Unga svenskar är inte enbart tevegloende utan även poesiskrivande. Med mera. Ta Parkskolan i Örnsköldsvik. Några av årets studenter har som projektarbete gett ut Lätt kanalisering.
Titeldikten har Simon (utan efternamn) skrivit.
Försöker kanalisera, men det är alldeles för utspritt
Bokstäverna kommer i för sävlig takt för att inte försvinna
Tankar om köttet och själen, såna tankar som
kliar som fan på insidan…
Simon har tillsammans med Kikki slutligen lyckats få ihop den här antologin. Insåg så småningom att efter dessa månader av tjatande på vänner för att få texter och presentationer inlämnade i tid, borde vi kanske också sätta något slags märke på insidan av boken, skriver Sofia som tagit med två egna dikter.
En börjar:
Det vackraste
Himlarna
Känslor och extaser
som bombnedslag och stjärnfall…
Kikki påminner:
vet du en sak
det är många som kommer att läsa det här
minst sex personer
och ändå skriver du alla dessa
utlämnande saker om dig själv…
Johnny ”föddes tänkande/dog med språkets begränsningar…” eller ”måla om hela jävla livet/i en färg som inte täcker tvivlet…”
Tobias ”växte upp i Örnsköldsvik, Luleå, Själevad, Moliden, Örnsköldsvik, Moliden, Askersund, Moliden.” Han skriver sina strofer på engelska och har kanske överskattat språkförmågan en smula.
Viktor berättar en saga om hur datanörden Datanorthos tvekande lämnar sitt antisociala datanördskal när han åter träffar den enda tjej som i femte klass kunde slå honom i Pacman.
Maria Carlander har efternamn och publicerar ett Ode till snö: Ingen kan bli arg på snö, ingen under sjutton i alla fall… En dikt också.
Människor far runt i sina gångar under jorden
skynda på
du glömde lilla bärbara hemma i kladdig
marmelad
hur blev det så
———
I tunnelbanans äggledare föds en ny generation
heltäckande grå…
Dessa unga i Ö-vik är inga hurtiga idiotoptimister, snarare en eftertänksamt mognande skara i en osäker och orättvis värld.
