhället som gör något åt. Ingen tycks höja särskilt länge på ögonbrynen när en man misshandlar, psykiskt eller fysiskt, då sägs det allra oftast förmildrat att han är våldsbenägen medan en kvinna är totalt psykiskt sjuk om hon tar till liknande uttryck och snart sitter hon på låsta avdelningen. Och alla dessa män som klagar på jämställdhetsfrågan – det är så uppenbart att de känner sig hotade! De mer utvecklade männen reagerar inte ens på jämställdhetsfrågan; eftersom den ju är helt självklar, det är liksom inget att diskutera!

Jag lever med en sådan man, jag kallar hans känslouttryck för mänskliga. Andra skulle ha sagt feminina. Men det anser jag vara fel, han och jag har samma förmågor att känna samma känslor eftersom vi båda är människor. Han gör ingen skillnad alls på könen, särskilt inte oss emellan men sedan ämnet kommit på tal har han börjat notera ett visst gorillabeteende bland männen i hans klass. De är brötiga, högljudda, irrationella och känner snabbt konkurrens som yttrar sig i ytterst primitiva beteenden som att förlöjliga de få tjejerna som finns i klassrummet; de kan ju inte lika mycket om det så ytterst manliga ämnet teknik. Han fnyser tyst åt dessa, han är precis som jag en sådan som tyst observerar – något som många kanske i sin tur fnyser åt men sanningen är att man tyvärr inte alltid kan yttra sådana iakttagelser högt för sånadär primitiva personer brukar då allt som oftast reagera aggressivt och kan till och med bli våldsamma. Och det vill ingen av oss utsätta oss för i onödan just nu här i livet. Kontentan av min lilla krönika är att jag är så otroligt less på att tassa runt män och deras irrationella aggressivitet i ett samhälle där det är vi kvinnor som beskylls för att vara de man måste tassa runt eftersom vi är känsliga och kan börja gråta. Men är det inte sundare att gråta vid orättvisa än att bli fly förbannad över petitesser? Särskilt då det ändå bara handlar om stolthet, den där eviga manliga myten stolthet.