CU CHI FNL:s underjordiska tunnlar i Cu Chi i Gia Dinh provinsen fyra mil nordväst om Saigon, eller Ho Chi Minh City som staden heter numera, är i dag ett av landets populäraste turistmål.
Under kriget var tunnlarna USA:s värsta fiende och stod för terror, skräck och ond och bråd död.
För FNL-gerillan var de en plattform för blixtattacker mot USA:s styrkor och ett säkert gömställe.
– Här fanns sjukhus, kök och sovsalar. I tunnlarna föddes också barn, säger vår guide och försvinner ned i ett hål i marken och hojtar ”kommer du, eller?”
Jag kravlar efter på knäna i de kolsvarta trånga gångarna och törnar hela tiden emot jordväggarna. Svetten bryter fram och luften känns tung och syrefattig.
– Absolut, jag är strax bakom dig, hojtar jag tillbaka till vår guide vars far, som var soldat och tillhörde FNL:s elitstyrka Dac Cong, stupade i tunnlarna. Det gjorde också ytterligare 12 000 gerillasoldater och civila.
Amerikanska ”tunnelråttor” hade i uppdrag att jaga gerillan i gångsystemet, fast hamnade ofta i ett svart helvete av acetylengas, skorpioner, fladdersmöss, jättespindlar och giftormar och i synnerhet dolda minor, så kallade ”booby traps”.
Många av ”råttorna” kom aldrig ut levande. Man brukade säga att kvarlevorna efter en soldat som fallit offer för en mina i tunnlarna fick plats i en handväska.
Den kanske mest respekterade och beundrade råttan, och av motståndarna mest fruktade, var sergeant Robert Batten, som hade hundratals gerillasoldaters liv på sitt samvete och därför fanns med på ”Charlies”, det vill säga motståndsrörelsens, efterlysningslista.
Så lyser tunneln upp där borta och guiden grinar upp sig med sin ficklampa:
– Trångt va, eller hur? Fast tunneln har ändå grävts ut extra för att funka för stora västerländska turister som dig. Originalet var mycket trängre.
Jag hasar vidare och har 30 meter kvar till nästa utgång. Här och där sticker gångar av till höger och vänster och påminner om att vi befinner oss i ett gångsystem som totalt omfattar 25 mil.
Denna underjordiska värld började byggas av Viet Minh-rörelsen i slutet av 1940-talet, i befrielsekriget mot fransmännen. Den utvecklades i samband med kriget mot USA på 1960- och 70-talen och nådde då upp mot gränsen till Kambodja.
I Cu Chi-tunnlarna bodde under kriget upp till 16 000 personer. Det var såväl gerillakrigare som civila. Här fanns då sjukhus, kök, tidningstryckeri, vapenfabriker, mat- och ammunitionsförråd, konferensrum och ledningscentral. Här nedkom också en kvinnlig gerillakrigare med barn, som växte upp hos morföräldrarna utanför Cu Chi. Barnet återförenades med sina föräldrar efter kriget och sägs sedan ha studerat till läkare.
Belysningen och elektriciteten i sjukhuset ordnades med hjälp av en motorcykel som stulits från fienden. Operationsinstrumenten var ofta förfinade metalldelar från kraschade flygplan och ibland riktiga grejer från USA som inhandlats på svarta marknaden i Saigon.
På sjukhuset uppfanns, i brist på ersättningsblod, ett unikt system för blodtransfusion. Man tog helt enkelt hand om den skadades egna blod i flaskor, filtrerade det och återförde det sedan till den blödandes vener.
Grävarlaget bestod av en grävare, en som förde bort massorna och en som lyfte upp dem till marknivå. Målet var att alla lag skulle gräva en kubik om dagen. De gamla flätade transportkorgar för grävmassorna och barnen samlade löv till kamoufleringen av ingångarna.
Eftersom amerikanerna systematiskt tog högupplösta flygbilder över Cu Chi och använde infraröd teknik för att kontrollera rörelser och förändringar i området, måste motståndsrörelsen se till att grävmassorna ”försvann”. De deponerades i vattendrag, i kratrarna efter B52:ornas bomber och i husgrunder. Man hade också specialtränade bufflar som forslade bort grävmassor.
Tunnlarna byggdes vanligtvis på tre eller fyra nivåer med säkrade passager emellan. Upptäcktes en nivå var tre fortfarande intakta. Enligt manualen för tunnelbyggandet – en komplett sådan blev känd sedan en desertör som bytt sida och blivit guide åt USA, en så kallad ”Kit Carson scout”, överlämnat den till amerikanskt kommando i Saigon – skulle tunnlarna vara minst åtta decimeter breda och höga. Väggarna skulle vara minst en och en halv meter tjocka för att klara bombanfall.
Vattenbrunnar och ventilationsrör fanns med. De senare byggdes så att inte monsunregn och kemiska stridsmedel kunde tränga in. Ventilationsrören från köken mynnade ut långt från köket för att inte visa fienden vägen.
Gångarna byggdes ofta i sicksack-mönster och bjöd sällan på några raksträckor, som ju skulle ge anfallare god sikt. Mönstret dämpade också effekterna av explosioner. In- och utgångar kamouflerades noga.
De numerärt överlägsna amerikanarna hade stora problem med att rycka fram i området och fick istället fullt sjå med att försvara sig. Högkvarteret i Saigon klagade över alltför många dödsfall, bland framför allt infanterister, så kallade ”blåben”.
Förutom trupp var det framför allt stridsvagnarna M 113 som råkade illa ut i de minerade områdena. De byttes sedan ut mot de tåligare och mer tjockhudade Sherman-vagnarna, som över radion kodades som ”elefanter”.
Två särskilt omtalade angrepp på Cu Chi var Operation Crimp, 1966, och Operation Cedar Falls, 1967. Ingen av dem lyckades knäcka gerillan. Det bördiga landskapet sargades dock svårt.
Från år 1969 lade B52:orna, som för att inte nås av missiler flögs på hiskliga 15 000 meters höjd och då knappt var hörbara, vietnameserna kallade dem ”den viskande döden”, ut bombmattor vilka byggde om Cu Chi till ett öde månlandskap, åtminstone på ytan.
Gerillan, som gömde sig i underjorden och klarade sig skapligt, svarade med att ge sig på de pansarförstärka marktrupperna med kraftigare minor. Man använde sig av innehållet i omhändertagna ickedetonerade B52-bomber vilka sågades sönder och tömdes. Det gällde dock att kyla sågspåret för att undvika gnistor.
Man byggde sedan främst DH5 och DH10 minor som man försåg med tryck- eller fjärrutlösning. Man byggde också så kallade ”Bouncing Betty”-minor som utlöstes i två steg. Det första lyfte upp minan från myllan och ytterligare cirka en halvmeter i luften där den slutligen briserade i ett inferno av splitter. Man byggde också grymma fällor innehållande till exempel dödande giftpilar och vassa bambustammar. De senare var ofta nedkletade med avföring som orsakade djupa infektioner.
Den kanske grymmaste fällan var den så kallade ”balansen”. Den bestod av en par meter djup grop över vilken en dold ställning balanserade på ett mittstag. I vardera änden av ställningen hade tio sylvassa 15 centimeter långa kobragiftpilar monterats. När en soldat klev på ställningen åkte han ned i gropen och fick samtidigt en svärm giftpilar inkörda i sig. Soldaten hade då bara några minuter kvar att leva.
Tanken var annars att fällorna bara skulle skada sina offer. Poängen var att de drabbade då skulle tas omhand av minst två kamrater. FNL menade att det liksom blev tre flugor i en smäll. Gerillan satte vidare skräck i amerikanska trupper med hjälp av varningsskyltar på engelska.
I djungeln kunde plötsligt skyltar dyka med texter som: FARA eller VARNING MINFÄLT. Ibland spikade ”Charlie”, som var USA:s öknamn på FNL, upp kroppsdelar från dödade amerikanare på stolpar som försågs med varningstexter. Amerikanarna lade förstås om kursen och körde då rakt in i de verkliga minfälten där attackerande gerillastyrkor väntade.
Vid ett tillfälle år 1964 råkade 25:e infanteridivisonen, Tropic Lightning från Hawaii, bygga sitt högkvarter rakt ovanför tunnelsystemet. Man satte up sina fina baracker och inredde med AC, ismaskiner och swimmingpool. Gerillan trodde knappt sina ögon och talade förmodligen om stekta sparvar. De genomförde nattetid ett antal blixtattacker mitt i lägret. Amerikanarna fattade aldrig vad det var som hände och drabbades av svåra förluster.
FNL:s och Nordvietnams attacker mot USA och den sydvietnamesiska regimen kulminerade i Têt-offensiven i februari 1968. Anfallet planerades i Cu Chi-tunnlarna. Styrkorna, som försågs med krigsmaterial från Sovjetunionen och Kina – det handlade framför allt om ryska 7,62 millimeters AK47:or, ”Kalashnikov” – anföll tungt beväpnade alla större sydvietnamesiska städer. Värst drabbades Hue, där de blodigaste striderna utkämpades, med tusentals döda som följd. USA svarade med att peppra Cu Chi-regionen med fallskärmjägare som snokade genom varje kvadratmeter i jakt på FNL. I vissa fall utrotades hela byar. Tunnelråttor sattes in för att söka genom tunnlar.
Till en början användes dock hundar som, sedan de lurats till ro av doften av amerikanska tvålar och uniformer, sällan kom tillbaka, utan hamnade i grytorna i gerillans kök.
Jänkarna avvände utan större framgång också vatten, gas och sprängmedel. För att få fri sikt i Cu Chi använde de det dioxinbaserade växtdödande medlet Agent Orange. Man lät också bulldozers skövla bort gummiträdsplantagerna, citronträden, bananträden och kokosnötspalmerna. USA planterade sedan ”amerikanskt gräs” som där det växte upp skulle locka fram gerillan. Och då skulle amerikanarna vänta där med sina napalmbomber som skulle bränna av området på nolltid.
För första gången i historien introducerade jänkarna också en helikopterburen armédivision.
Det var nu dessa Huey-helikoptrar, Bell UH 1, landade i vardagsrummen runt om i världen i detta krig som beskrevs som världens första tv-krig. Med tiden fick dessa maskiner dock svåra problem att genomföra till exempel operationer som innebar att sårade och dödade soldater hämtades upp. Bakom problemet stod en FNL-trogen bonde som konstruerat en mina som utlöses av det nedåtriktade tryck som landande helikoptrar skapade. Minorna hängdes upp i träden och detonerade alldeles under helikoptrarna, som exploderade.
USA hade vid det laget fällt över en miljon ton bomber över Vietnam och hade över 550 000 man på plats. Allierade styrkor från Australien, Sydkorea och Thailand tillkom. På listan över döda amerikanska soldater fanns redan 40 000. Många hade inte ens fyllt tjugo. Under den här tiden var ett vanligt plakat i demonstrationståget hemma i USA: Lyndon B. Johnson, hur många barn har du dödat idag?
FNL-gerillan hämtade sig dock från offensiverna gång på gång och samlade sina styrkor till motattacker. Så här höll det på år ut och år in, till 1975 då en nordvietnamesisk stridsvagn på förmiddagen den 30 april 1975 forcerade järngrindarna framför presidentpalatset i Saigon. Från presidentpalatset förkunnade förloraren att det var dags att återlämna makten till Nordvietnam. FNL svarade:
– Ni hade den aldrig.
