Hur många gånger som helst under min verksamhet som skribent har jag tryggt kunnat försäkra människor om att deras avslöjanden ger dem rättslig immunitet.

Meddelandeskyddet hänger samman med det lika viktiga; att en ansvarig utgivare ensam tar på sig ansvaret och har tystnadsplikt och kan tvingas krypa in i kurran om han eller hon avslöjar sin källa. Det hela går ut på att människor som har något att berätta ska kunna göra det. Staten kan inte komma åt dem.

Att man tänkte rätt redan på 1700-talet har gjort att vi i internationella jämförelser kan hålla huvudet högt. Men snart stramar det i nackmusklerna. Vår högt hyllade och för givet tagna yttrandefrihet måste åter försvarats.
En parlamentarisk kommitté med justitiekansler Göran Lambertz i spetsen sitter just nu och filar på om vi ”i längden” ska behålla grundlagens regler om tryck- och yttrandefrihet.

Det är en anpassning till EU det ytterst handlar om, fast man hellre pratar om en modernisering till nya media.

Visst är utvecklingen snabb när det gäller uppfinningar att kommunicera människor emellan och i hög takt ökar därmed också ny teknik för att massavlyssna och censurera.

Men utvecklingen är ingen naturlag, det är fortfarande människor av kött och blod som kan sätta sig till motvärn för frihetsförkvävande idéer. Yttrande- och tryckfrihet har aldrig varit något vi fått ”gratis” av staten.
Aldrig får vi glömma hur yttrandefriheten snöptes under andra världskriget när den kanske som bäst behövdes. På kvällen den 16 februari 1942 möts en grupp redaktörer i Stockholm och gör upp om att samtidigt publicera avslöjanden om att norska motståndsmän torteras av tyskar i Norge. Den 12 mars skulle man börja skriva om övergreppen, men den svenska säkerhetstjänsten hade fått reda på planen och utrikesminister Günter kallar till sig journalisterna för information.

Han uppmanar dem att hålla inne med avslöjandet.

Men de beslutar ändå att löpa linan ut. Den 11 mars ser säkerhetspolisen till att belägga veckotidningen Nordens frihet med kvarstad. Den och 16 andra tidningar får varken skickas ut till prenumeranter eller säljas.

Regeringen såg sig nödd att åberopa en sedan länge ”död” paragraf i tryckfrihetsförordningen som gick ut på att tillslaget mot tidningarna gjordes med hänvisning till att ”missförstånd mot utländsk makt sig yppat”. En paragraf som visade sig vara mycket användbar under krigsåren. Så att texter har betydelse och lätt kan dammas av och upphöjas råder inget tvivel om. Den här tidningens äldre läsare minns nog hur Flamman distribuerades illegalt genom ett sinnrikt system av kurier i landet för att trotsa lagen om transportförbud som regeringen införde 1940, en lag som blev hårt kritiserad efter kriget och föranledde en skrivning i tryckfrihetsförordningen.

I dessa EU-valstider kan det vara på plats att påminna om att det är ytterst tveksamt om det är vi själva som bestämmer om våra svenska grundlagstexter. Unionsmedlemskapets slagskugga faller över våra paragrafer om meddelarfrihet och offentlighetsprincip, trots Lambertz’ försäkringar om att det är ett fritt val att skriva in ett starkare skydd för tryckfriheten eller låta nivån på skyddet vara lika för tryckta och muntliga yttringar. Skitprat, säger jag, när unionsrätten gör anspråk på att gå före både vanlig lag och grundlag. Först när brännbara frågor ställs på sin juridiska spets som i Lavalmålet vet vi om den svenska lagstiftningen kan mäta sig med principen om fri rörlighet för kapital, varor, tjänster och arbete. Utgången verkar alltför förutsägbar även i den här vändan.