Inrikes/Nyheter 17 november, 2022

Undersköterskeupprorets ledare: ”Mina chefer straffar mig”

Mia Christensson blev rikskänd för sitt engagemang i Undersköterskeupproret. Nu berättar hon om svaret från cheferna: bestraffningar, förvägran av covid-skydd och lex Sarah-anmälan för spillt kaffe. – Det har hela tiden gått ut på att göra mitt liv på arbetet så svårt som möjligt, för att jag ska säga upp mig självmant.

Mia Christensson, undersköterska i skånska Svedala och lokal Vänsterpartiet-profil, säger att hon älskar sitt yrke.

– Det är ett av världens bästa jobb. Om förutsättningarna är bra.

Fram till sommaren 2019 hade Mia också, enligt henne själv, en bra relation till sina chefer. Det hände att en av dem tog henne åt sidan för att skvallra om läget i kommunpolitiken, där de var engagerade på olika sidor av blockgränsen. Eller för att tipsa om sin senaste vandringssemester. De gillade att prata om friluftsliv.

– Det var vänskapligt, man kunde skratta. Du vet när man kan tappa garden och vara sig själv, säger Mia och fortsätter:

– Hon hade nog respekt för mig, för att jag inte kuvade mig under henne.

Som för många andra innebar undersköterskeyrket också mycket slit. Kort efter att Mia börjat engagera sig politiskt hörde Marie Wiberg, en kollega från Västerås, av sig. Hon hade bestämt sig för att samla landets undersköterskor till en stor protestaktion, mot underbemanning och otillräckliga villkor. Mia nappade. En av Undersköterskeupprorets många lokalavdelningar blev till.

Mia jobbade intensivt på sin semester för att få ihop sin del i den nationella protestdag som ägde rum i augusti 2019. Medan kollegorna i Stockholm lämnade över 14 000 namnunderskrifter till socialminister Lena Hallengren (S) stod Mia Christensson utanför kommunhuset i Skurup och höll ett ”jävligt bra tal”.

– Jag är fortfarande stolt över det talet. Jag hade filat på det länge. Jag hade också utmanat kommunstyrelsens ordförande att komma ut och ta emot vår kravlista. Det gjorde han. Det var häftigt, det kom folk från Höör, Eslöv, Malmö, Ystad, överallt, säger hon.

Folkrörelsekänslan gav en nytändning. Men när Mia kom tillbaka till jobbet ställdes allt på ända. Samtidigt som Undersköterskeupproret tog emot priser, bland annat från den här tidningen, började Mias chefer behandla henne helt annorlunda. De började, med hennes egna ord, straffa henne.

– Jäklar, vilken annan stämning det blev. Cheferna pratade inte med mig.

Mia Christensson beskriver en vardag där cheferna plötsligt började tala om hennes brister inför andra anställda, undvika att ge henne rätt arbetskläder och öppet ifrågasätta hennes politiska engagemang. Hon pekar särskilt på två händelser, som hon kallar rena bestraffningar.

Den ena inträffade i början av coronapandemin, under tiden som Mia höll på att återhämta sig från en allvarlig lunginflammation. Läkaren, skyddsombudet och facket krävde att enhetscheferna skulle utreda hur hon kunde jobba utan stor smittorisk. Enligt läkaren skulle Mias kropp inte klara av en till infektion.

Mias chef svarade, enligt fackets anmälan, att covid-19 var ”en vanlig säsongsinfluensa”. Han vägrade utreda hennes individuella situation. I stället kom han med ett eget förslag för hennes återhämtning: tjänstledigt utan lön.
Sedan gjorde Mia Christenssons andra chef en lex Sarah-anmälan om hennes ”otrevliga bemötande”, delvis baserad på anonyma journalanteckningar. När saken utreddes visade det sig att vårdtagaren var nöjd med sin vård. Lex Sarah-anmälan innehöll dock en annan anklagan: Mia och hennes kollega hade spillt kaffe.

I början av februari 2020 åker Mia Christensson till Manchester för att se det skotska folkrockbandet Peat & Diesel. När hon kommer hem till Sverige känner hon sig snuvig. Två dagar senare ligger hon på akuten med dubbelsidig lunginflammation och blodförgiftning.

– Jag hade varit hos läkaren före lunch, fått lunginflammationen konstaterad och fått med mig penicillin hem. På eftermiddagen börjar jag flyta i väg i medvetandet.

Mia får åka in akut, blir sängliggande och sjukskriven i två omgångar. I efterhand gissar hon att det var covid-19. Först i april börjar hon prata med sin läkare om att återgå till jobbet. Han ger henne ett tydligt råd: skydda dig.

– Min kropp är helt dränerad, jag har astma i botten och det är pandemi. Läkaren säger att min kropp inte kommer klara av en till infektion. Att jag behöver skydda mig i 5-6 veckor till.

Hemtjänsten i Svedala kommun är mitt uppe i pandemistormen. Situationen är pressad. Mia erbjuder sig att komma tillbaka, om hon får jobba med ordentliga munskydd. Till en början verkar det inte vara några problem. Chefen ber att få återkomma.

– Sedan dröjer det. Samma dag som jag ska börja jobba ringer han och säger nej. Argumentet var att om jag fick särskilda munskydd så kunde vem som helst komma och begära det, säger Mia Christensson.

Vid den här tiden är de svenska munskyddsreglerna en stridsfråga. Sjukhuspersonal jobbar som regel i full skyddsmundering när de träffar smittade. Mia Christensson går till sitt skyddsombud. Tillsammans kräver de att arbetsgivaren gör en riskbedömning som utgår från hennes individuella hälsa.

Cheferna vägrar. I Kommunals dokumentation av händelsen står att enhetschefen motiverar det med att covid-19 är att betrakta som ”en vanlig säsongsinfluensa”.

I stället inleds en allmän riskbedömning för hela arbetsplatsen. Enhetscheferna konstaterar att det är ”mycket stor sannolikhet” att de anställda kan bli smittade av covid-19. Slutsatsen blir att alla ska följa ”kommunledningens åtgärder”. Mias särskilda situation nämns inte alls. Det gör däremot risken för ”överanvändning av skyddsmaterial”.

Skyddsombudet fortsätter kräva en särskild utredning av Mias situation. Enhetscheferna svarar att de gjort en sådan, genom sin allmänna riskbedömning. Då går skyddsombudet vidare till Arbetsmiljöverket.

Tiden går. Medan Mia och cheferna bråkar om munskyddet fortsätter hennes arbetskamrater kämpa i coronakrisen, i desperat behov av fler kollegor. Till slut lägger enhetschefen och socialchefen fram ett förslag för Mia: sex månaders tjänstledigt utan lön. Direkt efter mötet pratar hon med sin fackliga ombudsman.

– Han blir skitförbannad och säger: skriv absolut inte på någonting.

I det här läget bestämmer sig Mia för att backa. De sex veckor som hon behöver särskilt skydd har snart gått åt till anmälningar och bråk. Eftersom ett av mötena inneburit att hon också jobbat ett par timmar kan hon, på läkarens inrådan, sjukskriva sig utan intyg i 14 dagar till.

Det blir ingen individuell utredning, inget munskydd och inget arbete. Tiden går.

I slutet av maj är Mia tillbaka på jobbet. Konflikten om hennes munskydd är förbi, men själv är hon säker på att cheferna inte har glömt den. Under processen lades två så kallade 6:6-anmälningar – en del av arbetsmiljölagen som tvingar chefer att agera, och som av vissa arbetsgivare ses som en stridsåtgärd.

– Jag sade till min kollega: det kommer ett svar. Jag vet inte vad eller när, men det kommer, säger Mia.

30 juni gör enhetschefen en lex Sarah-anmälan. Den handlar om Mia och hennes närmaste kollega. En bärande del handlar om att de spillt kaffe.

Lex Sarah är en lag som innebär att anställda måste rapportera när de tror att en vårdtagare riskerar vanvård. Lagen kom till efter ett medialt uppmärksammat fall där undersköterskan Sarah Wägnert slog larm om att vårdtagare på ett privat äldreboende ofta fick liggsår och ropade på hjälp i timtal utan att få svar.

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) skriver på sin hemsida att lex Sarah finns för att vårdgivare ska ”uppmärksamma allvarliga händelser och utreda bakomliggande orsaker”. De fortsätter: ”Lex Sarah handlar om att lyfta fokus från de enskilda medarbetarna till systemnivån – det vill säga till det som har med organisation, ledning och styrning att göra. Det handlar inte om att hitta syndabockar.”

En lex Sarah-anmälan leder alltid till att vårdgivaren gör en utredning. Den 10 juli presenterar Svedala kommun sin. Här intervjuas vårdtagaren, två enhetschefer, Mia och hennes kollega. Det framkommer att vårdtagaren nyss hade kommit hem från en sjukhusvistelse och ville lämna över en första matbeställning, så att matutkörningen skulle komma igång. Mia och hennes kollega tog inte emot den. Det är anmälans mest konkreta anklagelse.

Men Mia Christensson jobbar natt, och säger att den som går på hennes pass aldrig tar emot några matbeställningar.

– Vi hade ingen aning om var beställningen skulle ta vägen. Vi hade med kort varsel hoppat in och tagit över en annan avdelnings vårdtagare, eftersom den avdelningen tvingats stanna hos en person som blivit sjuk. Det var därför vi var där.

Den andra konkreta händelsen i anmälan är att vårdtagaren har fått för lite kaffe. Vattnet har hamnat på bänken i stället för i kaffekokaren. I anmälan står att Mia och hennes kollega ”inte undersöker varför och de kokar inte nytt utan vårdtagaren får vara nöjd med den (sic) lilla som hamnar i koppen.” Kommunens utredare konstaterar att det inte rör sig om ett missförhållande.

Utöver det innehåller utredningen en lång rad påpekanden om Mia Christensson som person. Enhetscheferna säger att hon är ”kort i tonen” och kan ”uttrycka sig spetsigt”. Hon ska också ha ”signalerat att det inte är deras jobb att ordna frukost till vårdtagaren, utan att säga det rakt ut”. Det görs tydligt i utredningen att problemen främst gäller Mia. Hennes kollega påstås vara mer ”följsam”.

Enhetscheferna säger också en annan sak till utredaren: Mias personlighet har gjort att hennes kollega ”påverkats negativt”. En schemaändring har lett till att de jobbar ihop något mindre än tidigare. I  lex Sarah-utredningen kopplar cheferna ihop det med Mias sätt att bete sig.

Mias kollega, som ber att få vara anonym, vänder sig helt emot den beskrivningen.

– Jag och Mia har ett jättebra samarbete och kommunikation med varandra. Både i arbete och socialt. Det stämmer inte alls.

Varför står det så i utredningen tror du?

– Jag har faktiskt ingen aning. Visst, Mia är en pratsam person och jag är kanske lite mer tillbakadragen. Men jag menar, att dra den slutsatsen, det är helt galet.

Mia och kollegan jobbar fortfarande ihop majoriteten av tiden. Kollegan säger, precis som Mia, att de inte tog emot matbeställningen eftersom de inte visste var den skulle ta vägen.

– Vi har aldrig fått någon information om hur det fungerar, så vi hade ingen aning. Därför hänvisade vi vårdtagaren till att det är bättre att ta det med morgonpersonalen när de kommer.

Kollegan ställer sig frågande till varför det alls blev en  lex Sarah-anmälan.

– När chefen ringde mig så sa jag: det enda som gick fel där var att det blev för lite kaffe. Vårdtagaren fick ett glas juice i stället, för hon ville ha det. Men chefen svarade: nu är det så att det blir en  lex Sarah-anmälan, du kommer bli uppringd. Jag blev väldigt chockad över alltihop.

När kommunens utredare ska sammanfatta händelserna och föreslå åtgärder hänvisar han till vårdtagarens egna ord: hon har ”inte har funderat så mycket på händelsen” och har fortsatt förtroende för hemtjänstpersonalen i allmänhet.
Det föreligger inget missförhållande. Utredningen avslutas.

Flamman har låtit Tobias Sjöqvist, jurist på Kommunal, ta del av  lex Sarah-anmälan. Han är skeptisk.

– Rent allmänt kan jag säga att jag inte uppfattar det som att bristande bemötande eller för få koppar kaffe är ett sådant missförhållande som  lex Sarah är tänkt att användas för. Om en enhetschef tror detta så kanske det behövs bättre utbildning kring frågorna på enhetschefsnivå.

Däremot visar utredningen ett annat fel: journalanteckningarna som hänger ihop med  lex Sarah-anmälan saknar underskrift. Det nämnde inte enhetschefen i sin anmälan. Anonyma journalanteckningar är ovanligt, enligt Tobias Sjöqvist.

– Det är väldigt vanligt att man använder sig av digitala system, som är knutna till en medarbetares inloggning. Då är det nog ganska ovanligt att det existerar anonyma journalanteckningar. Det är inget som når oss vanligtvis, säger han och fortsätter:

– Det är absolut inte bra. Om det är något allvarligt vill man kunna ställa frågor och göra utredningar, då behöver man veta vem som har skrivit vad.

Flamman har tagit del av dokument från Kommunal, Skurups vårdcentral och Arbetsmiljöverket som styrker Mia Christenssons berättelse. Hon jobbar kvar på hemtjänsten i Svedala kommun, men tror att hennes dagar där är räknade.

– De samlar på sig så mycket de kan. Nu när vi fått svagare las-regler så går jag bara och väntar på att bli uppsagd. Det har hela tiden gått ut på att göra mitt liv på arbetet så svårt som möjligt, för att jag ska säga upp mig självmant, säger hon och fortsätter:

– Jag har jobbat i detta yrket i jävligt många år men har aldrig varit med om något liknande.

I dag är Mias främsta engagemang i Undersköterskeupproret att hon leder och administrerar rörelsens facebookgrupp med omkring 25 000 medlemmar.

Vad är det som får dig att koppla ihop de här händelserna med Undersköterskeupproret?

– Att situationen var helt förändrad när jag kom tillbaka efter semestern 2019. Dynamiken mellan mig och chefen var helt annorlunda. Det var som att vända på en hand, direkt.

– Jag blev väl farlig, helt enkelt. Man blev väl rädd att jag skulle börja uppvigla och mecka med Svedala kommun. Jag kan inte se någon annan förklaring.

Benny Andersson, enhetschef på hemtjänsten i Svedala kommun och Mia Christenssons nuvarande chef, svarar på Flammans frågor via mejl. Han svarar inte rakt på frågan om Mia Christensson har straffats för sitt engagemang i Undersköterskeupproret, men skriver: ”Vad en enskild medarbetare engagerar sig i på sin fritid är medarbetarens ensak. Detta är en viktig princip för oss.”

Han håller fast vid att han och Svedala kommun har agerat rätt i konflikten om Mias munskydd.

”Vid denna tidpunkt fanns det väldigt många tankar och åsikter om pandemin. Svedala kommun, tillsammans med andra kommuner, har under hela perioden valt att följa och förhålla oss till de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten och Region Skåne beslutat. Dessutom har vi varit noga med att ha en bra dialog med våra medarbetare och möta deras oro men ibland har man olika tankar kring lösningar.”

Varför ville ni inte göra en utredning om hennes specifika situation, utan bara en allmän?

”Arbetsgivaren gör en bedömning som rubriceras som en allmän riskbedömning men som baseras på individuella förhållanden.”

Ni hade samtidigt ont om folk eftersom många var sjukskrivna i början av pandemin. Hade ni inte varit hjälpta av att Mia hade jobbat?

”Då liksom nu är vi angelägna om att ha kompetent personal i tjänst men vi måste också förhålla oss till de rekommendationer som finns.”

Benny Andersson bekräftar att han har erbjudit Mia Christensson sex månaders tjänstledighet utan lön som en lösning på konflikten, och säger att det gjordes för att hon inte skulle ”drabbas av olovlig frånvaro”. Han nekar inte heller till att ha kallat covid-19 ”en säsongsinfluensa”.

”När jag ser det så här känns det som att citatet är ryckt ur sitt sammanhang. Det är främmande för mig att uttrycka mig så distinkt i ett osäkert läge. Oavsett är det en olycklig formulering som jag absolut inte skulle använda idag. Jag är ledsen om det har upprört någon!”

Benny Andersson svarar också på frågor om  lex Sarah-anmälan, som gjordes av Mia Christenssons tidigare chef.

”En vårdtagare hade upplevt brister i bemötandet från hemtjänstpersonal vilket föranledde en rapport enligt bestämmelserna om lex Sarah. En rapport enligt lex Sarah ska göras när det finns en misstanke om missförhållande och händelsen utreds för att utröna om det som inträffat är ett missförhållande eller ej.”

I Socialtjänstens föreskrifter står att det som ligger till grund för en lex Sarah-anmälan ska ha riskerat ”medföra konsekvenser för enskildas liv, säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa”. Har den här händelsen gjort det?

”Nej, utredningen visade att det inträffade inte bedömdes vara ett missförhållande enligt bestämmelserna om lex Sarah. Enligt Socialtjänstlagen har kommunen en skyldighet att utreda alla förhållande som misstänks vara ett missförhållande.”

Många av formuleringarna i utredningen handlar om Mias personlighet och sätt att vara. Är det verkligen föremål för  lex Sarah-anmälan?

”En lex Sarah-utredning syftar till att ta reda på vad som har hänt, hitta orsaker och åtgärder för att minska risken för att det ska hända igen.”

Benny Andersson förklarar de anonyma journalanteckningarna med att kommunens utredare har läst i ett gammalt verksamhetssystem. Han säger att alla journalanteckningar i själva verket är undertecknade, och att författarna bakom de journalanteckningar som verkade anonyma nu är identifierade. En av dem är den enhetschef som själv gjorde  lex Sarah-anmälan.

Benny Andersson avslutar sitt mejl med en upprepning:
”Vad en enskild medarbetare engagerar sig i på sin fritid är medarbetarens ensak. Detta är en viktig princip för oss.”

Noa Söderberg
Tidigare reporter på Flamman.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 29 mars, 2024

Högern planerar en bostadspolitisk chockdoktrin

Byggbolagen hamstrar byggrätter i väntan på att staten tar initiativet igen. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Den svenska byggkrisen är politiskt skapad för att ramma igenom marknadshyror. Men vad som krävs är det motsatta – att staten tar ansvar igen.

Bostadsbyggandet är inne i sin djupaste kris sedan 1990-talet. Byggtakten i Sverige mer än halverades under 2023 jämfört med 2022. I Stockholm rasade den med 70 procent. Under januari månad 2024 var antalet konkurser i byggbranschen dubbelt så många som det genomsnittliga antalet per månad de senaste 10–15 åren.

Tvärniten i byggandet slår hårt mot byggarbetarna. Förra året varslades 9 166 personer om uppsägning i byggbranschen, mot 3 611 året innan. Antalet arbetslösa i Byggnads a-kassa har ökat med 50 procent det senaste året. Branschen varnar nu för att en hel generation yrkesarbetare ska lämna branschen för att aldrig komma tillbaka igen.

I andra änden drabbar byggkrisen också alla som behöver någonstans att bo. Enligt Boverket behöver det byggas över 67 000 nya bostäder varje år fram till 2030 för att inte bostadsbristen ska förvärras. Ändå påbörjades bara runt 27 000 förra året, och i år räknar man med att hamna på mellan 14 000 och 19 000 bostäder.

Tidöregeringen saknar helt planer för att överbrygga lågkonjunkturen och hålla uppe byggandet under krisen. I stället hoppas man passivt på att sänkta räntor ska vända utvecklingen på sikt. Under tiden förvärras bostadsbristen och viktig kompetens går förlorad. Varför gör regeringen ingenting?

En anledning till att man låter krisen eskalera nu kan vara för att kunna driva igenom kontroversiella bostadspolitiska reformer längre fram. Regeringen vill skapa ett momentum för en bostadspolitisk chockdoktrin. I början av mars förklarade finansminister Svantesson (M) öppet att man försöker få med sig Sverigedemokraterna på att införa fri hyressättning i nyproduktion.

Tidöregeringen saknar helt planer för att överbrygga lågkonjunkturen och hålla uppe byggandet under krisen.

Samtidigt pågår en intensiv kampanj från näringslivshåll för att på sikt införa marknadshyror i hela beståndet. Precis innan årsskiftet släppte Bofrämjandet en rapport om hur hyresmarknaden avreglerades i Finland på 1990-talet, och förra veckan kom även Timbro med en rapport om att det är dags att följa vårt grannlands exempel och släppa hyresmarknaden fri.

Problemet är att Timbro bara berättar halva sanningen om Finlands bostadspolitik. Det är nämligen inte marknadshyrorna som har hållit i gång byggandet på höga nivåer, utan snarare deras statligt subventionerade och centralt planerade bostadspolitik. Något som nästan helt saknas i Sverige. I jämförelse med oss är Finlands bostadsförsörjning planekonomisk.

Med Timbros förslag skulle deras uppdragsgivare, fastighetsägarna och hyresvärdarna, kunna göra enorma vinster på att chockhöja hyrorna i det befintliga beståndet utan att det byggs några nya bostäder över huvud taget. Sedan föreslår Timbro att staten kraftigt höjer bostadsbidragen – skattepengar rakt ned i fickorna på hyresvärdarna.

Hyresgästföreningen välkomnar dock att grannlandet till öster lyfts fram i debatten och pekar i en egen rapport på tre saker som vi bör lära av Finland: lägg en procent av BNP på statliga byggstöd, centralisera den fysiska planeringen av bostäder och inför en hög fastighetsskatt för planerad men obebyggd mark så att byggbolagen slutar hamstra byggrätter.

Tyvärr sitter Tidöregeringen i hyresvärdarnas knä, och kommer inte ta till sig av det som verkligen funkar i Finland. När det blir dags för den bostadspolitiska chockdoktrinen kommer de snarare köra på Timbro-linjen – där kapitalet höjer hyrorna, och staten bostadsbidragen.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Utrikes 29 mars, 2024

Vår man på månen

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Sedan rymdfärderna inleddes har astronautens roll förändrats. Från nationell hjälte och erövrare är hen i dag en relaterbar vardagsperson med klimatångest. Men det är fortfarande svårt att hitta ett övertygande syfte med de dyra resorna.

När den amerikanska tv-kanalen ABC år 1955 visade den Disney-producerade dokumentären Man in Space sågs den av 42 miljoner tittare. Efter reprisen 1956 hade hälften av alla amerikaner sett den, och av dem ansåg 38 procent att det snart kommer att vara möjligt att åka till månen, jämfört med 15 procent 1949. 1

Från Jules Vernes romaner till filmer som Christopher Nolans Interstellar från 2014 har rymdfärderna i fiktionen framställts som förverkligandet av en dröm – av ett naturligt, allmängiltigt och tidlöst begär. Men för erövringen av rymden behövde först samtycke skapas. De vetenskapliga framstegen och medvetenheten om planetens omfång som skapats av satellitbilderna av jorden bidrog till detta. Så även den heroiska bilden av astronauten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.