Utrikes 08 september, 2011

Undantaget är regeln

Ett decennium efter 11 septemberattentaten är USA och dess europeiska allierade fångna på ett gungfly. Händelser det året användes helt enkelt som en förevändning för att göra om världen och bestraffa de stater som inte rättade in sig i ledet. Och medan majoriteten av EU:s och USA:s medborgare nu släpar sig fram i en moralisk öken, ibland missnöjda med krigen, ibland resignerade och ibland övertalade av propagandan att skilja på – vilket i praktiken är en övergripande imperiestrategi – goda och dåliga krig, talar USA-generalen David Petreus om för oss:
”Ni måste förstå att inte heller jag tror att man kan vinna det här kriget. Man måste fortsätta ändå. Det är lite grann som Irak, faktiskt… Visst har det skett enorma framsteg i Irak, men det förekommer fortfarande fruktansvärda attacker i Irak och man får inte sänka garden. Vi måste stanna kvar efteråt. Det är den här sortens kamp som vi kommer att stå mitt uppe i resten av våra liv och antagligen våra barn också.”
Så talar språkröret för en suverän makt, som i detta fall bestämt att undantaget ska vara regel.

Fortfarande efter tio år fortsätter kriget i Afghanistan, ett blodigt och brutalt ställningskrig med en korrupt regim vars president med familj fyller sina fickor med orättmätigt förvärvade rikedomar och ett USA/Nato militärt oförmöget att besegra upprorsmännen. De senare slår nu till var de vill, dödar Karzais korrupte bror, slår ut hans ledande kollaboratörer och attackerar Nato:s viktigaste underrättelsepersonal med självmordsterrorism eller missiler som skjuter ner helikoptrar. Samtidigt har det i flera år pågått utdragna förhandlingar bakom kulisserna mellan USA och ny-talibanerna. Det avslöjar hur desperata Nato och Karzai är att rekrytera talibanerna till en ny nationell regering.
De europeiska och amerikanska liberala och konservativa politiker som utgör ryggraden i den styrande eliten påstår sig tro på måttfullhet och tolerans och att utkämpa krig för att införa samma värderingar i de återkoloniserade staterna.
Trots deras fromma avståndstaganden från terroristiskt våld har de inga problem med att försvara tortyr, utomlagliga utlämningar och målinriktade angrepp och mord på individer, post-legala exceptionella åtgärder i hemländerna så att de kan fängsla vem som helst på obegränsad tid utan rättegång. Under tiden undviker de goda medborgarna i Europa och USA, som motsatte sig sina regeringars krig, blickarna från de döda och sårade medborgarna och barnen som blivit föräldralösa i Irak och Afghanistan, Libyen och Pakistan… listan blir allt längre. Kriget är nu ett legitimt instrument, så länge det används med USA:s godkännande eller helst av USA självt.

Numera framställs detta
som en ”humanitär” nödvändighet: den ena sidan gör inget annat än begår brott, medan den andra, självutnämnt moraliskt överlägsna sidan, bara utmäter det nödvändiga straffet. Staten som ska besegras förvägras sin suveränitet och dess ersättare övervakas noggrant med både militärbaser och en kombination av icke-statliga organisationer (NGO) och pengar. Detta det tjugoförsta århundradets kolonisering eller dominans understöds av globala medienätverk, en grundpelare i genomförandet av politiska och militära operationer.
Låt oss börja med Homeland Security, ”hemlandssäkerheten” i USA. I motsats till vad många liberaler föreställde sig i november 2008, fortsätter den amerikanska politiska kulturen att sjunka i snabb takt. Istället för att vända trenden, har advokaten/presidenten och hans team medvetet accelererat processen. Det har skett fler utvisningar av invandrare än under Bush, färre fångar som hållits utan rättegång har släppts från Guantànamo, en institution som advokaten/presidenten hade lovat att stänga, Patriot Act med dess definitioner av vänner och fiender har förnyats, ett nytt krig har startats i Libyen utan godkännande av kongressen med det klena argumentet att bombningar av en suverän stat inte ska tolkas som en fientlig handling och personer som läckt uppgifter om olagligheter åtalas och så vidare – listan blir längre för varje dag som går.

Politik och makt åsidosätter allt annat. Liberaler som fortfarande anser att Bushadministrationen överskred lagen, medan demokraterna är exemplariska i sin norminriktade attityd, har förblindats av politiskt stamtänkande. Bortsett från Obamas uppblåsta retorik är det inte mycket som längre skiljer denna administration från den förra. Hur det går om man för ett ögonblick ignorerar politikernas och propagandisternas makt att påtvinga det amerikanska samhället som helhet sina tabun och fördomar, en makt som ofta används hänsynslöst och hämndlystet makten ofta används för att tysta motstånd från alla håll, det vet Bradley Manning, Thomas Drake (frisläppt efter ett ramaskri i liberala medier), Julian Assange, Stephen Kim, som nu behandlas som brottslingar och samhällets fiender, bättre än de flesta.
Inget illustrerar nedgången så bra som mordet på Usama bin Ladin i Abbotabad. Han kunde ha tagits till fånga och ställts inför rätta, men det var aldrig avsikten. Den liberala stämningen återspeglades i de talkörer som hördes i New York den dagen: U-S-A. U-S-A. Obama tog Osama. Obama tog Osama. Ni kan inte besegra oss (klapp-klapp-klapp-klapp-klapp-klapp) Ni kan inte besegra oss. Fuck bin La-din. Fuck bin La-din.

Dessa upprepades
i mer diplomatiska ordalag av Europas ledare, juniorpartner i imperiets familj av nationer, oförmögna till självbestämmande. Humbug och hyckleri har blivit legio i den politiska kulturen.
Ta Libyen, det senaste fallet av ”humanitär intervention”. USA/Natos intervention i Libyen, med FN:s säkerhetsråd som täckmantel, ingår i ett välregisserat stöd för rörelsen mot en viss diktator som samtidigt syftar till att få ett slut på de arabiska upproren genom att hävda västlig kontroll, lägga beslag på deras impulser och spontanitet och att försöka återställa status quo ante. Som nu blivit så tydligt skryter britterna och fransmännen om sin framgång och att de kommer att kontrollera Libyens oljereserver som betalning för sex månaders bombningar.
Det civila samhället rörs lätt av bilder. Gaddafis brutalitet, när han skickade sina flygvapen för att bomba sitt folk, var förevändningen som Washington använde för att bomba ännu en arabisk huvudstad. Samtidigt arbetade Obamas allierade i arabvärlden hårt för att främja demokrati.
Saudierna gick in i Bahrain där befolkningen tyranniseras och massarresteringar äger rum. Inte mycket av detta rapporteras på al-Jazeera. Jag undrar varför? Stationen verkar ha kuvats en smula och ha anpassat sig till sina finansiärers intressen. Allt detta med aktivt amerikanskt stöd. Despoten i Jemen, avskydd av en majoritet av det egna folket, fortsätter att döda dem varje dag med fjärrkontroll från sin saudiska bas. Inte ens ett vapenembargo, än mindre någon flygförbudszon har påtvingats honom. Libyen är ännu ett fall av selektivt ingripande från medborgargardet USA och dess kamphundar i väst.

Gränserna för
det smutsiga protektorat som väst håller på att skapa sätts i Washington. Även de libyer som av förtvivlan stöder bombattackerna från Natos jetplan kommer kanske – likt deras irakiska motsvarigheter – en dag att få ångra sitt val.
Allt detta kan i något skede utlösa en tredje fas: en växande nationalistisk ilska som spiller över till Saudiarabien och där – inga tvivel på den punkten! – kommer Washington att göra allt som krävs för att hålla den saudiska kungafamiljen vid makten. Går Saudiarabien förlorat går också Gulfstaterna förlorade. Angreppet på Libyen, som på alla fronter underlättades av Gadaffis enfald, var avsett att återta initiativet fr
ån gatan genom att framställa sig som försvarare av medborgerliga rättigheter. Bahrainare, egyptier, tunisier, saudiaraber och jemeniter kommer inte att vara övertygade, och även i Euro-Amerika är det fler som motsätter sig det senaste äventyret än som stöder det. Striderna är ingalunda över.

Obama talar om en skoningslös Gaddafi, men västvärldens egen barmhärtighet kommer aldrig som något lätt regn från himmelen på platserna där ner. Det välsignar bara den makt som utlöser det, den mäktigaste av de mäktiga. Resultatet är vad den tyske 1800-talspoeten Theodor Däubler en gång skrev:
Der Feind ist Unsere eigne Frage als Gestalt.
Und er wird uns, wir ihn zum selben Ende hetzen
Fienden är vår egen fråga som har tagit gestalt
Och han (fienden) kommer att hetsa oss, och vi honom mot samma mål.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Nyheter 09 december, 2023

”Kriget har öppnat en avgrund av oförsonlighet”

Cecilia Uddén har varit Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent i totalt 22 år. Foto: Robin Lorentz-Allard/Aftonbladet/TT.

Hon är Sveriges mest rutinerade Mellanösternkorrespondent med över 20 års erfarenhet av Israel-Palestina-konflikten. Men något liknande det pågående Gaza-kriget har Cecilia Uddén aldrig tidigare upplevt.

Hon har bevakat Mellanöstern i totalt 22 år, med bas först i Amman och numera i Kairo. Redan från början har hon följt situationen i Israel och Palestina, från Oslo-avtalet till den andra intifadan och de otaliga krigen på 2000-talet mellan Israel och Hamas. Men för Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén är det pågående kriget i Gaza något helt nytt: till skillnad från tidigare finns i dag ingen på någon sida som faktiskt vill ha fred, menar hon.

– Det här är en helt ny situation där allt är uppkastat i luften. Jag var med på 1990-talet då Hamas och Islamiska Jihad utförde många självmordsattentat i Israel. Då förstärkte attentaten alltid viljan till fred. Även om det alltid fanns en grupp som skanderade att ”det bevisar att de inte vill ha fred”, så fanns det också en som tyckte att det bevisade att freden var nödvändig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Utrikes 09 december, 2023

Utan imperialism, inga imperiemöbler

Casamance-regionens civilbefolkning drabbas hårt av konflikterna mellan regering och rebeller, kopplade till den olagliga smugglingen av rosenträ till grannlandet Gambia. Foto: Tilda Kämmlein.

Den bördiga Casamance-regionen i södra Senegal är hemvist åt en av Afrikas mest seglivade separatiströrelser. Striderna har på senare år intensifierats i takt med en snabbväxande träsmuggling till Kinas produktion av möbler i imperiestil.

Senegals politik har sedan självständigheten 1960 präglats av en sällsynt stabilitet. Landet beskrivs som en demokratisk oas – i kontrast med sina konfliktdrabbade grannar – och är den enda staten på det västafrikanska fastlandet som aldrig styrts av militärer.

I skuggan av framgångarna pågår dock ett lågintensivt inbördeskrig i regionen Casamance, i södra delen av landet i gränsområdet mot Gambia, mellan staten och rebellrörelsen MFDC (Mouvement des forces démocratiques de Casamance). Gruppen bildades 1982 och har sedan dess kämpat för regional autonomi. I augusti i fjol skrev båda parter under ett fredsavtal, men konflikten spås vara långt ifrån över.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tilda Kämmlein
Frilansjournalist.
Rörelsen 08 december, 2023

Socialismen handlar om att bygga makt här och nu

Nooshi Dadgostar talar på Vänsterdagarna i Göteborg, 25 november 2023. Foto: Adam Ihse/TT.

Kjell Östberg skriver i Flamman om förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet. Det är en läsning som ligger ganska långt från hur diskussionerna gått i programkommissionen – men som kanske kan leda till en bra diskussion, där det blir tydligare vad programförslaget innebär och inte. 

En av de saker vi landat i under arbetets gång har varit att vi vill se en socialistisk rörelse som står med båda benen i de klasskonflikter som pågår här och nu. Därför har strategiska frågor som hur vi bygger sammanhållning och makt vägt tungt för oss. 

Begreppet förhandlingsstyrka är en del av en serie resonemang i programförslaget om hur förändring blir möjligt. Vi har velat ge materialistiska svar på varför radikala förslag kan eka tomt i en politisk situation, för att sedan visa sig vara sprängstoff i en annan. 

Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp

Östberg tar upp löntagarfonderna, som är ett bra exempel på just det. Skälen till att det förslaget kom så långt handlade om att en bred arbetande klass stod samlad organisatoriskt, att politiken drivit fram full sysselsättning och att människor levde i en ny ekonomisk och social trygghet. 

Decennier av framsteg för arbetarrörelsen hade byggt upp en förhandlingsstyrka som blev självförstärkande. Den användes i allt från vilda strejker till centrala avtal och politiska initiativ. 

Att vi lyft fram det beror på att vi ser det som avgörande för vad Vänsterpartiet kan göra idag för att skapa liknande situationer i framtiden. Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp. 

Ofta kommer det handla om saker som människor upplever som enkla och självklara. Kan vi till exempel göra verklighet av det starka tryck som finns idag på att styra upp ägandet i skolan, så skulle den segern öppna dörren för en liknande diskussion kring exempelvis oansvariga banker. En seger öppnar för nästa. Det vi kallar socialism är den verkliga rörelse som gör upp med de unkna strukturer vi ser idag, för att parafrasera Marx. 

Vi är helt överens med Kjell Östberg om att det kapitalistiska samhället behöver läggas på historiens skräphög. Det är också en av de tydligaste röda trådarna i programförslaget. Trots att förslaget är kortare, argumenterar det långt mer uttryckligt kring varför ägandefrågorna spelar så stor roll. Förändringar där löser högst praktiska problem som samhället står inför idag, och kommer samtidigt åt grunden för kapitalets makt.  

I programförslaget finns två stycken som handlar om Vänsterpartiets visioner om ett bättre samhälle. Det första sammanfattar de tidigare resonemangen om varför just ägandet är centralt. Det andra beskriver det friare liv vi skulle kunna leva om vi genomför det skiftet. 

Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök

Vi har velat ge visionerna rätt roll i rörelsen – de är en del av rörelsens hjärta. Hoppet om ett samhälle som präglas av värme, demokrati och omsorg för morgondagen tar oss ur normaliseringen av den hårda verklighet vi möter i vardagen. 

Skulle vi däremot försöka göra en ritning på hur allt en dag ska se ut, kommer den snart vara hopplöst förlegad. Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök. Vi kan visserligen arbeta här och nu för att ge förutsättningar för en ny strid i löntagarfondernas anda om tio eller trettio år. Designen av de förslagen lämnar vi dock med varm hand till den tidens rörelser. 

Programförslaget bygger på förtroende för att människor kommer använda den förhandlingsstyrka vi tillsammans bygger upp till kloka saker. Det bygger också på ett förtroende för andra vänsterpartister, och att vi är ett parti som genomsyras av socialistisk och feministisk övertygelse. Ett partiprogram som försöker ”förpliktiga” organisationen till olika sätt att agera långt i framtiden kommer bli fyrkantigt, och stå i vägen för det verkliga arbetet. Vi behöver tvärtom ha gott om utrymme att svara strategiskt på de politiska situationerna allt eftersom de uppkommer. 

Verkliga samhällen formas i historiska situationer. Därför är det ett medvetet val att socialismen i förslaget till partiprogram framför allt handlar om att bygga upp den makt och sammanhållning som öppnar för att faktiskt förändra samhället i grunden. 

Jens Börjesson
Sammankallande för Vänsterpartiets programkommission
Krönika 08 december, 2023

Snillen spekulerar. Foto: SVT.

När Utrikesbyrån ger sig på att förstå varför Greta Thunberg solidariserar sig med palestinierna blir nivån pinsamt låg. Panelen lyckas ta sig igenom ett helt program utan att ens nämna klimatrörelsens relation till antikoloniala kamper.

”Varför bryr sig Greta Thunberg om frågor som inte handlar om klimatet och skadar inte detta klimatrörelsen?” frågar sig programledaren Rebecca Randhava och hennes tre panelister. Greta gått igenom ”formativa år” och måste få ändra sina åsikter, poängterar kommunikationsforskaren Sol Agin, men ifrågasätter samtidigt  om klimatplattformen är rätt forum. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Utrikes 08 december, 2023

Gazakriget försenar svenskt Nato-inträde: ”Vi säger ja när Netanyahu är i Haag”

Erdogan på ett möte till stöd för Palestina den 28 oktober 2023. Foto: Emrah Gurel/AP.

Under kriget mot Gaza har Turkiets handel med USA och Israel fortsatt som vanligt. Samtidigt pressas han av folklig ilska till konfrontation med Väst. Nu kan nya krav från den turkiska högern försena Sveriges Natointräde ytterligare.

I dag ställer Devlet Bahçeli, ordförande för Erdogans högernationalistiska koalitionspartner MHP och skuggledare i regimen, nya krav för att acceptera ett svenskt medlemskap i Nato.

– Vi ställer oss givetvis kyliga till ett svenskt Natointräde. För oss är förolämpningar mot vår heliga skrift detsamma som att förtrycka muslimer. Om en permanent fred uppnås mellan Israel och Palestina, om den palestinska statens oberoende och territoriella integritet erkänns, med Östra Jerusalem som sin huvudstad och med 1967 års gränser, om Israel går med på att betala kompensation, och att en rättegång för Netanyahu förbereds i Haag, så kommer vi att säga ja till Sveriges Natomedlemskap.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Halil Karaveli är senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till boken "Why Turkey is authoritarian" (2018).
Utrikes 08 december, 2023

En postsovjetisk krutdurk

Kazakstans president Qaym-Zjomart Toqayev och Rysslands president Vladimir Putin skakar hand med diplomater i den kazakiska staden Astana. Foto: Pavel Bednyakov/AP.

Centralasien har en lång historia av etniska konflikter. Med ett instabilt närområde och autokrater i presidentpalatsen riskerar regionen att explodera i nya krig.

För de flesta i väst är Centralasien en vit fläck på kartan. Hade de fem muslimskt präglade postsovjetiska republikerna i området varit ett enat land, så skulle dess ekonomi varit bland de 30 största, dess befolkning bland de 20 största och dess territorium det sjunde största i världen. I stället är det är en splittrad region som vanstyrs av autokrater, i den globala uppmärksamhetsekonomins periferi. Men i kölvattnet av den dramatiska geopolitiska utvecklingen runt Ukraina kan avkroken förvandlas till en brännpunkt för världspolitiken – i värsta fall.

För som Vladimir Putins erövringskrig mot Ukraina visar är den postsovjetiska ordningen långt ifrån självklar. Att föreställa sig Putins nyimperialism ta sikte på exempelvis Kazakstan kräver inte mycket fantasi. I landets norra delar finns en betydande rysk minoritet, som skulle kunna behöva ”befrias” så fort den ryska militärmakten har återhämtat sig från debaclet i Ukraina.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 07 december, 2023

En miljöaktivist i örnens näste

Protest i Arkhangelsk mot Moskvas planer på att dumpa sopor i ett dussintal fattiga glesbygdsstäder. Foto: Natalia Beshkareva/Pravda/AP.

När miljöaktivisten och journalisten Dmitrij Sjevtjenko tog sig in på byggarbetsplatsen för Putins nya privatresidens blev han stoppad och beordrad att radera bilderna. Men minneskortet fick han med sig i strumpan.

Ryssland är som de flesta länder: delat. Å ena sidan finns storstäder som Sankt Petersburg och Moskva, där det satsas på storslagna byggen, förbättrad infrastruktur och nöjen. Å andra sidan finns periferin, på ryska kända som regiony, regionerna. Det är eftersatta delrepubliker och områden med en betydligt lägre levnadsstandard, samtidigt som de utarmas på naturresurser, i högre grad drabbas av miljöförstöring, och där attraktiv mark inte sällan olagligt tas över av politiker och oligarker.

Regionerna drabbas också hårdare av miljöförstöring. För några år sedan, när Moskvas soptippar svämmade över, beslöts exempelvis att huvudstadens sopor i stället skulle dumpas i den arktiska orten Sjies. Lokala och tillresta miljöaktivister slog upp tältläger och gjorde allt för att förhindra planerna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Satir 07 december, 2023

Ellen Lagerson
Illustratör och formgivare.
Kultur 06 december, 2023

Folkhemmet som sunkigt mattorg

Iris Smeds, ”Det tusenåriga riket” (Scen 5 och 7), 2023.

”Det isolerade benet” sätter fingret på samhällets smärtpunkter, och får skriket ut i rymden att kännas meningsfullt.

Tittar du också på nyheterna och känner att du vill skrika rakt ut i rymden utan att något händer? Har du någonsin känslan av att befinna dig i en dröm, fastän allt som händer sker på riktigt utan att larmet går eller att folk gör det mest logiska och grips av panik?

Känslan av dissociation och förtvivlan, som många av oss någon gång delat, är utgångspunkten för en ny utställning med den makabra titeln Det isolerade benet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 05 december, 2023

Veckan som gått

Foto: AP.

Låt Flamman sammanfatta veckans nyheter.

41 gruvarbetare räddas från en kollapsad tunnel i Himalaya, där de varit instängda sedan den 12 november. Efter att maskinerna som skulle assistera vid räddningen lagt av tvingades man använda den riskfyllda metoden råtthålsbrytning, där arbetarna manuellt fick gräva sig ut de sista rasmassorna genom ett kryptrångt hål.

Firoz Qureshi, en gruvarbetare med ansiktet fullt av vitt damm, säger till Reuters: ”Det var ett svårt uppdrag, men för oss är ingenting svårt.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr