Det andra världskriget var ett av de mest brutala och avskyvärda krig mänskligheten upplevt. När nu offren och soldaterna hyllas av statsmän, även svenska, är det värt att fundera på vilket lidande som folk i de drabbade länderna utsattes för.
Det behöver inte påpekas, att stora delar av Sovjetunionen aktivt svältes ihjäl av tyskarna. Ute i britternas och amerikanernas skyttegravar åts, när det fanns mat, mycket makaroner och annan bukfylla. Men också i Sverige rådde ransonering på de flesta matvaror, framför allt i städerna. Om man hade tur kunde man få fisk. Men fisken var inte som före kriget. Den var ” som tunna snören”.
En middag av annan typ avnjöts på Bacchi Vapen den 2 maj 1945 av Jacob Wallenberg, generalstabschef Ehrenberg med den tyske militärattachén Uthmann och ett antal tyska militärer. Detta var sex dagar innan den tyska krigsmakten kapitulerade.
Kvällens ämne var en av krigets sista väntjänster från svenskarnas sida och gällde hur man skulle förhindra att tyskarna i Norge fick kapitulera till den ryska armén. Samma herrar hade träffats många gånger tidigare. De tillhörde samarbetet mellan Sverige och Nazityskland, som var så omfattande att inte ens regeringen eller försvarsministern visste om omfattningen. Men resultatet var att Sverige bistod med transporter av soldater och reparationer av militärfordon, så att Tyskland kunde ockupera Norge. Och skickade tillbaka motståndsmän till tortyr och död.

Det privata näringslivet var spjutspetsen i samarbetspolitiken. Inte för att det var tvingat, utan för att det ville. I ett instruktionsbrev till sina ombudsmän skrev SAF:
”Det finns många som tror, att vi står inför en nyordning i Europa efter tyskt mönster. Skulle så bli fallet, torde det ej finnas någon anledning att öka vår stridsberedskap. En förutsättning härför är emellertid att Tyskland vinner kriget. Skulle Tyskland ej vinna kriget, innebure detta en enorm framgång för arbetarna, varvid arbetsgivarna skulle få svårt att göra sig gällande.”
Det privata näringslivet var spjutspetsen i samarbetspolitiken. Sedan borgerlighetens politiska företrädare. Kungen, högerpartiet, folkpartiet och bondeförbundet krävde ännu större eftergifter. Högersocialdemokrater som Allan Vougt var på samma sida. Ihop med detta hängde en viktig fråga: att strypa oppositionen mot tyskvänligheten, dels genom att förbjuda det enda parti som helt motsatte sig eftergifterna för Hitler, kommunisterna, och sätta deras ledande kader i arbetsläger. Andra antifascister diskrediterades genom att kallas ”halvkommunister” och liknande.
Under oktober och november 1941, alltså exakt när tyska trupper gjorde en framstöt mot Moskva, stod frågan på sin höjdpunkt i riksdagen. Den planerade avdemokratiseringen av Sverige stödde sig på tyska bajonetter. Aftonbladets förstasidesnyhet den 9 oktober 1941 var ”Triumfrapport i Berlin”, med information direkt hämtad från den tyska krigsmakten om att ”fälttåget i öster är avgjort”.
Och märk väl: det var fem knappa månader sedan Winston Churchill, den inbitne antikommunisten, förklarat att ”varje människa och varje stat som marscherar med Hitler är vår fiende”. Sverige ändrade först sin politik sedan Sovjet på östfronten nedkämpat nazisterna.
Nu när det är 60 år sedan segern över nazismen och snart 100 år sedan unionsupplösningen mellan Sverige och Norge. Och det märkliga är att det är de som borde skämmas som firar. Den svenska borgerligheten ville inte släppa Norge ifrån sig 1905, utan fick vika sig för norrmännens motstånd. Den hjälpte sedan tyskarna ockupera Norge 1940. De inte bara teg, de önskade och verkade för att Hitler skulle besegra ryssarna. Vad var det som de firade i måndags? Vad skall de fira 17 maj?

Kanske beror den lätthet, varmed Sverige kunde fira, på att man så snart bytte lojaliteter. När Hitler besegrats, byttes middagarna med tyska militärer ut mot supéer med amerikanska. Kommissarie Erik Lönn, som i samarbete med Gestapo hade uppgiften att övervaka CH Hermansson och andra kommunister, blev chef för rotel III D, som övertog samma uppgift men hade en ny organisation att lämna uppgifter till: CIA. Så fortsätter historien, med registreringar av krigsmotståndare, journalister, kritiker av Sveriges dubbelspel. Vår regering fryser tillgångarna för människor som misstänks vara inblandade i verksamhet mot USA:s intressen. Den skickar människor till tortyr. Sverige är alltjämt neutralt på USA:s sida.
Fortfarande får våra tidningar det mesta av sin information ifrån krigsmakten och nyhetsbyråerna i det land som ockuperar och mördar. De ger oss nya ”triumfrapporter” om nya snabba segrar. Ledarsidor fortsätter argumentera för att fortsatta krig och ockupationer är nödvändiga mot hotande barbari. Och fortfarande äts i världen dessa helt olika typer av middagar. I Irak rapporteras att bristen på mat och rent vatten är på samma nivå som i många afrikanska länder. Tvåhundra barn varje dag beräknas dö av undernäring. Brist på drickbart vatten förhindrar ibland irakier att göra det enklaste tänkbara mål mat: bröd.
En middag av annan typ kommer att avnjutas i Åre den 24–25 maj, på någon av Holiday Clubs fyra restauranger, när Sverige tar emot Nato:s höga militärer och USA:s Condoleezza Rice.