Jag börjar läsa Johanna Nilssons De i utkanten älskade utan något större hopp om en läsupplevelse värd namnet. Jag läste Rebell med frusna fötter när den kom 2001 och hade svårt för de schabloniserade karaktärerna i den. Till viss del är detta mitt första intryck av De i utkanten älskade också. Persongalleriet utgörs av ytterst spetsade karaktärer, eller är det kanske sammansättningen av karaktärerna som gör att jag stundtals känner att det är lite för mycket? En transsexuell, en missbildad, en olycklig, en alkoholiserad, en på väg in i psykos, och så vidare tills det till slut nästan bara blir tragikomiskt.
Ibland undrar jag om det är en medveten svart humor som ligger bakom de ofta krassa personbeskrivningarna, om faktumet att de inte känns helt trovärdiga är ett medvetet drag från författarens sida. Som när tonårsflickan bestämt sig för att trots allt göra abort och med ens känner sig lättad, tänker att nu kan hon shoppa kläder eftersom hon kommer att ”förbli smal”.
Men faktumet att jag känner mig tveksam till det eventuella medvetna draget bakom den bristfälliga teckningen av karaktärerna visar att det i så fall knappast är ett helt lyckat försök.

Och trots detta tycker jag om romanen. Övergången mellan de olika karaktärerna flyter på ett elegant sätt in i varandra. De olika perspektiven är lika intressanta att följa och jag läser i ett jämnt tempo, snabbläser inte över vissa och ägnar mer tid åt andra. Förutom ett språk som samtidigt är luftigt lätt och fullt av detaljer kryddas romanen av en mängd roliga och träffande iakttagelser. Som ofta är de subtila under-bältet-elakheterna roligast. När den deprimerade läkaren beställer champagne till sitt hotellrum ”för att fira att han äntligen förstår hur en depression känns istället för att bara känna till diagnoskriterierna” är en sådan jag fastnar för.

Som en röd tråd genom romanen går skönhetsmyten, eller kanske skönhetshoppet. Kroppen och den fysiska självbilden är centrala teman utan att läsaren skrivs på näsan med dem. I princip alla karaktärer har ett mer eller mindre problematiskt förhållande till sin kropp: Stefan som har blivit Sofia och vill byta kön, Mirja som vill bli modell men blir gravid, Rosa som är sjukligt fet och Måns med missbildade ben. På olika sätt inskränker fysiken deras handlingsutrymme, begränsar deras tro på sig själva och upptar framförallt en stor del av deras tankar. Det skoningslösa i ”den andras” blick blir så påtagligt, och kanske behövs de tillspetsade karaktärerna för att visa detta.