Under flera år bodde mina föräldrar på Björkö i Göteborgs norra skärgård. Ett havsblått, granitgrått och segelvitt fiskarsamhälle – tillräck­ligt nära Andra Långgatans pubar för att jag skulle hinna ta en öl med polarna under föräldrabesöken.

Mellan Björkö och stan tog man Västtrafiks buss Röd Express från det blåsiga färjeläget vid Lilla Varholmen till Järnvågen, vilket tar en förbi Volvo Cars enorma fabrik i Torslanda. Åkte man förbi vid skiftbytet så fylldes bussen till bristningsgränsen av volvoanställda och trafiken korkade igen så att man missade första rundan öl.

En fabrik av den storleken påverkar hela Göte­borgsregionens arbetsmarknad. Under sommarens sena festkvällar delade man buss med många unga göteborgare på sitt första sommarjobb där. Flera av de ensamkommande afghanska killar som hamnade på Björkö 2015–16 fick också jobb här efter gymna­siet – en biljett in i den svenska drömmen. För tjäns­temän mitt i livet kunde en anställning där betyda både bostad och ny Volvo.

Medan Kina satsar på framtidens teknik satsar Sverige på städning och renovering av de rikas kök.

I maj kom nyheten att Volvo varslar 3 000 an­ställda, varav 2 000 i Sverige. Det handlar mest om akademiker och tjänstemän och inte arbetare. Samma månad ökade arbetslösheten i Sverige till 9,7 procent, en ökning med en procentenhet på ett år. Som av en händelse rapporterade EU rekordlåg arbetslöshet.

Kommunägda Business Region Göteborgs vd Pat­rik Andersson försökte tona ned allvaret: ”Vi ska sam­tidigt komma ihåg att det rör sig om attraktiv perso­nal. Göteborg har ett starkt och dynamiskt näringsliv som behöver kompetens.” Framtiden får utvisa hur snabbt de tvåtusen faktiskt får nya jobb i regionen. Många bedömare menar att AI och automatisering framöver slår mot just tjänstemannayrken, vilket i sin tur kan pressa löner och arbetsförhållanden i den privata sektorn – en grupp som i dag utgör borger­lighetens kärnväljare. Volvovarslet kan alltså vara en försmak på framtidens stora arbetsmarknadstrend.

Officiellt handlar varslet om besparingar. Men Dagens PS och Dagens Industri har rapporterat att storägaren Geely tröttnat på förseningar och dyra utvecklingsprojekt, och vill flytta all teknikutveckling till Kina.

Allt detta sker samtidigt som Kina tar över allt mer av den globala bilindustrin. Kinesiska biljätten BYD säljer nu en elbil i Kina för knappt 77 000 svenska kronor, och testar ett batteri som kan ladda 1 500 kilometer på 12 minuter.

Inte konstigt då att det i dag säljs fler elbilar i Kina än bilar överhuvudtaget i bil­nationen USA. Låga priser och tekniksatsningar pres­sar vinstmarginalerna – samtidigt som bilföretagen i EU och USA hellre delar ut vinster än investerar i utveckling.

I Sverige säger vi ofta att vi lever i ett ”tjänste­samhälle” eller det vagare ”kunskapssamhälle”. Industrin är, för att tala med Fredrik Reinfeldt, basically gone. Men Volvos varsel visar varför indu­strin är central. Ekonomiska studier visar att 100 jobb i tillverkningsindustrin skapar i snitt 27 jobb i andra sektorer, medan 100 jobb i tjänstesektorn bara skapar tre.

Ledare • 13 december, 2024

Jubla inte när arbetare får sparken

Trots det har Sverige fokuserat sin industripoli­tik på medelklassens tjänstekonsumtion i stället för just industri. 2023 kostade rutavdraget för hushålls­nära tjänster staten 7,4 miljarder kronor. Det är mer än de 5,9 miljarder som Industriklivet – statens stöd till industriomställningen – kostat sedan införandet 2018. 2022 kostade rotavdra­get för renoveringar 12 miljarder, mer än de 10 miljarder subventionerna till elbilar kostade 2018–2022, innan Tidöregeringen avskaffade dem med motiveringen att det var för dyrt.

Medan Kina satsar på framtidens teknik satsar Sverige på städning och renovering av de rikas kök. Samtidigt är allt större de­lar av svensk arbetsmarknad och innova­tionskraft basically gone.

Jonas Algers

Doktorand vid institutionen för teknik och samhälle på Lunds tekniska högskola.

Sedan Expo avslöjade att en nära anhörig till en svensk minister – vilket visade sig vara migrationsminister Johan Forssell – var aktiv i etnonationalistiska grupper, har högerns förnekelsefabrik pressats till gränsen.

Enligt Ulf Kristersson har den anhöriga endast hamnat i ”dåligt sällskap”, trots att personen varit värvare för vit makt-gruppen Det fria Sverige, samarbetat med Nordiska motståndsrörelsen, samt gått med i nynazistiska slagsmålsklubben Aktivgrupp för att gå ”från ord till handling”.

Som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har påpekat, är detta ett förminskande av nazistiskt våld: ”Nationalsocialismen har förintelsen av Europas judar som sin yttersta, historiska konsekvens och antisemitismen utgör alltjämt dess ideologiska kärna. Varje uttryck för denna ideologi är därmed ett direkt hot mot judar och andra minoriteter i Sverige, och mot vårt öppna, demokratiska samhälle.”

Men statsministern är inte ensam om att tona ned organiserad nazism.

”Det är verkligen riktigt uselt” att ”jaga ett barn i syfte att komma åt en förälder politiskt”, skrev justitieminister Gunnar Strömmer på Instagram. Widar Andersson på Norrköpings Tidningar påstår att sonen endast ”ägnat sig åt högerextrema aktiviteter på sociala medier” – trots uppgifter om både klistermärken och stridsträning.

Men att framställa det som att de styr andra medier korsar en gräns – inte minst när han gör det med syfte att spela ned hotet från den antisemitiska vit makt-rörelsen.

Värst formulerade sig dock Gävlemoderaten Lars Beckman. På X skrev han: ”Det bestående intrycket av veckan blev alltså att Bonnier News ägda medier [sic] inte tvekade att använda ett minderårigt barn för att komma åt borgerliga politiker.”

I ett annat inlägg utvecklade han tanken: ”Den röda linjen som medierna – drivna av Bonnier News publikationer – passerade måste självklart få konsekvenser i möjligheten att få skadestånd för enskilda.”

Varför pekar Lars Beckman ut just Bonnier News? Grävet gjordes av Expo. TV4, som först konfronterade ministern, ägs av Schibsted. Och nyheten har även plockats upp av internationella medier som BBC, The Guardian och Euronews.

Men Lars Beckman är ofta noga med att påpeka att just Bonnier News äger tidningar som han kritiserar, inte sällan lokaltidningarna Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Det är inte konstigt att diskutera den mediekoncentration som gör att de plockar hem överlägset mest presstöd (250 miljoner). Men att framställa det som att de styr andra medier korsar en gräns – inte minst när han gör det med syfte att spela ned hotet från den antisemitiska vit makt-rörelsen.

Det är inte första gången. När Expo 2020 rapporterade om en högerextrem bokmässa som besöktes av skogsmiljardären Karl Hedin (7/8 2020), rusade Lars Beckman till försvar: ”I ett öppet fritt demokratiskt samhälle så måste olika röster få komma till tals.”

Även den gången fick han kritik från SKMA, då han ”ingenting har att säga om de olika röster som det här i flera fall handlar om – individer som sprider vit makt-propaganda, judehat, islamofobi – och i stället angriper demokratisk kritik och rapportering kring ett högerextremt arrangemang” (9/8 2020).

När tre hakkorsbanderoller hängdes upp över Essingeleden i april skrev Beckman: ”Har palestinierna satt upp dem?” Utöver den öppna rasismen mot palestinier, visar uttalandet enligt SKMA hur ”nazism och antisemitism inte tas på allvar och i stället används som politiskt slagträ”.

Visst finns ett relevant samtal att ha om mediehanteringen, och jag tycker att mediernas försikthet att namnpublicera hedrar dem. Det handlar givetvis inte om att skydda en minister, utan en minderårig. Om politikerbarn blir föremål för kritisk rapportering nu, kommer den principen även att gälla vänsterpolitiker, då barns rättigheter inte styrs av föräldrarnas ideologi. Är alla beredda på det?

Men den diskussionen går att föra utan att förmildra våldsbejakande nazism, och utan att låta mediekritiken glida över i konspirationsteorier.

Den märkliga fixeringen vid Bonnier har djupa historiska rötter, som Lars M. Andersson visar i sin studie av den svenska nazisttidningen Hammaren på 30-talet. Tanken dyker också ständigt upp hos sverigedemokrater med sympatier längre högerut. 2016 blev riksdagsledamoten Anna Hagwall utesluten ur SD efter att ha föreslagit slopat presstöd för att minska Bonniers makt, samt föreslagit att ingen ”etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera direkt/indirekt mer än fem procent av media”.

Med tanke på denna historia, och den antisemitism som alltjämt finns i Sverige både till höger och vänster, borde Moderaterna vässa sin mediekritik. Inte minst som det enda Lars Beckman verkar prenumerera på är ifrågasättanden från SKMA.

Men att partiet skulle agera mot den frispråkige Gävlebon efter alla år verkar otroligt. Ulf Kristersson har väl bara hamnat i dåligt sällskap.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.