MUSIK Efter en inledning av Pepe och Mari tar han plats på scenen – Fernando Ubiergo, en varm och ömsint poet med klara, okonstlade verser i melodiskt rik dräkt. De harmoniska finesserna framhävs av den lysande medgitarristen Felipe Llanos och Oscar Véliz, subtil pianist, fastän Fernandos mjuka, lite timida röst inte alltid lämnas tillräckligt utrymme i kvällens bristfälliga ljudteknik. Men den chilenska publiken är välbekant med hans sånger och skrattar gott åt det humoristiska småpratet på traditionellt chilenskt diffus spanska. Självironiskt meddelar han:
– Jag har en del sorgsna sånger – och en del som är ännu sorgsnare.
Men hans visor har många olika uttryck.
Fernando hade i tur och ordning försökt utbilda sig till sociolog och journalist, men sedan militärjuntan stängt båda dessa skolor vann han överraskande en sångtävling 1977. Jag minns hur chilenare i exil i slutet av 1970-talet var rörda och förtjusta över hans Un café para Platón, som försiktigt berättar om studenten som (underförstått) gått i landsflykt. En ny seger 1978 renderade honom ett skivkontrakt, och förutom egna sånger satte han musik till Saint-Exuperys Lille prinsen. Han gav ut en liveskiva med bland annat den kontroversiella skildringen av en tonårsabort, Cuando Agosto era 21, och 1979 kom han i konflikt med de styrande i Chile genom att spela in sånger av Victor Jara och Silvio Rodriguez.
Hans situation i Chile blev allt svårare och han flyttade 1981 till Spanien där han snabbt fick nytt skivkontrakt. 1985 återvände han till Chile, drog sig tillbaka i några år men återkom 1999 med en stor succé, Los ojos de Rodrigo, om hur en sjuårig pojke kommer i kläm i en av de skilsmässor som chilenarna äntligen fått rätten till.
Titeln på hans senaste CD, La sombra del aguila (Örnens skugga) syftar på USA:s imperialistiska terror.
Fernando Ubiergo har mycket kvar att ge, välgörande fri från pompösa manér och med sånger som spänner från det intimt känsloladdade till socialrealistiska fresker, som Prostíbulo, om livet och människorna på en bordell.
Pippo Spera, en av Jorge Drexlers tidigaste och mest avgörande influenser, inleder kvällen, bland annat med en naivistiskt charmig självbiografisk sång, Hade det funnits någon is att bryta hade han definitivt lyckats – men den mondäna svensk-uruguayiska publiken är hängiven från första stund.
Det rioplatensiska arvet av italiensk belcanto, sedan länge försvunnet ur tangosången, återuppstår i ny form i Jorge Drexlers sång som, i likhet med hans gitarranslag, är både fjärilslätt, på gränsen till skissartat, och kraftfullt på samma gång; både klassicistiskt och experimentellt. Som uppenbarelse utstrålar han valpigt anspråkslös charm – men den mentala fokuseringen är som en laserstråle. Han tillmötesgår publiken med att delvis tala engelska – fast med bibehållen latinsk värdighet och humor. (Hans spanska är en njutning i sin fonetiska renhet.) Den tenoralt smekande rösten påmanad av distinkt rytmisk gitarr, ställer fram sånger på teman som är ömsom personligt lekfulla, ömsom av historisk tyngd med uppslag hämtade ur bland annat Szpilmans Pianisten i Warsawas getto. Jorges far var sefardisk tysk jude som i tid lyckades fly från Berlin.
Själv har Jorge varit både livräddare, sångare i synagoga, hemsjukvårdare och läkare. Som ni kanske minns var det hans sång Al otro lado del río, som vann Oscarsstatyetten för bästa sång häromåret – men Jorge tilläts inte själv sjunga den med hänvisning till att han ”inte var tillräckligt känd”. Han tog revansch när han tog emot statyetten, genom att istället för ett tacktal sjunga sången a capella och har, som han säger, sedan dess alltid ställt gitarren åt sidan när han sjunger den. Hur Jorge Drexler än gör så blir det genialt.