Kultur 29 juli, 2003

Upprättelse åt de dömda!

Först måste det konstateras att Lukas Moodyssons och Stefans Jarls dokumentärfilm Terrorister är ett rött kryss på den historiska kartan.
Kan du minnas när du sist hörde ord som klasskamp, kapitalism, imperialism, kamp och frihet på film?
Det händer inte varje dag. Och definitivt inte i en samtida omgivning. Historiska dokumentärer om kommunister och radikaler görs då och då av skiftande ideologiska själ. Det tenderar att bli så när de gamla ungdomsrevolutionärerna blir kulturchefer.
Men i Terrorister är bakgrunden dagspolitisk.
Människor som deltar i filmen kämpade för två år sedan i Göteborg och flera av dem kämpar fortfarande idag inom olika rörelser. Därför är Terrorister en viktig historisk händelse. Och måste också därför respekteras som sådan. Att regissörerna bakom filmen därtill inte befinner sig i utkanten av (även om de nog vill det) utan mitt i den svenska och internationella filmsmeten gör inte sensationen mindre.

Underbart – men däremot inte oproblematiskt – är att se en film som tar sig rätten att strunta i det borgerliga perspektivet, skippa den falska objektiviteten och helt enkelt inte låta polisen, politiker, proffsutredare eller pressröster uttala sig. Vi har till leda sett Persson, Boström, Jaldung, Adehlson och Ehrenberg ta avstånd, fördöma och förljuga. Nu får – genom Moodyssons och Jarls försorg – delar av rörelsen själv tala.
Utan att behöva inleda med obligatoriska ”vi tar avstånd från våld”, ”jag kastade inte sten” och så vidare. Terrorister är en film bortom den borgerliga medialogiken. En film där bevisföringen ligger hos det kapitalistiska systemet och dess juridiska bundsförvanter – och inte hos dess motståndare.

Därav inte så konstigt att vissa kulturskribenter, debattörer och politiker tuggar fradga. Så här skriver ungmoderaternas Christian Holm på Mufs hemsida: ”Det är i sig fel att skattepengar går till att producera film. Ännu värre och helt oförsvarligt blir det dock när skattefinansierade bolag stödjer filmprojekt som uttalar sitt stöd till huliganer, våld och terrorism.”
Tankens kraft är stor: Vill man inte se så kan man inte. Holm bevisar detta.
Terrorister är inte en film om vad som hände i Göteborg i samband med toppmötet. Terrorister är inte en film om den globala rättviserörelsen. Terrorister är inte en film om politisk kamp. Terrorister är, som undertiteln anger, ”en film om dom dömda”.
Det medför viss problematik. Eftersom Moodysson-Jarl inte tar sig tid att förklara vad mobiliseringen i Göteborg vad för något, vilka som deltog eller varför de deltog – finns en risk att tittaren ser filmens medverkande som ett utsnitt av de som deltog i Göteborgshändelserna.
Vilket inte är fallet.

De tre mest talföra och också mest dominerande i filmen är alla män tillhörande det vi kan kalla för svarta blocket.
Det vill säga en lös koalition av AFA-aktivister, anarkister och autonoma – vars minsta gemensamma nämnare är maskering och våld som politiska kampmetoder (däremot inte sagt att de endast använder dessa metoder). Detta ger en oerhört skev bild utav hur motståndet ser ut. (Inte minst därför att kvinnorna är få, yngre och personliga när männen är fler, äldre och teoretiska.)
Än mer problematiskt blir det när Stefan Jarl frågar en dömd ”Vilka var aktivisterna? Hur ser de på världen?”
Att domarna efter Göteborgshändelserna är politiska, orättfärdiga och oftast rent löjeväckande råder ingen tvekan om. Men lika säkert är att flera av de i filmen medverkande företräder en mer våldsam linje – däremot inte sagt mer militant – om hur kampen mot den globala kapitalismen ska se ut, än majoriteten av de som deltog i Göteborg.
Att då lämna till personer från den våldsbrukande minoriteten att definiera Göteborg är mycket olyckligt.

Dessutom, vilket en rad recensenter påpekat, är vissa påståenden i filmen så pass magstarka (till exempel frågan om krossande utav skylt-fönster) att följdfrågor ifrån filmskaparna borde vara självklara. Och då inte nödvändigtvis för att motsätta sig vad de intervjuade säger – utan likväl för att ge dem en chans att fördjupa sig och förklara vad de menar, bortom de mest ytliga, slitna fraserna.
Filmen, i den mån den kommer att ses utav de icke närmast sörjande, riskerar att cementera en fördomsfull, medial bild utav vilka som utgör den globala rättvise-rörelsen idag.
De dömda som medverkar är unga, svartklädda, piercade, har alternativa frisyrer och påfallande ofta bångstyrig skäggfrisyr. Inklippta bilder från andra politiska demonstrationer, bland annat Sydkorea, USA och Latinamerika fördjupar i och för sig bilden – men jag önskar att vi kunde fått se exempel från de fredliga demonstrationerna i Göteborg (och inte bara en senare daterad, ganska lam antikrigsdemonstration).
Det behövs motbilder. Moodysson och Jarl har en tyngd som andra, framför allt inom rörelsen, saknar. Jag önskar att Moodysson-Jarl kunde utnyttjat sitt utrymme ännu bättre.
Men, som sagt, Terrorister är inte en film om vad som hände i Göteborg utan om de dömda. Och som sådan är den intressant.

Som ni märker är det lätt att hänfalla till julklappstänkande när man ser Terrorister; man har huvudet fullt utav vad den borde vara eller åtminstone skulle kunna vara. Det är givetvis en ganska naiv hållning.
Samt respektlöst mot Moodysson-Jarl. Däremot pekar den på ett uppenbart behov av fler dokumentärer, filmer, utställningar med mera för att skapa en förankrad motbild av vad som skedde i Göteborg.
Oavsett vad jag tycker om flertalet av de medverkades politiska tankar och teorier så är dessa unga människor offer för juridisk rättsröta och politiskt motiverade domar. Att ge dessa människor någon form av upprättelse genom att låta dem få komma till tals på egna villkor är viktigt, ja rent av stort.

Låt Moodyssons-Jarls dokumentär vara ett startskott. Det röda krysset på kartan glöder.
Samtidsklimatet är moget för radikala kulturutövare och journalister att kliva ut ur sina garderober. Och inte bara i ”Göteborgsfrågan”. Tiden är kommen för klarspråk istället för omskrivningar; sanningar istället för insinueringar; ställningstagande istället för frågeställningar.
Om inte annat så för att reta gallfeber på Christian Holm i Muf.

Nyheter 26 februari, 2026

Så tog Saudiarabien över e-sporten

Den saudiska diktaturen pumpar in miljarder i datorspel för att stärka sin image. Bild: Flamman.

Den saudiska diktaturen pumpar in miljarder i datorspel, inte minst i den årliga turneringen E-sports World Cup. Många bolag gläds åt pengarna – men kritiken mot oljelandets inflytande blir allt starkare, och förra året drog sig svenska Geoguessr ur tävlingen. Flamman undersöker vad som ligger bakom den saudiska storsatsningen på datorspel.

E-sporten växer snabbt. Stora arenor fylls av förväntansfulla datorspelsnördar, som rest från hela världen för att se sina favoritlag duellera på färgsprakande storskärmar. Lurviga pälsdjur möter mäktiga trollkarlar i League of Legends, och i Counter-Strike jagas terrorister i aztekiska djungeltempel eller på italienska smågator. Ännu fler följer turneringen hemifrån.

Förra året beräknades e-sporten ha totalt omkring 640 miljoner följare, och stora lag som Team Liquid och T1 uppvaktas av miljontals lojala fans bakom PC-skärmarna där hemma. Industrin växer för varje år och väntas 2026 omsätta 45 miljarder svenska kronor.

Spelhajpen är påtaglig. Inte minst i Sverige, där Dreamhack årligen lockar tiotusentals besökare till en tredagars spelfestival fylld av klassiska och nya speltitlar, e-sportturneringar och cosplay, där besökare klär ut sig till spelkaraktärer. Till och med statsminister Ulf Kristersson dök upp på festivalen förra året för att spela en omgång Rocket League.

Om en månad äger turneringen ESL Pro League rum i Stockholm. Världens bästa lag i det populära skjutspelet Counter-Strike samlas i Annexet vid Globen för att göra upp en prispott på omkring nio miljoner kronor.

Stort. Counter-Strike visas på jätteskärm under Dreamhack Masters i Las Vegas 2017. Foto: John Locher/AP.

Jag minns själv när jag var på Dreamhack Masters i Stockholm för omkring fyra år sedan. Stämningen i arenan var elektrisk. Det spelade ingen roll vem du är, alla samlas för en gemensam sak: datorspel på storbild, dånande livekommentering och bländande pyroteknik från scenen. Oavsett bakgrund, kön eller läggning blev man genast en del av gemenskapen.


Bakom tävlingen i vår står ESL Faceit Group. Bolaget är en sammanslagning av ledande e-sportföretag, där svenska Dreamhack ingår, och arrangerar några av världens största turneringar och spelfestivaler.

I januari 2022 köptes företaget upp av Savvy Gaming Group – ett spelinvesteringsbolag som är helägt av Saudiarabien via den statliga investeringsfonden PIF. Majoriteten av alla turneringar, evenemang och ligor inom scenen har numera saudiskt ägarskap.

Saudiarabien är samtidigt känt för sin repressiva politik. I landet, som styrs av al-Saud-dynastin enligt konservativa religiösa lagar, är det förbjudet att öppet identifiera sig som homosexuell eller transperson. Fram till 2019 fick kvinnor inte fatta egna beslut utan godkännande av en manlig förmyndare.

Landet är även ökänt för att vara ett av de värsta i världen i fråga om att utmäta dödsstraff. Åtminstone 356 personer avrättades bara under 2025, vissa offentligt, enligt Human Rights Watch. Över hälften av de avrättade var utländska medborgare, och en dryg fjärdedel dödades av staten för att ha brutit mot förbudet mot cannabis. Andra har avrättats för att ha deltagit i demonstrationer.

2021: Spelinvesteringsbolaget Savvy Gaming Group (SGS) grundas av Saudiarabiens statliga investeringsfond PIF, som skjuter in 300 miljarder kronor i företaget.

2022: SGS köper upp svenska Dreamhack och investerar 1 miljard kronor i svenska spelförvaltningsbolaget Embracer. Det helägda saudiska bolaget köper även upp världens största e-sportföretag, ESL FACEIT GROUP.

2023: Den saudiske prinsen Faisal bin Bandar bin Sultan blir ordförande för internationella e-sportförbundet IESF, fram till 2025.

2024: Esports World Cup, världens största e-sportevent, äger rum för första gången i huvudstaden Riyadh. Samtliga stora e-sportspel är på plats och totalt arrangeras tävlingar i över 20 titlar. Det saudiska laget Team Falcons vinner cupen.

Samma år annonserar Internationella olympiska kommittén ett tolvårigt kontrakt med Saudiarabien, som ska stå som värdland för OS i e-sport under perioden. Samarbetet avbryts däremot 2025 – innan något mästerskap ägt rum.

2025: PIF köper upp spelföretaget Electronic Arts. Affären förväntas gå igenom i år.
Det saudiska fastighetsutvecklings-bolaget Red Sea Global, som är helägt av PIF, ingår i ett treårigt kontrakt som sponsor för världens största e-sportlag T1.

Esports World Cup äger rum för andra gången i Riyadh. Saudiska laget Team Falcons vinner i år igen.

Internationella människorättsorganisationer har dessutom länge kritiserat arbetsförhållandena för landets migrantarbetare, som utgör 42 procent av landets befolkning. Det så kallade kafalasystemet har anklagats för att möjliggöra exploatering, skuldsättning och i vissa fall slavliknande arbetsvillkor inom bland annat bygg- och servicesektorn.

Sedan kronprins Mohammed bin Salman tog över som premiärminister från sin far 2022 har datorspel blivit ett nationellt intresse. Savvy Gaming Group planerar att investera över 300 miljarder kronor i branschen inom tio år, med målet att göra kungadömet till ett globalt nav för gejming och e-sport.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Utrikes 25 februari, 2026

”Regeringen är för pigga på att ge pengar till islamister”

Den tidigare V-ledaren framför en väggmålning med det kurdiska slagordet ”jin, jiyan, azadi” (kvinna, liv, frihet) i norra Syrien. Foto: Privat.

Socialistiska Rojava är under angrepp från den syriska regeringen. Nu har vänsterpartisterna Jonas Sjöstedt och Yekbun Alp besökt området. ”Kurderna är inga duvungar heller”, säger Sjöstedt till Flamman.

Förra veckan besökte Jonas Sjöstedt Rojavaområdet i norra Syrien, tillsammans med riksdagsledamoten Yekbun Alp. Besöket sker bara veckor efter den syriska regeringens offensiv, som tryckte tillbaka de socialistiska styrkorna till en smal remsa längs den turkiska gränsen.

– Det finns en stor oro över framtiden. Vägspärrar och vapen är en del av vardagen, och varje skola har förvandlats till ett läger för de tiotusentals internflyktingarna. Staden Kobane, som belägrades av Islamiska staten 2014, är återigen isolerad mellan de syriska regeringsstyrkorna och Turkiet som stängt gränsen. För många väcker det otäcka minnen till liv.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 25 februari, 2026

Israeliska soldaterna: ”Vi använde mänskliga sköldar”

Den israeliska armén raserade ibland byggnader för att hedra fallna soldater, enligt vittnesmål från Breaking the silence. Foto: Jehad Alshrafi/AP/TT.

Genom organisationen Breaking the silence vittnar israeliska soldater om en krigföring där nästan allt kan ges militär legitimitet – från att bränna ned civila hem till att använda mänskliga sköldar. Flamman träffar fyra veteraner vars berättelser gjort dem till måltavlor i det egna landet. – Det gör ont att se den judiska identiteten kapad av det här projektet, säger Yair.

Jehuda Shaul tillhörde den mest vänsterlutande enheten i Israels armé.

Den 50:e bataljonen i Nachalbrigaden bestod främst av unga män från socialistiska kibbutzer. Deras kulturkommitté gav ut ett litterärt månadsmagasin, och på fredagens kulturkvällar läste man Karl Marx och Primo Levi.

– Jag levde i en vänsterbubbla, förklarar han när vi ses i Stockholm.

–  Och jag tänkte: bättre om människor som jag tjänar i militären, eftersom vi kommer att bete oss mer humant mot palestinierna.

2004 placerades han i Hebron, den enda platsen på Västbanken med israeliska bosättningar mitt i stadskärnan. Mitt bland 180 000 palestinier bodde några hundra bosättare som vaktades av 600 soldater.

Den israeliska armén hade en strikt policy för separation. Ju närmare bosättningen, desto större restriktioner för palestinierna.

Vittne. Yehuda Shoal var med att grunda Breaking the silence, som samlar in vittnesmål från israeliska soldater om sin tjänstgöring. Foto: Oded Balilty/AP.

De fick inte köra på vägarna, och i vissa fall inte ens gå på dem. I vad som varit palestiniernas största kommersiella centrum fick de inte längre öppna affärer.

Jehuda Shauls uppgift var att svetsa igen dörrar för palestinska familjer. Snart såg han graffitin som prydde väggarna: ”Araber till gaskamrarna.” ”Araber är råttor.” ”Araber ut med Davidsstjärnor.”

– Du vet, fina liberala idéer, säger han torrt.

Han beskriver en vardag där bosättare attackerade palestinier flera gånger per dag.

– Våra order var att försvara bosättarna. Vi skulle inte ingripa om de attackerar palestinier, det var polisens jobb.

Det här var under kulmen för den andra intifadan, ”svarta mars”, den dödligaste månaden för israeler där bland annat 23 människor dödades av en självmordsbomb på en buss.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 25 februari, 2026

Palantir tar schweizisk tidskrift till domstol

Palantirs vd Alex Karp donerade en miljon dollar till Donald Trumps installation förra året. Foto: Markus Schreiber/AP/TT, adobe stock.

Övervakningsbolaget Palantir stämmer nättidningen Republik efter en granskning av företagets lobbyism mot den schweiziska försvarsmakten. Nu tas ärendet upp i domstol – medan tidningen beskriver sitt arbete som ”centralt för demokratin”.

I december publicerade schweiziska Republik en granskning av teknikbolaget Palantir och deras försök att sälja in sin plattform till landets försvarsmakt – ett försök man i slutändan misslyckades med. 

Bland materialet man baserat granskningen på fanns en 20-sidig rapport från den schweiziska armén, som lyfte flera risker med ett eventuellt samarbete med bolaget. Rapporten tar upp farhågor om dataflöde till amerikanska myndigheter, framtida beroende av bolaget och etiska aspekter kopplat till hantering av data.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 februari, 2026

Leninland vandaliserat av nazistiska Aktivklubb: ”Hot mot det fria ordet”

Foto: Anders Wiklund/TT, Gustaf Erling

Leninland i Varberg vandaliserades nyligen med vitmaktbudskap från våldsamma Aktivklubb Sverige. ”Jag betraktar dem inte som farliga för mig”, säger den socialistiska hotellentreprenören Lasse Diding till Flamman.

På måndagsmorgonen möttes Gustaf Erling, föreståndare vid Leninland, av att ingången till stipendieboendet i Varberg vandaliserats. Leninland beskrivs av ägaren Lasse Diding som en ”kulturell frizon för skribenter med hjärtat till vänster”, och erbjuder stipendier för författare och journalister.

Två klistermärken med budskapet ”svenskar är vita” satt uppklistrade på informationsskylten utanför, och masker med den sovjetiska ledaren Vladimir Lenins ansikte hade rivits ut på gatan från Leninlands ”presentskåp”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 24 februari, 2026

Ryska exilprofessorn: ”Landet närmar sig bristningsgränsen”

Den ryska exilförfattaren Alexander Etkind förutspår att Ryssland, på grund av landets invasion av Ukraina, närmar sig en ekonomisk härdsmälta. Foto: Mikhail Tolmachev, Sergei Grits/AP/TT, AP, Adobe stock.

Den exilryske professorn och författaren till ”Rysslands krig mot moderniteten” Alexander Etkind ser Kiruna kollapsa under sin egen girighet. För honom är parallellerna till Rysslands krig uppenbara.

Han ser ut som en typisk rysk intellektuell i sin generation, men hans sobra promenadskor och rock står i bjärt kontrast mot miljön vi befinner oss i: ett rengärde i Gabna sameby i närheten av Abisko.

Det är minus 25 grader och marken är täckt av flera decimeter nyfallen snö. Alexander Etkind, författaren till böcker som Alexey Navalny: A hero of the new time, Rethinking the Gulag och Nature’s evil: a cultural history of natural resources är här för att föreläsa om råvarornas politiska roll vid Kin museum. Han har under sitt forskarliv argumenterat för att roten till samhällskollaps och slitningar mellan folk ligger i den ständiga rovdriften på naturresurser, från Romarriket till Gulag och kriget i Ukraina. Ändå verkar inget ha gjort honom beredd på mötet med naturens krafter just på en sådan verklig konfliktyta där rennäring, miljölagar, prospekterande gruvbolag och valrörelse möts på en och samma plats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Sossarnas stramhet stryper Sverige

Med sin strama politik inom både ekonomi och migration finns det inte mycket som skiljer Magdalena Andersson från Elisabeth Svantesson. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Magdalena Andersson vill matcha högern i migrationen för att kunna satsa på välfärden. Men när man samtidigt vill strama åt ekonomin är frågan vad som skiljer dem från ett nyliberalt högerparti – annat än nostalgiska typsnitt och fraser.

”Jag har väl varit lite besviken, på något sätt.”

Så sammanfattade den utvisningshotade SSU-ordföranden Afnan Agha hur det känns att kampanja för ett parti som inte tar strid för hennes sak. I en uppföljande intervju med Dagens Nyheter tydliggjorde Magdalena Andersson att man visserligen vill pausa vågen av utvisningar enligt den lag som Socialdemokraterna varit med att driva igenom. Men att S är landets största parti och att politiken därmed är populär: ”Att stram migration behövs är fast förankrat.”

Det är troligen sant. Det märks inte bara på S starka opinionssiffror, utan även på en Yougov-enkät från i höstas som visar att tre av fyra svenskar anser att invandringen har varit för hög de senaste tio åren.

Här kan man invända att ett statsbärande parti ska leda snarare än följa opinionen. Med tanke på att politiker från vänster till höger så sällan pratar gott om invandrare finns det inga motröster. Som Max Jerneck skrev i Flamman häromveckan spelar denna triangulering dessutom Sverigedemokraterna i händerna, som därmed kan lägga ännu mer radikala förslag, som att möjliggöra att riva upp permanenta uppehållstillstånd.

Men här finns också ett annat problem.

Hela den här följa John-leken med SD bygger på en tydlig logik: matcha högern om migration och kriminalpolitik, för att föra en offensiv ekonomisk vänsterpolitik. De två linjerna dominerade förra årets kongress, och slogs fast i Socialdemokraternas valmanifest:

”Socialdemokraterna har gjort läxan. Vi har förändrats och gått tillbaka till våra rötter. Vår uppgift är att förbättra vardagen för hårt arbetande människor och stärka samhällsgemenskapen. Så att Sverige blir mer som Sverige.”

Det låter ju toppen.

Problemet är att Magdalena Andersson är lika stram när det gäller ekonomin. När Elisabeth Svantesson nyligen gick ut med att reformutrymmet var slut för nästa mandatperiod – ett utspel designat för att vrida ned väljarnas förväntningar på ett regeringsskifte – fick hon oväntat eldunderstöd från vänster.

Andersson hade kunnat kritisera regeringen för att sprida skrämselpropaganda. I stället anklagar hon dem för att ha ”slarvat bort alla pengarna – igen”. I sociala medier skriver hon att ”SD och regeringen har tömt ladorna och reformutrymmet för hela nästa mandatperiod är i princip slut.” 

Samtidigt planerar partiet knappt att återinföra några skatter, eller att finansiera satsningar med lån. I stället upprepas ord som budgetdisciplin och ansvarstagande – samma språk som präglade finansdepartementet under Anders Borg: ”Jag har städat upp svensk ekonomi förr och jag är beredd att göra det igen.”

Så hur är det tänkt att man ska infria vallöftet om att ”göra Sverige starkt igen” och ”en stark välfärd”? Hur ska man ha råd med ”investeringar, nya jobb i välfärden och omfattande utbildningssatsningar” för att ”bekämpa massarbetslösheten”?

Det är Socialdemokraternas politik som är oansvarig.

I ett läge där vi har en av Europas lägsta statsskulder, och stora hål i allt från järnväg till sjukvård, är det knappast ansvarsfullt att kritisera regeringen med högerargument om oansvariga statsfinanser.

Läs mer

Jag tvivlar inte på att Socialdemokraterna kan vinna valet på sin kombination av thatcherdoftande finanspolitik kombinerat med rekordtuffa tag – kombinerat med nostalgiska floskler och typsnitt från folkhemseran.

Frågan är varför man ska orka hoppas på det.

Det som byggde Sverige starkt var knappast klagomål över att högern tömt ladorna. Det var att bygga nya lador. 

Diskutera på forumet (1 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Dousas fossilfjäsk ger mig kalla kårar

Benjamin Dousa har avslöjats med att smygöka fossilexporten, efter en lobbykampanj från energibolaget Siemens Energy AB. Foto: Jessica Gow/TT.

Samtidigt som regeringen stoppar stöd till omställningen, har de i tysthet återinfört statligt stöd till fossilteknik. Man undrar om de vill att glaciärerna ska smälta.

Jag tror att regeringen kallt räknat med att ingen skulle lägga märke till deras fossilfjäsk. Och jag börjar bli orolig för att de har rätt i det.

Med ena handen har regeringen nu tagit beslut om att införa stöd – exportkrediter – till fossil exportverksamhet. Krediterna förbjöds av den förra regeringen, vilket inneburit att fossil teknik helt blivit utan ekonomiskt stöd inom exportbranscher. Nu är krediterna tillbaka, efter en lång påverkanskampanj av Siemens Energy AB, som DN rapporterat om.

Medan handelsminister Benjamin Dousa (M) återinförde fossila krediter satte samtidigt kollegan Niklas Wykman (M), finansmarknadsminister, stopp för gröna krediter.

Jag minns när jag själv satt i en av de mäktiga salarna i Arvfurstens palats, som utrikesdepartementets byggnad så fint heter. På andra sidan bordet satt handelsministerns statssekreterare (S) och två ledamöter från Liberalerna och Centerpartiet. Vårt uppdrag var att förhandla fram en uppdatering av regeringens exportstrategi. 

Partierna framför mig hade i valet 2018 lovat att förbjuda fossila exportkrediter. Men nu lät det annorlunda. De hade nämligen pratat med Siemens. Den gången lyckades dock inte Siemens lobbykampanj, men med Tidö vid makten hade man större framgång. 

Fossilbranschen beställde – regeringen utförde. 

Men, det blir extra spektakulärt när man samtidigt tittar på vad regeringen gjort med andra handen. Medan handelsminister Benjamin Dousa (M) återinförde fossila krediter satte samtidigt kollegan Niklas Wykman (M), finansmarknadsminister, stopp för gröna krediter. Tanken med garantierna är att bolag som ska göra stora tekniksprång in i framtiden kan få tillgång till bra lån, garanterade av staten. Det rör sig exempelvis om helt ny teknik för stålproduktion eller helt nya bränslen – tekniker som globalt kan få ned utsläppen rejält. 

Skattebetalarnas pengar ska alltså, med regeringens logik, absolut inte användas till det som ställer om svensk industri och tar ned utsläppen. I stället ska de användas till det som exporteras till u-länder för att förpesta deras luft, ge deras barn astma och höja de globala utsläppen. 

DN har gjort en jättebra granskning av Dousas fossilstöd, men just nu finns det inget som talar för att artikeln inte blir en i raden av klimatjournalistiska tomtebloss som snabbt brinner och lika snabbt slocknar. Och så kommer det att förbli om inte regeringens agerande får reaktioner från antingen oppositionen eller från opinionen. 

Läs mer

Nyheten om de återtagna exportkrediterna har nämligen bara kommenterats av en partiledare, Daniel Helldén, den mest väntade. De andra tre oppositionsledarna har varit tysta. Så som de ofta är, när regeringen presenterar ambitionssänkningar inom klimatpolitiken. 

Faktum är att oppositionsledaren Magdalena Andersson under senaste årets nio offentliga tal endast mäktat med att nämna klimatet en enda gång. Med en sådan oppositionsledare kan man komma undan med det mesta i klimatfrågan om man är sittande regering. 

Om det fortsätter såhär så är jag helt enkelt rädd att statsråden Dousa och Wykman får rätt. Deras plan var att i tysthet byta världens mest ambitiösa klimatpolitik till en svensk fossilrenessans. Och med en initiativlös och rädd opposition och svaga folkrörelser ser de ut att kunna göra det ifred. Omläggningen går oss obemärkt förbi. Och jag sitter här med mina kalla kårar. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 21 februari, 2026

Rojava: Hopp är inte bara optimism, utan kollektiv handling 

Rojava var ett radikal-demokratiskt experiment, menar skribenten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Revolutionen är inte ett löfte som infrias vid historiens slut. Den uppstår i ögonblick av kris, när människor tvingas handla. Filosofen Ernst Bloch beskrev hoppet inte som en känsla riktad mot framtiden, utan som en kraft som verkar i nuet. Hopp är inte passiv förväntan – det är kollektiv handling.

Rojava i nordöstra Syrien är ett av de tydligaste exemplen. Mitt i krig, regionala maktspel och ekonomisk isolering, har människor under mer än ett decennium försökt att bygga något annat: ett självstyre baserat på direktdemokrati, kvinnors frigörelse och samexistens mellan etniska och religiösa grupper.

Projektet föddes inte ur stabilitet, utan ur sammanbrott. När den syriska staten drog sig tillbaka 2012 fylldes tomrummet inte bara av miliser utan också av lokala råd, kooperativ och självorganisering. Det var ett experiment – bräckligt, motsägelsefullt, men verkligt.

Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism.

I dag står Rojava återigen under hårt tryck. Islamistiska väpnade grupper och regionala maktintressen hotar den politiska och sociala struktur som byggts upp. Samtidigt används ekonomisk blockad och diplomatiskt utanförskap som verktyg för att försvaga projektet.

Frågan är dock större än regionens gränser. Den handlar om huruvida radikaldemokratiska alternativ överhuvudtaget kan överleva i en värld där auktoritär nationalism och cynisk realpolitik dominerar.

Walter Benjamin skrev att historien ”blixtrar till i ett faromoment”. I sådana ögonblick blir det förflutna en källa till politisk energi. För det kurdiska folket är detta minne närvarande – från Mahabadrepubliken 1946 till årtionden av organisering och motstånd. Det kollektiva minnet fungerar inte som romantisering, utan som en påminnelse om att kamp är möjlig även under svåra villkor.

En avgörande dimension av Rojavas projekt är kvinnorörelsens centrala roll. Genom principen om delat ledarskap, kvinnokooperativ och självförsvarsenheter, har patriarkala strukturer utmanats i praktiken. I en region där kvinnors rättigheter systematiskt begränsats har detta haft djup symbolisk och materiell betydelse. Det betyder inte att motsättningar saknas. Inget samhällsprojekt som formas under krig är fritt från problem. Men det som gör Rojava relevant är just försöket att institutionalisera jämlikhet och folkligt deltagande under extrem press.

Det är också därför projektet väcker starka reaktioner. Att slå mot Rojava är inte enbart en militär strategi; det är ett sätt att signalera att alternativa samhällsmodeller inte ska tillåtas. Rädsla och instabilitet används som politiska verktyg. Men historien visar att repression inte automatiskt leder till nederlag. Ofta fördjupar den organiseringen. Motståndets platser – från Kobanê till mindre byar i regionen – är inte bara militära frontlinjer, utan också rum där nya sociala relationer formas.

Den internationella solidariteten är en del av detta. När människor i Stockholm, Berlin eller Paris demonstrerar till stöd för Rojava handlar det inte bara om geopolitik. Det handlar om en principiell fråga: kan demokrati reduceras till nationella institutioner, eller måste den också förstås som en levande, social praktik?

Läs mer

I en tid då den europeiska högern stärker sina positioner och auktoritära ledare normaliseras blir frågan akut. Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism. Samtidigt utmanar det Europa genom att visa att demokrati inte nödvändigtvis är beroende av nationalstatens traditionella form. Bloch talade om det ”ännu-icke-varande” – det som ännu inte blivit verklighet men som redan existerar som möjlighet i människors handlingar. Rojava kan förstås som ett sådant försök.

Att försvara revolutionens landvinningar handlar därför inte enbart om territorium. Det handlar om att försvara möjligheten att experimentera med demokrati underifrån. Det handlar om att hävda att människor, även i krigets skugga, kan forma sina egna liv.

Oavsett hur framtiden ser ut, har Rojava redan lämnat ett avtryck i den politiska fantasin. Det har visat att alternativ inte bara är teoretiska konstruktioner, utan kan ta konkret form.

Och kanske är det just detta som gör hoppet farligt för makten: att det inte väntar – utan handlar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Äventyret pratas bort när ”Moby Dick” görs till feminism

Klassikern ”Moby Dick” är ramberättelsen i Xiaolu Guos politiskt uppdaterade äventyrsbok.

Succéförfattaren Xiaolu Guos nya omtolkning av "Moby Dick" är upplagd för ett maffigt äventyr. Ellika Lagerlöf imponeras av språkkänsla och tempo – men önskar att författaren vågat släppa taget om läsarens hand.

Det krävs en del författarkött på benen för att våga sig på en parafras på Herman Melvilles Moby Dick (1851). Den internationellt uppmärksammade kinesisk-brittiska författaren och filmskaparen Xiaolu Guo borde dock vara den rätta. Kultförfattaren Ursula Le Guin har skrivit uppskattande om hennes A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers, och i hemlandet har hon utsetts till en av decenniets viktigaste litterära röster.

Call me Ishmaelle (Vintage, 2025) utspelar sig under samma historiska epok som Melvilles roman, och ligger nära originalet. Genom att redan i titeln använda sig av dess välkända öppningsfras – ”kalla mig Ismael” – vänder hon med feminiseringen av namnet på könsordningen. I Guos version är det den unga kvinnan Ishmaelle som beslutar sig för att lämna den brittiska kustby där hon vuxit upp. Genom att klä ut sig till man och ta sig namnet Ishmael korsar hon Atlanten och kastas in i en kedja av händelser som för henne ombord som valjägare på skeppet Nimrod. Under den halvgalna kaptenens ledning ska de leta upp den vita val som en gång tog hans ena ben.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)