Ordfront publicerar med Storföretagens svarta bok den svenska översättningen av ett tyskt verk som för fem år sedan vållade viss medial uppmärksamhet i Tyskland. Då låg en bok som fungerar som uppslagsverk för ”kritiska konsumenter” och den då växande globaliseringskritiska rörelsen onekligen i tiden. Lagom till startandet av Attac Tyskland gavs en andra och reviderad upplaga ut år 2003. Denna har nu översatts till svenska.
Boken innehåller ett antal grävande reportage om kända internationella storföretags brott mot de mänskliga rättigheterna, utsugning av barnarbetare, skumma finansaffärer och mutbrott, med mera. Efter två inledande kapitel, där författarna för fram sitt budskap att konsumenterna kan och måste tvinga storföretagen ”att ta sitt ansvar” genom att utöva sin ”marknadsmakt”, tas åtta områden upp där i första hand tyska och US-amerikanska storföretags verksamhet granskas.
Boken avslutas med ett femtiotal ”företagsporträtt”. Denna uppslagsdel är uppenbarligen tänkt som en konsumentguide och ger kortfattad information om kända varumärkens miljöförstörande, utsugande och allmänt människoföraktande affärspraxis.
Trots att uppslagsdelen innehåller några nytillkomna porträtt av några (delvis) svenskägda företag som ABB, Astra Zeneca, Sandvik och Sony Ericson, är det märkligt att den svenska kritiska konsumenten får läsa en hel del intressant information om många varumärken, till exempel Otto, C&A, Total, Dresdner Bank, alltsammans bolag som inte är verksamma i landet.
Det tyder på det största problemet som en enkel och tämligen senkommen översättning av sådan bok innebär: Boken är dels, av naturliga skäl, mycket fokuserad på den tyska konsumentmarknaden, vilket medför att referensramarna, liksom faktahänvisningarna till tysk verklighet, känns åtminstone ovana och om inte rentav smått irrelevanta för många läsare. Dessutom var somliga av bokens kapitel redan vid första publiceringstillfället skåpmat i vid bemärkelse.
Faktamaterialet bygger i dessa fall på äldre pressartiklar eller ”internetkällor”. När dessa texter översätts flera år senare utan redaktionell justering har utvecklingen i värsta fall gått förbi dem, i alla fall så känns de föga nydanande. Att somliga av bokens kapitel har några år på nacken märks tydligast i texterna om Nikes barnarbetare, Shells verksamhet i Nigeria och livsmedelsexporten från Syd. Mer intressanta är då de reportage där bokens författare plöjer eller har plöjt ny mark. Klaus Werner avslöjade till exempel att den tyska farmacijätten Bayer via ett dotterbolag var djupt intrasslat det blodiga inbördeskriget i Demokratiska republiken Kongo, ett krig som till stor del finansieras via utvinningen av den sällsynta metallen Tantalus. Hans Weiss gjorde, när det begav sig, ett scoop genom att uppträda som representant för en läkemedelskoncern på jakt efter billiga mänskliga försökskaniner i Ungern. Han kunde visa att internationella läkemedelsproducenter manipulerar sina läkemedelstester med hjälp av korrupta sjukhusläkare i östra Europa.
Sammantaget fungerar Storföretagens svarta bok säkert som en inspirationskälla för de redan frälsta, det vill säga de som tror att ”konsumentmakt” kan tvinga storföretagen att ”ta sitt ansvar” och bidra till en mer rättvis värld. Men bokens uppenbarliga brist – förutom det faktum att författarna inte har någon grundläggande kritik mot den kapitalistiska världsordningen – är att den talar förbi de flesta svenska konsumenterna. Och att dess bäst före-datum nog har gått ut.