Nu orkar jag inte med den här jävla skiten längre. Jag orkar inte med era podcaster. Jag orkar inte med era virala kampanjer. Jag orkar inte med era debattartiklar. Jag orkar inte med era förhatliga Twitterstormar.
För lite mer än ett år sedan träffade jag Erkki för första gången på ett nätverksmöte med Halmstad för alla. Jag och min kollega Haris var på en slags turné och besökte många av de lokala antirasistiska gräsrotsrörelser som hade vuxit fram den senaste tiden för att berätta om Tillsammansskapet.
Det jag framför allt minns från mötet var Erkki och hans ögon när han på sin finlandssvenska dialekt sa: ”Jag är rädd”.
Han var rädd för samhällsutvecklingen. Han var rädd för Sverigedemokraterna. Men framför allt var han rädd för rasismen och egoismen som bredde ut sig i samhället och hur nära den fanns honom.

Nu ett år senare sitter jag på centralstationen i Stockholm och pratar med honom i telefon. Under detta år har Erkki hunnit med att kampanja för att öka valdeltagandet i Halmstads socialt utsatta områden, vända Jimmie Åkesson ryggen varthän han visade sig i Halland, tala på Sergels torg i Stockholm och mycket mer. Detta trots att han åkte in på sjukhus hela sommaren och höll på att stryka med på grund av blodförgiftning.
Men framför allt har Erkki ägnat stora delar av sin vakna tid åt att besöka flyktingboendena i och runt Halmstad. För att välkomna nya Halmstadsbor. För att erbjuda dem sin hjälp. För att höra deras berättelser. Han har guidat runt nyanlända och visat dem stan. Han har kört folk som bor på boenden långt från affären – till affären – och tillbaks. Engagerar man sig i något som heter Halmstad för alla får man också verka för att Halmstad ska vara för alla, resonerar Erkki, 72 år ung och med en bakgrund som ensamkommande flyktingbarn från finska vinterkriget. Och en del av hans nya vänner har dessutom organiserat sig i den antirasistiska gräsrotsrörelsen för sammanhållning.

I förra veckan fick Erkki höra av folk han känner som bor på asylboendet på Vallås att flera av dem skulle skickas iväg någon annanstans. Boendet som är ett gammalt hotell är överfullt. Vart de skulle skickas visste ingen. Kanske till någonstans utanför Varberg. Kanske till någonstans utanför Falkenberg. Kanske skulle det bli som flyktingarna som fick höra att de skulle till en stad men som hamnade någon helt annanstans. Ryktena var många. Och inget svar fanns att få. Flera av flyktingarna var både ledsna och rädda. En del hade fixat praktikplats i Halmstad och flera barn hade redan börjat i skolan. Nu skulle de plötsligt skickas iväg och allt ifrån rykten om att någon hade sagt att asylprocessen skulle försvåras om de inte ville följa med till att deras pyttelilla dagersättning skulle dras in cirkulerade.
Flera av de boende vägrade först flytta. Migrationsverkets urusla sätt att kommunicera med medmänniskor som nyss varit med om fruktansvärda händelser visade sig återigen. Erkki ställde upp och fanns på plats för att stötta sina vänner. Tv, tidningar och radio var på plats och rapporterade. I början av den här veckan gav till slut några av Erkkis vänner med sig, tror han, för nu hittar han inte en del av vännerna när han besöker flyktingboendet. Han befarar att det kanske har blivit som för den där familjen han lärde känna för ett tag sedan och som också fick beskedet att de måste lämna Halmstad. Någon tjänsteman hade insinuerat att Halmstadsborna inte ville ha dem där.

Det är kväll när Erkki och jag pratar med varandra. Men han har nyss vaknat. 72-åringen ”slocknade vid lunch” som han själv säger. Klart som fan att gubben är utarbetad. Han säger att han känner sig lite ensam i att besöka asylboendena i Halmstad. Det räcker inte med att skänka kläder och besöka någon gång då och då. Han säger att han och en vän på ett asylboende pratat om att anordna en föreläsning för Halmstad för alla om situationen i Syrien och hur det är att fly därifrån.
– Folk vet inte att folk kliver på en båt där de möts av män med kalashnikovgevär som rånar dem på smycken och pengar. De vet inte att flickor blir neddragna i hytter och blir våldtagna.
Jag vet det här men när jag hör Erkki berätta det brister det. Jag vill avsluta samtalet. Det går inte att ta in. Jag kokar över.
JAG, JAG, JAG.
För jag vet att fler än jag vet. Men jag vet att det är så många där ute. Vänner, bekanta, människor jag har en relation till som vet så jävla väl. Men som inte har tid. Som har annat att stå i. Ett möte. En föreläsning. Karriären. Familjen.
Kryp upp i soffan med laptopen för 10 000 kronor och förfasas över den senaste SD-skandalen, Twitterdebattera rasifieringsbegreppet eller skriv något skojfriskt som bara de som läser Politism, eller vad fan det nu heter, förstår.

Det är lätt att hylla folk som stått upp för människovärdet genom historien. Och nu för tiden är det lika lätt att stava till solidaritet som att starta sin egen lilla enhensrörelse som kan positionera sig mot andra. Men många av oss har uppenbarligen förbannat svårt att resa oss upp ur soffan, rikta blicken bort från telefonen som låtsas vara smart och ställa oss bakom hjältar som Erkki och bredvid alla de människor som flytt sina liv, tagit sig till Sverige och när de väl kommit hit behandlas SÅ JÄVLA OVÄRDIGT.
Ni får gärna tycka att jag är en dryg moraliserande stropp. Eller hycklare. För jag twittrar ju också och sitter ju till och med i morgonsoffor då och då. Men om bara en fjärdedel av er som läst det här, och motvilligt tagit åt er och precis som jag vill ändra ert beteende, så är jag nöjd med det här.
Tack.

Texten har tidigare varit publicerad på Facebook.