Familjealbum: berättelser
Grzegorz Flakierski.
Alyasiri förlag.
Historietten är en typ av litteratur som är ganska ovanlig i dag. En historiett är inte samma sak som en novell; den är visserligen en kortberättelse men påminner mer om en anekdot i sin enkla struktur. Anledningen till att så få skriver historietter är antagligen att det är svårt att skapa meningsfull litteratur i formen, mig veterligen är det bara den finska författaren Rosa Liksom som behärskar den här i Norden.
En som nyligen har gjort ett försök med historietten är Flammans före detta kulturredaktör Grzegorz Flakierski. Boken Familjealbum är en tunn liten sak, 129 sidor gles text som man läser på mindre än en timme. Författaren kallar det visserligen för ”berättelser” men hade lika gärna kunnat döpa den till ”historietter” eller ”anekdoter”. Under läsningen av boken kommer jag flera gånger att tänka på just Rosa Liksom. Egentligen inte för att de är särskilt lika: i Liksoms kortberättelser får udda existenser berätta om vad de gjort under dagen (ofta supit och slagits) i flödande monologer. I Flakierskis är det ett och samma jag som på ett lite småputtrigt sätt berättar om sin släkt i Polen, människor som på olika sätt hamnat i historiens malström. Men det som båda författarna har gemensamt är att de med språkets hjälp lyckas ge anekdoternas mikrouniversum densitet.
Ta berättelsen om mormodern som gör en bussresa med berättarjaget, från Katowice till Wisla. Plötsligt upptäcker hon att handskarna har glömts kvar på busstationen och lyckas på något mirakulöst sätt få bussen att vända. När hon väl är tillbaka i Katowice sätter hon på sig mössan – och upptäcker att hon lagt vantarna i den. Detta förefaller mest vara en lustig berättelse, som kanske hör hemma i just ett familjealbum, fram till allra sista meningen. Då skriver författaren att han kommer att tänka på den här historien varje gång han funderar över hur mormodern kunde överleva Förintelsen. Detta är samtliga anekdoters mörka gravitationspunkt – de berättar om en färgstark värld vid randen av utplåning.
En färgstark värld vid randen av utplåning
Jag gillar Flakierskis tunna lilla bok. Jag tycker om hans små historier om försupna farbröder, förbittrade kommunister och auktoritära mostrar. Flakierski har skrivit om Förintelsen förut; i sin senaste bok Knockout berättade han om en judisk elitboxare under andra världskriget. Men om tonen där var intim så är den här mera distanserad, karaktärerna är betraktade snett underifrån, på samma gång med det allvarliga barnets och den roade vuxnes blick. Och emellanåt döljer sig verkligt drabbande händelser i de små historietterna. Som när berättarjagets pappa får ett nytt efternamn av en partipamp som tycker att ”Flekier” låter för judiskt och att ett ”ski” skulle ge det en mera polsk klang. Det passar, säger pampen, bättre på en soldat som belönats med tapperhetsmedalj vid Stalingrad.
Så fångas ett brutalt rasistiskt övergrepp koncist i en lustig korthistorias form. Det är skickligt gjort.