Inrikes/Nyheter 16 mars, 2022

Ukrainska vänstern: ”Det går inte att vara pacifist när en stridsvagn kör över en”

Vänsterpartiets initiala nej i frågan om vapenstöd till Ukraina möts med oförstående av ukrainska aktivister. Flamman talade med två medlemmar av den ukrainska vänstern. De förstår den svenska neutralitetsprincipen men menar att undantag måste göras i nödlägen.

Den svenska vänsterdebatten om vapenstöd till Ukraina illustrerar på vad internationell solidaritet och kamp för fred innebär i praktiken.

– Det var väldigt svårt att förklara varför de inte förtjänar stöd i form av vapen när de satt i skyddsbunkrar, säger vänsteraktivisten och Donetskfödde Oleksander Kyselov.

Som svar på Rysslands invasion i februari enades alla riksdagens partier, utom Vänsterpartiet, om att skicka 5 000 pansarskott till Ukraina, något man kallar ”defensiva vapen”. En dag senare ändrade Vänsterpartiet dock sig och gav besked om att man nu ställer sig bakom beslutet om vapenstöd. Detta trots skrivningar i partiets partiprogram om att vapen inte ska exporteras till krigförande länder.

Oleksander Kyselov är masterstudent på Malmö Universitet och från Donetsk. Innan han flyttade till Malmö var han aktiv i den nya socialistiska organisationen Sotsialniy Rukh, ”Sociala Rörelsen”, en blandning av socialister, sociala rörelser och fackliga aktivister. Enligt honom togs den svenska vänsterns första besked om nej till pansarskott emot med stor besvikelse av kamrater i Ukraina.

– Innan man kan nå någon form av fred behöver den andra sidan lyssna. Och vi behöver överleva tills fredsförhandlingarna börjar. Därför behöver vi vapen att försvara oss med och vi har rätt att försvara oss mot den ryska invasionen, förklarar han.

Att vara vänster i Ukraina var redan svårt från början och enligt Oleksander Kyselov tror folk ofta att den som kampanjar för social rättvisa är allierad med Kreml. Lika fel blir det enligt honom när de som deltar i stöddemonstrationer för Ukraina misstänks stödja amerikansk imperialism, och han poängterar att han tidigare även arrangerat manifestationer mot Nato.

– Jag förstår inte hur man kan vara vänster och inte erkänna all sorts imperialism. Även rysk eller kinesisk. För vissa delar av vänstern verkar det inte spela någon roll om Putin är en blodig högerdiktator så länge han säger ”Fuck America”. Demonstrationer mot honom blir ofta automatiskt avfärdade som CIA-styrda, säger han.

I den ryska regeringens berättelse om de separatiststyrda regionerna Luhansk och Donetsk framhålls ofta att regeringen i Kiev diskriminerar den rysktalande befolkningen. Oleksander Kyselov har ryska som modersmål och menar det är en överdrift att rysktalande i östra Ukraina ska ha diskriminerats särskilt hårt. Enligt honom är det dock många som inte kan prata ukrainska i Donetsk:

– Man hör ukrainska på TV och det används av myndigheter. Det finns högerpolitiker som försöker göra det till en kulturkamp men i verkligheten är det ett litet problem. Jag kände mig aldrig diskriminerad, även efter allt som hänt.

Anastasiya Kotova är uppväxt gruvstaden Rovenki i Luhansk och är i dag doktorand i juridik vid Lunds Universitet. Hennes personliga åsikt är att uppdelningen mellan ”rysk minoritetsbefolkning” och ”riktiga” ukrainare i stort sett är skapad av högerpolitiker på båda sidor.

– Jag hade mer kurslitteratur på ryska än på ukrainska. Området Luhansk har varit starkt påverkat av Sovjetunionens russifieringsprojekt. Efter Sovjets fall rådde stor förvirring kring identitet och nationalitet och många hade en rysk och en ukrainsk förälder. Det politiska etablissemanget har ofta använt det för att göra språket till en grund för polarisering. Så klart finns det folk som stödjer separatism i Luhansk men ofta handlar det om politisk ekonomi och är inte en etnisk fråga om en rysk minoritetsbefolkning, säger Anastasiya Kotova.

Enligt henne är grunden till folks irritation snarare befolkningens ekonomiska erfarenheter av avindustralisering och att resurser och skattepengar centreras till Kiev, även om man samtidigt fått stora statliga subventioner för gruvindustrin. Även Oleksander Kyselov varnar för att köpa bilden av stora etniska konflikter.

– Den kulturella och språkliga uppdelningen har alltid funnits men det är också något som politiker eldat på för att polarisera i valtider, säger han och fortsätter:

– För mig är det helt oförståeligt hur man som vänster kan tro på den information som kommer ut om Luhansk och Donetsk. Att dessa områden skulle vara ens i närheten av socialistiska är helt fel. Efter separatisternas övertagande i har fackföreningarna marginaliserats, lönerna är mycket lägre än i Ryssland och även de som stödjer republikerna brukar flytta till Ryssland då det är bättre där. De första som förmodligen kommer bli bortjagade nu är vänsteraktivister i östra Ukraina.

Inför partistyrelsens möte uppmanade den tidigare ordföranden Jonas Sjöstedt Vänsterpartiet på twitter att rösta ja till vapenstöd. Men dagen efter valde alltså partistyrelsen att rösta nej till pansarskott till Ukraina, vilket mötte hård kritik internt från vissa. Bland annat från Nicklas Lundström som själv sitter i partistyrelsen. Han menade att tveksamheten till vapenexport är förståelig men att ett solidariskt vapenbistånd är något annorlunda.

”Vi har inte sett en fullskalig invasion av en suverän nation i Europa sedan andra världskriget. Det kräver exceptionella åtgärder. Det är viktigt för alliansfria länder som Sverige och Ukraina att bistå varandra i militära nödlägen. Annars riskerar den enda lösningen att bli att gå med i aggressiva militärallianser, det vill säga Nato”, skrev Nicklas Lundström i sociala medier.

Efter att ha fått hård kritik både i media och internt valde partistyrelsen att vända, med förklaringen att ”Ukrainas folk inte kan lämnas ensamma mot den ryska militära övermakten”. I framtida omröstningar om vapenstöd till Ukraina kommer man nu att rösta för det. Något som beklagades av partiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson.

De nordiska vänsterpartiledarna från Danmark, Sverige och Finland träffades i Bryssel i början av mars för att diskutera den nordiska vänsterns gemensamma agerande framåt. Där slog man fast en gemensam linje.

”De senaste dagarna har våra tre partier fattat beslut om att bistå Ukraina med pengar, förnödenheter och vapen för att de ska kunna försvara sig”, skrev Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar.

Inom den svenska vänstern fortsatte sedan debatten om huruvida vapenstöd var rätt beslut att ta. Efter svängningen publicerades en kritisk debattartikel i Aftonbladet skriven av 30 vänsterpartister. Beslutet att skicka vapen menade man saknade både folklig förankring och stöd hos Vänsterpartiets väljare. En Sifoundersökning från februari visade att hela 61 procent av svenskarna inte vill skicka vapen till Ukraina. För Vänsterpartiets väljare var samma siffra 82 procent.

När nyheten att Vänsterpartiet svängt i frågan om vapen nådde ukrainska kamrater genom Oleksander Kyselov kände många tacksamhet. Han menar att det ibland kan vara svårt att identifiera sig med en europeisk och amerikansk vänster som vägrar att kritisera Rysslands interventioner i landet, något som används för att baktala vänstern i Ukraina.

Oleksander Kyselov tror dock att vänsterns stöd till anti-tank-vapen kommer göra det svårare för högern att påstå att man som socialist stödjer Putin.
Även doktoranden Anastasiya Kotova menar att ett nej till vapenstöd från vänstern i Europa hade ökat en redan stark misstänksamhet mot vänstern i Ukraina och tolkats som ett stöd till den ryska invasionen.

– Att förstå ett principbaserat motstånd mot vapenstöd är omöjligt när man lever i total kris. När det kommer till vapenhandel och militärt stöd förstår jag att det ukrainska folket både behöver och kräver vapen och att det inte går att vara pacifist när en stridsvagn kör över en. Du behöver anti-tank-vapen för att försvara dig.

Enligt henne finns det dock en förståelig tendens att alltid skylla på USA, Storbritannien och Nato, men hon är noggrann med att poängtera att en fiendes fiende inte är en vän och att vänstern absolut inte borde se den antidemokratiska ryska regimen som en allierad.

– Den ryska regeringen är inte dum och har varit uttalat emot amerikanska och brittiska invasioner av till exempel Irak eller Libyen, allt för att skapa sympati, säger Anastasiya Kotova.

En risk hon dock ser är att vapenlobbyn kommer utnyttja krisen och att pengar som behövs för klimatarbete och offentlig sjukvård de närmaste åren i stället kan komma att gå till militär upprustning och ökade militärbudgetar. Trots detta anser hon att vapenstödet är viktigt.

– Jag vet från min forskning hur företag bidrar till våld och konflikter, särskilt vad gäller vapenhandel. Jag är inte jättenöjd med att Saab gör ännu fler miljarder i vinst på kriget och det finns alltid en klass som tjänar på krig. Jag tror att vänstern kan enas om att det är en extrem situation och att man måste göra ett taktiskt undantag. Det kräver dock att vi bekämpar retoriken om upprustning efteråt, säger Anastasiya Kotova.

För Oleksander Kyselov blev det tydligt hur svår frågan om vapenstöd är under en stöddemonstration i Lund en vecka efter invasionen. Där ska en äldre svensk man ha förklarat för honom varför frågan kan vara så svår i ett nordiskt kontext.

– Förklaringen jag fick var att för den som kampanjat mot svensk vapenexport i över 30 år är det otroligt svårt att plötsligt stödja vapenexport, även om det är tillfälligt och för att försvara ett land från invasion, säger han.

Som resultat av kriget rapporterar nu FN att över 2,5 miljoner ukrainare är på flykt. Både Anastasiya Kotova och Oleksander Kyselov har fortfarande familj kvar i landet som hotas av kriget, något som påverkar dem varje dag.

– Jag lever mellan två världar. Jag är varken här eller där. De första dagarna kunde jag inte sova och jag åt inget. De flesta i min familj är i Kievs förorter men några är i de östra delarna där det verkar vara lugnare. Där tror fler på den ryska propagandan eftersom ukrainsk media varit blockerad sedan 2014 och vissa säger till och med att krigsbilderna är påhittade eller att det är bilder från Syrien, säger hon.

Och oavsett hur man som socialist ställer sig till vapenstöd menar hon att man måste erbjuda flyktinghjälp:

– Jag är glad att man öppnar gränser för ukrainare, samtidigt som det finns rasistiska undertoner där samma attityd inte finns för folk från Syrien. Folk flyr från samma saker och blir bombade av precis samma ryska flygplan.

För Oleksanders kamrater i Sotsialnyi Rukh fortsätter arbetet med att koordinera evakuering av flyktingar och att samla in mat och material. Men även att delta i territoriella försvarsenheter som kämpar mot den ryska invasionen.

– De som strider har haft mindre tid att kommunicera med oss men ett av initiativen är skapandet av en separat antifascistisk och anarkistisk stridsenhet. Samtidigt är det svårt då många inom vänstern är akademiker och inte vet hur man slåss, och i detta läge följer många de som kan försvara landet snarare än de intellektuella. Därför är det viktigt att vänstern syns och kan ta ett större ansvar för att faktiskt vara en relevant kraft, både nu och framöver, säger Oleksander Kyselov.

Den ryska regeringens legitimitet tycks bygga på militaristisk och imperialistisk propaganda och att backa nu skulle kunna riskera att Putins styre tappar i trovärdighet. Enligt Anastasiya Kotova innebär väst direkta involvering i konflikten inte bara positiva konsekvenser för möjligheterna till fred.

– Det som armén och det ukrainska folket gör just nu är helt enkelt mirakel. Att bygga en ny europeisk maktbalans mot en supermakt på mirakel är inte realistiskt. Det är ett problem att väst uttalat är en del av konflikten. Resultatet blir att vi inte har någon aktör som kan agera för deeskalering och förhandla fred. Hur ska Sverige eller Tyskland kunna agera som fredsförhandlare? Ska det vara Kina?

Samtidigt menar hon att flera av dagens ryska krav är omöjliga för ukrainare att acceptera. Att ge en garanti för ukrainsk militär neutralitet är kanske möjligt men att acceptera ockupationen av Krim är enligt henne en helt annan sak.

– Det andra ryska huvudkravet handlar om vad man kallar för ”avnazifiering av regeringen”. Det betyder i praktiken att en ny lydpresident till Ryssland tillsätts och det är inte den sortens verklighet som folk dör för just nu.

För Oleksander Kyselov är det också svårt att se hur en kompromiss ska kunna nås utan stort internt politiskt motstånd i Ryssland och stora ekonomiska sanktioner.

– Fredsförhandlingarna beror på hur Putin ser på det. Men om vi inte vet varför Ryssland invaderade, hur ska vi då kunna förstå vad vi kan förvänta oss? Ryska militären verkar ha gått på sin egen propaganda om att kriget skulle vara över på några dagar och att ryska soldater skulle bli välkomnade som räddare, säger han och fortsätter:

– Det kommer nog inte komma några Natosoldater. Det pratas bland kamrater om behovet av en flygförbudszon. Det vore otroligt välkommet, oavsett om det var Nato eller Nordkorea som såg till att det hände. Men jag kan inte se framför mig hur det skulle kunna hända.

Risken med ekonomiska sanktioner är att de slår hårdare mot vanligt folk än ekonomiska eliten. Hur ser du på sanktioner mot Ryssland?

– Det är sekundärt. Just nu är den stora misären i Ukraina. Först måste man stoppa den ryska militära maskinen, som bland annat behöver mikrochip och elektronik från väst. Det ryska folket måste också stå upp mot sin regering. Även om det är farligt riskerar de endast böter eller i värsta fall fängelse. I Ukraina dör folk för att stoppa kriget.

Samtidigt menar han att EU och regeringar i väst inte lever upp till sina löften. Bakom retoriken utformas sanktioner för att inte ändra business as usual, där EU:s gigantiska energihandel och andra företagsrelationer med ryska oligarker undantas när de gynnar den ekonomiska eliten i väst.

– Ryska oligarkers tillgångar borde konfiskeras för att kunna återuppbygga Ukraina. Men även de som tilhör ukrainska oligarker som under åratal flyttat sina rikedomar utomlands, saker som är dåliga i vanliga fall men som är extra destruktiva mitt i en humanitär kris, säger Oleksander Kyselov.

Vid en framtida fred kommer behovet av att återuppbygga Ukraina vara stort. Landets statsskuld uppgår i dag till över 125 miljarder dollar och varje år kostar lånen Ukraina sex miljarder dollar – lika mycket som landets militärbudget och mer än hälften av vad som läggs på välfärd.

– En låneavskrivning vore en tydlig solidaritetshandling för Ukrainas folk, både för att möjliggöra motstånd i dag och för att möjliggöra en återuppbyggnad av landet imorgon, förklarar Oleksander Kyselov vars organisation ”Sociala rörelsen” nu samlar in namn för att kräva en låneavskrivning.

Ledare 04 oktober, 2023

Höj skatten för att värna det gemensamma!

Personer från organisationen Skiftet utklädda till Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson demonstrerar på Riksgatan mot nedskärningar i välfärden. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Progressivt styrda kommuner och regioner måste höja skatten. Annars finns snart inget kvar till välfärden.

Regeringen svälter välfärden. Till följd av inflationen väntas underskotten i välfärdssektorn nästa år landa på totalt 28 miljarder kronor. Men regeringen skjuter bara till tio miljarder i generella statsbidrag och sex miljarder i riktade stöd. Runt tolv miljarder saknas.

Inte minst från vänsterhåll har kritiken mot regeringens agerande varit stenhård. Det har talats om den allvarligaste situationen för kommuner och regioner i modern tid.

Men hur ska progressiva krafter i kommuner och regioner hantera situationen som väntar? Här är det enda rimliga svaret: Höj kommunalskatten. Höj den rejält.

Men det steget har på många håll inte ens vänstern vågat ta. Det är ett allvarligt politiskt felslut.

Argumentet som förts fram mot höjd kommunalskatt är i grunden detta: Statlig skatt är progressiv. Den gör det möjligt att beskatta de rika hårdare – ju högre inkomst, desto högre skatt. Skatten i kommuner och regioner är platt, och en höjning innebär bara att slantarna flyttas från vanliga människors hårt ansträngda privata plånböcker till den gemensamma potten, utan att det sker någon ekonomisk omfördelning.

Det är sant att vi måste ta fajten för att få till en verklig ekonomisk omfördelning. Men med den regering vi troligen kommer ha i minst tre år framöver kommer en sådan med all sannolikhet inte att bli verklighet. Så vad gör vi då?

Om vi kraftigt underfinansierar det gemensamma, då är det något som vi i värsta fall kommer att behöva dras med följderna av i decennier framöver.

Det är här argumenten mot en kommunal och regional skattehöjning slår fel. För det första: Det är sant att skattesatsen inte stiger med ökande inkomst i kommuner och regioner. Men det betyder inte att skatten inte har någon omfördelande effekt. En familj med en totalinkomst på 100 000 kronor i månaden betalar, oavsett om vi räknar in det statliga jobbskatteavdraget eller ej, väsentligt mycket mer kommunalskatt i kronor och ören än en familj som drar in 30 000 i månaden. Välfärden som pengarna går till tillfaller dock båda familjerna i lika hög grad – om det skiftar åt något håll är det sannolikt den fattigare familjen som drar större nytta av en välfinansierad offentlig sektor. Hög kommunalskatt gynnar alltså netto de ekonomiskt svagare hushållen.

För det andra: Inte ens i ekonomiskt svåra tider kan vi utgå ifrån att pengarna gör lika stor nytta i människors privata plånböcker som i det gemensammas kassa. Om vi kraftigt underfinansierar det gemensamma – drar in på elevassistenter, nedrustar den sociala omsorgen och, som Sveriges kommuner och regioner förutsett, måste hårdspara på vård och kollektivtrafik – ja, då är det något som vi i värsta fall kommer att behöva dras med följderna av i decennier framöver.

Vill det sig illa skapar det en negativ spiral där människor helt tappar tilltron till de offentliga tjänsterna, så att de som kan söker privata lösningar och blir ännu mer obenägna att rösta för gemensam välfärd i framtiden.

Det vore oacceptabelt. För alla progressiva krafter i kommuner och regioner återstår ett tydligt alternativ: Höj kommunalskatten, och gör det med rak rygg.

Toivo Jokkala
Skribent baserad i Bryssel och politisk rådgivare åt vänsterns partigrupp The Left i Europaparlamentet.
Utrikes 04 oktober, 2023

”Afrikas leende kust” – åtminstone för tjuvfiskare och torskar

Foto: Tilda Kämmlein

Västafrikanska Gambia har blivit ett vattenhål för både fiskeriföretag och sexturister. För lokalbefolkningen innebär det däremot utarmade vatten och ekonomisk desperation.

39-åriga Abdoulaye släpar fötterna efter sig i sanden längs den milsvida stranden nedanför hans hem i Gunjur. Han befinner sig på sin dagliga färd mot byns centrum som ligger nästan två timmars promenad bort. Det är tidig eftermiddag och solen gassar ännu. Tidvattnet är på väg tillbaka. Kvar på stranden lämnar havet stora mängder skräp, trasiga fiskenät och en och annan havssköldpadda som trasslat in sig.

– När jag är ensam brukar jag springa den här sträckan fram och tillbaka för att köpa fisk. Det är jobbigt, men hemma kostar det nästan dubbelt så mycket som i centrum, berättar han samtidigt som han synar marken noggrant.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tilda Kämmlein
Frilansjournalist.
Utrikes 03 oktober, 2023

Ukrainas sak tjänas inte av att revidera historien

Den 98-årige Jaroslav Hunka rörs under hyllningen av hans gärningar under andra världskriget i det kanadensiska parlamentet den 22 september. Foto: Patrick Doyle/AP.

Skandalen i det kanadensiska parlamentet visar på farorna med att utsträcka det ukrainska slagfältet till hela historien.

Det började med ett numera ganska vanligt förfarande: under ett besök i Kanadas parlament i slutet av september möttes Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj av stående ovationer. Vid ett tillfälle drog talmannen de församlades uppmärksamhet till en äldre man som satt på åhörarläktaren. Mannen ifråga var den 98-årige krigsveteranen Jaroslav Hunka, som presenterades som en ”kanadensisk och ukrainsk hjälte” för sina insatser mot Ryssland på den ukrainska sidan under andra världskriget. Så långt var det inga konstigheter – Ukrainas största påhejare, vare sig det är östeuropeiska grannländer eller nordamerikanska stormakter, har länge dragit historiska paralleller för att markera sitt stöd.

Att projicera den pågående konflikten bakåt i tiden har dock visat sig vanskligt. Det tog inte lång tid innan påpekanden om Hunkas egentliga aktiviteter under andra världskriget började höras. Det som inte gjordes explicit i den kanadensiske talmannens beskrivning var naturligtvis att om man stred mot Sovjetunionen på östfronten i andra världskriget stred man per definition på Tysklands sida. I Hunkas fall var det inte bara en strategisk allians med en fiende mot en annan fiende: han ingick i Waffen SS 14:e division, även kallad ”SS Galizien”. Denna division, som var en integrerad del av den tyska armén, gjorde sig skyldig till massakrer på bland andra judar, polacker, romer, slovaker, slovener och ukrainare under kriget. Enligt den ideella organisationen Friends of Simon Wiesenthal Center for Holocaust Studies var divisionen ”ansvarig för massmord på oskyldiga civila med en ofattbar nivå av brutalitet och ondska”. Judiska grupper riktade särskilt hård kritik mot beslutet att hylla en krigsbrottsling i parlamentet. Att Zelenskyj själv är jude gjorde det inte heller lättare för Kanadas regering att tona ned händelsens symbolik.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Nyheter 03 oktober, 2023

Veckan som gått

Foto: Jean-Francois Badias/AP.

Joakim Lamotte döms av hovrätten i Västra Sverige till böter för sju fall av grovt förtal. Brotten inträffade mellan 2018 och 2021, och riktade sig mot Tomas Åberg som driver sajten Näthatsgranskaren. Lamotte har uppmanat sina följare att swisha honom för att täcka den summa på 450 000 kronor som han nu måste betala.

Lamotte har tidigare väckt uppmärksamhet för att ha uppträtt i ett debattprogram i SVT iförd skottsäker väst. ”Funkar kevlar mot förtal?”, frågar sig nu en användare på forumet Reddit. Domen, tillsammans med Lamottes biroll i The Square (2017), gör honom sannolikt till världens enda förtalsdömda medborgarjournalist med en Guldpalmsbelönad film på cv:t.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 03 oktober, 2023

Vi har inte ens sett början på gängvåldet

En kvinna i 25-årsåldern avled efter en sprängning i ett grannhus i Storvreta den 28 september. Foto: Pontus Lundahl/TT.

I september passerades en gräns där även människor utanför gängmiljön började dödas. Utvecklingen är chockerande men också förutsägbar. Nu måste vi börja investera i socialtjänsten och skolan igen.

Klockan är 05.16 den 12 september och en ung man är på väg till sitt jobb på Uppsalas hemtjänst. Pengarna han tjänade skulle gå till hans dröm om att läsa juridik. I stället avrättas han i trapphuset, med flera skott i huvudet och bröstet. Enligt polisen var han inte kriminell, och den tilltänkta måltavlan var en granne med kopplingar till gängledaren Rawa Majid.

Samma månad mördas i Uppsala en 60-årig kvinna som var mor till en fiende till Majid, och i Storvreta, norr om Uppsala, dör en kvinna i 25-årsåldern när grannhuset exploderar. Gängvåldet har passerat en gräns. Nu går ingen längre säker.

Högern påstår sig ha varnat för detta länge, med hänvisning till flyktinghösten 2015. Men kunniga personer på myndigheterna har varnat mycket längre än så. Och de har ropat efter resurser till preventiva åtgärder.

Carin Götblad, länspolismästaren i Stockholm och regeringen Reinfeldts utredare, bedömde 2010 att 5 000 pojkar i hela Sverige utgjorde en rekryteringsbas till gängen. I utredningen skrev hon att vi redan satsar stora polisiära resurser, men att det förebyggande arbetet har halkat efter. Hon föreslog särskilda insatsgrupper där skola, socialtjänst och polis samarbetar, med särskilt fokus på unga pojkar som inte klarar skolan och saknar arbete.

Det moderata styret i Stockholm reagerade direkt – genom att skära ned på socialtjänsten med 28 procent. Efter det skrev Rinkebys socialchef Sakir Demirel en rapport som varnade för att de hade nått en brytpunkt där de inte längre kunde göra något åt de värsta fallen. Styrets svar var återigen snabbt. De såg till att han förtidspensionerade sig och begravde rapporten.

Samma sak gäller varningen från Ekobrottsmyndigheten att gängkriminella driver vårdcentraler. Detta varnade bland annat statsvetarna Bo Rothstein, Peter Esaiasson och Carina Gunnarsson för på DN Debatt 2021, där de konstaterade: ”Valfrihetsreformerna från 1990-talet har skapat en marknad för kriminella aktörer.”

Men högern gör allt för att skymma sådana strukturella förklaringar. Den nya antologin Separatism, utgiven på Timbro förlag med liberalerna Mauricio Rojas och Robert Hannah som redaktörer, varnar för krafter i förorten som försöker skapa alternativa samhällen, med egna rättssystem, moralkoder och hierarkier. Detta utifrån de fyra fenomenen radikal islamism, gängkriminalitet, hedersvåld och klanvälde.

Visst finns sådana problem – unga kvinnor som känner sig otrygga på kvällen, torg som tas över av gapiga killar, att många är dåliga på svenska, att kvinnor i vissa familjer inte får ha kontakt med majoritetssamhället utan en manlig ledsagare, och att barn inte går ut skolan med betyg. Visst är många stolta och lyckliga över sitt kvarter, men problemen finns onekligen där.

Men ju längre man läser, desto tydligare blir det att ordet ”separatism” har som syfte att ersätta ordet ”segregering”: man vill skylla problemen på de boende snarare än på hur vi har byggt våra städer. Inte minst när redaktörernas 12-punktsprogram presenteras, där varenda punkt är polisiär, och ingenting nämns om hur nyrekryteringen ska förhindras.

Inte heller har de någon idé om hur man kan uppnå en ”inkluderande svenskhet”, känslan av att tillhöra samma gemenskap som majoritetssamhället som de förespråkar i boken. Det är inte så konstigt, med tanke på att deras parti gör allt för att rasera precis de institutioner som kan stärka människors handlingskraft – folkbildning, kulturskola, bibliotek, folkhögskolor. Var ska folk mötas för att göra något annat än att shoppa när dessa platser försvinner? Johan Pehrsson pratar om sött och salt, om lovikavantar och stålhandskar, ändå är godispåsen bara fylld av salta bitar. Och är det någon som har sett den där lovikavanten?

Den bistra sanningen är dock att Socialdemokraterna har stått för en liknande politik. Benfast har de försvarat ett finanspolitiskt ramverk som tvingar kommuner och regioner att skära ned på bland annat socialtjänsten varje år.

”Men vad ska vi göra på kort sikt?” hör man ofta som svar. Så låt mig upprepa. Sluta skära ned och börja i stället satsa på socialtjänsten, folkbildningen och skolan igen. Annars har vi inte ens sett början på problemen med ”separatism”.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Krönika 02 oktober, 2023

Fagersta kommun varnar för svinpesten. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Jag kan komma på få öden värre än det invånarna i Västmanland nu måste utstå. Att portas från de skogar där man brukar plocka svamp, rasta hunden eller jogga under den finaste tiden på året – det är en ordentlig inskränkning av ens fritid. Med rätta blir många arga, men ilskan behöver riktas åt rätt håll.

Kanske var det bara en tidsfråga innan smittan skulle komma till Sverige. I Europa har i alla fall svinpesten grasserat sedan 2014, främst i Östeuropa men också i Belgien och Tyskland. Under 2020 registrerade EU-kommissionen över 12 000 utbrott av afrikansk svinpest både bland vilda och tama grisar.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 02 oktober, 2023

Leonidas Aretakis får Vilks-stipendiet: ”Konsten är en antiauktoritär kraft”

Vinnare. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis mitt bland de segrande bidragen på Supermarket. Foto: Jonas Ekströmer / TT

Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis är utsedd till årets Lars Vilks-stipendiat. “Yttrandefriheten attackeras från alla håll”.

Grattis Leonidas! Hur reagerade du när du fick beskedet?

– Jag blev oerhört stolt å vår tidnings vägnar. Vilken grej!

Tycker du att priset har en viktig funktion, och i så fall vilken?

– Definitivt. Yttrandefriheten attackeras från alla håll – radikala islamister och nationalister, lättkränkta autokrater, och värst av allt från våra folkvalda. Regeringen har genomdrivit en rad inskränkningar för det fria ordet bara i år, som den nya spionerilagen som ska stoppa granskningar som skadar Sveriges relation till andra länder, eller utredningen av ordningslagen. Fler är dessutom på väg.

Man kan tycka att det är skillnad på Lars Vilks, som kan sägas ha varit pionjär inom grenen kulturkrig med tvivelaktigt antimuslimskt sällskap, och att som vänstertidning satirisera en diktator med många liv på sitt samvete. Vad finns det för likheter, tänker du?

– Det tycker jag är en förminskande beskrivning av en upprorisk konstnär som har varit verksam sedan 1970-talet. Med verket ”Nimis” visade han ju hur man kan skapa kultur ur ett bråk med myndigheterna, och hur konsten är en antiauktoritär kraft. För ju mer byråkraterna försöker stoppa en, desto mer växer motståndsviljan. Det passar väl in på regeringens fördömande av Rojavakommittéernas dockprotest i januari – det triggade ju igång oss på tidningen! 

– Vilks medverkan i antimuslimska miljöer mot slutet av livet är jag förstås kritisk till. Men det motiverar inte att han tvingades leva under dödshot. Konsten måste få vara fri. Det var fegt av Moderna museet att inte köpa in hans rondellhund, som oavsett vad man tycker, är ett betydande verk.

Hur fick du idén till tävlingen i januari i år som ledde till världspressens uppmärksamhet, utställning och Erdogans vrede?

– Det var vår ledarskribent Per Sicking som lyfte idén på X sent en fredag, och jag insåg hur briljant det var och började jobba direkt. På måndagen var tävlingen igång.

Vad ska du göra med pengarna?

– Täppa till några hål i min privatekonomi!

Du är den andra pristagaren av det här relativt nyinstiftade stipendiet på 25 000 kronor. Den första var professorn på Konstfack Sara Kristoffersson som var den som startade kriget mot konstgruppen Brown Island och gjorde Konstfacks stora sal Vita havet till en känd plats. Vad tycker du om den debatten?

– Min bild är att hon utsattes för mobbning på skolan för att ha uttryckt sina åsikter, och jag lyckades aldrig förstå varför rummet behövde byta namn. Däremot skrev hon ju i DN och hade all möjlighet att göra sin röst hörd.

Vilken konst har kränkt den svenska högern mest i år tror du?

– Vårens och sommarens attacker mot sagostunder med dragqueens visade hur mycket extremhögern och den radikala jihadismen förenas i avskyn mot mångfald. Något som bekräftades ytterligare när både Erdogan och Björn Söder blev arga på Pridetåget.

Vad gäller konsten mer specifikt rörde ju en konstnärsgrupps verk ”Drömmarnas monument” upp känslor i Göteborg, ett allkonstverk som tog plats på trappan till konstmuseet och mitt i blickfånget på Götaplatsen. Där var politikernas fingrar nedsyltade långt bortom vad som kan anses ligga inom gränserna för armlängds avstånd. Moderatpolitikern Hampus Magnusson kallade i GP verket för ett ”migrantläger” och krävde att det skulle föras bort. 

16 av de 400 verk som skickades in till Flammans satirtävling kan du se här.

Vill du hänga satiren som skakade världen på väggen i vardagsrummet? Missa inte Flammans webbutik, där två av de mest uppmärksammade verken från satirtävlingen går att köpa.

Så lyder juryns motivering

Under en tid där yttrandefriheten i Sverige ifrågasätts har Leonidas Aretakis varit en välbehövlig vakthund. Tidningen Flammans satirtävling synliggjorde svassandet för Turkiets auktoritära president och den plötsliga tystnaden om hans brott mot det fria ordet. 

Huvudstadens konstmuseer erbjöds att visa karikatyrerna men försatte chansen.

Aretakis är en kandidat som arbetar i Lars Vilks anda.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Rörelsen 01 oktober, 2023

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

Sverige har fastnat i 90-talets åtstramningsiver, menar fem V-debattörer. Foto: Jessica Gow/TT.

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Kultur 30 september, 2023

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Simon Ferner i arbete med sin masterutställning ”Av jord är du kommen”. Foto: Privat.

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

– Jag måste få ta det från början.

Han hoppade av gymnasiet, jobbade tio år i hemtjänsten, men en person i hans närhet tyckte att hans nyfikna och sökande personlighet skulle passa i konstens värld. Efter förberedande skolor kom han in på Kungliga Konstakademien i Stockholm och år två, 2019, fick han tillgång till ateljé i byggnaden. Det slog honom då att det var exakt hundra år sedan utställningen Svenska folktyper på samma plats, öppnat på initiativ av bland andra Herman Lundborg. I de strama salarna visades byster och hundratals fotografier som inför en hänförd publik i sann folkbildningsanda redogjorde för sambandet mellan fysiska drag och inre egenskaper, mellan ”raser” och förstås samhällsklasser. Initiativet var del av det lobbyarbete som några år senare ledde till riksdagsbeslutet om inrättandet av Rasbiologiska institutet (1922–1958).

– Vad är för institution jag hamnat på? Var det bara en slump att folktypsutställningen gjordes just där?

Svaren han fick internt var svävande och själv hade han ingen erfarenhet av att gräva i arkiv. Parallellt med de här funderingarna ägnade han sig åt släktforskning. Det som intresserade honom särskilt var människor han inte kan följa upp till slutet. De som försvann spårlöst och utan dödsdatum.

– Då upptäckte jag något som hette Allmänna norra försörjningsinrättningen, en kombination av fattigvård och fängelse. Eftersom det var olagligt att vara arbetslös så blev det uppsamlingsplatsen. Där dog de som flugor av umbäranden och undernäring. Någon begravning var det inte tal om.

Det visar sig att kropparna från de här institutionerna förs direkt till Karolinska Institutet som studiematerial, varifrån vissa distribueras vidare – bland annat till Konstakademien. Nu möts plötsligt hans två projekt: de försvunna och de som visades upp.

Men vad var sambandet? En gammal ritning över byggnaden i en bok han plockar fram ur skolans arkiv ger den första ledtråden.

– Likhiss, stod det. Man tog kropparna från gatan, vilket tyder på att det var ganska vanligt. I ett annat rum skedde dissektion, troligen i form av en föreläsning och verkstad vid staffli. Sedan sparade man olika delar – en lunga, ett kranium, muskler – för senare bruk.

Hur kan det finnas en skalle i Konstakademiens källare som hade så tydliga kopplingar till Rasbiologiska institutet?

Han bad att få tillgång till arkiven för att se vad som fanns kvar av de teckningar som var resultat av de anatomiska studierna. Övningsskisser efter alla modellstudier och uppenbarligen också närstudier i anatomi av obegravda kroppar. Här stod storheter ur den svenska konsthistorien som Carl Larsson, Anders Zorn och Nils Dardel.

En av arkivarierna uppmuntrade honom att fortsätta sökandet i källaren. På en dörr där nere hade någon tecknat en dödskalle. Han plockar upp något ur en kartong, en bröstkorg med ryggrad inlindat i silkespapper.

– Jag blev så paff och började känna mig påverkad, min puls gick upp och jag började ställa dumma frågor. Det blev inte bättre när arkivarien berättar att de för inte länge sedan hittat sopsäckar fyllda med ben som de visat för en arkeolog som bekräftade att det var mänskliga kvarlevor. Nu låg de i alla fall i champagnelåder inlindade i silkespapper.

Vid ett tillfälle plockar de upp ett kranium med en stämpel som Simon Ferner känner igen. Det bär signumet av en av Sveriges främsta rasforskare Gustaf Retzius. Ett annat, itusågat kranium är märkt ”Kungl. Konstakademien”. En annan chockartad upplevelse var upptäckten av ett barnskelett, täckt av gips.

– Där svartnade något för mig. Min första tanke när jag kom ut var att det här stället måste rivas.

Hur kan det finnas en skalle i Konstakademiens källare som hade så tydliga kopplingar till Rasbiologiska institutet? Svaret är att det är anatomins starka ställning i konsten som gör att läkarvetenskapen och konstvärlden delar samma intressen. Retzius var professor på Karolinska och utställningen gjorde i samarbete med Carl Curman, professor i medicin och hedersledamot av Konstakademien, samt Carl Magnus Fürst som verkade både som lärare på konstutbildningen och i medicin. Utställningen blev en publiksuccé och låg delvis till grund för bildandet 1922 av Statens institut för rasbiologi i Uppsala under Herman Lundborgs ledning.

Simon Ferner. Foto: Privat.

– Det är ett samarbete hela vägen, och hela den svenska rasbiologins stamträd passerar revy i mina efterforskningar. Det fanns en tung anledning till att utställningen var där. Då blir det intressant inte bara utifrån utställningen 1919, utan till konsten och de konstnärer som mer än några andra bidragit till föreställningar om hur svenskarna ser ut. Många har en idé av vad Sverige är har fått sin bild via Carl Larsson, Zorn, det rågblonda. Det var det här de marinerades i.

Hur var det att som konststudent konfronteras med de här öppna såren och försöka att göra konst av det?

– Det enda sättet för mig att klara av det psykiskt var att hitta ett sätt att göra de här resterna till människor igen. Hur fan skulle jag göra det? Hur skulle jag veta vilka de varit?

Han fick en idé. Om de nu hamnat i försörjningsinrättning så hade de säkert varit i kontakt med polisen. I månader satt han på Riksarkivet och skrev ned vartenda namn och jämförde med polisens brottsregister. Det tog ett tag, men plötsligt kommer namnen: Emma Nilsson, Anna Andersson, Per Andersson, Maria Olsson, Viktor Karlström – och Johan Qvist. Han hittade bilder.

– Helt plötsligt ser jag dem, deras blickar. De var grovarbetare, prostituerade. Mer information finns inte.

Så vad gjorde du med bilderna?

– Jag samlade dem, satte upp dem och umgicks med dem och insåg då varför det känns så viktigt för mig. Det går tillbaka till min arbetarbakgrund. Alla var gruvarbetare och det är också allt jag vet. Så det här var min berättelse också.

Och att det blev fanor?

– Det är något mäktigt över dem och att de ska vaja i Konsthögskolans lokaler. Det blir det sista jag gör på Mejan. Någon behöver föra deras talan. Alternativet är glömska. Det är en del av arbetarrörelsens historia.

En av dem är Johan Qvist, han med den trasiga jackan. Han var tunnbindare, född i Kolbäck i Västmanland 1853 och död i Stockholm 1925. Där var också Emma Nilsson, Anna Andersson, Per Andersson, Maria Olsson och Viktor Karlström. Kommer de äntligen att få begravas?

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 30 september, 2023

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]