När fan blir gammal blir han religiös, och thrillerförfattare blir radikala. John le Carré (egentligen David Cornwell), som förnyade spionthrillergenren med sina välskrivna och trovärdiga, milt cyniska skildringar som inte saknade moraliska dimensioner av det kalla krigets drabbningar, är nu heligt förbannad. De gamla spionerna har gått i pension och den sköna nya värld som tycktes skymta fram när Berlinmuren revs har blivit till en kapitalistisk globaliserad mardröm.

Och le Carré rasar – mot våldtäkten på Panama, mot läkemedelsbolagens härjningar i Afrika, mot hyckleriet bakom kriget mot terrorismen.
Hans senaste bok handlar om hur privata vinstintressen, med internationell sammansättning som sig bör i globaliseringens tidsålder, planerar att plundra östra Kongos rika naturtillgångar tillsammans med några lokala ledare, bakom en täckmantel av fred, välstånd och framsteg.

Tolken, den person som på ett neutralt och opersonligt sätt ska överföra informationen från ett språk till ett annat, blir den som kastar grus i maskineriet. Planerna går om intet, vilket naturligtvis inte spelar någon som helst roll, det kommer att plundras ändå.
Bokens huvudperson Salvo är en av dessa le Carrés klassiska antihjältar, en överbegåvad och överkänslig outsider med en komplicerad bakgrund – pappan var irländsk katolsk missionär och mamman en kongolesisk dotter till en byhövding – och med svåra identitetsproblem. Ska man ha någon invändning mor denna roman så är det att den är alltför förutsägbar, precis som huvudpersonens moraliska dilemma.
Men sensmoralen vill man gärna ta till sig: när krutröken har skingrats, och när mäktiga myndigheter ”vars existens rutinmässigt dementeras” har med sin tunga hand har dragit för historiens draperi, så står Salvo där som segrare, trots att man till och med förnekar hans existens.
Underdogen vinner alltid. En radikal sanning för vår tid.