En socialistisk hotellkung. En stridslysten skriftställare. Lasse Diding och Jan Myrdal möts en sista gång på bioduken och gör upp om gamla oförrätter.
Jan Myrdals död, 93 år gammal, i oktober i fjol var väntad. Inte minst av skriftställaren själv, som menar att han levt på övertid sedan en parerad blodförgiftning 2015. I bioaktuella dokumentären I väntan på Jan Myrdals död får han även medhåll av hotellägaren, Myrdal-fanboyen och (före detta) vännen Lasse Diding. Han menar att Myrdal ändå inte skrivit något av värde på åratal och mest tillbringat ålderdomen med att finslipa konsten att göra sig omöjlig med omvärlden.
Diding vet vad han talar om. Själv har han under ungefär samma tid etablerat sig i folkmedvetandet som landets mest profilerade kombination av stenrik kommunist och rättshaverist. När de nu båda gått med på att låta sig skildras under Myrdals sista tid i livet vore det såklart tjänstefel att inte ställa en påslagen kamera i samma rum.
Dramatiken när man sammanför Diding och Myrdal är nämligen självskriven. Det vittnar de omskrivna konflikterna dem emellan om, från personliga schismer och offentliga tasksparkar i kvällstidningarna till strider rörande det av Diding bildade Jan Myrdalssällskapet, det av Diding finansierade Jan Myrdalbiblioteket och det av Diding instiftade ”Jan Myrdalbibliotekets stora pris – Leninpriset”. Även dekor och kostym kommer på köpet, eftersom Diding antingen låter sig intervjuas nedsjunken med en cigarr i näven i det egna Leninbadet eller botaniserande i lagret av Mao-trädgårdstomtar som han dekorerar jättevillan i Varberg med.
I filmen får till sist båda sidor komma till tals och ge sin syn på saken. Myrdal anklagar Diding för att ha kallat honom dement och handskats vårdslöst med hans Meccano medan Diding tycker sig ha varit en schysst kompis som erbjudit sig att sponsra Myrdals resa till en självmordsklinik i Schweiz. Vad som står utom tvivel är att Diding ombesörjt flytten från Skinnskatteberg till Varberg av Myrdals 50 000 böcker – varav en tredjedel inte finns på något annat svenskt konventionellt bibliotek. Nu katalogiseras böckerna av ideella krafter till biblioteket i författarens namn och om det kan man inte säga annat än att det är en kulturgärning som förtjänar viss respekt.
Lasse Diding är under hösten dessutom aktuell i Per Nygrens riviga biografi Lasse & Lenin. Där får läsaren chansen att gräva ned sig djupare i de nämnda konflikterna och kring de uppseendeväckande händelser som kantat hotellentreprenörens bana, alltifrån försöket att få Skatteverket att gå med på att folkbokföra sonen som ”Brfxxccxxmnpcccclllmmnprxvclmnckssqlbb11116” (uttalat Albin) till arbetet med att tillverka en pappersdocka föreställande den tidigare ständige sekreteraren för Svenska Akademien, Peter Englund, att ställa ut på bokmässan efter att denne uttalat sig negativt om Leninpriset. ”Jag tänkte att vi skulle ha sådana här minimorötter som kukar till dockan och så skulle folk få gå fram och knipsa av Englunds kuk”, berättar Diding om idén som dock stöp halvvägs in i planeringen.
Den som vill gotta sig i skvaller och kontroverser får dock nöja sig med att de bara berörs som hastigast i dokumentären. I väntan på Jan Myrdals död är framför allt en film om åldrandet och döden, frågor som Myrdal var besatt av redan tidigt i sitt författarskap, där de medverkande tillåts lägga ut texten på ett rakt igenom värdigt sätt utan att några av de förutsägbara draporna om vare sig Didings eller Myrdals politiska ställningstaganden suger i sig all luft.
”Arbetet och könet” var Myrdals standardsvar om livets mening och när endera pelaren brister är man slut som människa. Med skrivandet gick det allt sämre de sista åren, i alla fall blev hans publiceringar allt mer marginaliserade. Strax före sin död gick Myrdal också ut och förklarade hur svårt han hade det på Tinder eftersom ”inga tjejer tänder på en 91-åring”. Han orkar visserligen, vidareutvecklar han i filmen,”fortfarande fantisera erotiskt” men kan inte längre uppbåda något morgonstånd, vilket ju är ”värdelöst”.
Ja, ”gubbtillvaron är vidrig”, sammanfattar Myrdal och backar upp slutsatsen med ett mycket myrdalskt resonemang med referenser till vikingatidens islänningasagor. Men det sista stora verket Ett andra anstånd (2019, Norstedts) blev ändå ett ”last hurrah” för författaren som inte ens de borgerliga kritiker som helt reducerat honom till ”Pol Pot-kramare” de senaste 30 åren, kunde undgå att lyfta på hatten för. Men, som Myrdal själv formulerar det i filmen, ”domen över död man försvinner fort som fan”.
