Människoödena och tidsplanen flätas samman i Ola Larsmos nya roman En glänta i skogen, där läsaren förflyttas till tiden för den tyska ockupationen av Norge, mellan 1940–45.
Berättaren heter Johan, en ung student från Uppsala som samlar material till sin magisteruppsats om norska flyktvägar till Sverige under andra världskriget. Johan återvänder till sin hembygd, ett brukssamhälle vid svensk-norska gränsen, och här börjar han rota i olika händelser som utspelades under krigsåren. I denna gränsbygd fanns det under ockupationsåren en konflikt på bägge sidor om gränsen, mellan nazistsympatisörer och de som hjälpte judar och motståndsmän. Hemligheter från det förflutna rörs upp, och folket på orten är inte alls särskilt pigga på att Johan ska lyfta fram det förflutna i ljuset igen.
De två kärlekshistorier som framträder i En glänta i skogen är dels den något tafatta och anemiska, föga övertygande skildringen av Johan och Marianne, som arbetar i Ica-butiken i byn där Johan utför sitt forskningsarbete. Dels är det den kärlekshistoria som ägde rum på 1940-talet mellan den unge svenske hemvärnsmannen Oskarsson, som stod på Norges och flyktingarnas sida under kriget, och hans Maja.

Det tar nästan 100 sidor att ta sig igenom bokens inledning. Larsmo ger sin läsare små fusklappar under vägen, ledtrådar och upplysningar som planteras ut med jämna mellanrum genom boken, och som förstås med nöd och näppe först när man läst klart boken och bläddrar tillbaka. Det snåriga berättarsättet hade krävt intensitet och spänning för att hålla läsarens intresse vid liv, men boken är istället så krångligt och utdraget berättad att läsaren leds in i dimman och när hon till slut hittar ut är det med en suck, en axelryckning och frågetecken i klasar.
Spänningen tätnar i och för sig efterhand, men bokens parallella händelseförlopp byggs upp så långsamt att det är en kamp att hålla koncentrationen vid liv och inte börja fundera över vad man ska äta till middag. En glänta i skogen hade kunnat vara en thriller, men tempot och pulsen finns inte, och i min mening lyckas Larsmo inte skapa den förtätade stämning och nerv som hade behövts.
Romanen har ett oerhört intressant tema; skuld, förnekelse och de svårigheter som finns med att frilägga kollektiva hemligheter ur det förflutna. Handlingen är stundtals till och med spännande, men distraheras av den snåriga och mördande sega berättartekniken som ställer väldiga krav på läsarens uthållighet.