När som helst kan slumpen gripa in i våra liv och förändra allt. Ett barn dör i en trafikolycka, en äldre dam vinner på lotteri, en ung man missar ett tåg och möter sitt livs kärlek. Någon rättvisa finns inte, vad som helst kan hända vem som helst när som helst. I en gudlös värld är vi fullständigt utelämnade åt slumpens nyckfullhet. Ungefär så uppfattar jag Paul Austers världsbild, åtminstone som den ter sig i hans romaner.
Sedan slutet av 1980-talet, då Auster debuterade med New York-trilogin, har slumpen varit ett centralt och ständigt återkommande tema i detta postmodernistiskt mångfacetterade författarskap. Romaner som Illusionernas bok, Leviatan och Månpalatset är fulla av märkliga sammanträffanden, plötsliga olyckor och osannolika händelser – alla tillkomna av ren slump. Andra återkommande Austerska motiv är den frånvarande fadern, mystiskt försvunna personer, jagets bräcklighet och smärtsamma skilsmässor.
Alldeles intill texten anar man verklighetens Auster, ibland lekfullt närvararande i tredje person (som i New York-trilogin), och ibland mer direkt som i de självbiografiska Att uppfinna ensamheten och Ur hand i mun. Men kanske är författaren ännu mer närvarande i sin personliga men skenbart enkla och avskalade stil, som på bara några rader förmår suga in läsaren i textens sällsamt suggestiva myller.
På många sätt är nya Orakelnatten en karakteristisk Austerroman. Som så ofta förut är huvudpersonen en i New York bosatt författare; denna gång heter han Sidney Orr, bor i Brooklyn och har just hämtat sig från en svår sjukdom. Av en slump (naturligtvis) hittar han en blå anteckningsbok, som han inte kan låta bli att köpa. Inspirerad av en episod i Dashiell Hammets Riddarfalken från Malta sätter Orr igång att skriva i sin nya anteckningsbok; det blir en berättelse i berättelsen.
Orrs novell handlar om en man som en dag av en ren händelse lyckas undvika att dödas av en nedfallande staty och därefter plötsligt bestämmer sig för att lämna fru och arbete. Utan synbar anledning reser han till Kansas City och börjar ett nytt liv.
Samtidigt pågår Orrs eget, minst lika dramatiska liv. Han bekantar sig med pappershandlaren Chang, får ett film-synopsis refuserat av ett Hollywood-bolag och tappar bort en väns manus på tåget. Dessutom visar sig hustrun, den vackra formgivaren Grace, vara någon annan än vad Orr trott.
Och så är kedjan av händelser igång. Inget är vad det först synes vara, och bakom varje illusion döljer sig nya illusioner. Livet faller oupphörligen samman, tillvaron har sin grund i kollapser.
Auster berättar sin labyrintiska historia med sedvanlig briljans; överraskningseffekterna kommer där de ska och de olika metanivåerna (berättelserna i berättelsen) kommunicerar med varandra på ett fungerande vis. Det finns inte en rad i Orakelnatten som inte passar in i det stora, mörka pussel som utgör romanens grund. Samtidigt tycks Austers historia en smula trött, kanske mer skriven på rutin än av lust att göra något nytt. Orakelnatten är så typiskt Austerskt att den som läst några av de tidigare böckerna snart mest tycker sig höra ekon, Auster kopierar sig själv. Han verkar med tiden ha blivit fången i sin egen (kanske väl) smart konstruerade romanestetik. Dessutom innehåller denna nya bok ännu en riktigt tunn kvinnoskildring (Orrs Grace är mest ännu en vacker och tålmodig hustru) samt några andra habila men rätt oengagerade personportätt.
Med andra ord: Orakelnatten är välskriven och närmast tekniskt fulländad, men också färglös och besynnerligt opersonlig. Austers författarskap lever just nu på vana och gott hantverkskunnande. Det är måhända beundransvärt, men det krävs mer än så för att ordet ska bli kött.
