Nyheter/Utrikes 09 juni, 2016

TTIP:s trojanska häst

Förra veckan hölls en konferens i Europaparlamentet om frihandelsavtalet CETA mellan EU och Kanada. På flera sätt är det värre än avtalet med USA och till skillnad från TTIP väntar det bara att skrivas på.

Förra tisdagen anordnade den parlamentariska vänstergruppen GUE-NGL en konferens om frihandelsavtalet CETA mellan EU och Kanada i Europaparlamentet. Mötets slogan var ”CETA: TTIP:s trojanska häst”. Det är mot bakgrund av det snabbt växande motståndet mot TTIP runtom i Europa (Sverige undantaget) som GUE-NGL-gruppen valt att även starta en kampanj mot CETA.
Ett återkommande mantra är att CETA är TTIP:s ”siameiska tvilling” eller ”smutsiga kusin”. Det är mindre känt än avtalet med USA men enligt GUE NGL:s ordförande Gabi Zimmer kan det få minst lika förödande konsekvenser. Eftersom de flesta stora amerikanska företagen har dotterbolag i Kanada kommer de genom CETA-avtalet att ges möjlighet att stämma europeiska stater, hävdar hon.
Investeringsskyddsmekanismen ISDS (Investor State Dispute Settlement) som gör det möjligt för företag att stämma enskilda stater har varit en av de mest kontroversiella punkterna i TTIP. Efter att kritiken mot ISDS växte sig för stark lade EU-kommissionen förra året fram ett nytt förslag på tvistlösningsmekanism: i CETA har den döpts om till ICS (International Court Settlement). Men enligt en studie som jämför den med de hittills allvarligaste stämningsfallen, vilka kommissionen hävdar inte skulle vara möjliga med det nya förslaget, är det inte mycket som har förändrats.
Staterna måste nu bevisa att nya regleringar inte är ”uttryckligt godtyckliga”, att de inte går emot investerarens ”legitima förväntningar”, att de inte är ”uppenbart överdrivna” och att de har ett ”legitimt politiskt mål”. Dock åberopade Phillip Morris just klausulen om godtycklighet i sin stämning mot Uruguay för att ha infört större varningstexter på cigarettpaketen. Slutsatsen är alltså att samma vaga skrivningar gör att hotet består.
Enligt Andreas Fisahn, professor i juridik vid Universitetet i Bielefeld, uppfyller inte avtalen två grundläggande krav för internationella handelsavtal:
– Mänskliga rättigheter måste respekteras och lagen ska vara lika för alla. Det kommer inte att vara fallet under CETA och TTIP eftersom man skapar en parallell rättsordning som överflyglar nationell och europeisk lag, säger han.
I och med att ISDS-förslaget bygger på icke-transparenta internationella domstolar med skiljedomare som får betalt per fall och ingen gräns finns för hur mycket de kan tjäna skapas incitament att döma till företagens fördel, menar Fisahn. På så sätt återskapas rättsliga privilegier som avskaffades i och med rättsstatens framväxt.

Politisk självcensur

På plats var även flera aktivister och experter från Kanada. De kunde vittna om hur frihandelsavtalet NAFTA mellan med USA och Mexiko har påverkat landet. Tjugo år efter att NAFTA antogs är Kanada ett av OECD:s mest ojämlika länder. Stora delar av jordbruket har slagits ut. En privatiseringsmekanism har gjort att stora delar av till exempel äldreomsorg och ambulanstjänster privatiserats. När avtalet skrevs under sade man att investeringsskydd behövdes på grund av Mexiko men idag är det Kanada som är världens mest stämda stat. Det mest emblematiska fallet, som också gjorde att människor började få upp ögonen för CETA, är den så kallade Lone Pine-stämningen. Kanadas regering valde att stoppa borrningarna i St. Lawrence-floden i Quebec på grund av miljöriskerna och skrinlade all skiffergasutvinning på obestämd tid. Det amerikanska företaget Lone Pine valde då att stämma staten. Företaget vann och borrningarna återupptogs trots protester från både regeringen och befolkningen.
Sedan stämningarna mot Kanada ökat lavinartat under NAFTA har även den politiska kulturen i landet påverkats. Enligt Dominique Bernier från Quebec Coalition Against Mining har politiker börjat utöva ett slags självcensur.
– Många lagförslag blir inte ens framlagda eftersom lobbyisterna hotar politikerna. I Quebec har politikerna velat reformera gruvlagen men det har inte varit möjligt eftersom regeringen anser att det gör dem sårbara för stämningar under NAFTA. Detsamma kommer att gälla för CETA, säger hon.
Ett återkommande problem i diskussionerna är föreställningen att kanadensare skulle vara snällare än amerikaner, vilket gör att avtalet för allmänheten inte framstår som lika kontroversiellt som TTIP. Ett bra exempel på att så inte är fallet är de kanadensiska gruvbolagen. 75 procent av världens gruvbolag är börsnoterade i Toronto. I Latinamerika och Östeuropa är kanadensiska gruvbolag ökända för sina aggressiva metoder. På grund av dessa bolag riskerar CETA enligt Dominique Bernier att bli ännu värre för miljön än TTIP. En av anledningarna till att EU-kommissionen driver på CETA är tjärsandsoljan, en specialitet hos kanadensiska gruvbolag. Genom att börja importera olja från Kanada kan EU göra sig oberoende av Ryssland. Tjärsandsoljeindustrin är dock gravt miljöfarlig och drabbar även de kanadensiska ursprungsbefolkningarna särskilt hårt.
CETA är även det första frihandelsavtalet där den offentliga upphandlingen påverkas på alla nivåer. Drygt 80 procent av alla upphandlingskontrakt som överstiger ett visst värde måste gå till utländska företag. Kommunen kan inte kräva att det ska främja den lokala utvecklingen och regeringen kan inte heller påverka. När en privatisering väl är genomförd kommer den dessutom inte gå att rulla tillbaka, även om företaget skulle gå i konkurs.

Race till botten

Det huvudsakliga målet med CETA och TTIP är att ”harmonisera” standarderna för produkter. Enligt EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström är det uteslutet att EU kommer att sänka sina miljö- och arbetsstandarder. Men enligt Jurjen de Waal från nederländska Food Watch behövs inte det.
– Man talar om att vi inte ska sänka våra standarder och det gör vi inte nödvändigtvis. Men vi kommer trots det att tillåta produkter som tillverkas i Kanada och USA enligt mycket lägre standarder. Det kommer att leda till ett race till botten istället för höjda standarder, säger han.
Hotet kommer alltså inte från Nordamerika utan inifrån Europa. Standarderna kommer att sänkas av EU när till exempel europeiska bönder inser att de måste konkurrera med bönder i Nordamerika som har mycket lägre standarder.
Även den så kallade ”försiktighetsprincipen” står på spel. I EU kan en produkt förbjudas om den misstänks vara hälsofarlig, även om faran inte bevisats. I USA och Kanada gäller motsatsen. Där ligger bevisbördan på samhället som kan utkräva ansvar via skadestånd. Det är två vitt skilda filosofier som enligt de Waal är oförenliga. Skillnaden gör att trycket ökar på den ena sidan att anpassa sig till den andra. Hittills har det lett till flera konflikter.
– GMO-kött är ett bra exempel. GMO-förbudet i EU ledde till en tvist med Världshälsoorganisationen. Förbudet är kvar i dag men WTO tillät USA och Kanada att införa tullsanktioner som bestraffning mot EU. Detta kan få konsekvenser för bioteknik, hormonstörande ämnen och bekämpningsmedel, säger de Waal.
Under ett avslutande seminarium om miljöskydd delade aktivister från Europa och Kanada med sig av erfarenheter och tips på hur man kan skapa opinion mot avtalet. Vi från den svenska kontingenten höll låg profil. Till skillnad från länder som Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Spanien är debatten om TTIP här i princip obefintlig, trots att Vattenfalls stämning mot Tyskland för att man valt att avskaffa kärnkraften är ett av de mest använda exemplen på hur destruktiva investeringsskyddsmekanismer kan vara. Att då plötsligt börja tala om CETA lär knappast öka engagemanget.
Men hopp finns. Irlands och Nederländernas grundlagar kräver att nationella folkomröstningar hålls om både CETA och TTIP. Under konferensen blev det tydligt att den bästa strategin för att stoppa avtalet är att driva på för att det ska bli ett ”blandat avtal”, det vill säga att även de nationella parlamenten ska få ta ställning till det.
– Vi måste störa kampanjen eftersom alla här i parlamentet är för CETA. Vi måste se till att medlemsländerna får rätt att rösta om avtalet och inte bara kommissionen, säger GUE-NGL-parlamentarikern Gabi Zimmer.
Om samma engagemang går att uppbåda som mot TTIP finns alltså en chans att det stoppas. Dock är tiden knapp. Till skillnad från avtalet med USA är CETA redan klubbat och klart och väntar bara på att ratificeras.

Kultur 30 augusti, 2025

Maunchbachs roman är som en aladåb: skånsk, slemmig och dekadent

Huvupersonen är besatt av en man i Maria Maunsbachs nya roman. Foto: Studio Irika.

Den magiska mannen är behagsjuk och egoistisk, men avnjuts och dyrkas i en historia där skurkarna är kvinnor.

Maria Maunsbach är född 1990 i den skånska orten Höör. Alla hennes romaner är väldigt skånska. Det är ”räligt” och ”klydd”. Den förra boken, Lucky Lada och jag, är till och med en pastisch på den skånska skalden Fritiof Nilsson Piraten. En magisk man, hennes senaste, utspelar sig i Malmö och Thailand. Skånskan hänger kvar, fast nu mest som krydda. Den Maunsbachska humorn har heller ingen framträdande roll. I stället är En magisk man en relationsroman.

Trots att halva boken skildras av ett jag, som vi sent omsider lär oss heter Jenny, så handlar den om Mikael. Kvinnor älskar Mikael och han dem. Men mest älskar han thaiboxning. Han har alltid velat fightas, men hans mamma avskyr våld. I gymnasiet börjar han dock boxas, och efter studenten flyr han Malmö för ett gym i Thailand. Där slår han följe med mästaren Håkon och blir proffs i kampsport, innan han förförs av Caroline, förlorar sig själv i fester och knark och återvänder hem med svansen mellan benen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 29 augusti, 2025

Organisera er mot kriget och kapitalets intressen

Försvarsmakten och polisen under en gemensam övning med helikopter (Blackhawk UH-60M) vid riksdagen i Stockholm den 6 augusti. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Våra gemensamma resurser ska gå till skola och vård – inte till imperialistiska krig mot andra arbetare.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Arbetarklassen ska inte bli kanonmat eller offras på krigets altare.

I Sverige röstar alla partier för en ”historisk” ökning av militärutgifterna – 300 miljarder kronor till vapen och militär. Målet? Att uppfylla Natos krav och dra in Sverige djupare i deras farliga krigsplaner: 3,5 procent av BNP till försvar och 1,5 procent till civilförsvar.

Dessa miljarder ska inte gå till löner och pensioner. Till sjukhus, skolor, bostäder eller vägar. Utan till vapen som ska användas mot arbetare som vi. Det ”försvar” de lovprisar är en lögn: de förbereder krig, och det är vi som ska betala – med våra skattepengar och i värsta fall med våra liv. Krigsekonomin innebär total förstörelse av våra fackliga och sociala rättigheter.

Krigsekonomin innebär total förstörelse av våra fackliga och sociala rättigheter.

”Arbetarpartierna” stödjer denna massaker. Socialdemokrater, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet marscherar med högern och Nato. De sviker arbetarklassens historia och kamp, som här i Sverige för många år sedan kämpade för att förhindra krig mellan det svenska och norska folket.

Det verkliga hotet är kapitalisternas intressen. Vi hotas inte av något främmande land, utan av storföretagens ekonomiska intressen och konkurrens som med regeringarnas hjälp vill kontrollera vägar, resurser och marknader. Krig förs inte för att kontrollera kärnvapen, religioner eller nationer, som de säger, utan för att en liten minoritet ska bli rik på ruinerna.

Därför måste arbetarklassen organisera sig och kämpa. Vi måste kräva att Sverige drar sig ut ur kriget. Vi måste bryta propagandan som vill få oss att döda varandra – och i stället förena oss med arbetare i alla länder för vänskap och solidaritet, inte för att tjäna krigsherrarnas intressen.

Imperialistiska krig betyder färre rättigheter och mindre liv. Vi kommer att betala för krigsförberedelserna med färre sjukhus, skolor och pensioner. Våra pensionspengar, pengar i de fonder som bygger upp EU:s ”investeringsunion”, kan gå till krig. Det accepterar vi inte.

Läs mer

Vi uppmanar alla fackföreningar att ta ställning. Stå emot den militära propagandan från EU, Nato och regeringen, samt de vapen och nedskärningar som kriget för med sig. Vi måste skydda våra liv, våra rättigheter och vår framtid.

Vi kräver:

1. Sveriges utträde ur alla militära operationer och imperialistiska krig.

2. Inget samarbete med staten Israel.

3. Solidaritet med palestinierna och alla folk som kämpar mot imperialismen.

4. Ingen inblandning, inga uppoffringar för deras krigsslakt.

Vi kallar facken och förtroendevalda till gemensamma aktioner och aktiviteter.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 augusti, 2025

Paulina Sokolow: Moralisk, uppstudsig och med ursvenska värderingar

Elin Wagner håller tal under ett fredsmöte 1935. Foto: Pressens bild/TT.

Elin Wägners ”Fred med jorden” är perfekt för Lars Trädgårdhs kulturkanon.

Mindre än en vecka har regeringen på sig att presentera sin kulturkanon. Att den ska bidra med hopp om stärkt bildning eller läslust är det väl ingen som tror, men det ska ändå bli roligt att ta del av listan.
För hittills har det handlat om vad den inte är och att arbetsgruppen har plågats av både dödsfall och avhopp. Listan kommer inte att inkludera verk yngre än 50 år och inte ta hänsyn till vare sig nationella minoriteter eller bandyspelare.

Romanen Pennskaftet (1910) av Elin Wägner har allt. Unga, smarta och upproriska kvinnor i 1910-talets första flirtiga frigörelse i en skildring av ett Stockholm som håller på att bli en riktig stad. Journalistiken hade sin första guldålder parallellt med kvinnors insteg i arbetslivet och därmed var det fritt fram för redaktionsromanser. En urscen för såväl populärlitteratur som Hollywood. Självaste Horace Engdahl har kallat Pennskaftet den första romanen om den ”nya kvinnan”. Så här i kulturkanontider ligger det nära till hands att se den som självklar på listan. Men det är inte den jag tänker på.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 28 augusti, 2025

Mer Platon och Marx än Tinder och Hinge

Kärleken var fri redan på 200-talet. Sådant och mycket mer finns att läsa i Magnus Västerbros ”Kärlekens tid”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

”Kärlekens tid” är ett imponerande populärhistoriskt verk, men Rasmus Landström saknar hettan i ämnet.

Friedrich Engels var under en stor del av sitt liv djupt förälskad i Mary Burns. Han en snorrik och spränglärd fabrikörson, hon en analfabetisk irländska från arbetarklassen. Den enda gången Engels höll på att säga upp bekantskapen med Karl Marx var när han inte visade tillräcklig sorg vid hennes dödsbädd.

Kärlekshistorien mellan Engels och Burns är en av de mest romantiska jag vet. Antagligen beror det på att den är så ovanlig. För vem vi älskar avgörs deprimerande ofta av plånboken. Ingenstans syns klassamhället så tydligt som i vilka vi parar oss med. Kanske skulle man rentav kunna beskriva det som kärlekens konstant under 2000 år. I antikens Rom kallades det digna condicio – att man gifte sig med någon med samma sociala status – och statistiken visar att askungesagor är sällsynta även i dag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 28 augusti, 2025

Slavoj Žižek: Ansiktena som avslöjar krigets hemligheter

Ansiktena i fasornas mitt: USAs president Donald Trump, ”gudmodern för de israeliska bosättarna Daniella Weiss, ”palestiniernas Mandela” Marwan Barghouti, Rysslands president Vladimir Putin, Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir. Foto: Evan Vucci/AP, Vyacheslav Prokofyev/Sputnik/AP, Abir Sultan/EPA/AP, Bernat Armangue/AP, Menahem Kahana/AP.

Slavoj Žižek följer tre centralfigurer – Vladimir Putin, Daniella Weiss och Marwan Barghouti – som på olika sätt speglar den politiska cynism och våldsamma logik som präglar vår tid.

Gaza. Ukraina. Sudan. Med alla fasansfulla bilder som sköljer över oss är det inte konstigt att vi blir avtrubbade. Tio barn dödade i Gaza, och? I går var det tjugo! Analyserna känns som repriser: även om nya detaljer framkommer – som att Israel på förhand kände till attacken den 7 oktober och lät den ske för att rättfärdiga ett Storisrael – så är det samma historia som berättas om och om. För det är fortfarande samma historia som pågår.

Vad händer om vi i stället riktar blicken mot en detalj – något som, likt ett freudianskt symptom, säger mer än många rapporter? Jag tänker på de miner som råkar fastna på kameran, och som tillhör ansiktena i fasornas mitt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 augusti, 2025

Ungsvenskarna som vill säkra SD:s gejmar-röster

Djupt fokuserad energidrycks-konsument på mega-mässan Dreamhack. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Ungdomsföreningen Althing Gaming vill motarbeta den ”vänsterliberala spelindustrin”, och skapa ett konservativt alternativ till Sverok. Sverigedemokrater och Ungsvenskar håller i kontrollen – och lockar medlemmar med energidryck.

”Gamers är trötta på woke kultur i sina spel, och har varit det länge. Spelvärlden ska vara en plats för konstnärlig frihet, gemenskap och underhållning – inte en politisk plattform.”

Instagram-inlägget uppmanar den som instämmer att gå med i Althing Gaming – en riksorganisation för ”unga mellan 6-25 år” som är intresserade av tv- och datorspel. Föreningen håller inte bara till online, utan har närvarat på stora svenska mässor som Comic Con och Dreamhack. I slutet av förra året nådde man över 1 000 medlemmar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 27 augusti, 2025

Mímir Kristjánsson vill göra vänstern greit igen

Mímir Kristjánsson talar framför fler än 100 fackföreningsfanor som samlats framför Stortinget i protest mot att höja pensionsåldern. Foto: Rodrigo Freitas/NTB/TT.

En stolt populist med vildvuxet hår, glugg mellan tänderna och en bakgrund i ”Farmen kjendis” – Mímir Kristjánsson är ingen typisk vänsterpolitiker. Nu hoppas norska Rødt att hans burdusa stil ska vinna över arbetarrösterna.

Det marxistiska partiet Rødt har bara funnits sedan 2007. Vid senaste Stortingsvalet fick de blygsamma 4,7 procent av rösterna. Ändå vet de flesta norrmän vem Mímir Kristjánsson är. Den slagkraftiga, snabbpratande stortingsledamoten med rufs på huvudet och glugg mellan framtänderna syns överallt. I tv och tidningar, i bokhandlarnas hyllor, i poddar, på Youtube och Tiktok. Särskilt nu, när det bara är några dagar kvar till valet den 8 september.

– Mímir är helt klart en profil i Norge, säger Ali Esbati (bilden), som länge har varit verksam i norsk vänsterdebatt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 25 augusti, 2025

Varför Vänsterpartiet alltid bråkar

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat meddelade i helgen att man lämnar Vänsterpartiet. Foto: Oscar Olsson/TT.

Stalinism mot trotskism-narcissism – underhållningsvärdet är stort när V-fraktionerna drabbar samman. Men bakom glåporden finns en verklig konflikt om partiets vägval – att få igenom politik, eller ha rätt från sidlinjen.

”Småborgarrevisionister kan aldrig bygga partiet”, sjöng Knutna Nävar på 70-talet. ”Splittringen var en bra sak. Det rensade bort dem som hindrade förbundets politiska utveckling.”

Nu haglar glåporden än en gång.

Vänsterpartiets kultur är ”stalinistisk”, sade Lorena Delgado Varas på presskonferensen där hon och Daniel Riazat meddelade att de lämnar partiet. Partiveteranen Ali Esbati kontrade på Facebook: ”Alla vet att det bästa botemedlet mot fascism, folkmord och kapitalistisk exploatering är att maximera antalet trotskistiskt-narcissistiska alternativ.”

Stalinism mot trotskism-narcissism alltså.

Konflikten har pågått åtminstone sedan 2022, när Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat skapade rubriker med sina flaggor för PKK och dess syriska systerorganisationer YPG och YPJ i Almedalen. Någon som minns vad Nooshi Dadgostars tal handlade om? Nej, just det.

Det handlar alltså om mer än vårdslösa delningar i sociala medier, som Lorena Delgado Varas dessutom backade från. Men i Vänsterpartiet kan minsta gräl göras till en existentiell fråga. Även när Björn Alling skrivit att Nooshi Dadgostar ”slickar sioniströv” för att hon beklagade de israeliska dödsfallen under terrordådet den 7 oktober 2023, startades en namninsamling.

Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Man kan tycka att det finns viktigare saker att utmana ledningen om än rätten att vara bufflig. Men som journalist ska jag inte klaga. Det är oerhört lätt att berätta om konflikterna, med alla öppna inlägg i sociala medier. Det hade kunnat vara ett tecken på högt i tak, men situationen är bortom det. Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Att ställa upp som motkandidater i en öppen process hade varit något annat, men där hade de sannolikt förlorat. I stället agerar de som en fraktion och saboterar de budskap som partiet har valt att fokusera på – men utan det mandat som ledningen fått från medlemmarna.

Deras linje är nämligen i minoritet. Problemen med antisemitism skylls på att man viker sig för borgerliga medier, men som rapporten Antisemitism i Sverige (2020) visar är Vänsterpartiets väljare minst antisemitiska av alla. Så när riksdagsledamöter försöker hitta rationella skäl till att vandalisera Anne Franks staty i Amsterdam – ett av flera tanklösa utspel från Delgado Varas – skadar det partiet inför de egna väljarna.

Efter att ha blivit ombedd att lämna sina uppdrag backade hon kampanjen ”Folkets röst”, som menar att Vänsterpartiet inte förtjänar röster om det vore val i dag. I vilket annat parti hade det varit möjligt för en styrelseledamot?

För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig.

Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna.

I Katarina Barrlings avhandling Partikulturer (2004), som bygger på anonyma intervjuer med partimedlemmar, visar hon att partiet inte bara ser sig som ideologiskt oppositionellt, utan även inför riksdagens ordningsregler och sina egna valda representanter. ”Den starka ställning individen har och tillmäter sig själv inom vänsterpartiets grupp existerar delvis på bekostnad av känslan för gruppen som en helhet”, skriver hon. No shit.

Socialdemokratins kompromisskultur avfärdas däremot av intervjupersonerna som ”terapeutisk”, vilket förklarar varför Reformisternas stoiska oppositionsarbete är så chockerande till vänster. Tanken att man kan åstadkomma mer med lojalitet och tålamod, även om resultatet dröjer, verkar främmande.

Det här försökte Jonas Sjöstedt bryta med 2012 när han tog över efter Lars Ohly som partiledare. Att ha rätt från avbytarbänken skulle inte väga tyngre än att vinna. Socialismen skulle inte bestå i renlärighet, utan i att göra skillnad.

Men en stridbar femtedel av partiet har inte accepterat kursen. För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig. Delgado Varas och Riazat kallar nu partiet ”socialdemokratiskt”, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel. Det vore skönast om alla, inklusive Jonas Sjöstedt, rev av Lenin-plåstret och erkände detta rakt ut.

Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander har beskrivit hur samma konflikt utspelade sig vid grundandet av Podemos och Syriza, mellan det nya ledarskapet och den ”’konservativa vänster’ som nästan njuter av nederlag och som mest av allt räds att få reell makt”.

Men en sådan tydlighet från ledningen skulle kräva mer pondus och rättframhet. I stället för att lägga fram en klar ideologisk linje försöker man tysta ned konflikterna, vilket öppnar för spekulationer. I en tid – och ett parti – där individer kan få brett genomslag i sociala medier kan organisationer inte vara tysta med hänvisning till personalärenden. Det har vi inte minst sett med den sparkade statsepidemiologen Magnus Gisslén, som fått spela mot öppet mål i kritiken mot sin forna arbetsgivare.

Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv.

Från utomparlamentariskt håll menar man att ledningens valhänthet säger något om partiets svaga förankring i ”rörelser”, men det är bara delvis sant. Visst var Vänsterpartiet passivt när demonstrationerna för Palestina inleddes. Man hamnade i baksätet till obskyra Instagramkonton och arrangörer som spred konspirationsteorier om LVU och ett spindelnät av mäktiga ”Aron”.

Samtidigt är ”Folkets röst” inte en rörelse. Det är en handfull individer som trots medialt genomslag knappt skrapat ihop 2 500 av de 300 000 underskrifter de hade som målsättning. Samma sak gäller de nya utbrytarpartierna, och troligen även Delgado Varas och Riazats utlovade nya projekt. De är alla perfekta exempel på ”hyperpolitik”, som historikern Anton Jäger kallar kombinationen av extrem politisering och avsaknad av massbas i de sociala mediernas tidevarv, mer fokuserad på lajks än på långsiktiga resultat.

Läs mer

Vänsterpartiet däremot är en rörelse – den största till vänster om socialdemokratin. Som på oändliga möten, från fika i hyresgästlokaler till årskongresser, formar den politik som riksdagspolitikerna ska genomföra.

Att krafter utanför partiet – de må vara stalinistiska, trotskistiska eller anarkistiska – som tillsammans på sin höjd samlar några tusen individer, vill att partiet driver en annan politik är inte någon rörelseposition. Tvärtom bygger det på tanken att färgstarka personligheter ska bryta mot demokratiska beslut för att man själv ska få spegla sig i deras åsikter.

Men så fungerar inga rörelser som vill bli varaktiga. Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv. Ett fungerande parti behöver livlig debatt, men också dygder som tålamod, lojalitet och respekt. Annars blir man aldrig mer än en samling rättänkande gnällspikar vid sidlinjen.

Diskutera på forumet (4 svar)

Flammans forum

"Tycker denna delen säger mycket: "Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna." Det "stalinistiska" är inte disciplin och att följa majoritetsbeslut utan hur man försöker nå disciplinen. "Stalinismen" är att man "löser" politiska motsättningar och bygger "enighet" med byråkratiska manövrar, uteslutningar, mobbning, hemliga överenskommelser, svängar som saknar demokratisk förankring osv. Detta är något som klart funnits i SKP/VPK/V eftersom att vi ändå var stalinister. Det går klart att debattera hur mycket som finns kvar av det idag men det är väl tydligt att det finns ett djupt rotat problem i partiets struktur fortfarande. Till synes har både "sidor" använt vissa av dessa metoder genom åren, Amineh Kakabaveh skriver t.ex att Daniel och Lorena använde samma metoder mot henne. Enighet och disciplin i ett genuint arbetareparti måste nås genom öppen debatt om strategi, taktik och politiken vi vill driva - inte utifrån teori utan för att sätta vår vardagliga kamp i ett större sammanhang. Det är ju det som byggde Socialdemokraterna från början som ett socialistiskt arbetareparti och den tradition som Socialdemokratiska Vänsterpartiet ville föra vidare vid splittringen 1917."
T
T
Inrikes 25 augusti, 2025

Palestinsk skådespelerska nekad visum till Sverige: ”Pinsamt”

Ranin Odeh har tidigare besökt Sverige såväl som 15 andra länder och alltid återvänt till hem till Palestina. Foto: Frihetsteatern.

Ranin Odeh, 33, får inte besöka Bokmässan i Göteborg – trots att hon varit i Sverige flera gånger, och jobbar med svenskstödda Frihetsteatern på Västbanken. Myndigheterna räds att hon ”saknar tillräcklig stark social anknytning till hemlandet”.

När israelisk militär stormade Frihetsteatern i flyktinglägret Jenin på norra Västbanken i december 2023 – för andra gången det året – lovade den palestinska skådespelerskan Ranin Odeh inför SVT:s kameror att ”fortsätta vad som än händer oss”, trots att hennes kollega Ahmed Tobasi blivit bortförd och svårt misshandlad av soldater samma dag.

33-åriga Ranin Odeh har turnerat världen runt, och varit i Sverige flera gånger förut – 2021, 2019 och 2018, inbjuden av Frihetsteaterns vänförening i Sverige. På schemat inför hennes planerade besök i Sverige denna höst stod ett samarbete med Clowner utan gränser, en visit hos Stockholmsteatern Unga Klara, och ett framträdande på bokmässan i Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 25 augusti, 2025

Magnus Bjerg Sturm: Du hade älskat att vara här

Tänk om du kunnat följa med och dyka efter vrak. Foto: Magnus Bjerg Sturm.

Vi unga tänker mest på döden. Sju av tio gör det varje månad eller oftare – jag är en av dem. Efter ett livsfarligt museibesök på 30 meters djup stiger döden, livet och sorgen upp till ytan med mig.

Trots att vi unga svenskar är de som känner oss mest obekväma med att prata om döden, tänker vi också mer på den än någon annan åldersgrupp, visar en färsk rapport.

Tankarna våldgästar alltid när man minst väntar dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)