Donald Trumps fäbless för handelstullar framstår lätt som irrationell. Men strategin grundar sig i en logik som ekar av 1930-talet. Då ledde den till katastrof.
Den 17 juni 1930. Nästan ett år efter att börskraschen på Wall Street har utlöst den värsta ekonomiska krisen någonsin ställer sig USA:s republikanske president Herbert Hoover i talarstolen i kongressen.
Talet han håller är ett klassiskt försvar av protektionistisk handelspolitik: ”Jag tror […] att förslaget kommer att ge skydd åt jordbrukets försäljning av sina produkter och till alla de industrier som är i behov av skydd för sina arbetares löner; att med en återgång till normala förhållanden kommer vår utlandshandel att fortsätta växa.”
Lagförslaget i fråga var den så kallade Smoot-Hawley-lagen, en av de största tullhöjningarna i USA:s historia. Förslaget hade debatterats och antagits av Republikanerna redan 1928 som ett sätt att stödja den inhemska jordbrukssektorn i den turbulenta världsekonomin. När finanskrisen bröt ut ett år senare blev det ännu viktigare för regeringspartiet att skydda en av sina trognaste väljargrupper.
Den 2 april 2025. Inför nio stora amerikanska flaggor och till högstämd marschmusik går Donald Trump upp på ett podium utanför Vita huset och utropar landets ”frigörelsedag”: ”Detta är en av de viktigaste dagarna, anser jag, i USA:s historia”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Landet har ”plundrats och våldtagits” av ”fuskare” och “friåkare”, förklarar han, och ”i många fall är vännerna värre än fienderna”. Därefter plockar han och hans handelsminister fram en tavla med en lista på alla de länder som man kommer att införa tullar mot.
Till att börja med kommer man att infria Trumps vallöfte att belägga alla världens länder med en tio procents bastariff, inklusive Falklandsöarna, Tuvalu och de obebodda Heard- och McDonaldöarna. Sedan ska skräddarsydda tullar införas mot de 60 länder som figurerar på listan, som reaktion på de svarsåtgärder som dessa redan har vidtagit mot USA.
De nya amerikanska tullarna är dock ”rabatterade” och bara hälften så höga, eftersom ”det amerikanska folket är väldigt snällt”. Kina – som enligt Trump har infört handelshinder på sammanlagt 67 procent mot USA som svar på Trumps 20-procentiga allmänna tull mot landet och 25-procentiga tull på stål och aluminium – kommer nu att beläggas med ytterligare en 34-procentig tariff. Mot hela EU införs en tull på 20 procent.
Där fanns också överraskningar: varken Ryssland, Ukraina, Mexiko eller Kanada bestraffas ytterligare. Men Israel beläggs med 17-procentiga tariffer – trots att Benjamin Netanyahus regering just slopat alla handelshinder mot USA.
Den hårdast drabbade världsdelen är dock Sydostasien, där länder som Vietnam, Kambodja, Laos och Indonesien är särskilt påverkade. Eftersom många kinesiska företag utlokaliserat sin produktion till dessa länder kan tullarna ses som en indirekt bestraffning av Kina. Men det är främst ett utslag av Trumps besatthet av att upphäva handelsunderskotten med alla länder, oavsett orsak, trots att de i dessa fall beror på att Vietnam och Kambodja helt enkelt inte har råd att importera varor från USA, samtidigt som man underhåller USA med billiga konsumtionsvaror. I vilket fall lär de orsaka hög arbetslöshet och politisk oro i dessa exportberoende länder – samt drastiskt högre kostnader på kläder, kaffe och elektronikprodukter i USA.
Det märktes dock inte på presidenten själv, som med ett brett leende försäkrade att ”detta kommer att bli Amerikas guldålder”. Men det finns en logik i galenskapen. Problemet är bara att den inte har något med verkligheten att göra.
Sammantaget är detta den högsta tullhöjningen sedan 1930, vilket Trump själv tycks medveten om. I talet gav han sin egen bild av den stora depressionen: ”1913 införde man, av orsaker som är okända för mänskligheten, inkomstskatten så att medborgare, i stället för främmande länder, skulle börja betala de pengar som behövs för att hålla staten igång. Sedan, 1929, fick det hela ett väldigt abrupt slut i den stora depressionen, och det hade aldrig hänt om de hade fortsatt med tullpolitiken.”
Denna bisarra historieskrivning sätter fingret på hur Trump ser på handelspolitik. Han har talat om behovet av tullar sedan 1980-talet och har tidigare har sagt att ”tariff” är det vackraste ordet på det engelska språket. För honom är tullar mer än bara ett handelsverktyg. Det är en inkomstkälla för staten, en som han tydligen anser bör ersätta skattemedlet på permanent basis – det vill säga så som fallet var på 1800-talet.
För att ha varit specialintresserad av tullar i nästan ett halvsekel tycks Trump dock ha dålig kunskap om hur de fungerar
För en person som varit specialintresserad av tullar i nästan ett halvsekel tycks Trump dock ha dålig kunskap om hur de fungerar. För det är i sista hand de amerikanska konsumenterna som kommer att stå för notan, samtidigt som konsumenterna i de exporterande länderna blir arbetslösa. Det var det som hände på 1930-talet.
I dag är historiker eniga om att Smoot-Hawley-lagen bidrog till att fördjupa depressionen. Det omedelbara resultatet av lagen var ett handelskrig som gjorde att USA:s samlade handel sjönk med 67 procent, liksom den samlade världshandeln.
Denna så kallade ”beggar-thy-neighbour”-politik, där alla länder ständigt bestraffar varandra, ses i dag som den främsta orsaken till Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland. Den upphörde 1933, då Franklin D. Roosevelt tillträdde och i stället började bekämpa krisen med sänkta handelshinder och stora investeringsprogram. Men då var det redan för sent.
Skillnaden mot i dag är att det inte råder någon depression. Men om Trumps handelspolitik fortsätter på det inslagna spåret kan det mycket väl bli resultatet. Börsen fortsätter att falla, liksom Trumps opinionssiffror. USA är på väg in i en recession. Guldåldern är snart här.
