Nyheter/Utrikes 07 november, 2022

Tystar svenska journalister – och förbereder folkmord

Experter varnar för att konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan kan vara på väg mot ett folkmord. Och den hatiska retoriken från Azerbajdzjan leder redan nu till försök att tysta – och döda – dem som rapporterar kritiskt om landets ledning även i utlandet.

Rasmus Canbäck är journalist, författare, och – påstås det – spion.

År 2019 hölls CONIFA-EM, ett slags fotbolls-EM för utbrytarrepubliker, i den omstridda regionen Nagorno-Karabach. Canbäck arbetade med en bok om fotbollsdrömmarna i de forna sovjetstaterna, men i stället utbröt ett krig.

Egentligen hade det pågått länge. Sedan Sovjetunionens kollaps har Armenien och Azerbajdzjan befunnit sig i konflikt om regionen Nagorno-Karabach. Där har en armenisk majoritetsbefolkning röstat om självständighet – områdets azerer bojkottade i stor utsträckning omröstningen – samtidigt som det internationella samfundet, med några få undantag, aldrig erkänt området som något annat än en del av Azerbajdzjan.

I ett första krig, 1994, tog den armenska delen av befolkningen kontroll över området. I stort sett hela den azereriska befolkningen tvingades fly.

2020 var situationen en annan. Armeniens ekonomi hade stagnerat medan Azerbajzdjan blivit rikt på olja och gas. En hel del av landets nyfunna rikedomar har gått till att rusta upp militären. 2019 använde Azerbajdzjan mer än Armeniens hela årsbudget till sin militären.

Kriget blev därefter. Efter drygt 40 dagar av stridigheter hade Azerbajzdjan flyttat fram sina positioner och intagit en serie höjder som den azeriska stridsmakten kallade ”strategiskt avgörande” och den armeniska sidan avfärdade som ”betydelselösa”. Snart stod det dock klart att två tredjedelar av de områden som armeniska styrkor kontrollerat sedan 1994 fallit i Azerbajdzjans händer.

Över 6  000 personer, däribland knappt 200 civila, dödades i striderna.

– När jag kom tillbaka till Nagorno-Karabach några månader efter kriget var det som en annan värld. Det var lidande överallt. Sjukhusen var förstörda och till och med på mitt hotellrum var fönsterrutorna trasiga, säger Rasmus Canbäck till Flamman.

Det är en blåsig dag på Hötorget. En helt annan bok – en som handlar om krig och inte fotboll – ligger färdig hos förläggaren.

Canbäck har skrivit i tio svenska tidningar om kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan, bland andra Flamman, Blankspot, Dagen och finsksvenska Ny Tid. På bara ett par år har han blivit en av Sveriges mest profilerade skribenter på området. Det är förvisso inte så svårt: bortom en snabb nyhetsrapportering om strider och överfall är regionen inte särskilt högt prioriterad på de flesta redaktioner.

När Ryssland invaderade Ukraina beskrevs det till och med som ett avbrott i historien. ”Krig i Europa” löd rubrikerna.

I den azerbajdzjanska regimens mediekanaler kallades Rasmus Canbäck först för armenisk lobbyist. För några veckor sedan utnämnde den regimtrogna tidningen AZ News honom till spion. Han beskrevs som ett säkerhetshot, finansierad av den armeniska regeringen med uppgift att – i bästa fall – svartmåla Azerbajdzjan.

– Om jag försökte åka till Azerbajdzjan skulle jag antingen stoppas från att komma in vid gränsen. Eller, ännu troligare, gripas och kastas i fängelse. I Azerbajdzjan betraktas jag som kriminell.
Förföjelserna av journalister stannar dock inte inom landets gränser. Rasmus Canbäck beskriver också hur Azerbajdzjans auktoritära regim försöker hindra honom från att utföra sitt arbete i utlandet, precis som man tystar oppositionella journalister och medier inom landets gränser.

I frontlinjen för försöken står, enligt Canbäck, landets svenska ambassadör Zaur Ahmadov. Det var bara ett par månader efter att han tillträdde som ambassaden hörde av sig till Canbäck för första gången. Det måste bli ett slut på den ”ensidiga” och ”obalanserade” rapporteringen, menade de.

I sociala medier tvingas Rasmus Canbäck och Blankspot, hans huvudsakliga uppdragsgivare, hantera återkommande hatstormar från pro-azerbajdzjanska konton. Andra uppdragsgivare, däribland Flamman, har också kontaktats av ambassaden med uppmaningar om att korrigera påstådda lögner.

– Det har eskalerat under ett år, och det blir grövre och grövre. Det är en eskaleringstrappa som i sista hand kan innebära våld, säger Rasmus Canbäck.

Både armenisk och azerbajdzjansk diaspora har återkommande anklagat varandra för våldsamma attacker på den andra gruppen. Till Azerbajdzjans allierade hör även Turkiet och den turkiska fascistorganisationen Grå vargarna, med nära band till landets president Recep Tayyip Erdogan.

– De har ett erkänt stort våldskapital, även i Sverige. Så om det händer något är det kanske troligast för att jag har retat någon turkisk nationalist snarare än att Azerbajdzjans regering har lejt någon, säger Rasmus Canbäck och fortsätter:

– Men som etniskt svensk och journalist tror jag ändå inte att den risken är så stor. Jag är inte den mest hotade.

Mahammad Mirzali är en högljudd kritiker av Azerbajdzjans president Ihlam Aliyev. Han flydde till Frankrike 2016.Sedan dess har olika gärningsmän försökt döda honom vid tre olika tillfällen. I somras greps två män av fransk polis,
beväpnade med pistol och med Mirzalis hemadress – och en bild av honom – i sina telefoner. Tidigare har han blivit både knivhuggen och beskjuten. I samtliga fall har minst en av gärningsmännen varit från Azerbajdzjan.

Nu frågar sig Mirzali hur många gånger han ska lyckas undslippa med livet i behåll.

– Jag har allvarliga hälsoproblem till följd av attackerna. Mina händer och mitt ena ben fungerar inte längre som de ska, säger Mirzali till Flamman.

Han lämnar inte längre hemmet utan poliseskort. Det franska rättsväsendet gör vad det kan, tycker han, även om det fram tills nu varit otillräckligt.

– Franska politiker har inte satt något tryck på den azerbajdzjanska regeringen. Regeringen är fortfarande tyst om de tre attackerna mot mig. Därför kan jag inte lita på Frankrike.

För Mahammad Mirzali började det precis som i Sverige. Han har vittnat om hur han tvingas radera tusentals hotfulla meddelanden i sociala medier varje dag.

– Tidigare hotade den azerbajdjzanska regeringen mig över internet, precis som de nu gör med Rasmus. När det inte räckte gick de till attack. Han måste vara extremt försiktig. Han borde inte gå ut ensam.

Azerbajdzjans president Ihlam Aliyev är son till den tidigare presidenten Heydar Aliyev och styr landet tillsammans med sin fru, vicepresident Mehriban Aliyeva. Landet är en auktoritär stat med sviktande demokrati och pressfrihet, men gott om naturresurser. Efter att Ryssland vred av kranen har Azerbajdzjan dubblerat sin export av naturgas till EU.

Av granskande journalister har familjen Aliyev återkommande anklagats för att bedriva ”kaviardiplomati”, genom att omge sig med internationella popstjärnor, lyx och strössla oljepengar omkring sig.

Det finns videor där Jennifer Lopez sjunger ”Happy birthday” för Ihlam Aliyev. Och det finns videor, äkta eller inte, från de gränskonflikter som fortfarande utspelar sig mellan de två nationerna. I en av dem knyter en soldat fast ett avhugget huvud under sin bil innan han kör iväg. I en annan stoppar en leende soldat en död kvinnas avhuggna fingrar i hennes mun.

Sedan 1989 har relationerna mellan de två folken förbittrats till den grad att det är svårt, om inte omöjligt, att tänka sig en fredlig lösning på konflikten.

Situationen förvärras ytterligare av att flera regionala aktörer har sina fingrar med i spelet. Turkiska Grå vargarna tros ha stridit på Azerbajdzjans sida åtminstone i kriget 1994. Ryssland å sin sida har stöttat Armenien, och var avgörande för att få till stånd ett vapenstillestånd 2020, när Armenien såg ut att förlora kriget.

Iran, inom vars gränser det bor fler azerer än i hela Azerbajdzan, oroas för utbrytningsförsök och genomförde under oktober militärövningar längs gränsen.

En av Sveriges främsta experter på Azerbajdzjan heter Svante Cornell och grundare av Institute for security and development policy. I en serie artiklar i Blankspot har Rasmus Canbäck pekat ut honom som pro-azerisk. Bland annat ska institutet ta emot bidrag från källor kopplade till regimen. Även Dagens Nyheter har visat på kopplingar mellan Cornell och Azerbajdzjans ledare Ihlam Aliyev.

– Det där är en kille som har skrivit rätt hårda saker om mig. Jag åkte på en konferens i Azerbajdzjan och han drog väldigt stora växlar på det, säger Svante Cornell till Flamman.

Han menar att han inte på något sätt är i Azerbajdzjans ficka.

– Armenien ockuperade ett annat lands territorium. Då måste man kunna vara öppen och säga det. Samtidigt har jag studerat i Turkiet, jag pratar azeriska och jag har godare kontakter där. Det är heller inget konstigt.

På sätt och vis kan man se situationen som en förlängning av den som råder i södra Kaukasus. Cornell menar att Armenien under konfliktens tidiga år hade ett informationsövertag. En stor, välorganiserad diaspora hade omvärldens öra.

– Nu har den azerbajdzjanska diasporan bestämt sig för att den här gången ska vi inte förlora informationsfajten. Sedan är det väl precis som med regeringen: man har använt sitt inflytande på ett ganska klumpigt sätt.

Svante Cornell menar att han inte vet säkert om attackerna mot journalister – i sociala medier och i verkligheten – är finansierade eller ledda av den azerbajdzjanska staten. Konflikten, säger han, sitter djupt även hos befolkningen i de respektive länderna.

– Det finns forskare som har studerat detta som beskriver det som att det, till skillnad från på Balkan till exempel, inte är några elitledda konflikter där ledarna piskat upp hat. Det är massledda konflikter som eliten surfar på.

Om man tittar på de motsättningar som finns mellan azerer och armenier, både inom länderna och i utlandet, så verkar de vara väldigt hårda. Går en sån här konflikt alls att lösa?  

– Jo, det går. Titta på Frankrike och Tyskland. Men det tar tid.

De fransk-tyska motsättningarna löstes, som bekant, först efter två världskrig.

Folkmordsforskaren Melanie O’Brien, andre vice ordförande för Internationella samfundet för folkmordsforskare, håller inte dock inte med Cornell, vare sig om att det handlar om ”klumpighet” eller vart retoriken uppstått. Hon menar att hatet mot armenier sprids från högsta ort i Azerbajdjan och att syftet är tydligt.

– Målet är att utradera det armeniska folket och staten Armenien.

Både O’Brien och andra forskare har identifierat flera tecken på att situationen kan vara på väg mot ett regelrätt folkmord. Ett av dem är avhumaniseringen. Enligt O’Brien möts Azberbajdzjans befolkning varje dag, i skolor, på nyheterna och i religiösa sammanhang av propaganda som framställer armener som lägre stående.

– Människor gillar inte att döda andra människor, men om man utmålar dem som något annat än människor går det lättare. Det är en strategi som vi har sett gång på gång: i Nazityskland kallades judar för ”skadedjur” och i Rwanda kallades tutsier för ”kackerlackor”. Nu talar Aliyev om armener som ”hundar”.

Rasmus Canbäck å sin sida, säger att ”95 procent” av de azerer han har talat med är ”lojala med regimen”, och att ytterst få vill låta sig intervjuas av en journalist. Särskilt inte någon som stämplats som armenisk spion.

– Jag är väldigt noga med att också berätta om övergrepp som har skett från den armeniska sidan också, men ju mer jag svartmålas, desto svårare blir det att ge en riktig helhetsbild. Det blir nästan som ett slags självuppfyllande, det är väldigt tråkigt.

Reportrar utan gränser har flera gånger uppmärksammat hoten mot journalister som bevakar Azerbajdzjan och Armenien även i andra länder.

– Det man frågar sig, säger Erik Halkjaer, föreningens svenska ordförande, till Flamman.

– Hur länge dröjer det innan Rasmus säger: ”ej, jag orkar inte. Någon annan får bevaka Azerbajdzjan i Sverige”. Och då finns det ingen annan.

Riskerar inte Azerbajdzjan att skapa mer uppmärksamhet kring frågan om man håller på såhär?

– Det man måste förstå är att ambassadören, till exempel, är övertygad om att deras version av pressfrihet är den bästa. Och att det vi talar om som pressfrihet bara är ett sätt för väst att förtrycka dem och begränsa deras självständighet.

Hur ser deras version av pressfrihet ut?

– Azerbajdzjan är på plats 150 av 180 i Reportrar utan gränsers index. Polisen attackerar och fängslar regelbundet journalister. Det är ett av världens värsta länder ur pressfrihetssynpunkt.

Flamman har sökt Zaur Ahmadov, Azerbajdzjans ambassadör i Sverige, utan framgång.

Tor Gasslander
Redaktionschef. Tipsa om nyheter på 070–2902554.tor.gasslander@flamman.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 05 juni, 2023

“Vi hoppas att Erdogan blir kränkt”

Under söndagen fylldes Stockholms innerstad med PKK-flaggor. Foto: Tuija Roberntz.

Under helgen ägde demonstrationer mot den nya terrorlagen rum i både Göteborg och Stockholm. Vid sidan om lagen är förhoppningen att stoppa Sveriges inträde i Nato.

Röda PKK-flaggor som vajar i vinden samtidigt som fler flaggor delas ut på Norra Bantorget i Stockholm. Tal hålls på flaket till en lastbil av äldre modell och det är snart dags för demonstrationståget, som polisen uppskattar till 500 personer, att börja röra sig.

Den 1 juni infördes den nya terrorlagstiftningen och det har enligt bland annat Lagrådet och människorättsorganisationen Amnesty inte varit tydligt hur den ska tolkas. Under lördagen uppgav både polis och säkerhetspolis till SvD att de bedömer att det inte är ett brott att bära en symbol för PKK. 

– Lagen gör det möjligt att döma folk för terroristbrott trots att de inte är terrorister. Den är luddigt utformad och brister i det som är allra viktigast när man utformar nya lagar; specificitet, säger Tomas Pettersson (bilden), talesperson för Allians mot Nato och medlem i Rojavakommittéerna.

Enligt Säkerhetspolisen behöver det finnas en konkret och kvalificerad anknytning till organisationen för att det ska kunna dömas utifrån den nya lagen om deltagandebrott. Samtidigt understryker de att lagen är ny och det är för tidigt att säga om enskilda aktiviteter eller händelser kommer att bedömas rättsligt. 

– Våra demokratiska fri- och rättigheter är inget man kan handla med. Politikerna säger sig värna om vår säkerhet, men vad är det de skyddar när de är redo att förhandla bort dessa? En anledning till att vi demonstrerar är att vi vill upprätthålla och skydda vår förmåga att vara ute och demonstrera, säger Johannes Hanson från förbundet Allt åt alla Göteborg som arrangerade en demonstration i Göteborg under lördagen. Han uppskattar att de var strax under 100 personer.

Utöver att demonstrera för demokratin är förhoppningen även att demonstrationerna ska störa Nato-processen. 

– Vi hoppas att Erdogan blir kränkt och fortsätter hålla Sverige utanför Nato, säger Tomas Pettersson som tycker att processen har gått alldeles för snabbt och att det har saknats en ordentlig debatt.

Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Ledare 05 juni, 2023

Zlatan – för sig själv, i tiden

Sågad. Zlatanstatyn som skulle stå på Stadiontorget i Malmö har lagats flera gånger. Foto: Johan Nilsson/TT.

Kultursidesvänstern försökte länge framställa Zlatan som progressiv ikon. Men när han nu avslutar karriären smäller diktaturvurmandet högre än alla klacksparkar.

”För Sverige i tiden”.

Titeln på SVT:s dokumentär om Zlatan Ibrahimovic från 2018 sammanfattar de höga svenska förhoppningarna om fotbollsgeniet. Han skulle bli kung över 2000-talets mångkulturella Sverige – axla manteln åt Sveriges alla rosengårdar och visa att det går att bli blågul folkhjälte fast man bryter på serbo-kroatiska.

Ett tag hyllades rentav något som tveksamt nog kallas ”osvenskt”: att han betedde sig divigt på planen och förolämpade kollegor i fotbollsvärlden, med gliringar om att Robert Laul är ful och att Ralf Edström duger till att klippa hans gräsmatta. Detta kunde även uppskattas av en höger som snarare såg ett uppror mot den såssiga svenska ”jantelagen”.

När han nu snörar upp fotbollsskorna för gott får den antirasistiska legenden om Zlatan anses grusad. Inte för att ”osvenskt” har blivit ett skällsord i ett Sverige med SD bakom spakarna. Utan för att Zlatan Ibrahimovic själv aldrig var sugen på, eller kapabel till, att bli en modern Zpartacus. (Bara en gång, jag lovar.) Han slogs alltid med en persons framgångar för ögonen – sina egna. Högern fick rätt till slut.

Den första gången som det framgick att han inte bara var spontant kaxig mot journalister, utan även kalkylerat respektlöst mot supportrarna, var när han i november 2019 köpte in sig i Hammarby IF – och i en transaktion gjorde två städer förbannade. Bajen för att man ville fortsätta vara gräsrotsklubb snarare än spekulationsobjekt, och Malmö FF för att han investerade i en fiende.

Det finaste med svensk fotboll, såväl som med fotbollen generellt, är den starka föreningskulturen, i Sverige uttryckt genom regeln att klubbarna måste ägas till minst 51 procent av föreningens medlemmar. Zlatan Ibrahimovic står för motsatsen, ett försök att förvandla sporten till en köttmarknad för asiatiska fossilkapitalister. Jag ska inte skriva att det är rätt att hans staty bokstavligen har sågats av vid fotknölarna – men nog är den stympade varianten ett mer passande monument över hans arv.

Visst kämpade antirasistiska skribenter tappert för att framställa hans oförskämda hyperindividualism som något ädlare, de betryckta förorternas suck och hjärtat i ett hjärtlöst Sverige. Till slut blev det dock omöjligt.

Hans ständiga hån mot damfotbollen, hyllningar av tv-populisten Silvio Berlusconi, eller hans betyg på ”10 poäng” till fotbolls-VM i Dubai kunde inte ens av kultursidornas Zlatanviskare omtolkas till progressiva slagord. För i slutändan finns det inget antal magiska klackmål som kan väga upp för 6 500 migrantarbetares död. Han visade sig inte alls vara hjärtat i en hjärtlös värld, utan ännu en av dess torpeder.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Okategoriserade 05 juni, 2023

Öppet brev till regeringen om mediestödet

Förslaget till nytt mediestöd hotar att slå ut nationella samhällspolitiska tidningar. Foto: Helena Landstedt/TT.

Nya mediestödet får inte sänka mångfalden av nationella samhällspolitiska tidningar.

Inom kort kommer regeringens förslag till nytt mediestödssystem. En mångfald av olika medier är av stor vikt för en levande demokrati. Men tidningsbranschen är hårt pressad, med vikande annons- och prenumerationsintäkter för många. Därför behöver ett nytt mediestöd ge faktiska och realistiska förutsättningar för utgivning också av små och medelstora rikstäckande nyhetstidningar – med olika perspektiv, kvalificerad nyhetsrapportering och vass men högkvalitativ opinionsjournalistik.

Mediestödsutredaren Mats Svegfors vill att det nya mediestödssystemet inriktas primärt på lokalmedia. Men det är viktigt att det nya systemet även ger små och medelstora nationella nyhetstidningar, som inte hör till de stora kommersiella mediehusen, förutsättningar att fortsätta utgivningen. Tyvärr skulle Svegfors förslag omöjliggöra fortsatt utgivning av flera små och medelstora rikstäckande nyhets- och samhällspolitiska nischtidningar, som med dagens presstöd ändå är livskraftiga.

  • Nästan allt stöd föreslås gå till lokaltidningar. Svegfors talar förvisso om en liten ”rännil” som ska kunna gå till ett fåtal rikstäckande tidningar som är ”av särskild vikt för demokratin”. Det är för otydligt, otillräckligt och osäkert för små och medelstora nationella tidningar som inte hör till de stora mediehusen och som behöver mediestöd för att kunna komma ut. Regeringen bör därför tydliggöra att mediestöd även ska gå till dessa tidningar, och att det finns tillräckligt med pengar för dessa stöd.
  • Utredningens krav att varje enskild tidning måste vara ett ”allmänt nyhetsmedium”, med en ”allsidig” nyhetsförmedling, och ”ett brett utbud av perspektiv” riskerar att redan från början exkludera flera små och medelstora nationella tidningar som idag har stöd från att få det framöver.

Risken är stor att sådana formuleringar diskvalificerar nationella dagstidningar som utgår från vissa perspektiv i sin nyhetsrapportering. NU, det liberala nyhetsmagasinet rapporterar exempelvis om svensk politik utifrån ett liberalt perspektiv, Hemmets vän utifrån ett kristdemokratiskt, Aktuellt i Politiken utifrån ett arbetarrörelseperspektiv, Sändaren utifrån ett kristet perspektiv, Flamman, Internationalen och Arbetaren utifrån socialistiska perspektiv, Fempers Nyheter utifrån feministiska, Dagens ETC utifrån röda och gröna och Syre samt Global utifrån ett frihetligt gröna perspektiv. Dessa och andra liknande tidningar har funnits i många årtionden och uppbär presstöd idag. De har sammantaget en särskild betydelse för mediemångfalden och det demokratiska samtalet, eftersom demokrati till syvende och sist handlar just om samhällsfrågor och politik, där det är helt naturligt att ha olika perspektiv.

Svegfors skrev förvisso även att ”ett medium som rapporterar brett om samhällsfrågor men gör det utifrån ett livsåskådningsperspektiv mycket väl kan vara stödberättigat.” Men risken är ändå stor att nyhetsrapportering som utgår från ett specifikt samhällspolitiskt perspektiv skulle nekas stöd om inte regering och riksdag tydliggör att dessa typer av samhällspolitiska nisch- och nyhetstidningar inte bör diskvalificeras.

  • Men även om en liten nationell tidning skulle uppfylla kriterierna, så är nivåerna på utredarens förslag till stöd betydligt lägre och mer osäkra än tidigare. Svegfors har själv erkänt att det inte låg några noggrannare beräkningar bakom de föreslagna stödnivåerna. Det duger inte.

    En mängd kostnader täcks inte av utredningens förslag till nytt mediestöd: administration, marknadsföring, frilans, tryck- och distribution, opinionsjournalistik (t ex debattredaktör eller politisk redaktör), med mera.

    Dessutom är Svegfors förslag om så kallat övergångsstöd för tidningar som har varit beviljade presstöd hittills inte alls så generöst som han har gett sken av. Tvärtom skulle det innebära en kraftfull neddragning av det redan högst begränsade stödet. Ett konkret exempel är att en av våra tidningar skulle få sitt mediestöd sänkt med 40%, från 5 till 3 miljoner kronor/år. Det gör fortsatt utgivning i praktiken omöjlig.
  • Till detta kommer att det nya mediestödet har föreslagits gå från att vara rättighetsbaserat till att utgå från en fast summa pengar som anslås av riksdag och regering. När de anslagna pengarna har gått åt, så finns det inte mer, även om fler tidningar skulle ha varit berättigade. Det skapar mycket dåliga planeringsförutsättningar för tidningsutgivare.
  • Utredaren anger budgetskäl för de sänkta och smalare stöden. Men idag utgör stödet till de små och medelstora rikstäckande nyhetstidningarna mindre än 18 procent av det totala presstödet som betalas ut under 2023 (endast 126 av 717 miljoner kronor). Den allra största delen av presstödet går redan idag till lokalmedia. Det kan inte rimligtvis finnas statsbudgetmässiga skäl att strypa stödet till just nationella nischtidningar som har en särskild betydelse för mediemångfalden och demokratin.
  • Det är demokratisk betänkligt att det föreslagna nya mediestödssystemet är så otydligt beskrivet, och uppdelat på en proposition nu och en förordning senare i höst. Det gör att det är svårt att få en tydlig bild av konsekvenserna. Om inte regering och riksdag gör reglerna tydligare och mer överblickbara, så kommer konsekvenserna av förslaget att stå klart för alla först när vi ser den nya mediestödsnämndens beslut. Då kan det för många tidningar vara för sent.

Sammantaget är det nu därför viktigt att regeringen och riksdagen säkerställer att det nya mediestödet fungerar även för små och medelstora nationella nyhetstidningar. Det går inte att ha ett system som bygger på att man behöver komma igenom det ena snäva nålsögat efter det andra, bara för att slutligen finna att pengarna ändå är slut, eller att den nya mediestödsnämnden gör en tolkning av otydliga regler som inte gick att förutse.

Det finns ett stort värde i att denna typ av frågor, som har stor betydelse för demokratin, beslutas med mycket bred majoritet i riksdagen. Vi utgår från att regeringen och riksdagen inte aktivt bidrar till att förvärra tidningsdöden, utan värnar och stärker en mångfald av röster och perspektiv. Om regeringen ändå går vidare med Svegfors förslag, så kan vi inte tolka det på annat sätt än att man inte vill att våra tidningar ska kunna komma ut framöver, och är beredd att använda staten för att minska mediemångfalden. Om det är så, så bör regeringen vara tydlig med det. För det vore skadligt för svensk demokrati.

Daniel Färm, vd och politisk redaktör för socialdemokratiska nyhetstidningen Aktuellt i Politiken

Bertil Östberg, vd för Tidningen NU – det liberala nyhetsmagasinet 

Åke Hällzon, chefredaktör och ansvarig utgivare för kristdemokratiska tidningen Hemmets vän

Annika Waldenström, vd för kristna nyhetstidningen Sändaren

Lennart Fernström, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Syre

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare för feministiska Fempers Nyheter

Marco Jamil Espvall, chefredaktör för socialistiska tidningen Internationalen

Jan-Åke Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare för frihetligt gröna tidningen Global

Andreas Gustavsson, chefredaktör för oberoende röda och gröna Dagens ETC

Leonidas Aretakis, chefredaktör och ansvarig utgivare för oberoende socialistiska Flamman

Annie Hellquist, tf chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren

Peter Eller, grundare och politisk redaktör för Miljömagasinet

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Utrikes 02 juni, 2023

Priset på cement i Nigeria

Aliko Dangote, Afrikas rikaste man. Foto: Sunday Alamba/AP.

Afrikas snabbväxande cementmarknad har gjort många rika över dagen. Aliko Dangote har vunnit priser och blivit en panafrikansk ikon, men framgångarna bygger lika mycket på fiffel som företagsamhet.

Medan natten sänkte sig över Obajana i staten Kogi i centrala Nigeria lyste cementfabriken upp. På andra sidan vägen från dess taggtrådsstängsel och vakttorn sjönk byns byggnader av korrugerad plåt ned i mörkret: två världar separerade av en väg full av lastbilar. Godwin Agada, en mekaniker som har bott här i 20 år, berättar för mig att:

– Trots att han gör så stora vinster här, har vår granne nästan inte gjort någonting för oss. Vattnet går inte längre att dricka och allt fler drabbas av astma. Två brunnar har grävts, men vi äter sand. Så vi väntar fortfarande på de framsteg som Dangote Group lovade oss.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jean-Christophe Servant
är tillsammans med Anne-Cécile Robert författare till boken "Afriques, années zéro" (2008).
Rörelsen 02 juni, 2023

Arabvärldens intellektuella lämnar syrierna i sticket

Den syriska presidenten Bashir al-Assad hälsas med värme till Arabförbundets toppmöte. Foto: Syriska myndigheterna/AP.

Med bedrövelse läser jag att den syriske presidenten och Baathpartisten Bashar al-Assad närvarar under Arabförbundets toppmöte den 19 maj, för första gången sedan en mångårig uteslutning. Syrien har i dagarna blivit fullvärdig medlem i Arabförbundet efter uteslutningen 2011, då al-Assad med brutalitet slog ned det syriska folkets fredliga uppror. Sedan dess har tusentals syrier fängslats och utsatts för tortyr, hundratusentals har dödats och cirka åtta miljoner är på flykt.

Redan 2017 hade FN:s särskilda kommission som granskar det syriska inbördeskriget tillräckligt med bevis för att kunna åtala presidenten för krigsbrott. Inget hände.

I dag ser vi hur krigsförbrytaren får återta sin plats på den regionala scenen.

Har han blivit rumsren, eller kan det vara så att toppmötets värdland Saudiarabien vill distansera honom från Putins grepp? En kan spekulera, särskilt med anledning av den ukrainske presidenten Zelenskyjs oväntade närvaro vid toppmötet i Jidda.

Gulfstaternas regimer med Saudiarabien i spetsen, eller övriga arabiska regimer för den delen, har jag inga förväntningar på. Däremot skäms jag å irakiernas vägnar. Förblindade av sekterismen har de glömt att de delade samma öde som det syriska folket när Baathpartiet styrde Irak. Att bli av med Saddam Hussein fick ett högt pris. USA:s olagliga invasion av Irak 2003 har kostat många irakier livet, det talas om en miljon. Ändå hölls demokratiska val och de tidigare förtryckta shiamuslimerna som utgör mer än 60 procent av befolkningen fick makten. I dag styr de med stöd av Iran.

Under Saddam Husseins tid öppnade syrierna sina hjärtan och välkomnade oss exilirakier. Syrierna, det generösa folket som även tagit emot palestinier, libaneser och tillbaka i tiden även varit det främsta exillandet för greker som flydde undan de turkiska förföljelserna. Miljoner irakier levde eller passerade genom Syrien på flykt från krig och diktatur. Var är irakiernas solidaritet med det syriska folket i dag?

Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma.

Den irakiska regimen är öppen med sitt stöd till al-Assad. En anledning är deras rädsla för att Syriens sunnitiska majoritet ska få samma inflytande i Syrien som de själva har fått i Irak.

De undviker att prata om sunniterna överlag. I stället framhåller de farhågan för ett maktövertagande av sunnitiska extremistgrupper. Samma argument verkar Iraks intellektuella använda och bortser från det syriska folkets rätt till grundläggande demokratiska rättigheter som rätten till fria val där folket självt får styra över utfallet.

Krigsförbrytaren al-Assad har även besökts och hyllats av arabiska intellektuella från hela regionen, inklusive ordförandena för författarförbunden i Tunisien (Alaa Abdel Hadi), Palestina (Murad al-Sudani), Tunisien (Adel Khedr) och Jordanien (Akram Al-Zoubi), samt den irakiska författaren Najeh al-Mamour.

De är väl medvetna om regimens fruktansvärda övergrepp på det syriska folket. Irakiska intellektuella som öppet har tagit ställning mot al-Assad är väldigt få, och i ett politiskt oroligt Irak verkar den irakiska regimen och de religiösa shiitiska miliserna vara ense om ett totalt stöd för al-Assad. Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma: Vi har övergett det syriska folket och lämnat det i klorna på en grym tyrann.

Som svenskirakier skäms jag.

Kholod Saghir
Skribent med rötter i Irak
Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Okategoriserade 31 maj, 2023

Turkiet kräver att kurdisk demonstration stoppas

Berömd. På en demonstration mot Erdogan och Nato i Stockholm den 21 januari skymtades den omtalade dockan. Foto: Christine Olsson/TT.

De nya terrorlagarna sågas av både tunga juridiska instanser och människorättsorganisationer. Nu kräver Turkiet att en demonstration stoppas med hänvisning till lagen. ”Är alla kurder terrorister?”, säger Ridvan Altun från det kurdiska nätverket NCDK.

Den 1 juni blir deltagande i terrororganisation ett nytt brott i Sverige. Den som deltar i en organisation som ägnar sig åt att ”främja, stärka eller understödja terror” straffas med fängelse i upp till fyra år. Det blir även straffbart att finansiera deltagande i en terrorstämplad organisation, att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att begå det.

Lagrådet, som granskar och yttrar sig över regeringens lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, har varit starkt kritiska mot lagändringen. Kritiken har bland annat handlat om att förslaget inskränker förenings-, yttrande- och tryckfriheten, och att det är otydligt vad som faktiskt kriminaliseras. Enligt justitieministern Gunnar Strömmer kommer lagen inte omfatta sådant som att delta i ett möte eller vifta med en terrorstämplad organisations flagga. Liknande saker kan däremot användas som bevis för att styrka brott mot den nya lagen.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.