Inrikes/Nyheter 14 juli, 2016

Två resor

”Som vänsterpartist blir man ibland angripen för partiets historia. Oftast sker det när andra argument har tagit slut. Nästan alltid är det utan kunskap eller ens intresse för vänsterns historia.” Jonas Sjöstedt har skrivit en personlig skildring av sin egen politiska historia som också är en berättelse om den breda vänsterns.

Vi åker tåg från Vänersborg och byter på Københavns Hovedbanegård. Här börjar världen. Efter en tur i avgångshallen med min pappa och en titt på dess små modelljärnvägar tar vi ett nytt tåg och reser vidare söderut genom Tyskland. På natten vaknar jag på min brits och kikar ut mellan gardinerna och imponeras av mäktiga schweiziska alper som glider förbi utanför för kupéns fönster. När vi kliver av i Bologna på förmiddagen står min moster och morbror och väntar på oss tillsammans med några av mina elva italienska kusiner. Vi åker ut på landet och upp på berget med den lilla klosterbyn, där mina kusiner bor. Det är min första resa utomlands. Det ska bli många fler resor, på sätt och vis börjar mina resor här.

Min italienska släkt bor i Italiens allra rödaste del, Emilien. I den lilla kommunen på landsbygden där de bor röstar en förkrossande majoritet av invånarna på PCI, det italienska kommunistpartiet. Min morbror är också kommunist, och katolik. Han liksom många andra kombinerar sin radikala politiska övertygelse och sin tro. Nere i staden pratar den unge borgmästaren från PCI om lokala frågor med folk på torget. Vid matbordet hemma i huset diskuteras inte sällan politik. Namn som jag aldrig hört förut virvlar förbi under mina besök i Italien: Gramsci, Dosetti och Berlinguer.
Vi åker på PCI:s tidningsfestival, festa de l’Unita. Den italienska flaggan blandas med partiets röda fanor på festivalområdet. Det känns som om alla i trakten är där. Det hålls debatter och säljs böcker. Man diskuterar den italienska vägen till socialismen. Men allra populärast är nog dansen, och förstås maten. Hemgjorda tortellinis äts vid långbord där man dricker det lokala vinet och bryter brödet. Det är skratt och sammanhållning. Jag omringas av stadiga italienska tanter som rufsar runt i mitt blonda hår medan de pratar med mina släktingar.

Kommunisterna präglar samhället. I Emilien förverkligar partiet en del av de mål de aldrig nådde fram till i hela Italien. De förverkligar sina visioner. De bygger ett välfärdssamhälle. De bygger ut barnomsorg med modern pedagogik, satsar på kultur och kollektivtrafik. Ekonomin går bra, de kooperativa företagen och bankerna blomstrar. Det är en levande demokratisk socialistisk rörelse som präglar samhället. Det är en av Italiens mest välmående och progressiva regioner. När årsdagen av segern över fascismen firas tågar de äldre männen som var partisaner genom den lilla staden vid bergets fot, den italienska flaggan och den röda från PCI fladdrar i vinden. Det är ett av kommunismens många ansikten.
Nästan 45 år senare tar jag avsked av min morbror Sandro. Den 13 november 2015 kommer jag till byn sent på kvällen. Byn är sig lik trots dimman, mina barndomsminnen kommer tillbaks. Sandro är trött av sjukdomen, men annars sitt vanliga vänliga jag. Hans hår är grått, hans tankar är numera mer upptagna av katolicismen än av socialismen. Det starka kommunistpartiet PCI finns inte längre. Dess sönderfall var en politisk jordbävning vars efterskalv fortfarande skakar Italiens vänster. När partiet delades så delades också min familj politiskt. Några är aktiva på olika håll, andra är mer uppgivna.
På kvällen sker terrordåden i Paris, jag sitter vid Sandros sängkant och samtalar, han är bekymrad och nedstämd över vart utvecklingen är på väg. Nästa dag möts hela familjen runt lunchen. Barnbarnen sjunger för Sandro på italienska och svenska. Det är vemodigt, vi vet att det är sista gången vi firar hans födelsedag. Sedan ska jag tillbaka till Sverige. Avskedet är vackert och sorgligt, ”jag saknar ord” säger Sandro till mig på franska. Sedan reser jag. På planet hem tänker jag över hur mycket han har betytt för mig, för att jag blev politiskt aktiv och började resa runt världen.
En månad senare är jag på mitt kontor i riksdagen. Det är morgon, debatten i kammaren om införandet av ID-kontroller för att hålla asylsökande borta från Sverige ska snart börja. Då kommer det ett sms från min kusin Matteo, ”Sandro dog för 15 minuter sedan”. Jag får några minuter på mig att samla tankarna och minnas. Sedan går jag ner till kammaren och talar. Jag vet att Sandro också hade försvarat en human asylpolitik.

En helt annan resa. Jag är 16 år gammal och aktiv i elevrörelsen i min hemstad Vänersborg. I Polen växer revolten mot kommunisternas styre. Fackföreningen Solidarnosc utmanar på allvar kommunisternas makt över landet. Därmed utmanar de också de sovjetiska makthavarna i Moskva, de som egentligen avgör Polens öde.
Det är strejker och demonstrationer. Men också köer och tomma butikshyllor i matvaruaffärerna. Det samlas in kläder som sänds till Polen på gymnasieskolans skolgård. Vi får en fråga från Elevförbundet med kort varsel, vem kan åka till Warszawa? En oberoende polsk elevrörelse ska bildas. Den står nära Solidarnosc och studentrörelsen NZS. Den vill vi i Elevförbundet stödja och ha kontakt med. Det är klart att vi vill åka.
Vi bestämmer oss på någon dag och fixar biljetter. Snart sitter jag, Lars och Christer på tåget mot Malmö, där vi byter till direkttåget mot Berlin. När färjan lägger ut från Trelleborg mot Sassnitz i DDR pirrar det lite i magen. Vi är ganska självsäkra tonåringar, men vi har aldrig varit bakom järnridån. Vi har hört så mycket om öst, nu är vi på väg dit för första gången. Nära, men samtidigt mycket långt borta. Vi är fostrade under det kalla krigets kärnvapenhot. Att se på öst nedsättande, men också med rädsla, har präglat hela vår uppväxt. Nu ska vi få se med egna ögon.
Det luktar annorlunda, av koleldning. Saker ser annorlunda ut, maten är annorlunda. Tåget har galonsäten, gränskontrollanterna bär strikta uniformer och automatvapen, de stämplar noga i våra pass och frågar ut oss. De är barska.
Men vanligt folk som vi träffar på resan är vänliga och inte särskilt annorlunda än oss och maten är billig i restaurangvagnen. Vi byter på en dyster och sliten Ostbahnhof i Östberlin till tåget mot Warszawa. Det är november, mörkt och grått. I kvällsmörkret på den polska sidan ser jag långa tåg lastade med stridsvagnar som forslas genom landet.
Någon vecka senare ska militären ta över styret, utlysa undantagstillstånd och krossa polackernas dröm om frihet och demokrati. Men om det vet vi förstås inget. Tvärtom, de ungdomar som tar emot oss på centralstationen i Warszawa är fulla av revoltlusta och diskussionsglädje. Jag och Lars bor hemma hos en ung kille och hans familj i en betongförort. Han är vänligheten personifierad, trots språkförbistringen. Jag kan inte tala med hans familj, men vi spelar schack tillsammans i deras vardagsrum. Vi åker svarttaxi i en liten Polski FIAT.
Jag lämnar tvål och tandkräm efter mig i badrummet, det har vi hört att det är brist på. Men det är för pinsamt att ge bort det ansikte mot ansikte. De insisterar på att skicka med oss mat när vi ska åka. Vi vet att det råder brist på livsmedel, men vi vill inte tacka nej.

Den polska elevrörelsens kongress samlas i en stor och kall lokal. Där är unga i vår ålder samlade från hela Polen, vi pratar med elever från Gdansk, Katowice och Krakow.
Utanför kongressen står den beryktade kravallpolisen och provocerar kongressens unga delegater. Det är spänt. I salen hålls långa tal. Christer blir förälskad i Katarszyna. Jag talar till kongressen och hälsar från den svenska elevrörelsen och önskar dem framgång. Jag tror att vi är de enda utländska gästerna.
Det är omtumlande och starkt att möta de polska ungdomarna. De hatar ryssarna och föraktar de styrande kommunisterna. Jag är sedan något år tillbaka aktiv i Kommunistisk ungdom. För mig är det inget konstigt. Vpk stöder Solidarnosc och har tagit avstånd från den sovjetiska inmarschen i Afghanistan. Man kan visst vara för demokrati och vara kommunist. Vpk:s socialism är en annan.
Ännu har jag inte börjat fundera över att mitt partis historia och hållning till länderna i öst inte alls är så klar, långt därifrån. Jag känner att de unga vi möter är väldigt lika oss, att de drömmer liknande drömmar. Drömmar som snart ska krossas av militär på gatorna.

Vi äter på ett av de finaste hotellen. Där finns allt, för den som har västvaluta. I butiken runt hörnet gapar hyllorna tomma. Vi äter en brakmiddag för tre och betalar med en svensk femtilapp. Sent på kvällen söker vi oss tillbaka i den mörka kongressalen med den täta stämningen.
När vi närmar oss visar det sig att kvarteret är omringat av militärfordon som står med några meters lucka. Det kryllar av soldater och vi blir ganska upprörda. Men våra värdar går genast fram till soldaterna och pratar. De är överraskande trevliga och utan någon längre reflektion släpper de igenom oss. De står kvar när vi lämnar lokalen samma kväll, men är borta nästa morgon när kongressen startar igen.
Vi får frågor om att smuggla med oss brev till Sverige, men vi tvekar eftersom vi vet att vårt bagage kommer att sökas igenom. Vi överöses med broschyrer och pamfletter från olika oppositionsgrupper. Vi bestämmer oss för att slänga det mesta innan vi far hem för att inte få problem vid gränsen
Men det gör inte Christer. Vid gränsen mellan Polen och DDR händer något märkligt när tullen ska genomsöka vår kupé. De upptäcker en pistol i väskan hos en man. Det blir stort pådrag och han tas av tåget. Vi tre svenska tonåringar glöms bort helt. Det går inte lika bra när tullarna öppnar Christers ryggsäck vid gränskontrollen i Sassnitz.
Omedelbart hittar de en hög med polskt oppositionsmaterial. Överst ett blad där hammaren och skäran är lika med ett hakkors, sedan en bild på Pilsudski, generalen som slog tillbaks röda armén utanför Warszawa 1920 och senare blev Polens diktator. Fler tullare och gränspoliser kommer in i vår kupé och frågar ut oss, en officer går iväg med våra pass.
I ett obevakat ögonblick försöker vi slänga lite annat material genom tågfönstret och träffar sånär en gränspolis med automatvapen i huvet med våra papper. Vi är nog ganska skraja, trots att vi druckit ett par öl. Vi tittar lättade på varandra när tåget äntligen rullar på färjan till Trelleborg och vi får åka med.
Jag har KORs (Kommittén för arbetarnas försvar) program fastnålat i kalsongerna säger Christer och vi skrattar.
Vi lämnar misstänksamma gränsvakter, kollukt och varubrist. Även det ett av kommunismens ansikten.

Resan till Polen 1981 kommer tillbaka i mina minnen när jag kliver av flygplatståget på Warszawa Centralna i slutet på maj 2016. Jag är här för att träffa den nya unga polska vänstern, partiet Razem.
De äldsta i den nyvalda ledningen verkar var runt 35 år gamla. Helgen före har de blivit valda av 700 ombud på en kongress i Warszawa. Razem har bara funnits i ett år. De talar om allt de redan gjort. De har organiserat protester mot högerregeringens försök att begränsa demokratin i landet. Det var Razem som genomförde de stora demonstrationer som fick regeringen att backa om förslaget till totalt abortförbud.
Bara i Warszawa samlade de 10 000 som protesterade med stålgalgar i händerna, för att påminna om de farliga illegala aborter som blir effekten av förbud mot legala aborter. De pratar om de tre miljoner polacker som har otrygga jobb och inte omfattas av lagar som skyddar löntagare. Arbetare som oftast får sparken när de försöker organisera sig. De berättar om hur de står upp för hbtq-rättighter, feminism och en human flyktingpolitik även när ingen annan gör det.
Politiken i Polen är mycket reaktionär. Razem har stora och svåra uppgifter framför sig. Jag känner mig genuint glad över att äntligen möta en ny ung och modern vänster i det konservativa Polen.

Razems ledning talar om hur djupt stalinismen skadade Polen. Den erfarenheten gör det fortfarande svårt för vänstern och enkelt för en nationalistisk höger. Efter murens fall gjorde det gamla kommunistpartiet om sig till socialdemokrater som bedrev en nyliberal ekonomisk politik med privatiseringar och ökande klassklyftor. Samma sak skedde i många andra länder. Idag är många polacker dubbelt desillusionerade och den politiska apatin är utbredd.
Själva de socialistiska orden är djupt komprometterade. Jag tänker att det inte är någon slump att Razems färg är lila, inte rött. Inspirationen och färgen kommer från spanska Podemos, inte mer traditionella vänsterpartier.
Sovjetkommunismen var en katastrof för de miljoner människor som dödades genom umbäranden i fångläger, avrättningar eller svält. Stalinismen
var ett eländigt samhälle för alla de som tvingades leva under förtryck, förljugenhet och torftighet.
För socialistiska partier och den radikala vänstern var det en ideologisk öken och en politisk återvändsgränd som under många år och i många länder påverkade möjligheterna att bygga en offensiv och trovärdig vänsterrörelse.
Insikten om den stalinistiska katastrofen var en bitter kalk att tömma för många partier, även mitt. Slutsatserna och insikterna kom stegvis, och ibland under vånda. Men runt om i världen började partier frigöra sig och stå på egna ben, inte minst under 1970-talet. I Sverige personifierads den stegvisa frigörelsen av CH Hermansson. Insikterna är självklara, men också helt grundläggande. Demokratin får aldrig inskränkas i socialismens namn. Varje folk och nation måste få välja sin egen väg utan att tvingas eller ”ledas” av andra.  Politisk pluralism och fri debatt och kultur är omistliga värden som man inte kan kompromissa med. Marxismen är ett redskap som förändras och inte en stel dogm. Socialismen måste förnyas och ta till sig idéer om feminism och ekologi. Vår lojalitet är med idéer och folk, inte med partier och ledare. Det är självklarheter för dagens vänster, men som sådana värda att upprepa.

Det är 1989 och Berlinmuren har fallit. Jag och andra partimedlemmar diskuterar med varandra om partiets läge och framtid. Jag är aktiv i ungdomsförbundet, men också ung nyvald ordförande i Vpk-föreningen i Masthugget i Göteborg. 1989 var ett hoppets år. Min dotter Karin föddes och jag gifte mig. Stora folkliga protester sopar undan det gamla systemet i öst, och det sker nästan helt utan våld och död i de flesta länder. Jag har träffat oppositionella i öst vid flera av de resor jag gjort efter turen till Polen. Unga människor i Prag som lekte katt och råtta med polisen, och jagades för att de gjort om en mur till ett minnesmonument efter John Lennons död.
En oppositionell i Östberlin som övervakades av Stasi och som precis hade släppts ut fängelset. Misstänksamma östtyska tullare var nära att beslagta den skiva med Frank Zappa som jag och min bror hade med som present till honom. 1989 hoppas jag att det nu ska vara den demokratiska socialismens tur, nu när gamla byråkrater och diktatorer faller. Det var förstås naivt. Själva de socialistiska orden var för de flesta i öst synonymer med hyckleri och diktatur. Kapitalism i dess mer råa form tog snart över.
Vad betyder det för oss, oss som är med i Vpk och KU? Vi är en grupp unga partimedlemmar som sitter och diskuterar fram och tillbaks. Varför skulle vi böja oss och ta avstånd från vår egen rörelse som så många av våra motståndare vill? Vad skulle vi ta avstånd från? Från de som byggde fackföreningar och slogs för allmän rösträtt och åttatimmarsdag? Från de som demonstrerade i Ådalen och möttes av militärens kulor? Från de som slogs för Spaniens demokrati eller spärrades in i samlingsregeringens interneringsläger för att de var antifascister? Från pionjärerna i kvinnorörelsen? Från alla de som kämpade för sociala reformer och en bra miljö?

Vi diskuterar fram och tillbaka. Men det är inte så enkelt. Var banden verkligen klippta?  Även hos oss fanns det de som trots allt hade sett Sovjetsystemet som något delvis progressivt, något som var möjligt att reformera. Jag och många andra är mest av allt lättade över att äntligen få bli kvitt en oönskad ryggsäck som skavt och tyngt oss. Partiet och ungdomsförbundet har haft vänskapliga kontakter med partier i öst, samtidigt som man har kritiserat dem. Allt för ofta hade vi hamnat i försvarsställning. En dubbel bokföring som var tacksam för våra motståndare att visa upp.
Snart kommer frågan om att byta namn på partiet upp. Min första reaktion är instinktivt negativ. Det vore att säga att vi hängde ihop med det sovjetsystem som föll sönder framför våra ögon. Vi som var demokrater och kommunister, vi som hade kritiserat diktaturen och förtrycket. De sovjettrogna hade ju lämnat partiet 1977 just för att de inte kunde acceptera den tydliga kritiken. Vi som gillade ANC och FMLN, vi som tyckte om Dubcek, Luxemburg, Berlinguer och CH Hermansson, varför skulle vi ta på oss en skuld som inte var vår? Men snart ändrade jag mig om namnet. Polletten trillade ner. Just för att vi faktiskt inte var som de gamla kommunisterna borde partiet ha bytt namn för längesedan. Varför ska vi dela namn med ett samhällssystem vi inte vill ha, med några av 1900-talets värsta förbrytare? På 60-talet borde vi ha bytt namn, när partiet bytte kurs och CH Hermansson var ny som ordförande. Men då förmådde man inte ta hela steget. Nu skulle det äntligen bli av, bättre allt för saktfärdigt än inte alls.

I maj 1990 är jag ombud på min första partikongress, i Folkets hus i Stockholm. Partiet blir Vänsterpartiet utan k. Program ersätts med grundsatser. Partiet uttalar sitt stöd för att de baltiska länderna ska få lämna Sovjetunionen. Min bänkgranne i salen representerar partiföreningen vid posten i Göteborg. Han röstar emot namnbytet. Jag röstar för. Min sida vinner med knapp marginal. Min bänkgranne skämtar lågmält om att han nu är postkommunist på flera vis.

Det är februari 2012. Jag har blivit vald till partiets ordförande och nu samlas det nya VU, verkställande utskottet. Det är vi som är den nya partiledningen. Runt mötesbordet sitter jag, Ulla Andersson, Aron Etzler, Josefin Brink, Hans Linde, Rossana Dinamarca och Mia Sydow Mölleby. Vi har massor att göra. En strategi ska läggas upp inför valet, organisationen ska ryckas upp. Vi ska komma ut med ny politik. Jag har aldrig varit med i en partiledning förut, mycket är nytt. Efter mötet slår det mig att trots att jag är ny är jag också en veteran i den nya ledningen. Jag är den ende i partiets VU som har varit med i partiet före murens fall 1989.
Som Vänsterpartist blir man ibland angripen för partiets historia. Oftast sker det när andra argument har tagit slut. Nästan alltid är det utan kunskap eller ens intresse för vänsterns historia. Ibland blir det lite ironiskt. Hans Lindes första politiska aktivitet var att han fick sin pappa att skjutsa in honom till Malmö för att delta i en manifestation för Baltikums frihet och frigörelse från Sovjet. De blev sena, pappan hade mycket att göra i stallet hemma på gården. Men Hans fick vara med en stund bland vindpinade baltiska fanor på Stortorget.
Idag är han partiets talesperson för utrikespolitiken. Han är van vid att angripas för åsikter som han inte har och aldrig har haft. Det gäller många vänsterpartister. Den genomsnittlige partimedlemmen kom med 2012 eller senare. Att angripa personer för värderingar och åsikter som de aldrig har haft är förstås orimligt. Det finns ingen politisk arvsynd.
Däremot måste ett parti och dess ledning förhålla sig till sin egen historia. Ett parti som vårt måste vara öppet självkritiskt till delar av vår historia. Den egna partihistorien har ofta undvikit det svåraste, de grava misstagen som föddes ur det mångåriga politiska beroendet och försvaret av Sovjetsystemet. Det är å andra sidan det enda som partiets motståndare har brytt sig om.

Vänsterns egen historieskrivning har ofta talat om det förtryck som de egna medlemmarna utsatts för med interneringsläger, transportförbud av tidningar och åsiktsregistrering. Något som det officiella Sverige aldrig har gjort upp med. Istället påpekar våra motståndare, med rätta, att svenska kommunister under många år blundade för diktatur och terror i socialismens namn. Det finns sanningar i bägge dessa sätt att beskriva Vänsterpartiets historia. Bägge blundar för de viktiga bidrag som vänstern har gett Sverige. Vänstern har konsekvent drivit på för de reformer som byggde välfärdsstaten. Vänstern har, också under sina dogmatiska tider, varit ett växthus för progressiva idéer om allt från hbtq-rättigheter och förbud mot barnaga till kortare arbetstid. Idéer som sedan ofta har förverkligats och idag är en självklar del av Sverige. Det är påfallande hur vänstern var pionjärer för progressiva idéer som aborträtt, mödravård och preventivmedel. Vänstern väckte tidigt förslag om fria skolmåltider, sjukförsäkring och rösträtt för invandrare. Vi tog upp de svenska romernas situation och krävde förbud mot asbest som gjorde byggjobbare sjuka långt före andra gjorde det. Vänstern var pådrivande med att föreslå ett utbildningssystem för alla, allt från ett universitet i Norrland och till att alla avgifter skulle tas bort för att gå i skola.

Gång på gång har vänstern varit en nödvändig del av de parlamentariska och utomparlamentariska röster som har skapat det bästa i dagens Sverige. Men den drömde hela tiden om något större. Ibland var det dock som om drömmen om ett helt annat samhälle skymde sikten och gjorde att inte ens vi själva var stolta över det som faktiskt uppnåddes. Partiet var med och byggde ut barnomsorgen, införde ATP och drev på för en jämställd föräldraförsäkring. Men att lyfta fram egna framgångar och reformer ingick länge inte riktigt i självbilden över vilket sorts parti vi var. Den rörelse som en gång var revolutionär blev de skickligaste och driftigaste reformisterna. Reformister i ordets egentliga mening, att stegvis beskära kapitalets makt över våra liv och vårt samhälle. I dag är själva uppdelningen mellan revolutionärer och reformister passerad. I dag går skiljelinjen mellan oss som menar allvar med att vilja den demokratiska socialismen och de som har blivit kapitalismens förvaltare.

I maj 2017 fyller Vänsterpartiet 100 år. Vårt parti började som vänstersocialister, blev sovjetlojala kommunister, moderniserades till ett självständigt eurokommunistiskt parti, blev åter vänstersocialister, men nu även med feminism och ekologi som grund och ideologi. Vår historia rymmer mycket fantastiskt som är värt att fira. Bygge av välfärdsstaten, solidaritet och antifascism, kvinnokamp, antirasism och fackligt arbete. Men också sådant som man måste lära av för att inte göra om. Inget svenskt parti har fått omvärdera och kritisera sin egen historia som vi. Vi är ett parti som får brottas med vår historia. Det är med rätta. Jag tror på att brottas med historien – om man gör det ärligt. Jag tror inte på en snabb avbön för det som var fel för att sedan glömma och gå vidare. Man blir aldrig klar med historien. Man formas av sina resor, de säger något om hur man blev den man är. Det gäller även ett parti. Det gäller även mig – jag vill minnas mina resor. Jag tror att det gör mig klokare.

Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 01 mars, 2024

Upplagt för stök i Venedig

Bild ur serien ”The missing negatives of the Sonnenfeld collection” (2008) med israeliska nybyggare utbytta av palestinska modeller. Foto: Yael Bartana.

Den Israel-födda stjärnprovokatören Yael Bartana representerar Tyskland i årets redan kontroversiella konstbiennal i Venedig. Ska även hon stämplas som antisemit?

Om en och en halv månad öppnar den 60:e upplagan av Venedigbiennalen som har titeln Foreigners everywhere, främlingar överallt. Jag antar att det ska läsas ironiskt, som att vi alla ses som främlingar av någon. Men den internationella konstfesten har inte oväntat drabbats av turbulens ifråga om Israels deltagande.

Det är ett mönster vi känner igen från Eurovision och nu senast filmfestivalen Berlinale, där den israeliska filmregissören Yuval Abraham i sitt tacktal vid prisutdelningen för hans film No other land adresserade sitt lands apartheidpolitik och krävde eldupphör. Abraham är själv jude med en mormor som föddes i ett tyskt koncentrationsläger, men har ändå anklagats för antisemitism av politiker, och därtill av så allvarliga dödshot att han inte kan resa hem till Israel. I en intervju i The Guardian sade han: ”Att stå på tysk mark som son till Förintelsens offer och kräva eldupphör – och för detta bli anklagad för antisemitism är inte bara skandalöst, det är också att bokstavligen försätta judiska liv i fara.” 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika 01 mars, 2024

Trötta demonstranter från Göteborg återhämtar sig i Amsterdam 1997. Foto: Privat.

Mathias Wåg: Blondinbella förstår inte hur skönt det är att sova på golvet.

Jag minns golvet i nunneklostret. Jag hade rullat ut mitt liggunderlag och placerat ut sovsäcken. Mutat in en liten plats som min. Vi hade fått låna en av klostrets matsalar som sovsal. Aktivister från när och fjärran skulle sova där, däribland en hel Kontrabuss lastad med anarkister från Stockholm.

Det var min första toppmötesprotest. I september 1994 hade Världsbanken och Internationella valutafonden ett gemensamt toppmöte i Madrid för att diskutera frihandelsavtalens framtid. Vi var där för seminarierna på universitetet, på en studieresa för Färnebo folkhögskola. Men den kunskap vi kom hem med var spanska slagord som ”Ett förenat folk kan inte besegras” (El pueblo unido jamás será vencido), att gå i kedjor, skölja bort tårgas ur ögonen, göra nedräkningar och rusningar i demonstrationer. Lärdomar man fick på gatan. Men också i de nattliga samtalen på sovsalsgolvet, med aktivister från andra länder. Vi lyssnade uppmärksamt på de spanska aktivister som berättade om hur de besökt det nystartade Zapatistupproret i Chiapas, Mexiko.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Inrikes 01 mars, 2024

Kurdisk radioskugga: ”Exiljournalister inte säkra längre”

Aktivister demonstrerar mot Turkiets krav på utlämningar av kurder. Foto: Ali Lorestani/TT.

Kurdiska Aryen TV sänder till 27 länder från Sverige, och är avskydd av såväl Irans som Turkiets regeringar. På begäran av Säpo utvisar Migrationsverket nu en av kanalens journalister.

”Exiljournalister är tyvärr inte säkra i Sverige längre.” Så avslutar advokaten Miran Kakaee (bilden) ett Instagraminlägg där han berättar om Migrationsverkets beslut att utvisa journalisten Beritan, verksam på den kurdiska nyhetskanalen Aryen TV. Beslutet sker på en direkt begäran av Säpo, som klassat henne som ett säkerhetshot.

Hon är inte den första. I en artikel från ETC i höstas intervjuas flera svenska kurder som blivit stämplade som hot mot rikets säkerhet efter att Säpo granskat dem, utan att de själva fått veta varför. En av de medverkande i artikeln, pizzabagaren Tohildan Acet, misstänker dock att det har att göra med att han samlat in pengar till stiftelsen som driver Aryen TV. En ekonom, som arbetat med Tohildan och flera andra kurdiska småföretagare, berättar att flera av hans klienter som hamnat på Säpos radar sett samma mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Veckobrev 29 februari, 2024

Är din mamma lika tuff som min mamma?

Jag och mamma under firandet i måndags. Foto: Privat.

I måndags firade familjen att min mamma Astrid jobbat 50 år som sjuksköterska med en restaurangmiddag i Uppsala, med barn och barnbarn. Jag bestämde mig för att intervjua henne för att höra hur sjukvården har förändrats under dessa år. Jag fick fria händer bara jag lovade inte ta med några svordomar, då hon är ”en gudfruktig dam”.

***

Trots att hon snart fyller 72 tar Astrid Näslund Aretakis på sig fyra nattpass i månaden. Hon tycker fortfarande att det är kul, och hon inser också att de behövs för att vården ska hålla ihop. Det bästa är alla människor hon träffar.

– Det är ju en sak med att jobba natt också, ofta har man mer tid. Alla är ju olika, bara man ger dem tid så får man ju höra deras livshistoria och det är ju ofta otroliga berättelser. Nu är det också intressant att träffa alla nya medarbetare från jordens alla hörn. Hur skulle sjukvården fungera utan dem?

Hon tror inte att dagens unga skulle stanna kvar så länge på en arbetsplats.

– De går ju inte in på en låg lön, tar ett schema och jobbar i 50 år. Och tur är väl det, att de inte accepterar vad som helst. Det är ju ingen på avdelningen som har jobbat länge, de var knappt födda när jag började jobba. Så jag är en utrotningshotad sort. Man blir snarare idiotförklarad om man stannar så här länge. Vi räknas ju inte som specialister som läkarna, och får något erkännande, fast vi är ju det. Ska man bli specialist ska man ta på sig någon administrativ uppgift och bli chef. Man ska komma långt från patienterna för att få hög lön.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Astrid föddes i Gottne, i inlandet nära Örnsköldsvik. Hennes pappa var banarbetare och flyttade dit jobben fanns, som Mellansel, medan mamma var hemmafru.

– Pappa gick en kurs så att han kunde bli banmästare, men mamma var inriktad på att jag skulle studera, då hon själv inte hade råd med det. Så då sökte han jobb i Vännäs nära Umeå, där skolorna låg.

Hon var fem år när de flyttade in i järnvägsarbetarnas lägenheter nära tågstationen. Varje helg åkte de till Astrids mormors och hennes tvillingbrors torp nära Gottne för att hjälpa till. På den tiden gick tågen alltid punktligt.

– De hade kor och jordbruk, men inga moderniteter som traktorer. Vi tog med oss mat för de hade det inte så fett. Mormor var sömmerska och hennes make hade svårt att få jobb. Han var döv och kunde inte utbilda sig, så han målade och gjorde vad han fick.

Astrids mamma hade också velat studera men hade inte råd. Så hon jobbade i den lokala affären i stället i tio år, tills hon gifte sig. Då kunde hon också ta sig hem om det var något med en sjuk faster som behövde mycket hjälp. På den tiden fanns det ingen äldrevård.

Astrid var ett sjukligt barn, och förstod redan som femåring sitt kall.

– Jag hade reflux så jag var mycket på sjukhus och tyckte att det var spännande. Mamma ville inte det, hon trodde att jag inte skulle orka. Men jag har aldrig tänkt något annat.

Hon gick gymnasiet i Umeå och läste där vidare till sjuksköterska och fick jobb på Akademiska sjukhuset i Uppsala tillsammans med sin studiekompis Ingrid. De delade på en landstingsduplett för 281 kronor i månaden, där det ingick städning och sängkläder, och på jobbet tjänade de 2699 kronor var före skatt, vilket motsvarar 20 100 kronor i dag.

– Det var tuffare på ett sätt. Man jobbade som ensam sjuksköterska på en vårdavdelning, med sammanlagt 2,5 tjänster som täckte upp dags- och kvällsskiftet med 23 patienter. Nu har vi minst två sjuksköterskor per pass, på tolv patienter. Men då var vi med patienterna hela tiden. Nu är det så mycket dokumentation som ska skötas på datorerna.

Hon beskriver datoriseringen som den stora förändringen. Det är praktiskt på många sätt, då man slipper skriva för hand, eller springa ned till labbet och hämta papperskopior på prover.

– Men administrationen har också svällt något kopiöst. Jag träffade min chef på affären häromdagen. Då sade vi att ju mer vi måste dra ned, desto fler HR-personer och kommunikatörer skaffar vi. Förut satt de på sjukhuset men nu vet vi inte ens var de sitter någonstans. De kanske inte ens finns, säger hon och skrattar.

På 1980-talet började Astrid jobba fackligt.

– Jag blev mer insatt i våra rättigheter och skyldigheter. Det måste finnas en sådan person, annars tror cheferna att ingen känner till rättigheterna och försöker köra över folk. Utan facket är folk skyddslösa.

När hon fick sitt fjärde barn, min lillebror Andreas, började hon jobba natt.

– Vi hade inga föräldrar som kunde hjälpa till så det blev enklare så. Om barnen var sjuka kunde ni ligga bredvid mig när jag sov, eller spela tv-spel. Det hade inte fungerat att vabba när vi är så få i personalen. Och så var jag hemma när ni kom från skolan. Det var då man kunde få höra vad som hänt, senare på kvällen var det inte lätt att få fram någonting.

En annan skillnad mot förr är de utlokaliserade patienterna. Förut hade de bara patienter som hörde till avdelningen, men nu får de samtal från andra håll – kirurgen, medicinen, infektionen – så snart det finns en ledig vårdplats.

Dessutom blir människor allt äldre, vilket försvårar för 1992 års Ädelreform, som sade att kommunen skulle lätta på landstingens vårdbörda. Men då människor närmar sig hundra får de allt fler sjukdomar och måste ändå in till sjukhusen, för kommunerna har inte resurser att ta hand om urinvägsinfektioner eller lunginflammationer i hemmet.

Men mest av allt plågas vården av de ständiga besparingarna.

– Ett tag trodde man ju att det skulle bli bättre och bättre. Men nu är det bara ”si och så många måste gå”, år efter år. Det finns pengar till hyrpersonal men inte att anställa fast på rimlig lön. Nu ska de ju ha bort 90 procent av hyrpersonalen på Akademiska, och tydligen har de dragit ned 25 procent sedan november, så det verkar ju gå om man lägger manken till.

Hon säger att hyrpersonalen undviker helger och byter arbetsplats ofta, vilket gör att den fasta personalen får stå för kontinuitet.

– Går man på schema så får man jobba vare sig man vill eller inte. Jag jobbade nyår senast, och den personalansvarige säger att han bokat in mig till nästa nyår också, säger hon och skrattar.

– Jag försöker vara ledig på jul men annars har jag jobbat många påskar och nyår. På nyårsafton vid millennieskiftet var vi två stycken, Marie och jag.

Samtidigt tjänar hyrsköterskorna minst dubbelt så mycket, säger hon.

– De får inte berätta vad de tjänar för firmorna vet att folk skulle bli tokiga, men till mig säger de att de har 100 000 i månaden. Dessutom ska firman ha betalt. Det är vansinne. Ingen vettig människa tycker väl att det är ett bra system att ge våra skattepengar till kapitalister i stället för vården, det är ju precis som med skolan och allt annat som de har sålt ut.

Om lönerna hade höjts med några tusenlappar tror Astrid att fler hade stannat. Själv hade hon 38 000 i månadslön vid pensionen. Nu tjänar hon mer, då sjukhuset slipper betala arbetsgivaravgift.

– Jag vill veta varför regionen går med överskott och ändå drar ned 1,5 miljarder på vården. Sedan finns Kry, som tar oerhörda resurser. De skickar räkningen till vårdcentralen som personen är skriven på. I stället borde pengarna gå till vårdcentralen så att den kan utvidga sin verksamhet, men där är det ju omöjligt att få tid.

Astrid säger att uppskattningen framför allt kommer från patienter och medarbetare.

– Patienterna kan säga saker som: ”Ni är fantastiska, hur orkar ni?” Men om de har fått vänta flera år på en operation i flera år och kommer med kritik så hänvisar jag dem till politikerna. De borde gå ut och säga: ”Ni får räkna med att vänta tre, fyra år.” Men det törs de inte, för då hade väl ingen röstat på dem.

Det bästa sättet att höja yrkets status tror hon är lönerna.

– Det spelar ingen roll att de applåderar som under pandemin. Vi kan väl applådera åt direktörerna i stället för deras höga lönehöjningar, jag undrar om de skulle vara nöjda då.

I stället har stora pengar lagts på att sjuksköterskorna ska jobba ”smartare”.

– Så har de hållit på sedan McKinseygruppen skulle reformera sjukhusen. Personalen gjorde listor över förbättringar och de tog betalt för kalaset. En dag skulle vi jobba som en bilfabrik, om det var Fiat: sitta med legobitar och flytta vem som gör vad i olika arbetsgrupper. Vad kostade det där? Man kan inte jämföra en bilfabrik med ett sjukhus, det finns ju inte två människor som är lika. Så fort det kommer en ny sjukhusdirektör ska de komma med idéer så att man ska komma ihåg dem allihop. Sedan flyttar de mellan olika sjukhus och vi blir kvar.

***

Låt mig avsluta med mitt varmaste tack till mamma och alla andra kvinnor som håller välfärden igång.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 29 februari, 2024

Kreab väckarklocka för V: ”Betalda intressen ska inte påverka”

Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Vi behöver ha en diskussion om karens” säger Aron Etzler till Flamman.

I onsdags meddelades att Vänsterpartiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl fått nytt jobb på pr-byrån Kreab, känd för sitt arbete med att främja privatisering av välfärden. 

Övergången har mött hård kritik, och från både höger- och vänsterhåll har det spekulerats om att det kan öppna tidigare låsta dörrar mellan Vänsterpartiet och Kreab. Skoldebattören Marcus Larsson beskrev för Flamman hur ”en möjlig utveckling är att det blir lättare för Kreab att komma in i samtal även med Vänsterpartiet”. På X kommenterade Timbros tidigare vd Markus Uvell gillande: ”Bra om Lindahl kan bidra till att öka näringslivets kunskap om V”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 29 februari, 2024

Vänsterpartiet måste hålla avstånd till klägget

Dörröppnare. Peje Emilsson har slagit upp många portar för välfärdskapitalet. Här tar han emot pris som årets nybyggare, den 21 november 2022. Foto: Anders Wiklund/TT.

Inget skadar Vänsterpartiets ambition att bli ett folkligt arbetarrörelseparti mer än öppna dörrar till lobbybranschen.

I bananmonarkin Sverige har svängdörrarna mellan politiken och det privata näringslivet sedan länge monterats ner. Numera är det knappt någon som höjer på ögonbrynen när tunga makthavare eller politiska tjänstemän blir lobbyister. Det har gått så långt att det i dag anses fullt normalt att vara aktiv som kommunpolitiker och samtidigt ha uppdrag för företag som mjölkar den gemensamma välfärden på pengar.

Vänsterpartiet har hittills varit ett undantag. Att partiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl tar jobb på Kreab – pr-branschens svarta får med starka kopplingar till välfärdsföretagen – riskerar därmed att få stora efterverkningar. Som Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans, en av Sveriges främsta lobbyistgranskare, säger till Flamman är det inte otänkbart att ”en dörr öppnades åt båda hållen där”.

Från interna kritiker har krav på uteslutning på den tidigare förbundsordföranden för Ung vänster som ett brev på posten. Men diskussionen bör breddas till att handla om partiets utveckling i stort. Dörren till pr-branschen ställdes ju faktiskt på glänt redan när Jenny Lindahl först anställdes – hon hade redan under 2000-talet arbetat för pr-byrån Hill & Knowlton. Uppenbarligen såg ledningen ett behov av att slipa partiets kommunikation.

Vänsterpartiet är på väg att bli de nya sossarna, i ordets sämsta bemärkelse

Kreab-kopplingen ger nu vatten på de interna kritikernas kvarn: den cementerar bilden av att Vänsterpartiet är på väg att bli de nya sossarna, i ordets sämsta bemärkelse – inte ett reformistiskt massparti, utan ett dominerat av principlösa karriärister. Man behöver inte vara pr-expert för att se problemet. I en tid då kommunikation är allt spelar det ingen roll om kritikerna har rätt eller inte, om detta är bilden som förmedlas av Jenny Lindahls karriärval.

Alla som stödjer ambitionen att bygga ett folkligt arbetarparti har därmed skäl att ta sig en funderare i dag. Om ambitionen är att tvätta bort stämpeln som ett elitistiskt vänsterparti för en urban medelklass är öppna dörrar mellan partiet och lobbyistbranschen naturligtvis fel väg att gå. Så vad bör göras?

Två saker är nödvändiga. För det första måste vänstern och arbetarrörelsen i stort fortsätta utveckla sin kommunikation. Men det bör göras genom att stärka och bygga upp rörelsens egna institutioner för idéutveckling och opinionsbildning, i form av tankesmedjor, studieförbund, medier. Inte genom att göra sig beroende av expertis från det privata näringslivet.

För det andra är det dags för Vänsterpartiet att skifta fokus, från kommunikationsplaner till att bygga upp partiorganisationen, i synnerhet på de platser där partiet säger sig vilja vinna nya väljare. Ett bredare vänsterparti måste byggas nedifrån och upp, inte minst för att få fram de politiska företrädare med olika bakgrunder som ett sådant parti behöver. För även om kommunikation är viktigt så är det inte allt. 

Utrikes 29 februari, 2024

”Kampen är inte död”: Gigkritiker möts i Bryssel

Danielle Simonnet, Manon Aubry, Leila Chaibi, Idoia Villanueva Ruiz framför EU-parlamentet. Foto: Quentin Bruno.

EU:s väntade reglering av gigekonomin röstades ned. Nu samlas arbetare, politiker och aktivister i Bryssel för att hitta en väg framåt.

”Lobbyist för Uber”. Så står det på den stora banderollen med Emmanuel Macrons ansikte som hålls upp framför huvudingången till det europeiska parlamentet i Bryssel. Designen ska efterlikna de bruna kort som bärs av de omkring 25 000 lobbyister som är verksamma i Europaparlamentet.

Bakom aktionen står fyra parlamentsledamöter från franska vänsterpartiet Det okuvliga Frankrike (La France insoumise) och spanska Podemos. Aktionen refererar till den franska presidentens roll i ”Uberfilerna”, en samling läckta dokument som avslöjar företagets lobbyverksamhet. Där visade det sig bland annat att Macron haft långtgående och hemliga kontakter med företrädare för apptaxibolaget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 28 februari, 2024

Vänsterpartiets Jenny Lindahl börjar på lobbyfirman Kreab

Vänsterpartiets Jenny Lindahl (tv) och Ida Gabrielsson på ett mingel år 2021, i samband med att förre partiledaren Jonas Sjöstedt släppte sin memoarbok. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Efter fyra år på Vänsterpartiet, framför allt som kommunikationschef, går Jenny Lindahl in som ”director” på kommunikationsbyrån Kreab. Men den nya arbetsgivaren är minst sagt kontroversiell.

Vänsterpartiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl går över till pr-byrån Kreab. Det meddelade Dagens Opinion under onsdagen.

– Jag hoppas jag ska få möjlighet att förverkliga hela min potential på Kreab, säger Jenny Lindahl till Dagens Opinion, och fortsätter:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 februari, 2024

Fisken ruttnar från huvudet

Har Andreas Carlson fuskat sig till toppen? Foto: Judit Nilsson/SvD/TT.

Politikernas cv-fiffel är bara toppen av ett stinkande berg. Sverige har blivit ett land där fusk lönar sig mer än flit.

Som vanligt vet reportrarna på SVT:s Uppdrag granskning precis hur de ska göra för att ställa fifflande makthavare mot väggen. De jagar runt svenska ministrar i Riksdagen som försöker bortförklara att de friserat de cv:n som fanns upplagda på regeringens hemsida. Jag skäms, kan inte titta.

Värst är bostadsminister Andreas Carlson (KD) och civilminister Erik Slottner (KD) med att blåsa upp sina utbildningsmeriter, men även socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) ertappades med felaktigheter i sitt cv. Magnus Zetterholm, en av grundarna till Academic rights watch, kallar i programmet (SVT 21/2) deras lögner för ”en form av bedrägeri”. Han har rätt, att ljuga om sina akademiska meriter är bedrägligt.

Ministrarnas cv-fusk är bara det senaste fifflet som förstärker känslan av att Sverige alltmer har blivit ett bluffsamhälle. Ministrarna lär sitta kvar, för ingen har ens orkat lyfta några avgångskrav. Det är en ny mentalitet som växt fram: alla medel är tillåtna när man ska armbåga sig fram i ett allt hårdare samhällsklimat.

I den fantastiska boken Riggat (2023) gör författaren Petter Larsson upp med meritokratins falska löften. Ett av kapitlen heter ”Fuskarna”, och handlar om de ”genvägar” som privilegierade tar för att lyckas i ett ”samhälle präglat av höga insatser, där priset för att misslyckas är högt och konkurrensen hård”.

Där kan man läsa om de strategier som överklassen i Djursholm har utvecklat för att deras mindre lässtarka barn ska få höga betyg och komma in på prestigefyllda skolor. Fusket kan till och med betraktas som något bra i dessa kretsar: ett sätt att visa att man inte skyr några medel för att ta sig till toppen.

I vårt nya bluffsamhälle börjar skillnaden mellan bedrägeri och entreprenörskap att suddas ut.

I nästa led har vi skapat ett helt friskolsystem där betygsfusk är en integrerad del. Då pratar vi inte om elever som fuskar, utan om skolor som fifflar med betygen för att locka till sig elever, och framförallt den skolpeng som följer med varje elev. Problemen med glädjebetyg är enligt forskningen störst bland vinstdrivande friskolekoncerner, i synnerhet på Engelska skolan och Kunskapsskolan, men även på Academedia.

I vårt nya bluffsamhälle börjar skillnaden mellan bedrägeri och entreprenörskap att suddas ut. Håller välfärdsbolagen på med svindleri, eller handlar det om smarta affärsmodeller?

Ägnar sig våra kristdemokratiska ministrar åt bedrägeri när de ljuger om sina akademiska meriter, eller är de bara politiska djur som gör allt för att nå toppen? Och när fusket är satt i system verkar det heller inte finnas någon anledning att skämmas.

Fisken ruttnar från huvudet. Kroppen däremot, den stora massan, har bara att följa efter.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Rörelsen 28 februari, 2024

Arbetsplatsdemokrati är ett tomt ord för Ekis

SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn är kritisk mot Kajsa Ekis Ekmans nya stämning av Arbetaren. Foto: SAC.

Kajsa Ekis Ekman stämmer tidningen Arbetaren. Igen. Ekman gjorde det först hösten 2022, efter att tidningen hade sagt upp hennes visstidsanställning som tillförordnad chefredaktör. Den gången vann hon. I juni 2023 beslutade Stockholms tingsrätt att Ekman skulle få hela sin lön på 259 266 kronor plus 145 000 kronor i skadestånd. Dessutom blev hon återanställd tills hennes kontrakt löpte ut den 24:e augusti 2023. Tidningen (som också fick betala rättegångskostnaderna på 223 862 kronor) överklagade inte. 

Nu vill Kajsa Ekis Ekman ha ytterligare 574 456 kronor i skadestånd. Enligt henne har tidningen Arbetaren inte rättat sig efter domen. Hon menar att hon blev tvungen att ta sex veckors semester och att hon, under de få resterande arbetsdagarna, inte fick utföra arbetsuppgifter som dög för en chefredaktör. Dessutom presenterades hon inte av Arbetaren som chefredaktör till allmänheten. Och lite annat därtill.

Om Kajsa Ekis Ekman har rätt juridiskt vet jag inte. Det får jurister bedöma. Jag funderar dock över principiella frågor.

För att förstå situationen måste vi en gång till återvända till sommaren 2022 och det som hände när Kajsa Ekis Ekman blev först anställd och sedan uppsagd som tillförordnad chefredaktör för tidningen Arbetaren. Jag försöker hålla mig kort.

Tidningen Arbetaren ägs av fackföreningen SAC Syndikalisterna genom bolaget Arbetarens Tidning AB (ATAB). Att vara Arbetarens chefredaktör är i grunden ett arvoderat förtroendeuppdrag och ingen anställning. Chefredaktören röstas fram av SAC:s medlemmar på kongressen eller i ett referendum. 

Samtidigt händer det att en förtroendevald chefredaktör avgår eller är sjukskriven under en längre period. I sådana fall är ATAB tvunget att anställa en tillförordnad chefredaktör. Detta ska dock ske i enlighet med SAC:s värdegrund. Det betyder att anställningen ska vara demokratiskt förankrad både i SAC:s centralkommitté och i ATAB:s styrelse. Så var inte fallet när Kajsa Ekis Ekman anställdes. Då tog ATAB:s dåvarande vd ett eget beslut. Som konsekvens fick personen lämna alla sina poster inom organisationen, och Kajsa Ekis Ekmans anställning blev uppsagd.

Det som hände var inte Kajsa Ekis Ekmans fel. Hon hamnade i kläm och sattes i en jobbig situation. Ansvaret låg hos SAC då organisationens demokratiska strukturer hade brustit. Ekman hade såklart rätt till kompensation under dessa omständigheter. Men vilken sorts kompensation är rimlig i ett sådant fall?

Jag har aldrig uttalat mig negativt om Kajsa Ekis Ekman, varken som person eller som journalist. Jag ska inte göra det nu heller. Jag lärde känna Ekman i ett sammanhang där hon verkade dela många av mina värderingar. Det kändes som att vi var överens om att kapitalismen skapar och befäster sociala orättvisor, och att majoriteten av människorna skulle ha ett bättre liv om de hade mer kontroll över den ekonomiska produktionen och mer inflyttande på de politiska besluten som påverkar dem. Det är också SAC:s värderingar. 

Kajsa Ekis Ekman har själv berättat om hennes skolning i den syndikalistiska rörelsen och att hon under tio års tid hade haft redaktionellt ansvar för tidningen Brand som stod Arbetaren ”ideologiskt närmast”. Men när hon fick frågan i en intervju med Flamman i augusti 2022 om hur hon såg på att hennes anställning hos Arbetaren bröt mot SAC:s principer, svarade hon att det var ”irrelevant”.

Jag förstår fortfarande inte svaret. Hur kan det vara ”irrelevant” när principer bryts som man själv verkar förespråka? Blir allt annorlunda bara för att det handlar om ens egna intressen?

Kajsa Ekis Ekman pratar gärna om arbetsplatsdemokrati. På en konferens i Oslo år 2019 höll hon en föreläsning om att ”demokratisera arbetslivet”. Hon pratade om hur ballt det vore om det ”var arbetarna som anställde chefen”, och hon menade att all forskning visade att resultatet skulle vara bättre arbetsplatser och lyckligare människor. Men när det under sommaren 2022 var uppenbart att Arbetarens redaktion inte heller ville ha Ekman som chefredaktör spelade det uppenbarligen ingen roll. Varför inte? Gäller hennes uttalanden alla arbetsplatser utom tidningen Arbetaren? Gäller de alla chefer utom chefredaktören Kajsa Ekis Ekman?

Ekman skapade en helt egen bild av vad konflikten hos Arbetaren handlade om. Hon pratade om anställningsvillkor, om LAS och om en fackförening som inte brydde sig om arbetarnas rättigheter. Det är fascinerande att så många kloka människor gick med på det. Jag antar att det har med Kajsa Ekis Ekmans roll inom vänstern att göra; en kontroversiell debattör som väcker starka känslor och som polariserar. Men det är olyckligt när politiska diskussioner handlar mer om enskilda personer än om idéer.

Jag blev SAC:s generalsekreterare i juni 2023 som följd av den kris som Kajsa Ekis Ekmans anställning hos tidningen Arbetaren hade orsakat inom organisationen. Många förtroendevalda, inklusive den dåvarande generalsekreteraren, försvann. Samtidigt som jag påbörjade mitt uppdrag fick organisationen en nästan helt ny centralkommitté. Jag kan med gott samvete säga att det sedan dess har funnits stora ansträngningar för att stärka SAC:s demokratiska strukturer och förebygga  krissituationer som den som uppstod i sommaren 2022. SAC har varit en viktig kraft i klasskampen i Sverige i över hundra år, och organisationen har potentialen att vara det även framöver. Det gäller också tidningen Arbetaren.

Anledningarna bakom Kajsa Ekis Ekmans nya stämning av tidningen är inte lätta att begripa för lekmannen. Betald semester låter inte så farligt. Men givetvis är det inget som Kajsa Ekis Ekman måste bry sig om. Eller? Det kanske beror på perspektivet. Somliga må tycka att Kajsa Ekis Ekman blev så illa behandlad av Arbetaren och SAC att hon har all rätt till att få så mycket pengar ut av händelserna som hon bara kan. Ekonomisk vinstmaximering framstår då, i brist på bättre alternativ, som den lämpligaste vägen till rättvisa. 

Men från ett bredare perspektiv håller inte logiken. Då blir det svårt att se varför den situation som Kajsa Ekis Ekman hamnade i år 2022 skulle rättfärdiga en till rättegång som ställer tidningen Arbetaren inför enorma problem. Efter att tidningen redan tvingats betala en halv miljon kronor skulle ytterligare en halv miljon vara ett tungt bakslag – inte minst när Sveriges regering har gjort det mycket svårare för vänstertidningar att få presstöd.

Kajsa Ekis Ekman har, under förra årets rättstvist och sin ledighet från tidningen Arbetaren (där hennes lön för övrigt var betydligt högre än den av SAC:s arvoderade förtroendevalda), lyckats med att starta en egen vänstertidning: nättidningen Parabol. Det är fint. Det behövs forum där man kan ”diskutera tankar och ideologi på allvar”. Men det är inget fel med traditionsrika tidningar heller – tidningen Arbetaren startades för 102 år sedan. Finast är det om det går bra för flera vänstertidningar, inte minst i dagens politiska klimat.

Kajsa Ekis Ekmans stämning av tidningen Arbetaren skapar naturligtvis oro inom SAC. Inte direkt något man önskar sig under ansträngningen av att ställa till rätta de problem som ledde till den beklagliga situationen sommaren 2022, men det är något man måste kunna ta. SAC har klarat många utmaningar förut, och organisationen kommer klara flera framöver, hur onödiga de än må kännas.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare för SAC.