I somras antog Die Linkes förbundsdagsgrupp ett uttalande som förbjöd gruppens medlemmar att delta i Ship to Gazas andra resa till Palestina. Uttalandet togs efter påtryckningar i media som kretsade kring ledamot vid namn Inge Höger. I en bok som gavs ut i maj utpekades Inge Högers stöd för Ship to Gaza som ett av flera allvarliga exempel på antisemitism inom den tyska vänstern. Annat som togs upp var uttalanden till stöd för en bojkott av israeliska varor och stöd till organisationer som förespråkar en enhetlig palestinsk stat.
I ett första skede avfärdade partiledningen för Die Linke attackerna mot partiet och påpekade att stödet för Palestina inte har något att göra med antisemitism. Snart tvingades man dock backa, eftersom mediekritiken mot Inge Höger togs upp av tunga representanter för det egna partiet. Antisemitismdiskussionen användes i detta sammanhang som en politisk slägga mot Die Linkes vänsterfalang.
När denna falang reagerade med att försvara sitt stöd för Palestina och gav pressintervjuer som i sin tur blev till nytt vatten på mediekvarnen, intervenerade gruppledaren Gregor Gysi. Gysi tvingade förbundsdagsgruppen att ta ett uttalande som direkt riktade sig mot Inge Höger och ytterligare en ledamot, som deltagit i den första ”Frihetsflottan” till Gaza. 13 av 76 ledamöter bojkottade dock gruppmötet som tog uttalandet och efteråt rasade striden vidare inom partiet.
Murdebatt
När konflikten kring antisemitismen precis hade lugnat sig och valrörelserna i Berlin och Mecklenburg-Vorpommern kunde påbörjas inträffade 50-årsdagen av Berlinmurens bygge den 13 augusti. Medan hela Tyskland mindes denna dag med officiella möten till minne av de människor som sköts ihjäl vid den östtyska gränsen under åren 1961-1989 firade vänsterdagstidningen Junge Welt händelsen med att tacka för ”28 år av fred i Europa, 28 år utan tyska soldater i ’fredsbevarande insatser’, 28 år utan arbetslöshet”.
I tidningen yttrade sig dessutom medlemmar i Die Linke positivt om muren. Omedelbart började nästa strid inom Die Linke. Partiledningen reagerade med att göra avbön för den oberoende tidningens första sida, flera lokalföreningar och partidistrikt antog uttalanden där man fördömde muren. Samtidigt reagerade andra delar av partiet ilsket på dessa reaktioner.
Partiets två ordförande, Gesine Lötsch och Klaus Ernst, saknar styrka att ena partiet. Gruppledaren Gregor Gysi har problem att hålla den stora och spretiga förbundsdagsgruppen ihop. Osämjan mellan de tunga östtyska partidistrikten ökar och de olika falangerna inom partiet ligger i en alltmer öppen fejd.
Rop efter Lafontaine
Alla dessa små fejder mellan organiserade fraktioner inom partiet och mellan olika partidistrikt har givetvis undergrävt väljarnas förtroende för Die Linke. För närvarande ligger stödet för partiet kring sju procent. Vid det senaste förbundsdagsvalet, 2009, fick partiet elva procent av rösterna. Bakom det nationella resultatet döljer sig dessutom det faktum att stödet för partiet dalar i västra Tyskland, medan man fortfarande håller tämligen bra resultat i öst.
I och med detta verkar Die Linke har gått i samma fälla som det gamla vänsterpartiet PDS, som trots ett stöd på omkring 20 procent i före detta DDR aldrig lyckades etablera sig i västra Tyskland. När det begav sig och vänstern firade stora framgångar i väst under åren 2005-2009 berodde detta till en stor del på en stark partiledning, där framför allt den populäre Oscar Lafontaine spelade en stor roll. Lafontaine och hans parhäst Lothar Bisky ersattes dock av två efterträdare som har haft svårt att fungera utåt. Och på senare tid ifrågasätts de också alltmer inifrån. Ropen efter Lafontaine, som av hälsoskäl hoppade av som partiordförande år 2010, skallar därför igen.
