Nyheter/Utrikes 07 november, 2022

Tystar svenska journalister – och förbereder folkmord

Experter varnar för att konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan kan vara på väg mot ett folkmord. Och den hatiska retoriken från Azerbajdzjan leder redan nu till försök att tysta – och döda – dem som rapporterar kritiskt om landets ledning även i utlandet.

Rasmus Canbäck är journalist, författare, och – påstås det – spion.

År 2019 hölls CONIFA-EM, ett slags fotbolls-EM för utbrytarrepubliker, i den omstridda regionen Nagorno-Karabach. Canbäck arbetade med en bok om fotbollsdrömmarna i de forna sovjetstaterna, men i stället utbröt ett krig.

Egentligen hade det pågått länge. Sedan Sovjetunionens kollaps har Armenien och Azerbajdzjan befunnit sig i konflikt om regionen Nagorno-Karabach. Där har en armenisk majoritetsbefolkning röstat om självständighet – områdets azerer bojkottade i stor utsträckning omröstningen – samtidigt som det internationella samfundet, med några få undantag, aldrig erkänt området som något annat än en del av Azerbajdzjan.

I ett första krig, 1994, tog den armenska delen av befolkningen kontroll över området. I stort sett hela den azereriska befolkningen tvingades fly.

2020 var situationen en annan. Armeniens ekonomi hade stagnerat medan Azerbajzdjan blivit rikt på olja och gas. En hel del av landets nyfunna rikedomar har gått till att rusta upp militären. 2019 använde Azerbajdzjan mer än Armeniens hela årsbudget till sin militären.

Kriget blev därefter. Efter drygt 40 dagar av stridigheter hade Azerbajzdjan flyttat fram sina positioner och intagit en serie höjder som den azeriska stridsmakten kallade ”strategiskt avgörande” och den armeniska sidan avfärdade som ”betydelselösa”. Snart stod det dock klart att två tredjedelar av de områden som armeniska styrkor kontrollerat sedan 1994 fallit i Azerbajdzjans händer.

Över 6  000 personer, däribland knappt 200 civila, dödades i striderna.

– När jag kom tillbaka till Nagorno-Karabach några månader efter kriget var det som en annan värld. Det var lidande överallt. Sjukhusen var förstörda och till och med på mitt hotellrum var fönsterrutorna trasiga, säger Rasmus Canbäck till Flamman.

Det är en blåsig dag på Hötorget. En helt annan bok – en som handlar om krig och inte fotboll – ligger färdig hos förläggaren.

Canbäck har skrivit i tio svenska tidningar om kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan, bland andra Flamman, Blankspot, Dagen och finsksvenska Ny Tid. På bara ett par år har han blivit en av Sveriges mest profilerade skribenter på området. Det är förvisso inte så svårt: bortom en snabb nyhetsrapportering om strider och överfall är regionen inte särskilt högt prioriterad på de flesta redaktioner.

När Ryssland invaderade Ukraina beskrevs det till och med som ett avbrott i historien. ”Krig i Europa” löd rubrikerna.

I den azerbajdzjanska regimens mediekanaler kallades Rasmus Canbäck först för armenisk lobbyist. För några veckor sedan utnämnde den regimtrogna tidningen AZ News honom till spion. Han beskrevs som ett säkerhetshot, finansierad av den armeniska regeringen med uppgift att – i bästa fall – svartmåla Azerbajdzjan.

– Om jag försökte åka till Azerbajdzjan skulle jag antingen stoppas från att komma in vid gränsen. Eller, ännu troligare, gripas och kastas i fängelse. I Azerbajdzjan betraktas jag som kriminell.
Förföjelserna av journalister stannar dock inte inom landets gränser. Rasmus Canbäck beskriver också hur Azerbajdzjans auktoritära regim försöker hindra honom från att utföra sitt arbete i utlandet, precis som man tystar oppositionella journalister och medier inom landets gränser.

I frontlinjen för försöken står, enligt Canbäck, landets svenska ambassadör Zaur Ahmadov. Det var bara ett par månader efter att han tillträdde som ambassaden hörde av sig till Canbäck för första gången. Det måste bli ett slut på den ”ensidiga” och ”obalanserade” rapporteringen, menade de.

I sociala medier tvingas Rasmus Canbäck och Blankspot, hans huvudsakliga uppdragsgivare, hantera återkommande hatstormar från pro-azerbajdzjanska konton. Andra uppdragsgivare, däribland Flamman, har också kontaktats av ambassaden med uppmaningar om att korrigera påstådda lögner.

– Det har eskalerat under ett år, och det blir grövre och grövre. Det är en eskaleringstrappa som i sista hand kan innebära våld, säger Rasmus Canbäck.

Både armenisk och azerbajdzjansk diaspora har återkommande anklagat varandra för våldsamma attacker på den andra gruppen. Till Azerbajdzjans allierade hör även Turkiet och den turkiska fascistorganisationen Grå vargarna, med nära band till landets president Recep Tayyip Erdogan.

– De har ett erkänt stort våldskapital, även i Sverige. Så om det händer något är det kanske troligast för att jag har retat någon turkisk nationalist snarare än att Azerbajdzjans regering har lejt någon, säger Rasmus Canbäck och fortsätter:

– Men som etniskt svensk och journalist tror jag ändå inte att den risken är så stor. Jag är inte den mest hotade.

Mahammad Mirzali är en högljudd kritiker av Azerbajdzjans president Ihlam Aliyev. Han flydde till Frankrike 2016.Sedan dess har olika gärningsmän försökt döda honom vid tre olika tillfällen. I somras greps två män av fransk polis,
beväpnade med pistol och med Mirzalis hemadress – och en bild av honom – i sina telefoner. Tidigare har han blivit både knivhuggen och beskjuten. I samtliga fall har minst en av gärningsmännen varit från Azerbajdzjan.

Nu frågar sig Mirzali hur många gånger han ska lyckas undslippa med livet i behåll.

– Jag har allvarliga hälsoproblem till följd av attackerna. Mina händer och mitt ena ben fungerar inte längre som de ska, säger Mirzali till Flamman.

Han lämnar inte längre hemmet utan poliseskort. Det franska rättsväsendet gör vad det kan, tycker han, även om det fram tills nu varit otillräckligt.

– Franska politiker har inte satt något tryck på den azerbajdzjanska regeringen. Regeringen är fortfarande tyst om de tre attackerna mot mig. Därför kan jag inte lita på Frankrike.

För Mahammad Mirzali började det precis som i Sverige. Han har vittnat om hur han tvingas radera tusentals hotfulla meddelanden i sociala medier varje dag.

– Tidigare hotade den azerbajdjzanska regeringen mig över internet, precis som de nu gör med Rasmus. När det inte räckte gick de till attack. Han måste vara extremt försiktig. Han borde inte gå ut ensam.

Azerbajdzjans president Ihlam Aliyev är son till den tidigare presidenten Heydar Aliyev och styr landet tillsammans med sin fru, vicepresident Mehriban Aliyeva. Landet är en auktoritär stat med sviktande demokrati och pressfrihet, men gott om naturresurser. Efter att Ryssland vred av kranen har Azerbajdzjan dubblerat sin export av naturgas till EU.

Av granskande journalister har familjen Aliyev återkommande anklagats för att bedriva ”kaviardiplomati”, genom att omge sig med internationella popstjärnor, lyx och strössla oljepengar omkring sig.

Det finns videor där Jennifer Lopez sjunger ”Happy birthday” för Ihlam Aliyev. Och det finns videor, äkta eller inte, från de gränskonflikter som fortfarande utspelar sig mellan de två nationerna. I en av dem knyter en soldat fast ett avhugget huvud under sin bil innan han kör iväg. I en annan stoppar en leende soldat en död kvinnas avhuggna fingrar i hennes mun.

Sedan 1989 har relationerna mellan de två folken förbittrats till den grad att det är svårt, om inte omöjligt, att tänka sig en fredlig lösning på konflikten.

Situationen förvärras ytterligare av att flera regionala aktörer har sina fingrar med i spelet. Turkiska Grå vargarna tros ha stridit på Azerbajdzjans sida åtminstone i kriget 1994. Ryssland å sin sida har stöttat Armenien, och var avgörande för att få till stånd ett vapenstillestånd 2020, när Armenien såg ut att förlora kriget.

Iran, inom vars gränser det bor fler azerer än i hela Azerbajdzan, oroas för utbrytningsförsök och genomförde under oktober militärövningar längs gränsen.

En av Sveriges främsta experter på Azerbajdzjan heter Svante Cornell och grundare av Institute for security and development policy. I en serie artiklar i Blankspot har Rasmus Canbäck pekat ut honom som pro-azerisk. Bland annat ska institutet ta emot bidrag från källor kopplade till regimen. Även Dagens Nyheter har visat på kopplingar mellan Cornell och Azerbajdzjans ledare Ihlam Aliyev.

– Det där är en kille som har skrivit rätt hårda saker om mig. Jag åkte på en konferens i Azerbajdzjan och han drog väldigt stora växlar på det, säger Svante Cornell till Flamman.

Han menar att han inte på något sätt är i Azerbajdzjans ficka.

– Armenien ockuperade ett annat lands territorium. Då måste man kunna vara öppen och säga det. Samtidigt har jag studerat i Turkiet, jag pratar azeriska och jag har godare kontakter där. Det är heller inget konstigt.

På sätt och vis kan man se situationen som en förlängning av den som råder i södra Kaukasus. Cornell menar att Armenien under konfliktens tidiga år hade ett informationsövertag. En stor, välorganiserad diaspora hade omvärldens öra.

– Nu har den azerbajdzjanska diasporan bestämt sig för att den här gången ska vi inte förlora informationsfajten. Sedan är det väl precis som med regeringen: man har använt sitt inflytande på ett ganska klumpigt sätt.

Svante Cornell menar att han inte vet säkert om attackerna mot journalister – i sociala medier och i verkligheten – är finansierade eller ledda av den azerbajdzjanska staten. Konflikten, säger han, sitter djupt även hos befolkningen i de respektive länderna.

– Det finns forskare som har studerat detta som beskriver det som att det, till skillnad från på Balkan till exempel, inte är några elitledda konflikter där ledarna piskat upp hat. Det är massledda konflikter som eliten surfar på.

Om man tittar på de motsättningar som finns mellan azerer och armenier, både inom länderna och i utlandet, så verkar de vara väldigt hårda. Går en sån här konflikt alls att lösa?  

– Jo, det går. Titta på Frankrike och Tyskland. Men det tar tid.

De fransk-tyska motsättningarna löstes, som bekant, först efter två världskrig.

Folkmordsforskaren Melanie O’Brien, andre vice ordförande för Internationella samfundet för folkmordsforskare, håller inte dock inte med Cornell, vare sig om att det handlar om ”klumpighet” eller vart retoriken uppstått. Hon menar att hatet mot armenier sprids från högsta ort i Azerbajdjan och att syftet är tydligt.

– Målet är att utradera det armeniska folket och staten Armenien.

Både O’Brien och andra forskare har identifierat flera tecken på att situationen kan vara på väg mot ett regelrätt folkmord. Ett av dem är avhumaniseringen. Enligt O’Brien möts Azberbajdzjans befolkning varje dag, i skolor, på nyheterna och i religiösa sammanhang av propaganda som framställer armener som lägre stående.

– Människor gillar inte att döda andra människor, men om man utmålar dem som något annat än människor går det lättare. Det är en strategi som vi har sett gång på gång: i Nazityskland kallades judar för ”skadedjur” och i Rwanda kallades tutsier för ”kackerlackor”. Nu talar Aliyev om armener som ”hundar”.

Rasmus Canbäck å sin sida, säger att ”95 procent” av de azerer han har talat med är ”lojala med regimen”, och att ytterst få vill låta sig intervjuas av en journalist. Särskilt inte någon som stämplats som armenisk spion.

– Jag är väldigt noga med att också berätta om övergrepp som har skett från den armeniska sidan också, men ju mer jag svartmålas, desto svårare blir det att ge en riktig helhetsbild. Det blir nästan som ett slags självuppfyllande, det är väldigt tråkigt.

Reportrar utan gränser har flera gånger uppmärksammat hoten mot journalister som bevakar Azerbajdzjan och Armenien även i andra länder.

– Det man frågar sig, säger Erik Halkjaer, föreningens svenska ordförande, till Flamman.

– Hur länge dröjer det innan Rasmus säger: ”ej, jag orkar inte. Någon annan får bevaka Azerbajdzjan i Sverige”. Och då finns det ingen annan.

Riskerar inte Azerbajdzjan att skapa mer uppmärksamhet kring frågan om man håller på såhär?

– Det man måste förstå är att ambassadören, till exempel, är övertygad om att deras version av pressfrihet är den bästa. Och att det vi talar om som pressfrihet bara är ett sätt för väst att förtrycka dem och begränsa deras självständighet.

Hur ser deras version av pressfrihet ut?

– Azerbajdzjan är på plats 150 av 180 i Reportrar utan gränsers index. Polisen attackerar och fängslar regelbundet journalister. Det är ett av världens värsta länder ur pressfrihetssynpunkt.

Flamman har sökt Zaur Ahmadov, Azerbajdzjans ambassadör i Sverige, utan framgång.

Tor Gasslander
Redaktionschef 2017-2023.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 19 juli, 2024

Ett sista engångsligg med Stockholm Pride

Försvarsmakten deltar i Stockholm Pride 2023 – i kamouflage. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Det queera och antifascistiska blocket har sedan 2016 varit ett av de största i Stockholms prideparad. Närvaron av våra kroppar och budskap har under dessa år både utmanat och synliggjort maktstrukturerna i paraden, som under regnbågens färger blivit en avbild av det kommersialiserade och fascistiska samhället.

När homo-, transfoba och rasistiska grupper tillåtits att marschera stolt i samma parad har vi samlats för att visa att vi är fler än dem. Blocket har varit gruset i regnbågskapitalismens sko och har alltid mötts av en orimlig polisnärvaro, ajabajasamtal och den ständigt närvarande frågan: ”Kommer vi tillåtas gå i paraden i år?”

Trots att vi lyckats karva ut en radikal bit i en annars hopplös parad har vår längtan efter att göra slut med Stockholm Pride likt en dysfunktionell relation ständigt varit levande. Problemen eskalerade under flera års tid, men när Prideledningen förra året uttalade sig om vårt block och Erdogandockan kände vi att bägaren runnit över. Prideledningen slängde våra queera syskon i Turkiet och Kurdistan under bussen, och relationen hade officiellt övergått från infekterad till destruktiv.

Samtidigt som vi planerat och drömt om ett politiskt pride i nätverket Reclaim pride Stockholm har våra hjärtan krossats och vår kamp behövts på annat håll. Det pågående folkmordet i Palestina har manat oss att ta över gatorna. I månader har vårt skrik efter eldupphör ekat i staden. Sedan demonstrationernas start har vi i snöstorm, regn och hetta mötts under parollen ”Queer as in free Palestine”.

Vi har sett israeliska soldater posera med regnbågsflaggor framför ett sönderbombat Gaza. Vi har sett reklamfilmer som marknadsför Tel Avivs stränder som ett gayvänligt resmål. Vi har sett hurrande liberaler som firar att homosexuella officerare välkomnas i den israeliska armén. Vi har sett och kartlagt brotten.

Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Israels rosatvätt är genomskinlig, och ingen regnbågsflagga är stor nog att dölja våldet. I verkligheten bjuder Israel in festglada turister att dansa på ockuperad mark, ovanpå ruinerna av etniskt rensade palestinska byar. En homosexuell officer bär samma vapen, samma förtryckaruniform och är lika mycket en del av att upprätthålla en kolonial regim som den heterosexuella soldaten. Vi säger: inte i vårt namn. Inte i vårt fucking namn.

Svenska politikers tystnad över det pågående folkmordet i Gaza har varit öronbedövande men vi är inte förvånade. Det är samma politiker som länge kysst förtryckarregimers ringar. Det är samma svenska politiker som i augusti kommer att gå i Stockholms prideparad. Hur många av Gazas barn måste dö för att någon med makt ska ta ställning? Vi undrar om Prideledningen kommer att låta Israels ambassad gå i paraden trots domen i ICJ, de otaliga bevisen på brott mot mänskliga rättigheter och skoningslöst mördande.

Läs mer

Den palestinska flaggan har varit årets mest laddade symbol, förbjuden på arenan under Eurovision i Malmö samtidigt som prideflaggan välkomnas (men bara om den används i opolitiskt syfte). I år kommer vi därför att hålla prideflaggan (i ett jävligt politiskt syfte) i ena handen och palestinska flaggan i den andra. Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Lördagen den 3 augusti samlas vi därför i paraden för ett engångsligg med Stockholm Pride. Vi samlas under parollen Queers for Palestine. Att gå i blocket är att göra motstånd och inte låta den dödliga tystnaden passera. Vi queera vet att Pride föddes ur upplopp, protest och en bubblande ilska. En hunger efter rätten att få leva, dansa och älska. Pride för oss är en dag för handling och solidaritet. Pride betyder att minnas dem som kastade första stenen och låta deras arv och vår kamp eka över gatorna. Vi är queera antifascister för att vi vet vilka kroppar som drabbas av det fascistiska våldet.

Krönika/Kultur 18 juli, 2024

Anant Ambani och Radhika Merchants bröllop i Gujarat, Indien, har kostat 6 miljarder svenska kronor. Bild: Reliance Industries via AP.

Doften av garam masala och gurkmeja i gyllene sagoskrud ska få världen att ge efter för oligarkernas fascistiska framtidsvisioner.

Vad passar bättre att bryta av det dystopiska nyhetsflödet från krig och valrörelser än ett färgsprakande indiskt sagobröllop? Med sin visuella orgasm av glittrande sarier, uppsluppna danser och spelande neonfontäner, har det fått Metgalan att framstå som en vetelängdsstel fika med bostadsrättsföreningen.

Detta har hänt: Asiens rikaste man, Mukesh Ambani, har hållit ett flera veckor långt bröllop för sin son Anant. Bruden är Radhika Merchant, även hon dotter till en förmögen indisk familj och festen, med drygt 1 000 privatjetinflugna gäster från hela världen, ägde rum i förra veckan i Jamnagar i den indiska delstaten Gujarat. Budget: 6 miljarder kronor.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 17 juli, 2024

Profeten från Åsele

Sverker Sörlin ser hur slöjd, språk och humaniora nedvärderas av rådande kunskapsideal. Foto: Leonidas Aretakis.

Redan för 40 år sedan förutspådde Sverker Sörlin att Norrland skulle bli skådeplats för kampen om framtiden. Men han anade inte hur paradoxal konflikten skulle bli.

Mitt i junis värmebölja är jag mest sugen på att få veta mer om Snö, Sverker Sörlins bok som kommer ut i höst. Men den är inte riktigt klar och han meddelar att han bara går med på en intervju om han får fokusera på sitt stora ämne: den gröna omställningen och Norrland som symbol för ett globalt vägskäl. Det går jag med på.

Härom veckan godkände Högsta domstolen gruvbrytning i Gallók i Jokkmokk, ett område som innefattar samebyn Jåhkågasska tjiellde. Frågan bränner. Medan sista ordet inte är sagt, då företaget först måste söka miljötillstånd i mark- och miljödomstolen, tilltar friktionen likt ett muller ur jordens inre. Den gröna omställningen med Parisavtal ska efterlevas, jobb ska skapas och Sverige ska åter bli den ledande, ultramoderna och konkurrenskraftiga industrinationen. Välstånd blir eventuellt en del av frukten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 16 juli, 2024

”Du står precis där min bror dödades”

En förstörd gata i Tulkarem dagen efter ett israeliskt flyganfall. Foto: Florian Elabdi.

Åren före den 7 oktober 2023 var bland de dödligaste på länge för civila på Västbanken. Det har fått en ny generation palestinier i flyktinglägren att förkasta det palestinska självstyret och se väpnat motstånd som det enda sättet att uppnå frihet.

En israelisk soldat höjer sitt automatgevär mot mig. Sedan gestikulerar han åt mig att ta en omväg genom ett ogräsfält för att nå en grupp palestinska journalister som står uppradade utanför lägret.

– Vi filmade dig när du gick. Vi var rädda att du skulle bli skjuten, säger en av de lokala journalisterna med lättad min när jag till slut når fram till gruppen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Florian Elabdi
Journalist från Danmark.
Inrikes 15 juli, 2024

Frihet är mer än förkortad arbetstid

1978 förkortades arbetstiden senast, då 25 dagars semester infördes i Sverige. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Det arbete som tog 40 timmar att utföra för femtio år sedan tar 13 timmar i dag. Ändå har inte arbetstiden kortats. Men i kampen för kortare arbetstid får vänstern inte missa det verkliga målet: friheten.

Det rör på sig i frågan om arbetstidsförkortning. Under våren har frågan lyfts av socialdemokratiska toppar som Annika Strandhäll som nästa stora reform. Initiativet hyllas av Daniel Suhonen: ”Det skulle säkra valseger 2026. Och återval 2030.”

Till och med vissa företag har hakat på för att locka personal och minska sjukskrivningstalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johan Alfonsson
Forskare vid högskolan i Halmstad.
Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.