Bali är en vänlig turistö. Det är enkelt och billigt att bo, äta och resa. Balineserna är vänliga, och nästan ständigt leende. En dag åker vi en liten tur runt östra delen av ön. Maddie kör oss runt i sin bil. I Amlapura ser vi på det gamla kungapalatset. Maddie berättar gärna om historien, den gamla kungafamiljen skrattar han mest åt. Han svarar gärna på frågor. Han talar om oberoendet från kolonialmakten med stolthet. Han fäller hårda ord om japanernas ockupation under kriget. Men så frågar jag om det som skedde 1965. Då blir han först alldeles tyst och tittar ner i marken. Sedan svarar han lågt att det kan han inte prata om.
Samma reaktion möter mig flera gånger. Trots att Indonesien idag har demokratiserats avsevärt så är ämnet fortfarande mycket känsligt. Under Suhartos dagar kunde det vara direkt farligt att tala om det. I den mest välsorterade bokhandeln i Ubud söker jag böcker i ämnet. Men det finns inga. Några rader kan läsas i allmänna böcker om Indonesiens historia, ofta skrivna av utlänningar. Men några speciella böcker om det som skedde 1965 på Bali, och andra delar av landet, finns inte. Bokhandelsbiträdet blir klart besvärat när jag frågar. ”Nej, sådana böcker finns inte”, ”Nej, det är ingen idé att leta i huvudstaden Denpasar heller”.
1965 utrotades Indonesiens kommunistparti när Suharto grep makten i landet. Uppemot en miljon människor mördades, siffrorna är osäkra. Om inte militären begick övergreppen och morden, så lät dem det ske. Överlevande kommunister fängslades och deporterades inom landet, först runt 30 år senare blev de överlevande fria. Det indonesiska kommunistpartiet var vid den tiden ett av de största i världen. Kopplat till den fanns en stark fackföreningsrörelse som också krossades. Men under det kalla kriget blev det märkligt tyst om detta folkmord på Indonesiens vänster.
På Bali var mördandet speciellt intensivt. Uppemot 100 000 balineser, kanske 5 procent av befolkningen på ön, mördades i klappjakten på vänstern. Hela byar raderades ut. Här, som i andra delar av Indonesien, drabbades den kinesiska minoriteten speciellt hårt. På det hinduiska Bali hade kommunisterna motarbetat det reaktionära kastsystemet. De var pådrivare i kraven på jordreform. Reaktionen blev fullständigt skoningslös.
Nu har diktaturens grepp släppt i Indonesien. Presidentvalet avgörs nu i augusti. Av de en gång så starka kommunisterna återstår knappt en spillra. Men fackföreningsrörelsen växer åter i styrka runt om i landet. Även på Bali pågår den fackliga kampen. Arbetare som organiserat sina arbetskamrater på hotellen svartlistas av stora hotellkedjor. Av det, och av Balis blodiga historia, ser turisterna inte mycket. Men skrapar man lite på ytan så ligger historien där som ett öppet sår.
