Först måste det konstateras att Lukas Moodyssons och Stefans Jarls dokumentärfilm Terrorister är ett rött kryss på den historiska kartan.
Kan du minnas när du sist hörde ord som klasskamp, kapitalism, imperialism, kamp och frihet på film?
Det händer inte varje dag. Och definitivt inte i en samtida omgivning. Historiska dokumentärer om kommunister och radikaler görs då och då av skiftande ideologiska själ. Det tenderar att bli så när de gamla ungdomsrevolutionärerna blir kulturchefer.
Men i Terrorister är bakgrunden dagspolitisk.
Människor som deltar i filmen kämpade för två år sedan i Göteborg och flera av dem kämpar fortfarande idag inom olika rörelser. Därför är Terrorister en viktig historisk händelse. Och måste också därför respekteras som sådan. Att regissörerna bakom filmen därtill inte befinner sig i utkanten av (även om de nog vill det) utan mitt i den svenska och internationella filmsmeten gör inte sensationen mindre.
Underbart – men däremot inte oproblematiskt – är att se en film som tar sig rätten att strunta i det borgerliga perspektivet, skippa den falska objektiviteten och helt enkelt inte låta polisen, politiker, proffsutredare eller pressröster uttala sig. Vi har till leda sett Persson, Boström, Jaldung, Adehlson och Ehrenberg ta avstånd, fördöma och förljuga. Nu får – genom Moodyssons och Jarls försorg – delar av rörelsen själv tala.
Utan att behöva inleda med obligatoriska ”vi tar avstånd från våld”, ”jag kastade inte sten” och så vidare. Terrorister är en film bortom den borgerliga medialogiken. En film där bevisföringen ligger hos det kapitalistiska systemet och dess juridiska bundsförvanter – och inte hos dess motståndare.
Därav inte så konstigt att vissa kulturskribenter, debattörer och politiker tuggar fradga. Så här skriver ungmoderaternas Christian Holm på Mufs hemsida: ”Det är i sig fel att skattepengar går till att producera film. Ännu värre och helt oförsvarligt blir det dock när skattefinansierade bolag stödjer filmprojekt som uttalar sitt stöd till huliganer, våld och terrorism.”
Tankens kraft är stor: Vill man inte se så kan man inte. Holm bevisar detta.
Terrorister är inte en film om vad som hände i Göteborg i samband med toppmötet. Terrorister är inte en film om den globala rättviserörelsen. Terrorister är inte en film om politisk kamp. Terrorister är, som undertiteln anger, ”en film om dom dömda”.
Det medför viss problematik. Eftersom Moodysson-Jarl inte tar sig tid att förklara vad mobiliseringen i Göteborg vad för något, vilka som deltog eller varför de deltog – finns en risk att tittaren ser filmens medverkande som ett utsnitt av de som deltog i Göteborgshändelserna.
Vilket inte är fallet.
De tre mest talföra och också mest dominerande i filmen är alla män tillhörande det vi kan kalla för svarta blocket.
Det vill säga en lös koalition av AFA-aktivister, anarkister och autonoma – vars minsta gemensamma nämnare är maskering och våld som politiska kampmetoder (däremot inte sagt att de endast använder dessa metoder). Detta ger en oerhört skev bild utav hur motståndet ser ut. (Inte minst därför att kvinnorna är få, yngre och personliga när männen är fler, äldre och teoretiska.)
Än mer problematiskt blir det när Stefan Jarl frågar en dömd ”Vilka var aktivisterna? Hur ser de på världen?”
Att domarna efter Göteborgshändelserna är politiska, orättfärdiga och oftast rent löjeväckande råder ingen tvekan om. Men lika säkert är att flera av de i filmen medverkande företräder en mer våldsam linje – däremot inte sagt mer militant – om hur kampen mot den globala kapitalismen ska se ut, än majoriteten av de som deltog i Göteborg.
Att då lämna till personer från den våldsbrukande minoriteten att definiera Göteborg är mycket olyckligt.
Dessutom, vilket en rad recensenter påpekat, är vissa påståenden i filmen så pass magstarka (till exempel frågan om krossande utav skylt-fönster) att följdfrågor ifrån filmskaparna borde vara självklara. Och då inte nödvändigtvis för att motsätta sig vad de intervjuade säger – utan likväl för att ge dem en chans att fördjupa sig och förklara vad de menar, bortom de mest ytliga, slitna fraserna.
Filmen, i den mån den kommer att ses utav de icke närmast sörjande, riskerar att cementera en fördomsfull, medial bild utav vilka som utgör den globala rättvise-rörelsen idag.
De dömda som medverkar är unga, svartklädda, piercade, har alternativa frisyrer och påfallande ofta bångstyrig skäggfrisyr. Inklippta bilder från andra politiska demonstrationer, bland annat Sydkorea, USA och Latinamerika fördjupar i och för sig bilden – men jag önskar att vi kunde fått se exempel från de fredliga demonstrationerna i Göteborg (och inte bara en senare daterad, ganska lam antikrigsdemonstration).
Det behövs motbilder. Moodysson och Jarl har en tyngd som andra, framför allt inom rörelsen, saknar. Jag önskar att Moodysson-Jarl kunde utnyttjat sitt utrymme ännu bättre.
Men, som sagt, Terrorister är inte en film om vad som hände i Göteborg utan om de dömda. Och som sådan är den intressant.
Som ni märker är det lätt att hänfalla till julklappstänkande när man ser Terrorister; man har huvudet fullt utav vad den borde vara eller åtminstone skulle kunna vara. Det är givetvis en ganska naiv hållning.
Samt respektlöst mot Moodysson-Jarl. Däremot pekar den på ett uppenbart behov av fler dokumentärer, filmer, utställningar med mera för att skapa en förankrad motbild av vad som skedde i Göteborg.
Oavsett vad jag tycker om flertalet av de medverkades politiska tankar och teorier så är dessa unga människor offer för juridisk rättsröta och politiskt motiverade domar. Att ge dessa människor någon form av upprättelse genom att låta dem få komma till tals på egna villkor är viktigt, ja rent av stort.
Låt Moodyssons-Jarls dokumentär vara ett startskott. Det röda krysset på kartan glöder.
Samtidsklimatet är moget för radikala kulturutövare och journalister att kliva ut ur sina garderober. Och inte bara i ”Göteborgsfrågan”. Tiden är kommen för klarspråk istället för omskrivningar; sanningar istället för insinueringar; ställningstagande istället för frågeställningar.
Om inte annat så för att reta gallfeber på Christian Holm i Muf.
