Okategoriserade 08 juli, 2009

Tung hiphop och social kamp

Med sina sylvassa texter är han kanske den just nu viktigaste artisten för radikal hiphop. Flamman träffade Immortal Technique under hans Sverigebesök.

Politiskt radikal hiphop är inget nytt fenomen. Immortal Technique särskiljer sig dock från sina föregångare genom sina unikt skarpa analyser och sin medvetna spridning av musiken bortom de stora skivbolagen genom internet och gräsrotsnätverk.
Immortal Technique utgör en brygga mellan de svaga amerikanska sociala och fackliga rörelserna och de amerikanska vänsterintellektuella som når spridning även utanför landets gränser. Med Harlem i New York som bas, där han är uppväxt och boende, deltar han i social kamp mot försämringar i bostadsområdena. Hans texter är konkret och vardagsnära inspiration till fortsatt och utvidgad social kamp i områden där missförhållandena för många är uppenbara och det enda som saknas är ett alternativ för handling.

Liknande analyser som ges i låttexterna om kapitalismen, fängelsesystemet och USA:s utrikespolitik kan förstås upphittas i diverse bokhandlar. Immortal Techniques insats består istället i att han återuppfinner den folkliga politiska retoriken och bryter ner analyserna till tydliga, genomtänkta, oborstade och vardagsnära betraktelser för en bred publik som söker ett uttryck som inte kan hittas inom den kommersiella hiphopen.

Flamman möter honom för en intervju på Musikens hus i Göteborg under sin turné i Skandinavien. Han är också aktuell med kommande skivan Middle Passage som släpps i sommar. Även den här gången ges skivan ut på hans eget bolag Viper Records då de stora skivbolagen inte vill ge honom fullständig kontroll över sitt material.
– Det finns ett missförstånd inom hiphop-branschen om att politisk hiphop inte säljer utan stöter bort folk. Därför kan du inte få kontrakt hos ett stort skivbolag om du vill sprida politiska texter. Den våg av hiphop med politiska budskap till stöd för Obama som tog fart under en kort period under presidentvalet var koncentrerad kring en person, en symbol och är i grunden inte politisk. Det var inga ämnesrelaterade politiska texter utan knutna till enskilda kandidater.
Den medvetna och politiska hiphopen har alltid låtit sina politiska analyser börja och sluta med den etniska skiktningen av samhället. Det är ett arv från Black Power-rörelsen och denna typ av retorik har historiskt haft lättast att vinna framgång hos en bredare publik.

När en sådan analys har vunnit gehör och gjort inbrytningar i folks medvetande har det också blivit möjligt att tala om grupper och strukturer i samhället. Häri ligger också sprängkraften. Det utmanande i innehållet. Den amerikanska nationalmyten om den oberoende individen spräcks.
Trots det amerikanska samhällets utpräglade klasskaraktär är just klassdimensionen ofta plågsamt frånvarande inom hiphopen. Den särskiljer sig därigenom från annan icke-kommersiell musik. Få medvetna rappare vågar överskrida gränssnittet och vanföreställningen om att alltför politiska texter kommer att fragmentarisera publiken begränsar fortfarande de flesta på scenen. Immortal Technique utgör det lysande undantaget. Redan i samband med sitt första riktiga album, Revolutionary Volume 1, producerat på eget bolag för pengar vunna i diverse olika mc-battles på New York-klubbar, adresserar han frågan.

I stycket Poverty of philosophy spottar han följande passage ”In fact, I have more in common with most working and middle-class white people than I do with most rich black and Latino people. As much as racism bleeds America, we need to understand that classism is the real issue.”
Genomgående för hans efterföljande alster är att han ständigt återvänder till klass. Han väver samman upplevelser och orättvisor från tredje världen med förtryck innanför imperiets murar. Det politiska projektet är att återskapa en identitet byggd på klass över nationsgränserna och med solidaritet, kärlek och hat som motorer. Kärlek till varandra. Hat mot fienden.
”My enemy is not the average white man, my enemy is the white man I don’t see: the people in the white house, the corporate monopoly owners.”
Inspirationen bakom Immortal Techniques politiska uttryck och projekt kan spåras till den väpnade revolutionära marxistiska rörelsen Black Panthers under 70-talet men även till den unga arbetarrörelsen i USA såväl som Sverige. Med begrepp som ”my people” knyter han även an till Woody Guthries radikala folkblues. Han drar upp en tydlig skiljelinje gentemot etablissemanget och uppmanar publiken att lära från grunden genom att bilda sig.

Genom att bygga upp en kollektiv identitet, en intressegemenskap och en gemensam moral bortom den kommersiella hiphopens elitism, underordning av kvinnor och förakt för svaghet kan man på allvar utmana makten. Medan den politiska symboliken blir oerhört laddad med honnörsord om revolution och gerillasoldatens plikter är de politiska kraven i grunden återhållsamma. De utgår från skikt ur arbetarklassen som är närmast rättslösa på arbetsmarknaden, saknar grundtrygghet och någon som helst politisk representation.

Under intervjun är han mycket noga med att påpeka att hiphopen har förändrats. Den är nu är global och Harlem har inte längre ett naturligt monopol på äkta vara. Det måste istället erövras och återerövras.
– Jag försöker förklara för mina vänner och branschen i New York att hip-hopen är större nu. Det händer i Ryssland, överallt i Europa, i Latinamerika och i de arabiska länderna. Och vi måste vara ödmjuka inför musikens förnyelse.
Immortal Technique har tidigare uttalat sig positivt angående den sociala betydelsen av Obamas seger i presidentvalet. Däremot anser han inte att den amerikanska utrikespolitiken i grunden har ändrat inriktning.
– Truppnärvaron trappas ner i Irak men trappas upp i Afghanistan. Det som sker nu är framför allt att de traditionella koloniala taktikerna för att kontrollera resurser i Mellanöstern ses över eftersom kolonialismen aldrig har fungerat. Istället söker de nya vägar och taktiker för ekonomisk kontroll.

Han är själv krigsbarn från Peru och har personliga erfarenheter av hur USA har finansierat, installerat och understött dödsskvadroner, knarkbaroner och militärdiktatorer i Latinamerika. Han har gång på gång brännmärkt såväl den amerikanska utrikespolitiken i Latinamerika som de lokala ekonomiska eliterna. Bara tre dagar efter intervjun sker på nytt en militärkupp i Honduras. Immortal Technique är hoppfull om den pågående vänstervågen på kontinenten och poängterar vad denna konkret handlar om.
– Det är intressant att amerikaner är rädda för socialism i Latinamerika men inte i Skandinavien. Fler verksamheter är gemensamt ägda här, det är mer socialism i Sverige än i Brasilien. Vad är då problemet med att vi skaffar oss en fungerande sjukvård och bygger ut skolväsendet? Handlar det om vår hudfärg? Det kan bero det på att de har våldtagit våra länder i 500 år, vilket inte Sverige och Norge har blivit utsatta för. Men att våldta en kvinna när hon är ung och sticka in lite pengar till terapi när hon blir äldre gör dig aldrig till ett positivt föredöme.

Det viktiga nu är att vi får fungerande styrande institutioner. Vi behöver en identitet för vårt folk, vi behöver se att vi kan lära av andras kamp, vi kan lära av andra samhällen.
Strax efter intervjun tänds scenen och han går på tillsammans med Rebel Army. En grupp tveklöst livsfarliga Harlemiter, var och en utrustad med det BMI endast en amerikansk underklasstillvaro kan generera. Äktheten i hela akten låter sig inte ifrågasättas. Och det är tydligt att han inte längre är lika noga med att betona sin undergoundbas – den är nu självskriven. På samma sätt saknar beatsen på det senaste släppet den medvetna tafflighet och outvecklade råhet som tidigare underströk antikommersialismen.
När spelningen är på väg att avslutas uppmanas alla i publiken att knyta nävarna i luften och skrika ”Viva la revolucion!” Det hör knappast till vanligheterna ens för politiska band. Paralleller får nog snarare dras till 70-talets proggband. Men när nävarna höjs så känns det varken studentikost eller som en hysterisk förhoppning om en snar omvälvande förändring utan som en äkta manifestation av tillhörighet och uppslutning bakom en politisk strävan. Identitet och kamp, under ledordet skönhet.

Kultur 07 mars, 2026

Lapidus är för kär i sina stereotyper

Brottslingen och hans advokat. Ann Heberlein hade önskat mer av en modern advokatserie. Foto: SVT.

Advokaterna är snygga, kontoren dyra och kvinnorna schabloner. Jens Lapidus juristthriller Hundarna gör inget nytt av en uttjatad miljö.

Det görs inte tv-serier om alla yrken. Hur ofta kretsar en komedi runt en förskollärare? När utspelar sig ett drama på ett kommunkontor i en mellanstor stad, med kommunikatörer och strateger i bärande roller? Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

Filmer och tv-serier om läkare och advokater i storstan går det däremot 13 på dussinet. Nu har SVT släppt ännu en advokatserie, Hundarna, efter en idé av juristen och författaren Jens Lapidus. Lapidus slog igenom med Snabba cash för 20 år sedan och har därefter skildrat gängkriminaliteten, ur de kriminellas perspektiv i flera böcker.

Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

I Aftonbladet säger Lapidus att ”advokater är minst lika intressanta” som busarna han tidigare låtit spela huvudrollen. Svensk publik har matats med amerikanska jurister på flotta kontor med utsikt över Hudsonfloden och brittiska rättssalar med domare i peruk. Nu var det dags för en advokatserie i svensk miljö, tyckte Lapidus. Den grå vardagen med migrationsmål i tingsrätten i Solna och partnervåld i Luleå har lyst med sin frånvaro.

Så mycket grå vardag är det inte i Lapidus advokatserie heller. Det är Stockholm, det är flott, det är ett bultande nu, advokatbyrån är smakfullt inredd och kostymerna skräddarsydda. Bärande karaktärer är alfahannarna Sasha och Kalle, högprofilerade advokater som försvarar våldtäktsmän och gängledare samtidigt som de intalar sig själva och omvärlden att de står på det godas sida. Kvinnorna är bifigurer, stereotypt skildrade som antingen madonnor (oknullbara och gnälliga fruar som ändå på något sätt är nödvändiga) eller horor som den riviga Chanette på en konkurrerande byrå. En riktig kaninkokerska. Här finns också den unga influeraren som påstås ljuga om en våldtäkt för att få fler följare på Instagram.

Läs mer

Det är både förutsägbart och tröttsamt. Förklaringen till att så många fiktiva dramer utspelar sig på sjukhus och i rättssalar är enkel: läkare och jurister hanterar liv och död, de hamnar i situationer som utmanar moralen. Frågor av etisk och existentiell art ställs på sin spets. Hundarna snuddar vid det, som när en av Sashas döttrar frågar honom varför han försvarar en våldtäktsman. Det som kunde varit intressant, till och med banbrytande, att låta berättelsen drivas av moraliska betänkligheter och ambivalens, får stryka på foten till förmån för ångande sexscener och snabba bilar.

Det känns som om jag sett det förut, storstadsvyerna, de högklackade kvinnorna, de välbyggda männen, de flotta hemmen, de sexiga gängmedlemmarna (Ken Ring är för övrigt fenomenal i rollen som gängledaren Amir) och så vidare. Lapidus ansats är god – enligt intervjun i Aftonbladet ville han skildra den ”moraliskt intressanta miljö” som advokater jobbar i, men han når inte ända fram.

Själv skulle jag gärna se en thriller som utspelar sig i ett hemtjänstdistrikt i svensk glesbygd, eller varför inte ett drama på ett städbolag eller i universitetsmiljö? Etiska dilemman och existentiella frågor uppstår ju där det finns människor, inte bara bland vita rockar och män i kostym.

Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 mars, 2026

Ann Heberlein – du är förlåten!

Författaren Ann Heberlein gästade Flammans tv-program Grillen.

Har du sett att Ann Heberlein är ny skribent i Flamman?

Hon har skrivit med den äran – om överklasshedonism, Epstein och Gisèle Pelicot.

I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.

Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”

Jag har flera invändningar mot det resonemanget.

Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?

Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?

Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.

Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”

Läs mer

I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.

Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?

Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 mars, 2026

Regeringen pressas om tonårsutvisningar: ”Måste gå från ord till handling”

Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och Tony Haddou (V), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vid pressträffen för tre veckor sedan. Foto: Henrik Montgomery / TT

Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.

– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 06 mars, 2026

Joel Halldorf: Gud är tillbaka på fotbollsplanen

Statyn Kristus Frälsaren i Rio de Janeiro lyses upp med en bild av Pelés brasilianska tröja. Foto: Bruna Prado/AP/TT.

Religion letade sig sällan in i det radhusområde där jag växte upp. Men det fanns undantag i 1980-talets supersekulära Sverige. Under fotbolls-VM såg vi fromma sydeuropeiska spelare som korsade sig under matcherna. 

Det blev, precis som finter och målgester, något att ta efter: en del av oss började slå ett korstecken över bröstet innan vi tog en straff eller klev in på planen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Kriget mot Iran kan sluta i landets sönderfall

En herdepojke lämnar en oexploderad iransk missil som landat på ett fält utanför Qamishli i östra Syrien den 4 mars 2026. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.

Irak, Libyen, Afghanistan: regimskiften som skulle skapa demokrati har i stället lett till kaos. I Irans fall riskerar kriget att spränga upp landet i etniska konflikter, enorma dödstal och en flyktingkris som får Syrien att blekna.

”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.

Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 mars, 2026

I kulturministerns värld borde Louvren vara en Joe & the Juice

Under Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan, menar skribenten.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Världskulturmuseerna planerar att säga upp hyresavtalen för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet inför 2027 efter att Statens fastighetsverk gått fram med kraftigt höjda hyror, bland annat en 57-procentig ökning för Etnografiska museet motsvarande över 12 miljoner kronor extra per år.

Bakgrunden till hyreshöjningarna är modellen med så kallad marknadshyra, där statliga fastigheter ska hyras ut till villkor som motsvarar vad en privat aktör skulle ta ut. 

Det innebär att även statliga museer måste bära kraftigt höjda hyror när fastighetsvärdena stiger, trots att både hyresvärd och hyresgäst i praktiken är offentliga aktörer. Modellen försvaras ofta med hänvisning till EU:s statsstödsregler, som förbjuder att offentliga verksamheter gynnas genom subventionerade hyror som kan snedvrida konkurrensen. Resultatet blir ett system där kulturinstitutioner pressas till bristningsgränsen av en intern marknadslogik som i grunden är politiskt beslutad.

Effekten för kultursuktande svenskar är förstås kännbar. Under de senaste åren har regeringen kraftigt minskat kulturbudgeten och stramat åt anslagen till statliga museer, vilket har lett till att många institutioner tvingas dra ner på personal, utställningar och öppettider. När staten nu dessutom chockhöjer hyrorna riskerar några av våra finaste museer − etablerade av och för allmänheten − att tvingas bomma igen. 

Under kulturminister Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan. Det har skapat en situation där museer, teatrar, symfoniorkestrar och det stora fria kulturlivet går på knäna. I Moderaternas kulturrevolution finns inget högre värde än det fria företagandets jakt på vinst. Kulturen är inte en självklar del av välfärden, utan endast ytterligare en arena där man kan tjäna pengar. Varje projekt ska bära sig självt, ty marknaden är den enda måttstock som en moderat känner till. Minister Liljestrand förbiser helt att kultur inte bara är underhållning och intäkter, utan en bärande pelare för en livskraftig demokrati och ett rikt samhällsliv.

Sedan tidigare har Dansmuseet i Stockholm tvingats stänga sin utställningslokal på grund av höjda hyror och bristande statliga medel. Tidö-regeringens tre år vid makten har inneburit ett veritabelt stålbad för många kulturverksamheter. Om Moderaternas kulturrevolution tillåts fortgå så kommer det inte stanna här. Fler teatrar, scener och museer kommer vräkas eller tvingas stänga igen. 

För i Parisa Liljestrands värld hade Louvren lika gärna kunnat vara ett Joe & the Juice. Istället för att lära dig mer om Leonardo da Vincis Mona-Lisa kan du få köpa en Green Glow hälsosmoothie för 89,90 kronor. Varför inte hyra ut Akropolis till Daniel Ek − en fantastisk plats för Spotifys nya huvudkontor? Kanske kan det Sixtinska kapellet i Rom bli ett nytt Tesla showroom? Det borgerliga föraktet för kultur och kulturarbetare vet inga gränser. 

Marknadshyrorna för kulturen är ett typiskt svenskt problem. Ingen annanstans i Europa ser de ut så här. Louvren ägs till exempel av den franska staten och museet drivs som en offentlig institution under kulturdepartementet och hyr inte sina lokaler på marknadsprinciper som i Sverige. Så nästa gång du är i Paris och undrar hur fransoserna kan ha så fina saker; det är för att de värdesätter att äga och förvalta viktiga tillgångar tillsammans. 

Om vi vill vara ett land med ett levande kulturliv och tillgängliga museer måste vi sluta behandla kultur som en vara på börsen. Vi behöver statligt ägande, rimliga hyror och långsiktiga statliga anslag som ger museer, teatrar och konstinstitutioner förutsägbarhet. 

Om Parisa Liljestrands kulturrevolution får fortsätta kommer vi snart stå utanför våra vackra gamla museer med en Green Glow hälsosmoothie i handen och fråga oss själva: Vart tog all konst och historia vägen?

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 05 mars, 2026

Marx var ingen Moskvavän

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.


Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 04 mars, 2026

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 04 mars, 2026

Paulina Sokolow: Demi Moore gör mig livrädd att åldras

Den nya kulten av medelålderskvinnan kommer med ett högt pris. Foto: Richard Shotwell/AP/TT.

Det är vackert att åldras har man ju hört. Men tiden är inte på min sida, varken biologiskt eller känslomässigt.

Bilderna på Demi Moore, 62 år, som spreds under veckan visar en kropp som både skulle kunna vara en nittioårings och en elvaårings. Beroende på inställning ser jag antingen ett förstadium till fertilitet eller det sista stadiet av tecken på liv, innan autonoma nervsystemet lägger av. På de rörliga bilderna stapplar hon runt som om hon letar efter något att luta sig emot och när hon ler mot kameran liknar hon mer piratflaggan med Pulp fiction-frisyr. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)