Den offentliga upphandlingen i Sverige omsätter cirka 400 miljarder om året. Och regelverket, särskilt Lagen om offentlig upphandling (LOU), som Sverige fick på köpet vid EU-inträdet, är föremål för olika tolkningar.
På den ena sidan finns många kommuner och lokalpolitiker som vill kunna gynna anbudsgivare som har exempelvis bra miljöpolicy eller fungerande jämställdhetsarbete. Även Jämo och Kommunförbundet har på senare tid intresserat sig för möjligheten att använda upphandlingar på detta sätt.

På den andra sidan står Konkurrenskommissionen, ett juristorgan bildat av den nyliberala stiftelsen Den nya välfärden, och den ansvariga tillsynsmyndigheten Nämnden för offentlig upphandling (NOU) ganska nära varandra.
Deras tolkning är att LOU i stort sett bara ger utrymme för att lägsta pris ska gälla då upphandlare begär in anbud. Enligt Konkurrenskommissionen själva är deras mål att eliminera kommunalt godtycke.
I praktiken har det hittillsvarande regelverket gett den senare tolkningen trumf på hand. Dels eftersom det finns många formella fällor att falla i för den okunnige inköparen. Dels då pris är en mer konkret och tydlig faktor än luddiga begrepp som sociala dimensioner och kvalité.
Men på EU-nivå har EG-domstolen vid ett flertal tillfällen slagit fast att upphandlare visst har rätt att i vissa fall ställa krav på sociala hänsyn, kollektivavtals efterföljd eller en god miljöpolitik.
Men det måste i så fall göras tidigt och tydligt i en upphandlingsprocess.
Sedan ett par år tillbaka har EU förberett ett nytt upphandlingsdirektiv; ett av målen är att samla de tidigare direktiven i ett enda.

I EU-kommissionens förslag, som först presenterades 2000, minskas upphandlarens möjlighet att ställa exempelvis krav på att anbudsgivaren ska ha kollektivavtal. Villkoret är att det måste finnas en ekonomisk nytta med detta; och nyttan ska i så fall tillfalla upphandlaren.
Med andra ord ett snävt ekonomiskt perspektiv som utesluter vidare begrepp som allmän samhällsnytta.
– Det är ganska remarkabelt. Tidigare har det normala varit att om EU-domstolen slagit fast något, så kodifieras det så småningom i ny EU-lagstiftning. I detta fall är det uppenbart att kommissionen tar avstånd från domstolens praxis, säger Niclas Bruun, professor på Arbetslivsinstitutet.
I ministerrådet var Sverige det enda land som vände sig emot EU-kommissionens förslag. Men EU-parlamentet ställde sig i somras, med knapp majoritet, kritiskt till förslaget.
Därför har nu ett förlikningsförfarande mellan rådet och parlamentet inletts. Är man inte överens innan årets slut, faller förslaget helt och de tidigare reglerna fortsätter att gälla.