Aleksandar bor i Viðegrad i den jugoslaviska republiken Bosnien. Hans pappa är serb och mamma muslim. Det är ingen idyll. Här finns förvisso en varm gemenskap men också översitteri, en våldsam manskultur och etniska fördomar. En dag kommer kriget och icke-idyllen förvandlas till en fasansfull mardröm. Deras land finns inte längre, det gemensamma språket är plötsligt olika språk, och den avgörande frågan som betyder liv eller död när soldaterna kommer är: Vad heter du?

Familjen flyr, först till Belgrad, sedan till Tyskland, där ”en vägg/ har/ fallit omkull och från /…/ nu finns det bara det sämre Tyskland”. Där är sedan tidigare en farbror gästarbetare, och Aleksandar tycker det är ett konstigt ställe där gäster måste arbeta! När kriget i Bosnien är över riskerar familjen att tvingas flytta ”frivilligt” tillbaka, och föräldrarna åker istället till USA. Aleksandar är kvar, med sina minnen, och sin splittrade identitet: ”Jag hejar på fem landslag. När någon säger att jag är ett lyckat exempel på integration flippar jag ut”.

Debutanten Staniðiã har skrivit ett kollageverk med skrönor berättelser, gamla minnen, telefonsamtal, och långa listor om vartannat. Det är konkret med dofter, smaker, röster och ljud, det är burleskt och drastiskt, skrämmande och humoristiskt, och berättarlusten är stor. Det blir inte ens tjatigt när han räknar till 192.
Aleksandar åker på besök till Bosnien. Där möter han en verklighet där tiden och händelserna har skapat ett avstånd som inte går att överbrygga. Det finns ingenting kvar av tiden ”när allt var bra”.
Förutom berättelserna.