Under onsdagen debatterades regeringens vårbudget. Den innehåller historiska stora satsningar som syftar till att mota pandemin och coronakrisens effekter. Slopad karensdag, höjning av a-kassan, möjlighet till korttidspermitteringar, tillfällig nedsättning av arbetsgivaravgiften och stora kreditgarantier till företagen. Alltsammans åtgärder som beräknas motsvara 700 miljarder kronor.

Moderaternas ekonomisk­politiska talesperson, Elisabeth Svantesson, propagerade ändå för ytterligare pengar till företagen. Hon vill att staten ska lägga 100 miljarder i månaden för att ”rädda företag och jobb” genom helt slopade arbetsgivaravgifter, större hyresgarantier och ytterligare lånegarantier. Hon sa sig vara medveten om att det måste finnas pengar kvar till undersköterskans lön och till barnbidragen, men hon gjorde det klart att företagen är viktigast, eftersom det är de som ”skapar jobb”.

”Vilken ekonomi är det som ska återstartas? Kommer det vara så att vissa branscher har mer eller mindre slagits ut? Det är inte bara att sätta igång nya företag igen, vi måste se till att de räddas.” (P1 Morgon, 15/4) Detta var en återkommande talepunkt från moderaten under dagen. På frågan om vilka företag och branscher det är som behöver mer insatser så svarar Svantesson att det är besöksnäringen som drabbats hårt men också att ”stora delar av industrin” står still och därför måste räddas.

Hon har inte fel. Besöks­näringen och delar av industrin står still, därtill kringbranscher som alltid drabbas i en nedåtgående ekonomi, som konsulter inom pr och reklam. När ekonomin och resandet gör omedelbar halt så finns det branscher som drabbas hårt – men vilka av dem hade det knackigt redan innan? Nu handlar det om prioriteringar. Det är smärtsamt tydligt vilka yrken som varit verkligt samhällsbärande i den kris vi nu genomlider: det är hjältarna i offentlig sektor som får landet att snurra.

Summan som går till regionerna som driver sjukvården utgör några få procent av summan som regeringen och Riksbanken nu ger företagen tillgång till

Vilken ekonomi är det som räknas? Vilka yrken är det som måste räddas?
Den frågan är för viktig för att lämnas till moderater att avgöra. Hur kan ekonomin bäst få en kickstart när den värsta krisen är över? Är det så att många konkurser i företag som redan innan krisen hade problem skulle leda till depression om man samtidigt storsatsar på samhällsbärande branscher som välfärden och byggsektorn?

I veckan skrev ekonomihistorikern Lars Ahnland på DN Debatt (14/4) en artikel där budskapet kan kokas ner till att resurserna i kristid verkligen fördelas ojämt. Summan som går till regionerna som driver sjukvården utgör några få procent av summan som regeringen och Riksbanken nu ger företagen tillgång till. Vad man väljer att satsa på får naturligtvis konsekvenser.

I Ahnlands forskning har det visat sig att det är jobbskapande i den offentliga sektorn och byggindustrin som varit den enskilt största anledningen till att lönernas andel av inkomsterna (från löner och företagsvinster) i samhället har ökat så mycket som de gjort. Alltså: när tillgången till välbetalda jobb ökat inom vård, skola, omsorg och infrastrukturprojekt så har det även förbättrat förhandlingsläget för löntagare i allmänhet. Som följd får det positiva effekter på ekonomin på sikt.

Konsekvenserna av en sjunkande löne­andel, (som stora delar av den privata tjänstesektorn upplevt sedan 1980­-talet), menar Ahland, är många och allvarliga. Folkhälsan påverkas, kriminaliteten ökar och den politiska stabiliteten och tilltron till samhället minskar.

Naturligtvis går allt det här mot den dogm som den tjattrande högern inpräntat i näst intill allt sedan nyliberalismen satte klorna i det gemensamt ägda: uppdelningen mellan en närande privat och en tärande offentlig sektor. Den uppdelningen är falsk. Personalen i offentlig sektor betalar också skatt, tjänsterna som utförs i offentlig sektor bidrar också till BNP-utvecklingen.
Det är genom investeringar i den vi kanske kan ta oss ur den ekonomiska kris som följer i pandemins spår.