Den allmänna föreställningen är nu att denna världsordning har kollapsat. Regler, institutioner och mänskliga rättigheter har förlorat sin kraft. Kvar finns en brutal värld där de stora fiskarna äter de små, och där rå ekonomisk, militär och politisk makt ersätter principer. Trump låtsades inte ens ingripa i Venezuela för demokratins skull, utan gjorde det tydligt att det handlade om olja och mineraler. Och trots pratet om ”avnazifiering” var alla medvetna om att Putin attackerade Ukraina för att återupprätta Storryssland.

Vår postliberala värld är mer ideologisk än någonsin.

I detta läge dominerar en cynisk realism. Vi sägs leva i en postideologisk värld där de mänskliga rättigheternas och den nationella suveränitetens masker har fallit. Budskapet är enkelt: lev i rädsla om du är ett litet land, njut skamlöst av makten om du kan.

Men detta är en synvilla. Vår postliberala värld är mer ideologisk än någonsin.

Maga är en ideologi som dagligen motsägs av Donald Trumps egna handlingar. Hans forne chefsideolog Steve Bannon kallar sig leninist som vill förgöra staten, men under Trump har den amerikanska statsmaskinen blivit starkare än någonsin, med godtyckliga gripanden, och brott mot både samhällets och marknadens lagar. Den trumpska yttrandefriheten är inte de förtrycktas röst, utan de mäktigas frihet att förödmjuka de svaga.

Detsamma gäller Ryssland och Israel. I Israel rättfärdigas koloniseringen av Gaza och Västbanken med sionistisk fundamentalism som åberopar Gamla testamentet. Den ryska regimen legitimerar sin makt med en eurasisk ideologi som ställer österlandets familjevärden mot västerländsk individualism. Aleksander Kharitjev, en av Putins främsta ideologer, beskriver de grundläggande dragen hos homo putinus som beredskapen att offra livet för staten: ”För oss betyder livet mindre än för en västerlänning. Vi tror att det finns något viktigare än existensen. Det är grunden för all tro.”

Här är vi långt från att ”se världen som den är”. Det som den dominerande realistiska skolan missar är den extrema ideologi som systemet behöver för att återskapa sig självt.

En följd av denna logik är staters växande beroende av beväpnade gäng.

Haiti är ett extremt fall, där våldsverkare kontrollerar fyra femtedelar av landet. Liknande mönster finns i Ecuador och Mexiko. Men det gäller även till synes reguljära styrkor, som Irans islamiska revolutionsgarde. De tar ofta till brutala ytterligheter, inte minst under protesterna i början av året. Ett annat exempel är Wagnergruppen, ett skuggverktyg som gjorde det möjligt för den ryska staten att föra krig utan ansvar, tills den vände sig mot Putin själv.

Det mest uppenbara fallet är dock bosättarna på Västbanken. De agerar som en folkrörelse som bränner ned hus och olivträd, misshandlar och dödar palestinier, medan den israeliska krigsmakten bara ingriper först när palestinier gör motstånd.

Man måste ge honom ett perverst slags erkännande för den rena fräckheten i bedrägeriet.

Även i USA pågår en inre kolonisering. Migrationspolisen Ice kliver in i demokratiskt styrda storstäder som en ockupationsmakt, där deras snabbtränade och beväpnade småbusar fungerar som Trumps egna bosättare. Under ny ledning och med snabbt mångdubblad budget bryter de sig in i människors hem utan tillstånd, vilket fick en mexikansk präst i Minneapolis att beskriva Ice som värre än de centralamerikanska drogkartellerna.

Här finns dock en avgörande skillnad.

Trump använder sig inte bara av dessa busar – han leder dem. Som USA:s president styr Trump inte bara över statsmakten, utan har också gjort sig till landets främsta gängledare. Allt i en och samma person.

Minns den brittiska författaren GK Chestertons insikt: ”Kristendomen är den enda religionen som förstått att allsmäktigheten gjorde Gud ofullständig. För att helt vara Gud måste han vara både rebell och kung.”

Trump tycks vilja inta just denna roll: kungen över USA, som styr genom dekret, och samtidigt den främsta rebellen mot staten.

Hans senaste agerande gör paradoxen synlig.

Den 6 februari 2026 väckte Trump, som sittande president, talan mot skattemyndigheten IRS. Han krävde 10 miljarder dollar i skadestånd av den regering han själv leder, med hänvisning till att de skattedeklarationer som läckte ut mellan 2018 och 2020 gjorde honom till ”offentligt åtlöje”.

I praktiken ger det honom sista ordet om både en eventuell förlikning och dess storlek. Även republikanska lagstiftare har uttryckt oro över en process som gör honom till både kärande och svarande. Själv erkände han: ”Tja, det har aldrig funnits något liknande. För att vara rättvis.” Han beskrev sin ”märkliga position”, där han som verkställande chef måste ”göra en affär – förhandla med mig själv”.

Senator Adam Schiff kommenterade: ”Man måste ge honom ett perverst slags erkännande för den rena fräckheten i bedrägeriet. Det är bara rakt i ansiktet.”

Vi har sett något liknande, men bara i fiktionen. I en rättsscen mot slutet av Woody Allens tidiga mästerverk Bananas (1971) agerar hjälten Mellish, som är anklagad för ett brott, sin egen försvarsadvokat och förhör sig själv. Han skriker aggressiva frågor mot en tom vittnesstol, sätter sig sedan och ger ett mullrande, förvirrat svar.

Det som för ett halvt sekel sedan var på skoj är nu verklighet. Vår verklighet tycks vara på väg att förvandlas till ett mardrömslikt skämt.

Översättning: Leonidas Aretakis.