Liksom alla missbruksbeteenden bör­jar det med ett begär efter njutning, som fram­kallas av att få känna sig överlägsen, särskilt när världen tittar bort

Den koloniala historien är full av ex­empel på hur förnedring används för att visa makt. När Kina 1840 förbjöd importen av opium beskrev drott­ning Victoria det som ”ett angrepp på [hennes] personliga värdighet”. Den påstådda förolämpningen användes för att sjösätta det som i Kina blev känt som ”Förnedringens århundrade”, ett drygt sekel av utländsk dominans. På samma sätt iscensätter ledarna för dagens imperier kränkningar för att rättfärdiga vedergällning.

I dag förstärks förödmjukelsen av den blixt­snabba spridningen i sociala medier, vilket yt­terligare ökar sårbarheten hos den drabbade. Som när Donald Trump den 28 februari skällde ut Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj i Vita huset, för att sedan kommentera: ”Det var fantastisk tv.”

Det pågående folkmordet i Palestina började för länge sedan med den avhumaniserande för­nedringen av palestinier, vars mest våldsamma form är att förvägras erkännande som nation. Och nu tvingas de dagligen in i förnedringsköer – inte för frihet utan för mat.

Även Iran har länge utsatts för förödmjukel­sepolitik. USA:s sanktioner, som Joe Biden kal­lade ”de mest förlamande i historien”, skapar daglig osäkerhet: ett uttalande från Vita huset kan sänka valutan, höja inflationen eller försvå­ra tillgången till mediciner. När amerikanska presidenter talar om att ”tvinga Iran på knä” används språk av kroppsskada – att ”lemlästa” (cripple) en nation till underkastelse. Amerikan­ska tjänstemän påpekar ofta att ”alla alternativ ligger kvar på bordet”, en antydan om militär invasion som skapar konstant rädsla.

Denna rädsla förstärks av tidigare erfaren­heter. 1953 orkestrerade CIA en kupp mot Irans demokratiskt valda premiärminister Moham­mad Mosaddegh, och efter revolutionen 1979 demoniserades Iran ytterligare. Under ”kriget mot terrorismen” efter terrordådet den 11 september 2001 stämplade president George W. Bush Iran som en del av ”Ondskans axelmakter”. 2018 drog sig Trump ensidigt ur kärn­vapenavtalet (den gemensamt beslu­tade handlingsplanen) och utlovade nya kraftfulla sanktioner, ett drag som symboliserade förakt snarare än diplomati.

Imperier lever av förödmjukelse. Liksom alla missbruksbeteenden bör­jar det med ett begär efter njutning, som fram­kallas av att få känna sig överlägsen, särskilt när världen tittar bort. Förnedring som inte möter motstånd normaliseras – och blir en integrerad del av vardagen för dem som utsätts. Historien har visat att sådan politik ofta göder nationa­listiska och fundamentalistiska motreaktioner. Det gör den extremt farlig.

För att stå emot både USA:s dominans och den iranska regimens förtryck är det här vi måste börja: med att vägra låta föröd­mjukelsen bli en accepterad form av politik.

Som svar på trycket utifrån har Iran skärpt det inhemska förtrycket. Efter den senaste attacken har regimen slagit ned på civilsamhället, förföljt aktivister och deporterat en halv miljon migran­ter till Afghanistan, efter att de anklagats för att spionera för Israel. Ju mer regimen förnedras av väst, desto mer förnedrar den sitt eget folk.

Förnedring är något annat än skam. Medan skam är en känsla av otillräcklighet, påtving­as förödmjukelse utifrån av en förövare. Den framkallar därför också reaktioner – som un­derkastelse, motstånd eller hämnd. Men den kan också ge upphov till solidaritet.

Feministrörelsen ”Kvinna, liv, frihet” hösten 2022 var kvinnors protest mot den institutiona­liserade förödmjukelsen av kvinnor i Iran. Den globala pro-palestinska rörelsen är ett annat ex­empel på en värdighetspolitik som konfronte­rar förödmjukelsen. För att stå emot både USA:s dominans och den iranska regimens förtryck är det här vi måste börja: med att vägra låta föröd­mjukelsen bli en accepterad form av politik.