Dollarns fasta guldpris föll 1971. Valutaspekulation blev lönsamt, valutaregleringarna läckte som såll, den globala finansmarknaden växte. Därmed försvagades nationalstaternas makt att bedriva ”keynesiansk” politik för full sysselsättning. Expansionspolitik i kristider var fortsatt lätt. Men att samla i ladorna inför nästa kris när det gick uppåt var svårare. Högerns ekonomer fick gehör för att politiker var för svaga för att sköta ekonomisk politik, som i stället borde överlåtas till centralbanker och förment opolitiska experter.

Efter valet 1994 var svensk ekonomi på väg upp ur en djup kris. S och V tog fram ett stort budgetsaneringsprogram. Protester kom från en vänster som krävde mer expansionspolitik och en höger som litade på marknaden. 1998 enades S, V och MP om överskott i de offentliga finanserna för att få utrymme för expansionspolitik i nästa kris. M, som ville ha stora skattesänkningar, protesterade. Ändå lyckades Reinfeldt och Borg ta åt sig äran för att Sveriges offentliga finanser var extremt starka i en internationell jämförelse då den nya krisen kom 2008.
USA:s över- och medelklass har i många år, särskilt under Bush, levt över sina tillgångar. Obama lever idag på Kinas valutareservs och politbyrås nåder. Centralbankschefen Greenspan – förr hjälte och symbol för den opolitiska centralbanken – har själv erkänt hur besluten att sänka Fed-räntan med 5 procent efter 11/9 2001 bidrog till bubblan som sprack. Högerns ekonomiska doktriner har havererat. Regeringar utformar krispaket i nära samarbete med centralbankerna, som därmed inte längre kan upprätthålla skenet av politiskt oberoende.

V har idag starka argument för motionskravet om en nygammal ordning där riksdag och regering ges mer direkt makt över en samordnad finans- och penningpolitik med målet full sysselsättning. Men S och MP lär inte låta sig övertygas om inte Ohly lägger två fingrar på Keynes verk General theory och svär på att V skall bidra till åtstramning när konjunkturen på allvar vänder uppåt.