Det är dags för revolution i den andra Hunger Games-filmen. Men vad är det egentligen det revolteras emot? Malin Nauwerck går på djupet med tematiken i den framgångsrika Hungerspelen-trilogin.
Suzanne Collins dystopiska trilogi om hungerspelen kan sammanfattas i två ord: krig och underhållning. Eller kanske till och med: krig som underhållning.
Efter apokalypsen uppstod på Nordamerikas plats Panem, ett land sargat av gamla motsättningar, där de före detta rebellerna tvingas sona sina brott genom att låta sina barn tävla i Hungerspelen, en direktsänd dokusåpa där deltagarna mördar varandra framför kameran. I trilogins första del vinner Katniss Everdeen spelen efter en kupp, men får i uppföljaren sota för sin trots mot regimen när hon återigen sänds in på arenan. Samtidigt stegras missnöjet i landet.
När filmatiseringen av The Hunger Games hade premiär för ungefär ett år sedan talades det mycket om problematiserade könsroller. Huvudpersonen var en sextonårig, strategisk överlevare till actionhjältinna som bistods av en självuppoffrande, vårdande och brödbakande pojke. Plötsligt behövde männen kvinnornas beskydd och kvinnorna männens kärlek – och ingen levde lycklig på slutet.
När del två nu når biograferna handlar diskussionen istället om revolutionspotential – filmens alltså. ”Jag vill att Hungerspelen startar en revolution”, säger Donald Sutherland som spelar filmens onda genius President Snow, och hänvisar till dagens hopplösa, passiviserade och twittrande ungdomar.
Det är intressant att de olika delarna i trilogin hittills så tydligt tematiserar sig själva. Minns hur Jennifer Lawrence som spelar Katniss i filmerna själv lyftes fram som en feministisk förebild och utmanare av könsroller. Likaså råkar Sutherlands efterfrågade revolution vara temat för del två, vars titel Catching fire, förstås syftar på den tändande gnista som kan sätta ett samhälle i brand.
Vi lever i en tid av globala kulturfenomen med så starkt genomslag att de kan forma och förändra det internationella, populärkulturella samtalet. Hungerspelen-sviten framstår gärna som mer komplex än andra motsvarande fenomen. Inte bara med avseende på könsrollerna, men också för att trilogin, till skillnad från Stephenie Meyers Twilight-böcker, Dan Browns Da Vinci-koden eller E.L. James Fifty shades-böcker, bär på en uttalad samhällskritik. Delvis hänger detta ihop med vilken typ av berättelse vi talar om. Hungerspelen-trilogin hör hemma i två genrer som ofta glider in i varandra: den klassiska dystopin (1984, Kallocain, Sköna nya värld), och den genre som brukar kallas brutal överlevnadsfiktion (Flugornas herre, Den flyende mannen, Battle Royal).
Samhällskritiken i dessa berättelser speglar sin författares, sin tids och sitt samhälles rädslor. Övervakning och nyspråk i 1984, totalitära och kollektivistiska stater i Kallocain, civilisationskritik och förlorad humanism i Flugornas herre. Det är ingen slump att dessa tre verk skrevs i anslutning till andra världskriget och på olika sätt tematiserar en ångest kopplad till tidsandan.
Men vad är det då i vår tid som framstår som mest skrämmande för författaren till Hungerspelen?
Artificiell skönhet och destruktiv teknik är två genomgående teman, men först och främst handlar det om klassklyftor. Det är dessa som tillåter en dekadent huvudstad att vältra sig i lyx och konsumtion på bekostnad av de distrikt som ska tillgodose stadens behov inte bara av bröd, utan också av skådespel. Människorna i distrikten är svårt utnyttjad arbetskraft med mycket farliga arbetsförhållanden, hårt disciplinerade av överheten och utan möjlighet att någonsin ta sig ut.
Suzanne Collins inspirationskällor inkluderar allt från det antika Rom, till kolonialvälde, till det framväxande industrisamhället till Nazityskland till dagens medie- och underhållningsindustri. Att böckerna stundtals lider av bristande gestaltning gör att filmerna i högsta grad kan tillföra någonting i det visuella, och bidra till att ladda samhällskritiken med fler bottnar. Amerikansk ekonomisk depression i distrikten, Albert Speer-torg och -balustrader, europeisk dekadens och Lady Gaga-kläder i huvudstaden.
I motsättning till det onda står medkänslan och moralen, kärleken till vänner och familj, och den individuella friheten kopplad till naturen.
Hungerspelen-sviten är en trilogi med många styrkor och några svagheter. Dessa blir tyvärr tydliga just i ljuset av Donald Sutherlands efterfrågade revolution. För vad är det som dagens unga twittrare ska reagera på i filmerna och revolutionera mot?
Trilogin har troligtvis som ambition att ta ett större grepp på sociala orättvisor, våldsmissbruk och konsumtionshets, men det går inte att komma ifrån att detta någonstans är en berättelse med enbart en fiende: den totalitära och centraliserade staten företrädd av en skurk som är grymheten personifierad. Det blir Disney-ondska mer än samhällskritik när President Snow förgiftar sina motståndare med giftimpregnerade rosor, skrattar åt att barn ska dö och spänner ögonen i Katniss medan han väser hemska hot med bloddoftande andedräkt. De svåra, moraliska val som Katniss ställs inför i del ett lyser i del två med sin frånvaro. Gott och ont är tydliga motpoler.
Stundtals tycks därför det ambitiösa projektet litet, konflikten förkrympt och rymden i historien begränsad. Frågan som publiken lämnas att ensam besvara är vem som bär skulden om vi inte kan identifiera en enskild ondskefull diktator, och vad vi kan göra åt saken.
