Politiskt radikal hiphop är inget nytt fenomen. Immortal Technique särskiljer sig dock från sina föregångare genom sina unikt skarpa analyser och sin medvetna spridning av musiken bortom de stora skivbolagen genom internet och gräsrotsnätverk.
Immortal Technique utgör en brygga mellan de svaga amerikanska sociala och fackliga rörelserna och de amerikanska vänsterintellektuella som når spridning även utanför landets gränser. Med Harlem i New York som bas, där han är uppväxt och boende, deltar han i social kamp mot försämringar i bostadsområdena. Hans texter är konkret och vardagsnära inspiration till fortsatt och utvidgad social kamp i områden där missförhållandena för många är uppenbara och det enda som saknas är ett alternativ för handling.
Liknande analyser som ges i låttexterna om kapitalismen, fängelsesystemet och USA:s utrikespolitik kan förstås upphittas i diverse bokhandlar. Immortal Techniques insats består istället i att han återuppfinner den folkliga politiska retoriken och bryter ner analyserna till tydliga, genomtänkta, oborstade och vardagsnära betraktelser för en bred publik som söker ett uttryck som inte kan hittas inom den kommersiella hiphopen.
Flamman möter honom för en intervju på Musikens hus i Göteborg under sin turné i Skandinavien. Han är också aktuell med kommande skivan Middle Passage som släpps i sommar. Även den här gången ges skivan ut på hans eget bolag Viper Records då de stora skivbolagen inte vill ge honom fullständig kontroll över sitt material.
– Det finns ett missförstånd inom hiphop-branschen om att politisk hiphop inte säljer utan stöter bort folk. Därför kan du inte få kontrakt hos ett stort skivbolag om du vill sprida politiska texter. Den våg av hiphop med politiska budskap till stöd för Obama som tog fart under en kort period under presidentvalet var koncentrerad kring en person, en symbol och är i grunden inte politisk. Det var inga ämnesrelaterade politiska texter utan knutna till enskilda kandidater.
Den medvetna och politiska hiphopen har alltid låtit sina politiska analyser börja och sluta med den etniska skiktningen av samhället. Det är ett arv från Black Power-rörelsen och denna typ av retorik har historiskt haft lättast att vinna framgång hos en bredare publik.
När en sådan analys har vunnit gehör och gjort inbrytningar i folks medvetande har det också blivit möjligt att tala om grupper och strukturer i samhället. Häri ligger också sprängkraften. Det utmanande i innehållet. Den amerikanska nationalmyten om den oberoende individen spräcks.
Trots det amerikanska samhällets utpräglade klasskaraktär är just klassdimensionen ofta plågsamt frånvarande inom hiphopen. Den särskiljer sig därigenom från annan icke-kommersiell musik. Få medvetna rappare vågar överskrida gränssnittet och vanföreställningen om att alltför politiska texter kommer att fragmentarisera publiken begränsar fortfarande de flesta på scenen. Immortal Technique utgör det lysande undantaget. Redan i samband med sitt första riktiga album, Revolutionary Volume 1, producerat på eget bolag för pengar vunna i diverse olika mc-battles på New York-klubbar, adresserar han frågan.
I stycket Poverty of philosophy spottar han följande passage ”In fact, I have more in common with most working and middle-class white people than I do with most rich black and Latino people. As much as racism bleeds America, we need to understand that classism is the real issue.”
Genomgående för hans efterföljande alster är att han ständigt återvänder till klass. Han väver samman upplevelser och orättvisor från tredje världen med förtryck innanför imperiets murar. Det politiska projektet är att återskapa en identitet byggd på klass över nationsgränserna och med solidaritet, kärlek och hat som motorer. Kärlek till varandra. Hat mot fienden.
”My enemy is not the average white man, my enemy is the white man I don’t see: the people in the white house, the corporate monopoly owners.”
Inspirationen bakom Immortal Techniques politiska uttryck och projekt kan spåras till den väpnade revolutionära marxistiska rörelsen Black Panthers under 70-talet men även till den unga arbetarrörelsen i USA såväl som Sverige. Med begrepp som ”my people” knyter han även an till Woody Guthries radikala folkblues. Han drar upp en tydlig skiljelinje gentemot etablissemanget och uppmanar publiken att lära från grunden genom att bilda sig.
Genom att bygga upp en kollektiv identitet, en intressegemenskap och en gemensam moral bortom den kommersiella hiphopens elitism, underordning av kvinnor och förakt för svaghet kan man på allvar utmana makten. Medan den politiska symboliken blir oerhört laddad med honnörsord om revolution och gerillasoldatens plikter är de politiska kraven i grunden återhållsamma. De utgår från skikt ur arbetarklassen som är närmast rättslösa på arbetsmarknaden, saknar grundtrygghet och någon som helst politisk representation.
Under intervjun är han mycket noga med att påpeka att hiphopen har förändrats. Den är nu är global och Harlem har inte längre ett naturligt monopol på äkta vara. Det måste istället erövras och återerövras.
– Jag försöker förklara för mina vänner och branschen i New York att hip-hopen är större nu. Det händer i Ryssland, överallt i Europa, i Latinamerika och i de arabiska länderna. Och vi måste vara ödmjuka inför musikens förnyelse.
Immortal Technique har tidigare uttalat sig positivt angående den sociala betydelsen av Obamas seger i presidentvalet. Däremot anser han inte att den amerikanska utrikespolitiken i grunden har ändrat inriktning.
– Truppnärvaron trappas ner i Irak men trappas upp i Afghanistan. Det som sker nu är framför allt att de traditionella koloniala taktikerna för att kontrollera resurser i Mellanöstern ses över eftersom kolonialismen aldrig har fungerat. Istället söker de nya vägar och taktiker för ekonomisk kontroll.
Han är själv krigsbarn från Peru och har personliga erfarenheter av hur USA har finansierat, installerat och understött dödsskvadroner, knarkbaroner och militärdiktatorer i Latinamerika. Han har gång på gång brännmärkt såväl den amerikanska utrikespolitiken i Latinamerika som de lokala ekonomiska eliterna. Bara tre dagar efter intervjun sker på nytt en militärkupp i Honduras. Immortal Technique är hoppfull om den pågående vänstervågen på kontinenten och poängterar vad denna konkret handlar om.
– Det är intressant att amerikaner är rädda för socialism i Latinamerika men inte i Skandinavien. Fler verksamheter är gemensamt ägda här, det är mer socialism i Sverige än i Brasilien. Vad är då problemet med att vi skaffar oss en fungerande sjukvård och bygger ut skolväsendet? Handlar det om vår hudfärg? Det kan bero det på att de har våldtagit våra länder i 500 år, vilket inte Sverige och Norge har blivit utsatta för. Men att våldta en kvinna när hon är ung och sticka in lite pengar till terapi när hon blir äldre gör dig aldrig till ett positivt föredöme.
Det viktiga nu är att vi får fungerande styrande institutioner. Vi behöver en identitet för vårt folk, vi behöver se att vi kan lära av andras kamp, vi kan lära av andra samhällen.
Strax efter intervjun tänds scenen och han går på tillsammans med Rebel Army. En grupp tveklöst livsfarliga Harlemiter, var och en utrustad med det BMI endast en amerikansk underklasstillvaro kan generera. Äktheten i hela akten låter sig inte ifrågasättas. Och det är tydligt att han inte längre är lika noga med att betona sin undergoundbas – den är nu självskriven. På samma sätt saknar beatsen på det senaste släppet den medvetna tafflighet och outvecklade råhet som tidigare underströk antikommersialismen.
När spelningen är på väg att avslutas uppmanas alla i publiken att knyta nävarna i luften och skrika ”Viva la revolucion!” Det hör knappast till vanligheterna ens för politiska band. Paralleller får nog snarare dras till 70-talets proggband. Men när nävarna höjs så känns det varken studentikost eller som en hysterisk förhoppning om en snar omvälvande förändring utan som en äkta manifestation av tillhörighet och uppslutning bakom en politisk strävan. Identitet och kamp, under ledordet skönhet.
