EU-valet den 25 maj var en besvikelse för många. Den främlingsfientliga högern fick en enorm framgång och höstade majoriteten av rösterna från Frankrike, Storbritannien och Danmark. Den EU-skeptiska vänstern gick också avsevärt framåt, särskilt bland unga väljare – även det ett tecken på den besvikelse som råder över EU:s utveckling. EU-valet har visat att medlemsländerna genomlever turbulenta tider, och de kommer att fortsätta.
Ett annat val genomfördes den 25 maj, som jag vill hävda är ännu viktigare för Europas framtid. Ukraina valde en ny president. Landet, som befinner sig i ett outtalat krig, behövde en legitim statschef – och fick det.
Den 2 maj publicerade Flamman en debattartikel med titeln ”Krisen i Ukraina och dess bakgrund”. Där förklarar artikelförfattaren Åke Wilén krisen i Ukraina med att ukrainare har den inneboende egenskapen att de är mordlystna nazister, vilket han argumenterar för genom att hänvisa till väl valda och fritt tolkade delar av historien. Att Flamman valde att publicera denna rent ut sagt rasistiska artikel anser jag gränsa till skandal, och jag ser det som ännu ett tecken på det omtöcknade omdöme som många representanter från den svenska vänstern visat gällande krisen i Ukraina.
Ukrainarnas presidentval föll på Poroshenko, en rik man som valdes inte därför att han är rik, men därför att han ses som det minst korrupta alternativet och som en man som kan klara av konststycket att ena eliterna i landets olika delar, samt att förhandla med Ryssland för att stoppa invasionen och återfå Krim. Men valet i söndags visade också på en annan viktig sak: Det visade hur populär extremhögern är i Ukraina: ledaren för Högra Sektorn och ledaren för Svoboda-partiet fick ungefär en procent av rösterna var; mindre än de två procent som ledaren för det judiska partiet fick. Jämför vi valet i Ukraina med EU-valet ser alltså Ukraina ut att vara det minst nationalistiska landet i Europa.
Så om det nu är så att ukrainarna inte är nazister, vad är det då som händer i Ukraina? Svaret är rysk invasion. Ryssland präglas i allt större grad av ett extremt nationalistiskt, främlingsfientligt, homofobt och revisionistiskt samhällsklimat, och propagandan från statligt ägda massmedier är inte mer sanningsenlig än den sovjetiska var. Medan medierna övertygar ryssar och ukrainare (och stora delar av den europeiska vänstern) att folkupproret i Kiev var nazisternas verk, slåss Ukraina för sin rätt att vara ett självständigt land. Ukraina försvarar sig mot en fascistisk invasion samtidigt som extremhögern blir allt mer populär i resten av Europa.
Det är inte överraskande att den europeiska extremhögern stödjer Putin. Putin är nationalist, de är nationalister. Putin vill upplösa EU, de vill upplösa EU. Putin utmanar USA och efterkrigstidens världsordning, det samma gör extremhögern. Det var bara representanter från den europeiska extremhögern som kom som valobservatörer till den riggade folkomröstningen på Krim. Vlaams Belang lovar att vara en god partner till Ryssland i EU. Marine Le Pen beundrar Putin som en stark ledare som gör som han vill. Den europeiska extremhögern är fascinerad över Putins arrogans och brist på respekt för både folkrätt, internationella institutioner och de mänskliga rättigheterna.
Det är en sak. Men det som är överraskande är att så många europeiska vänsterpartier, däribland die Linke och det franska kommunistpartiet, också stödjer Putin! I Grekland tar det sig nästa löjliga proportioner: där förenar Ryssland de bittra fienderna Syriza och Gyllene gryning, som båda stödjer Putin. Skrattet fastnar dock i halsen eftersom Syrizas ledare Alexis Tsipras är vänstergruppen i EU-parlamentets kandidat till presidentposten.
Vänstern måste en gång för alla skaka av sig de förblindande nostalgiska banden till Ryssland och våga inse att extremvänster inte är mycket bättre än extremhöger. Ska vi ha en chans att stå emot fascistisk propaganda är det en bra början att låta bli att sprida den själv.
