Nyheter/Utrikes 07 november, 2022

Tystar svenska journalister – och förbereder folkmord

Experter varnar för att konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan kan vara på väg mot ett folkmord. Och den hatiska retoriken från Azerbajdzjan leder redan nu till försök att tysta – och döda – dem som rapporterar kritiskt om landets ledning även i utlandet.

Rasmus Canbäck är journalist, författare, och – påstås det – spion.

År 2019 hölls CONIFA-EM, ett slags fotbolls-EM för utbrytarrepubliker, i den omstridda regionen Nagorno-Karabach. Canbäck arbetade med en bok om fotbollsdrömmarna i de forna sovjetstaterna, men i stället utbröt ett krig.

Egentligen hade det pågått länge. Sedan Sovjetunionens kollaps har Armenien och Azerbajdzjan befunnit sig i konflikt om regionen Nagorno-Karabach. Där har en armenisk majoritetsbefolkning röstat om självständighet – områdets azerer bojkottade i stor utsträckning omröstningen – samtidigt som det internationella samfundet, med några få undantag, aldrig erkänt området som något annat än en del av Azerbajdzjan.

I ett första krig, 1994, tog den armenska delen av befolkningen kontroll över området. I stort sett hela den azereriska befolkningen tvingades fly.

2020 var situationen en annan. Armeniens ekonomi hade stagnerat medan Azerbajzdjan blivit rikt på olja och gas. En hel del av landets nyfunna rikedomar har gått till att rusta upp militären. 2019 använde Azerbajdzjan mer än Armeniens hela årsbudget till sin militären.

Kriget blev därefter. Efter drygt 40 dagar av stridigheter hade Azerbajzdjan flyttat fram sina positioner och intagit en serie höjder som den azeriska stridsmakten kallade ”strategiskt avgörande” och den armeniska sidan avfärdade som ”betydelselösa”. Snart stod det dock klart att två tredjedelar av de områden som armeniska styrkor kontrollerat sedan 1994 fallit i Azerbajdzjans händer.

Över 6  000 personer, däribland knappt 200 civila, dödades i striderna.

– När jag kom tillbaka till Nagorno-Karabach några månader efter kriget var det som en annan värld. Det var lidande överallt. Sjukhusen var förstörda och till och med på mitt hotellrum var fönsterrutorna trasiga, säger Rasmus Canbäck till Flamman.

Det är en blåsig dag på Hötorget. En helt annan bok – en som handlar om krig och inte fotboll – ligger färdig hos förläggaren.

Canbäck har skrivit i tio svenska tidningar om kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan, bland andra Flamman, Blankspot, Dagen och finsksvenska Ny Tid. På bara ett par år har han blivit en av Sveriges mest profilerade skribenter på området. Det är förvisso inte så svårt: bortom en snabb nyhetsrapportering om strider och överfall är regionen inte särskilt högt prioriterad på de flesta redaktioner.

När Ryssland invaderade Ukraina beskrevs det till och med som ett avbrott i historien. ”Krig i Europa” löd rubrikerna.

I den azerbajdzjanska regimens mediekanaler kallades Rasmus Canbäck först för armenisk lobbyist. För några veckor sedan utnämnde den regimtrogna tidningen AZ News honom till spion. Han beskrevs som ett säkerhetshot, finansierad av den armeniska regeringen med uppgift att – i bästa fall – svartmåla Azerbajdzjan.

– Om jag försökte åka till Azerbajdzjan skulle jag antingen stoppas från att komma in vid gränsen. Eller, ännu troligare, gripas och kastas i fängelse. I Azerbajdzjan betraktas jag som kriminell.
Förföjelserna av journalister stannar dock inte inom landets gränser. Rasmus Canbäck beskriver också hur Azerbajdzjans auktoritära regim försöker hindra honom från att utföra sitt arbete i utlandet, precis som man tystar oppositionella journalister och medier inom landets gränser.

I frontlinjen för försöken står, enligt Canbäck, landets svenska ambassadör Zaur Ahmadov. Det var bara ett par månader efter att han tillträdde som ambassaden hörde av sig till Canbäck för första gången. Det måste bli ett slut på den ”ensidiga” och ”obalanserade” rapporteringen, menade de.

I sociala medier tvingas Rasmus Canbäck och Blankspot, hans huvudsakliga uppdragsgivare, hantera återkommande hatstormar från pro-azerbajdzjanska konton. Andra uppdragsgivare, däribland Flamman, har också kontaktats av ambassaden med uppmaningar om att korrigera påstådda lögner.

– Det har eskalerat under ett år, och det blir grövre och grövre. Det är en eskaleringstrappa som i sista hand kan innebära våld, säger Rasmus Canbäck.

Både armenisk och azerbajdzjansk diaspora har återkommande anklagat varandra för våldsamma attacker på den andra gruppen. Till Azerbajdzjans allierade hör även Turkiet och den turkiska fascistorganisationen Grå vargarna, med nära band till landets president Recep Tayyip Erdogan.

– De har ett erkänt stort våldskapital, även i Sverige. Så om det händer något är det kanske troligast för att jag har retat någon turkisk nationalist snarare än att Azerbajdzjans regering har lejt någon, säger Rasmus Canbäck och fortsätter:

– Men som etniskt svensk och journalist tror jag ändå inte att den risken är så stor. Jag är inte den mest hotade.

Mahammad Mirzali är en högljudd kritiker av Azerbajdzjans president Ihlam Aliyev. Han flydde till Frankrike 2016.Sedan dess har olika gärningsmän försökt döda honom vid tre olika tillfällen. I somras greps två män av fransk polis,
beväpnade med pistol och med Mirzalis hemadress – och en bild av honom – i sina telefoner. Tidigare har han blivit både knivhuggen och beskjuten. I samtliga fall har minst en av gärningsmännen varit från Azerbajdzjan.

Nu frågar sig Mirzali hur många gånger han ska lyckas undslippa med livet i behåll.

– Jag har allvarliga hälsoproblem till följd av attackerna. Mina händer och mitt ena ben fungerar inte längre som de ska, säger Mirzali till Flamman.

Han lämnar inte längre hemmet utan poliseskort. Det franska rättsväsendet gör vad det kan, tycker han, även om det fram tills nu varit otillräckligt.

– Franska politiker har inte satt något tryck på den azerbajdzjanska regeringen. Regeringen är fortfarande tyst om de tre attackerna mot mig. Därför kan jag inte lita på Frankrike.

För Mahammad Mirzali började det precis som i Sverige. Han har vittnat om hur han tvingas radera tusentals hotfulla meddelanden i sociala medier varje dag.

– Tidigare hotade den azerbajdjzanska regeringen mig över internet, precis som de nu gör med Rasmus. När det inte räckte gick de till attack. Han måste vara extremt försiktig. Han borde inte gå ut ensam.

Azerbajdzjans president Ihlam Aliyev är son till den tidigare presidenten Heydar Aliyev och styr landet tillsammans med sin fru, vicepresident Mehriban Aliyeva. Landet är en auktoritär stat med sviktande demokrati och pressfrihet, men gott om naturresurser. Efter att Ryssland vred av kranen har Azerbajdzjan dubblerat sin export av naturgas till EU.

Av granskande journalister har familjen Aliyev återkommande anklagats för att bedriva ”kaviardiplomati”, genom att omge sig med internationella popstjärnor, lyx och strössla oljepengar omkring sig.

Det finns videor där Jennifer Lopez sjunger ”Happy birthday” för Ihlam Aliyev. Och det finns videor, äkta eller inte, från de gränskonflikter som fortfarande utspelar sig mellan de två nationerna. I en av dem knyter en soldat fast ett avhugget huvud under sin bil innan han kör iväg. I en annan stoppar en leende soldat en död kvinnas avhuggna fingrar i hennes mun.

Sedan 1989 har relationerna mellan de två folken förbittrats till den grad att det är svårt, om inte omöjligt, att tänka sig en fredlig lösning på konflikten.

Situationen förvärras ytterligare av att flera regionala aktörer har sina fingrar med i spelet. Turkiska Grå vargarna tros ha stridit på Azerbajdzjans sida åtminstone i kriget 1994. Ryssland å sin sida har stöttat Armenien, och var avgörande för att få till stånd ett vapenstillestånd 2020, när Armenien såg ut att förlora kriget.

Iran, inom vars gränser det bor fler azerer än i hela Azerbajdzan, oroas för utbrytningsförsök och genomförde under oktober militärövningar längs gränsen.

En av Sveriges främsta experter på Azerbajdzjan heter Svante Cornell och grundare av Institute for security and development policy. I en serie artiklar i Blankspot har Rasmus Canbäck pekat ut honom som pro-azerisk. Bland annat ska institutet ta emot bidrag från källor kopplade till regimen. Även Dagens Nyheter har visat på kopplingar mellan Cornell och Azerbajdzjans ledare Ihlam Aliyev.

– Det där är en kille som har skrivit rätt hårda saker om mig. Jag åkte på en konferens i Azerbajdzjan och han drog väldigt stora växlar på det, säger Svante Cornell till Flamman.

Han menar att han inte på något sätt är i Azerbajdzjans ficka.

– Armenien ockuperade ett annat lands territorium. Då måste man kunna vara öppen och säga det. Samtidigt har jag studerat i Turkiet, jag pratar azeriska och jag har godare kontakter där. Det är heller inget konstigt.

På sätt och vis kan man se situationen som en förlängning av den som råder i södra Kaukasus. Cornell menar att Armenien under konfliktens tidiga år hade ett informationsövertag. En stor, välorganiserad diaspora hade omvärldens öra.

– Nu har den azerbajdzjanska diasporan bestämt sig för att den här gången ska vi inte förlora informationsfajten. Sedan är det väl precis som med regeringen: man har använt sitt inflytande på ett ganska klumpigt sätt.

Svante Cornell menar att han inte vet säkert om attackerna mot journalister – i sociala medier och i verkligheten – är finansierade eller ledda av den azerbajdzjanska staten. Konflikten, säger han, sitter djupt även hos befolkningen i de respektive länderna.

– Det finns forskare som har studerat detta som beskriver det som att det, till skillnad från på Balkan till exempel, inte är några elitledda konflikter där ledarna piskat upp hat. Det är massledda konflikter som eliten surfar på.

Om man tittar på de motsättningar som finns mellan azerer och armenier, både inom länderna och i utlandet, så verkar de vara väldigt hårda. Går en sån här konflikt alls att lösa?  

– Jo, det går. Titta på Frankrike och Tyskland. Men det tar tid.

De fransk-tyska motsättningarna löstes, som bekant, först efter två världskrig.

Folkmordsforskaren Melanie O’Brien, andre vice ordförande för Internationella samfundet för folkmordsforskare, håller inte dock inte med Cornell, vare sig om att det handlar om ”klumpighet” eller vart retoriken uppstått. Hon menar att hatet mot armenier sprids från högsta ort i Azerbajdjan och att syftet är tydligt.

– Målet är att utradera det armeniska folket och staten Armenien.

Både O’Brien och andra forskare har identifierat flera tecken på att situationen kan vara på väg mot ett regelrätt folkmord. Ett av dem är avhumaniseringen. Enligt O’Brien möts Azberbajdzjans befolkning varje dag, i skolor, på nyheterna och i religiösa sammanhang av propaganda som framställer armener som lägre stående.

– Människor gillar inte att döda andra människor, men om man utmålar dem som något annat än människor går det lättare. Det är en strategi som vi har sett gång på gång: i Nazityskland kallades judar för ”skadedjur” och i Rwanda kallades tutsier för ”kackerlackor”. Nu talar Aliyev om armener som ”hundar”.

Rasmus Canbäck å sin sida, säger att ”95 procent” av de azerer han har talat med är ”lojala med regimen”, och att ytterst få vill låta sig intervjuas av en journalist. Särskilt inte någon som stämplats som armenisk spion.

– Jag är väldigt noga med att också berätta om övergrepp som har skett från den armeniska sidan också, men ju mer jag svartmålas, desto svårare blir det att ge en riktig helhetsbild. Det blir nästan som ett slags självuppfyllande, det är väldigt tråkigt.

Reportrar utan gränser har flera gånger uppmärksammat hoten mot journalister som bevakar Azerbajdzjan och Armenien även i andra länder.

– Det man frågar sig, säger Erik Halkjaer, föreningens svenska ordförande, till Flamman.

– Hur länge dröjer det innan Rasmus säger: ”ej, jag orkar inte. Någon annan får bevaka Azerbajdzjan i Sverige”. Och då finns det ingen annan.

Riskerar inte Azerbajdzjan att skapa mer uppmärksamhet kring frågan om man håller på såhär?

– Det man måste förstå är att ambassadören, till exempel, är övertygad om att deras version av pressfrihet är den bästa. Och att det vi talar om som pressfrihet bara är ett sätt för väst att förtrycka dem och begränsa deras självständighet.

Hur ser deras version av pressfrihet ut?

– Azerbajdzjan är på plats 150 av 180 i Reportrar utan gränsers index. Polisen attackerar och fängslar regelbundet journalister. Det är ett av världens värsta länder ur pressfrihetssynpunkt.

Flamman har sökt Zaur Ahmadov, Azerbajdzjans ambassadör i Sverige, utan framgång.

Tor Gasslander
Redaktionschef 2017-2023.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 08 december, 2023

Socialismen handlar om att bygga makt här och nu

Nooshi Dadgostar talar på Vänsterdagarna i Göteborg, 25 november 2023. Foto: Adam Ihse/TT.

Kjell Östberg skriver i Flamman om förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet. Det är en läsning som ligger ganska långt från hur diskussionerna gått i programkommissionen – men som kanske kan leda till en bra diskussion, där det blir tydligare vad programförslaget innebär och inte. 

En av de saker vi landat i under arbetets gång har varit att vi vill se en socialistisk rörelse som står med båda benen i de klasskonflikter som pågår här och nu. Därför har strategiska frågor som hur vi bygger sammanhållning och makt vägt tungt för oss. 

Begreppet förhandlingsstyrka är en del av en serie resonemang i programförslaget om hur förändring blir möjligt. Vi har velat ge materialistiska svar på varför radikala förslag kan eka tomt i en politisk situation, för att sedan visa sig vara sprängstoff i en annan. 

Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp

Östberg tar upp löntagarfonderna, som är ett bra exempel på just det. Skälen till att det förslaget kom så långt handlade om att en bred arbetande klass stod samlad organisatoriskt, att politiken drivit fram full sysselsättning och att människor levde i en ny ekonomisk och social trygghet. 

Decennier av framsteg för arbetarrörelsen hade byggt upp en förhandlingsstyrka som blev självförstärkande. Den användes i allt från vilda strejker till centrala avtal och politiska initiativ. 

Att vi lyft fram det beror på att vi ser det som avgörande för vad Vänsterpartiet kan göra idag för att skapa liknande situationer i framtiden. Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp. 

Ofta kommer det handla om saker som människor upplever som enkla och självklara. Kan vi till exempel göra verklighet av det starka tryck som finns idag på att styra upp ägandet i skolan, så skulle den segern öppna dörren för en liknande diskussion kring exempelvis oansvariga banker. En seger öppnar för nästa. Det vi kallar socialism är den verkliga rörelse som gör upp med de unkna strukturer vi ser idag, för att parafrasera Marx. 

Vi är helt överens med Kjell Östberg om att det kapitalistiska samhället behöver läggas på historiens skräphög. Det är också en av de tydligaste röda trådarna i programförslaget. Trots att förslaget är kortare, argumenterar det långt mer uttryckligt kring varför ägandefrågorna spelar så stor roll. Förändringar där löser högst praktiska problem som samhället står inför idag, och kommer samtidigt åt grunden för kapitalets makt.  

I programförslaget finns två stycken som handlar om Vänsterpartiets visioner om ett bättre samhälle. Det första sammanfattar de tidigare resonemangen om varför just ägandet är centralt. Det andra beskriver det friare liv vi skulle kunna leva om vi genomför det skiftet. 

Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök

Vi har velat ge visionerna rätt roll i rörelsen – de är en del av rörelsens hjärta. Hoppet om ett samhälle som präglas av värme, demokrati och omsorg för morgondagen tar oss ur normaliseringen av den hårda verklighet vi möter i vardagen. 

Skulle vi däremot försöka göra en ritning på hur allt en dag ska se ut, kommer den snart vara hopplöst förlegad. Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök. Vi kan visserligen arbeta här och nu för att ge förutsättningar för en ny strid i löntagarfondernas anda om tio eller trettio år. Designen av de förslagen lämnar vi dock med varm hand till den tidens rörelser. 

Programförslaget bygger på förtroende för att människor kommer använda den förhandlingsstyrka vi tillsammans bygger upp till kloka saker. Det bygger också på ett förtroende för andra vänsterpartister, och att vi är ett parti som genomsyras av socialistisk och feministisk övertygelse. Ett partiprogram som försöker ”förpliktiga” organisationen till olika sätt att agera långt i framtiden kommer bli fyrkantigt, och stå i vägen för det verkliga arbetet. Vi behöver tvärtom ha gott om utrymme att svara strategiskt på de politiska situationerna allt eftersom de uppkommer. 

Verkliga samhällen formas i historiska situationer. Därför är det ett medvetet val att socialismen i förslaget till partiprogram framför allt handlar om att bygga upp den makt och sammanhållning som öppnar för att faktiskt förändra samhället i grunden. 

Jens Börjesson
Sammankallande för Vänsterpartiets programkommission
Krönika 08 december, 2023

Snillen spekulerar. Foto: SVT.

När Utrikesbyrån ger sig på att förstå varför Greta Thunberg solidariserar sig med palestinierna blir nivån pinsamt låg. Panelen lyckas ta sig igenom ett helt program utan att ens nämna klimatrörelsens relation till antikoloniala kamper.

”Varför bryr sig Greta Thunberg om frågor som inte handlar om klimatet och skadar inte detta klimatrörelsen?” frågar sig programledaren Rebecca Randhava och hennes tre panelister. Greta gått igenom ”formativa år” och måste få ändra sina åsikter, poängterar kommunikationsforskaren Sol Agin, men ifrågasätter samtidigt  om klimatplattformen är rätt forum. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Utrikes 08 december, 2023

Gazakriget försenar svenskt Nato-inträde: ”Vi säger ja när Netanyahu är i Haag”

Erdogan på ett möte till stöd för Palestina den 28 oktober 2023. Foto: Emrah Gurel/AP.

Under kriget mot Gaza har Turkiets handel med USA och Israel fortsatt som vanligt. Samtidigt pressas han av folklig ilska till konfrontation med Väst. Nu kan nya krav från den turkiska högern försena Sveriges Natointräde ytterligare.

I dag ställer Devlet Bahçeli, ordförande för Erdogans högernationalistiska koalitionspartner MHP och skuggledare i regimen, nya krav för att acceptera ett svenskt medlemskap i Nato.

– Vi ställer oss givetvis kyliga till ett svenskt Natointräde. För oss är förolämpningar mot vår heliga skrift detsamma som att förtrycka muslimer. Om en permanent fred uppnås mellan Israel och Palestina, om den palestinska statens oberoende och territoriella integritet erkänns, med Östra Jerusalem som sin huvudstad och med 1967 års gränser, om Israel går med på att betala kompensation, och att en rättegång för Netanyahu förbereds i Haag, så kommer vi att säga ja till Sveriges Natomedlemskap.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Halil Karaveli är senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till boken "Why Turkey is authoritarian" (2018).
Utrikes 08 december, 2023

En postsovjetisk krutdurk

Kazakstans president Qaym-Zjomart Toqayev och Rysslands president Vladimir Putin skakar hand med diplomater i den kazakiska staden Astana. Foto: Pavel Bednyakov/AP.

Centralasien har en lång historia av etniska konflikter. Med ett instabilt närområde och autokrater i presidentpalatsen riskerar regionen att explodera i nya krig.

För de flesta i väst är Centralasien en vit fläck på kartan. Hade de fem muslimskt präglade postsovjetiska republikerna i området varit ett enat land, så skulle dess ekonomi varit bland de 30 största, dess befolkning bland de 20 största och dess territorium det sjunde största i världen. I stället är det är en splittrad region som vanstyrs av autokrater, i den globala uppmärksamhetsekonomins periferi. Men i kölvattnet av den dramatiska geopolitiska utvecklingen runt Ukraina kan avkroken förvandlas till en brännpunkt för världspolitiken – i värsta fall.

För som Vladimir Putins erövringskrig mot Ukraina visar är den postsovjetiska ordningen långt ifrån självklar. Att föreställa sig Putins nyimperialism ta sikte på exempelvis Kazakstan kräver inte mycket fantasi. I landets norra delar finns en betydande rysk minoritet, som skulle kunna behöva ”befrias” så fort den ryska militärmakten har återhämtat sig från debaclet i Ukraina.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 07 december, 2023

En miljöaktivist i örnens näste

Protest i Arkhangelsk mot Moskvas planer på att dumpa sopor i ett dussintal fattiga glesbygdsstäder. Foto: Natalia Beshkareva/Pravda/AP.

När miljöaktivisten och journalisten Dmitrij Sjevtjenko tog sig in på byggarbetsplatsen för Putins nya privatresidens blev han stoppad och beordrad att radera bilderna. Men minneskortet fick han med sig i strumpan.

Ryssland är som de flesta länder: delat. Å ena sidan finns storstäder som Sankt Petersburg och Moskva, där det satsas på storslagna byggen, förbättrad infrastruktur och nöjen. Å andra sidan finns periferin, på ryska kända som regiony, regionerna. Det är eftersatta delrepubliker och områden med en betydligt lägre levnadsstandard, samtidigt som de utarmas på naturresurser, i högre grad drabbas av miljöförstöring, och där attraktiv mark inte sällan olagligt tas över av politiker och oligarker.

Regionerna drabbas också hårdare av miljöförstöring. För några år sedan, när Moskvas soptippar svämmade över, beslöts exempelvis att huvudstadens sopor i stället skulle dumpas i den arktiska orten Sjies. Lokala och tillresta miljöaktivister slog upp tältläger och gjorde allt för att förhindra planerna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Satir 07 december, 2023

Ellen Lagerson
Illustratör och formgivare.
Kultur 06 december, 2023

Folkhemmet som sunkigt mattorg

Iris Smeds, ”Det tusenåriga riket” (Scen 5 och 7), 2023.

”Det isolerade benet” sätter fingret på samhällets smärtpunkter, och får skriket ut i rymden att kännas meningsfullt.

Tittar du också på nyheterna och känner att du vill skrika rakt ut i rymden utan att något händer? Har du någonsin känslan av att befinna dig i en dröm, fastän allt som händer sker på riktigt utan att larmet går eller att folk gör det mest logiska och grips av panik?

Känslan av dissociation och förtvivlan, som många av oss någon gång delat, är utgångspunkten för en ny utställning med den makabra titeln Det isolerade benet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 05 december, 2023

Veckan som gått

Foto: AP.

Låt Flamman sammanfatta veckans nyheter.

41 gruvarbetare räddas från en kollapsad tunnel i Himalaya, där de varit instängda sedan den 12 november. Efter att maskinerna som skulle assistera vid räddningen lagt av tvingades man använda den riskfyllda metoden råtthålsbrytning, där arbetarna manuellt fick gräva sig ut de sista rasmassorna genom ett kryptrångt hål.

Firoz Qureshi, en gruvarbetare med ansiktet fullt av vitt damm, säger till Reuters: ”Det var ett svårt uppdrag, men för oss är ingenting svårt.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 05 december, 2023

Dör du på jobbet så är det ditt eget fel

I år har 47 arbetare dött i arbetet – ändå vill regeringen spara in på arbetshälsoforskningen. Foto: Mats Schagerström/TT.

Arbetares säkerhet offras när regeringen sparar in på livsviktig forskning. Tydligen är kunskap om hur man räddar arbetares liv ett ”slöseri med skattepengar”.

Den 12 november gick 18-åriga Nova till sitt jobb på LKAB, i tron att det skulle bli en helt vanlig dag. Det blev i stället den sista i hennes liv. När det var dags att gå på rast blev hon påkörd av ett arbetsfordon och avled kort därefter. 

Nyheten fick ovanligt mycket uppmärksamhet. Antagligen för att Nova bara var 18 år, med hela livet framför sig. Det väcker något mänskligt i oss, och vi söker förklaringar bortom slump, otur och den ”mänskliga faktorn”, som arbetsgivare gillar att hänvisa till.

Regeringen verkade däremot oberörd. I stället för att väcka frågan om hur dödsolyckorna på arbetsplatser kan förhindras gick den samma vecka fram med ett förslag av motsatt karaktär. Tio myndigheter skulle bli till fem – och bland annat ska Arbetsmiljöverket och Myndigheten för arbetsmiljökunskap slås ihop. I Svenska Dagbladet (13/11) motiverade finansminister Elisabeth Svantesson och civilminister Erik Slottner beslutet med att statsförvaltningen skulle ”koncentrera sig på sin kärnuppgift”, och att man ville ”stoppa slöseriet med skattemedel”.

Synen på arbetares säkerhet som ”slöseri med skattemedel” känns igen från Fredrik Reinfeldts tid. Bland det första den regeringen gjorde var nämligen att lägga ner Arbetsmiljöinstitutet, som bedrev världsledande forskning om ohälsa i arbetslivet. Man fortsatte med drakoniska nedskärningar på Arbetsmiljöverket.

När regeringen Kristersson tillträdde var det med samma mål i kikaren. Först skar man ner ytterligare på Arbetsmiljöverket. Nu ska ytterligare en myndighet rymmas inom samma ramar. Men det är varken möjligt, eller regeringens ambition att båda verksamheterna ska rymmas där. I praktiken innebär ”hopslagningen” att Myndigheten för arbetsmiljökunskap läggs ner.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas.

Konsekvenserna kommer att bli förödande för det systematiska arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna, som är avgörande för säkerheten. Varje olycksfall går nämligen att undvika, om man vet vad man ska leta efter och hur riskerna kan förebyggas. Arbetslivsforskningen spelar en nyckelroll i att ta fram den kunskapen.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas. Men den enda gången som regeringen verkar bry sig om arbetsmiljön är när den kan kopplas till kodordet ”kriminalitet”. Och den enda kriminalitet som erkänns när det har med arbetsmiljö att göra är så kallad ”arbetslivskriminalitet”. Den kännetecknas av ljusskygga aktörer som exploaterar migrantarbetare under ofta slavliknande villkor. 

Problemet är nog så viktigt att hantera, med regeringens uppsåt är knappast omsorg om de mest utsatta. Snarare är det ett led i dess ”hårdare tag”-strategi, som tar fokus från girigheten i samhällets toppskikt. En girighet som absolut inte vill spilla potentiella vinster på tidsödande och kostsamt arbete med riskbedömningar, skyddsronder och säkerhetsåtgärder. I stället har den allt att vinna på att olyckor som hade kunnat undvikas betraktas som konsekvenser av ”den mänskliga faktorn”.

Med andra ord: om du dör, är det ditt eget problem.

Åtminstone är det inte statens.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 04 december, 2023

Räkfrossans moder

”Searching for my inner Elvis in a post Elvis society” öppnar på Bonniers konsthall den 5 december. Foto: Pär Fredin.

Bonnier-stipendiaten är den första textilhantverkaren som fått utmärkelsen. Med manisk briljans syr Maja Fredin upp en dekadent splatterskräckis där skrattet fastnar som räkskal i halsen.

97, 98, 99… 101 handflatestora rosa räkor i glansig, rosabeige textil ligger framför mig i en kartong. Precis som den äkta varan i delidisken känns de vått sträva att ta i, med sprött skal som utlovar något mjukare därunder. När jag vänder på dem avslöjas gömmor av en blänkande rom av pärlor. Det är konstnären Maja Fredins kräftdjur och hon har sytt dem alla för hand, färgat in polyesterjersey, broderat och experimenterat fram den rätta konsistensen för att med maximal realistisk effekt arrangera en bombastisk räkfrossa. Snart öppnar utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm Searching for my inner Elvis in a post Elvis society. Vi kommer strax tillbaka till Elvis.

Maja Fredin är född 1992 i Uppsala och växte upp nära sin textilhantverkstokiga mormor, som introducerade henne till alla gammeldags hemslöjdstekniker och hjälpte henne att massproducera eleganta plagg till barbiedockorna. Hemmapysslet utvecklade sig till ett livskall och efter tio år av diverse utbildningar inklusive Konstfacks textilprogram kunde hon kalla sig färdig konsthantverkare – och blev utnämnd till årets Maria Bonnier Dahlin-stipendiat, den av de finaste utmärkelserna som en ung konstnär kan få i Sverige, som sällan ges till en textilare. Ingen i juryn hade hört hennes namn tidigare och det var hennes vältaliga ansökan som fick experterna att tänka om. ”Genom multidisciplinära verk i form av scenografier och installationer utforskar hon ämnen som överkonsumtion, beroendeproblematik och dysmorfofobi”, stod det i pressmeddelandet bland annat. I priset ingår en utställning och det är den som börjar nästa onsdag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]