Alliansbygget bidrog till att borgarna vann valet. Men sättet att bygga den ledde till problem partiinternt. Beslutet togs på högsta nivå, små grupper med ledande partifolk överlämnade förslag till partiledarna, som gjorde upp. Gräsrötterna fick rätta sig och packa sig. Det bidrog till frustration och medlemsflykt.
Ledningarna i S, V och MP har beslutat bilda regering ihop om det blir majoritet i valet 2010. De har redan gjort upp på några områden och tillsatt arbetsgrupper för att forma gemensamma ståndpunkter.
Bra tycker jag. Men om det inte blir en levande diskussion underifrån riskerar vi att få samma problem som borgarna.

Ordna möten lokalt med medlemmar från inblandade partier. Bjud in andra intresserade, folkrörelsefolk och alla dem som lämnat partierna, trötta på partisekterismen.
Tänk vad mycket kuligare det blir med gråsossekommunister, vänsterliberala feminister och daggmaskens vänner jämfört med de trötta åldrande skaror som nu betar av dagordningar på slutna partimöten.
Får vi ett tvåpartisystem i Sverige med mindre ideologisk spännvidd? Det kan tvärtom bli större mångfald. Riksdagspartiernas medlemsantal har mer än halverats på 25 år.
Ungdomsförbunden har under samma tid tappat mer än 90 procent av sina angivna bidragsberättigade medlemstal. Särskilt dramatiska blev medlemstappen sedan man skärpt bidragskontrollen.

Äldre vänstervänner säger att de ungas beteende är utslag av den ”satsa på dig själv”-mentalitet som bredde ut sig på 1980-talet.
Jag tror det är fel.
Mina barnbarns generation är mer politiskt medveten och kunnig än vad jag och mina kompisar var i deras ålder. Att de inte går med i partier och ungdomsförbund beror på partiernas slutenhet, rädsla för avvikare och stela toppstyrda organisationsformer. De föredrar internet, Facebook och samtalen på krogen.
Liberaler och socialister byggde den politiska demokratin. Arbetarrörelsen byggde välfärdsstaten. 2000-talets tredje vänster bygger en demokratisk, grön och jämställd rörelse i en gränslös värld.