Kultur 29 juli, 2003

Upprättelse åt de dömda!

Först måste det konstateras att Lukas Moodyssons och Stefans Jarls dokumentärfilm Terrorister är ett rött kryss på den historiska kartan.
Kan du minnas när du sist hörde ord som klasskamp, kapitalism, imperialism, kamp och frihet på film?
Det händer inte varje dag. Och definitivt inte i en samtida omgivning. Historiska dokumentärer om kommunister och radikaler görs då och då av skiftande ideologiska själ. Det tenderar att bli så när de gamla ungdomsrevolutionärerna blir kulturchefer.
Men i Terrorister är bakgrunden dagspolitisk.
Människor som deltar i filmen kämpade för två år sedan i Göteborg och flera av dem kämpar fortfarande idag inom olika rörelser. Därför är Terrorister en viktig historisk händelse. Och måste också därför respekteras som sådan. Att regissörerna bakom filmen därtill inte befinner sig i utkanten av (även om de nog vill det) utan mitt i den svenska och internationella filmsmeten gör inte sensationen mindre.

Underbart – men däremot inte oproblematiskt – är att se en film som tar sig rätten att strunta i det borgerliga perspektivet, skippa den falska objektiviteten och helt enkelt inte låta polisen, politiker, proffsutredare eller pressröster uttala sig. Vi har till leda sett Persson, Boström, Jaldung, Adehlson och Ehrenberg ta avstånd, fördöma och förljuga. Nu får – genom Moodyssons och Jarls försorg – delar av rörelsen själv tala.
Utan att behöva inleda med obligatoriska ”vi tar avstånd från våld”, ”jag kastade inte sten” och så vidare. Terrorister är en film bortom den borgerliga medialogiken. En film där bevisföringen ligger hos det kapitalistiska systemet och dess juridiska bundsförvanter – och inte hos dess motståndare.

Därav inte så konstigt att vissa kulturskribenter, debattörer och politiker tuggar fradga. Så här skriver ungmoderaternas Christian Holm på Mufs hemsida: ”Det är i sig fel att skattepengar går till att producera film. Ännu värre och helt oförsvarligt blir det dock när skattefinansierade bolag stödjer filmprojekt som uttalar sitt stöd till huliganer, våld och terrorism.”
Tankens kraft är stor: Vill man inte se så kan man inte. Holm bevisar detta.
Terrorister är inte en film om vad som hände i Göteborg i samband med toppmötet. Terrorister är inte en film om den globala rättviserörelsen. Terrorister är inte en film om politisk kamp. Terrorister är, som undertiteln anger, ”en film om dom dömda”.
Det medför viss problematik. Eftersom Moodysson-Jarl inte tar sig tid att förklara vad mobiliseringen i Göteborg vad för något, vilka som deltog eller varför de deltog – finns en risk att tittaren ser filmens medverkande som ett utsnitt av de som deltog i Göteborgshändelserna.
Vilket inte är fallet.

De tre mest talföra och också mest dominerande i filmen är alla män tillhörande det vi kan kalla för svarta blocket.
Det vill säga en lös koalition av AFA-aktivister, anarkister och autonoma – vars minsta gemensamma nämnare är maskering och våld som politiska kampmetoder (däremot inte sagt att de endast använder dessa metoder). Detta ger en oerhört skev bild utav hur motståndet ser ut. (Inte minst därför att kvinnorna är få, yngre och personliga när männen är fler, äldre och teoretiska.)
Än mer problematiskt blir det när Stefan Jarl frågar en dömd ”Vilka var aktivisterna? Hur ser de på världen?”
Att domarna efter Göteborgshändelserna är politiska, orättfärdiga och oftast rent löjeväckande råder ingen tvekan om. Men lika säkert är att flera av de i filmen medverkande företräder en mer våldsam linje – däremot inte sagt mer militant – om hur kampen mot den globala kapitalismen ska se ut, än majoriteten av de som deltog i Göteborg.
Att då lämna till personer från den våldsbrukande minoriteten att definiera Göteborg är mycket olyckligt.

Dessutom, vilket en rad recensenter påpekat, är vissa påståenden i filmen så pass magstarka (till exempel frågan om krossande utav skylt-fönster) att följdfrågor ifrån filmskaparna borde vara självklara. Och då inte nödvändigtvis för att motsätta sig vad de intervjuade säger – utan likväl för att ge dem en chans att fördjupa sig och förklara vad de menar, bortom de mest ytliga, slitna fraserna.
Filmen, i den mån den kommer att ses utav de icke närmast sörjande, riskerar att cementera en fördomsfull, medial bild utav vilka som utgör den globala rättvise-rörelsen idag.
De dömda som medverkar är unga, svartklädda, piercade, har alternativa frisyrer och påfallande ofta bångstyrig skäggfrisyr. Inklippta bilder från andra politiska demonstrationer, bland annat Sydkorea, USA och Latinamerika fördjupar i och för sig bilden – men jag önskar att vi kunde fått se exempel från de fredliga demonstrationerna i Göteborg (och inte bara en senare daterad, ganska lam antikrigsdemonstration).
Det behövs motbilder. Moodysson och Jarl har en tyngd som andra, framför allt inom rörelsen, saknar. Jag önskar att Moodysson-Jarl kunde utnyttjat sitt utrymme ännu bättre.
Men, som sagt, Terrorister är inte en film om vad som hände i Göteborg utan om de dömda. Och som sådan är den intressant.

Som ni märker är det lätt att hänfalla till julklappstänkande när man ser Terrorister; man har huvudet fullt utav vad den borde vara eller åtminstone skulle kunna vara. Det är givetvis en ganska naiv hållning.
Samt respektlöst mot Moodysson-Jarl. Däremot pekar den på ett uppenbart behov av fler dokumentärer, filmer, utställningar med mera för att skapa en förankrad motbild av vad som skedde i Göteborg.
Oavsett vad jag tycker om flertalet av de medverkades politiska tankar och teorier så är dessa unga människor offer för juridisk rättsröta och politiskt motiverade domar. Att ge dessa människor någon form av upprättelse genom att låta dem få komma till tals på egna villkor är viktigt, ja rent av stort.

Låt Moodyssons-Jarls dokumentär vara ett startskott. Det röda krysset på kartan glöder.
Samtidsklimatet är moget för radikala kulturutövare och journalister att kliva ut ur sina garderober. Och inte bara i ”Göteborgsfrågan”. Tiden är kommen för klarspråk istället för omskrivningar; sanningar istället för insinueringar; ställningstagande istället för frågeställningar.
Om inte annat så för att reta gallfeber på Christian Holm i Muf.

Rörelsen 21 februari, 2026

Rojava: Hopp är inte bara optimism, utan kollektiv handling 

Rojava var ett radikal-demokratiskt experiment, menar skribenten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Revolutionen är inte ett löfte som infrias vid historiens slut. Den uppstår i ögonblick av kris, när människor tvingas handla. Filosofen Ernst Bloch beskrev hoppet inte som en känsla riktad mot framtiden, utan som en kraft som verkar i nuet. Hopp är inte passiv förväntan – det är kollektiv handling.

Rojava i nordöstra Syrien är ett av de tydligaste exemplen. Mitt i krig, regionala maktspel och ekonomisk isolering, har människor under mer än ett decennium försökt att bygga något annat: ett självstyre baserat på direktdemokrati, kvinnors frigörelse och samexistens mellan etniska och religiösa grupper.

Projektet föddes inte ur stabilitet, utan ur sammanbrott. När den syriska staten drog sig tillbaka 2012 fylldes tomrummet inte bara av miliser utan också av lokala råd, kooperativ och självorganisering. Det var ett experiment – bräckligt, motsägelsefullt, men verkligt.

Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism.

I dag står Rojava återigen under hårt tryck. Islamistiska väpnade grupper och regionala maktintressen hotar den politiska och sociala struktur som byggts upp. Samtidigt används ekonomisk blockad och diplomatiskt utanförskap som verktyg för att försvaga projektet.

Frågan är dock större än regionens gränser. Den handlar om huruvida radikaldemokratiska alternativ överhuvudtaget kan överleva i en värld där auktoritär nationalism och cynisk realpolitik dominerar.

Walter Benjamin skrev att historien ”blixtrar till i ett faromoment”. I sådana ögonblick blir det förflutna en källa till politisk energi. För det kurdiska folket är detta minne närvarande – från Mahabadrepubliken 1946 till årtionden av organisering och motstånd. Det kollektiva minnet fungerar inte som romantisering, utan som en påminnelse om att kamp är möjlig även under svåra villkor.

En avgörande dimension av Rojavas projekt är kvinnorörelsens centrala roll. Genom principen om delat ledarskap, kvinnokooperativ och självförsvarsenheter, har patriarkala strukturer utmanats i praktiken. I en region där kvinnors rättigheter systematiskt begränsats har detta haft djup symbolisk och materiell betydelse. Det betyder inte att motsättningar saknas. Inget samhällsprojekt som formas under krig är fritt från problem. Men det som gör Rojava relevant är just försöket att institutionalisera jämlikhet och folkligt deltagande under extrem press.

Det är också därför projektet väcker starka reaktioner. Att slå mot Rojava är inte enbart en militär strategi; det är ett sätt att signalera att alternativa samhällsmodeller inte ska tillåtas. Rädsla och instabilitet används som politiska verktyg. Men historien visar att repression inte automatiskt leder till nederlag. Ofta fördjupar den organiseringen. Motståndets platser – från Kobanê till mindre byar i regionen – är inte bara militära frontlinjer, utan också rum där nya sociala relationer formas.

Den internationella solidariteten är en del av detta. När människor i Stockholm, Berlin eller Paris demonstrerar till stöd för Rojava handlar det inte bara om geopolitik. Det handlar om en principiell fråga: kan demokrati reduceras till nationella institutioner, eller måste den också förstås som en levande, social praktik?

Läs mer

I en tid då den europeiska högern stärker sina positioner och auktoritära ledare normaliseras blir frågan akut. Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism. Samtidigt utmanar det Europa genom att visa att demokrati inte nödvändigtvis är beroende av nationalstatens traditionella form. Bloch talade om det ”ännu-icke-varande” – det som ännu inte blivit verklighet men som redan existerar som möjlighet i människors handlingar. Rojava kan förstås som ett sådant försök.

Att försvara revolutionens landvinningar handlar därför inte enbart om territorium. Det handlar om att försvara möjligheten att experimentera med demokrati underifrån. Det handlar om att hävda att människor, även i krigets skugga, kan forma sina egna liv.

Oavsett hur framtiden ser ut, har Rojava redan lämnat ett avtryck i den politiska fantasin. Det har visat att alternativ inte bara är teoretiska konstruktioner, utan kan ta konkret form.

Och kanske är det just detta som gör hoppet farligt för makten: att det inte väntar – utan handlar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Äventyret pratas bort när ”Moby Dick” görs till feminism

Klassikern ”Moby Dick” är ramberättelsen i Xiaolu Guos politiskt uppdaterade äventyrsbok.

Succéförfattaren Xiaolu Guos nya omtolkning av "Moby Dick" är upplagd för ett maffigt äventyr. Ellika Lagerlöf imponeras av språkkänsla och tempo – men önskar att författaren vågat släppa taget om läsarens hand.

Det krävs en del författarkött på benen för att våga sig på en parafras på Herman Melvilles Moby Dick (1851). Den internationellt uppmärksammade kinesisk-brittiska författaren och filmskaparen Xiaolu Guo borde dock vara den rätta. Kultförfattaren Ursula Le Guin har skrivit uppskattande om hennes A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers, och i hemlandet har hon utsetts till en av decenniets viktigaste litterära röster.

Call me Ishmaelle (Vintage, 2025) utspelar sig under samma historiska epok som Melvilles roman, och ligger nära originalet. Genom att redan i titeln använda sig av dess välkända öppningsfras – ”kalla mig Ismael” – vänder hon med feminiseringen av namnet på könsordningen. I Guos version är det den unga kvinnan Ishmaelle som beslutar sig för att lämna den brittiska kustby där hon vuxit upp. Genom att klä ut sig till man och ta sig namnet Ishmael korsar hon Atlanten och kastas in i en kedja av händelser som för henne ombord som valjägare på skeppet Nimrod. Under den halvgalna kaptenens ledning ska de leta upp den vita val som en gång tog hans ena ben.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Därför finns det inga palestinska astronauter

Larissa Sansours verk är en fantasi över en möjlig flykt bort. Bild: Larissa Sansour, ”A space exodus”, 2009.

En palestinsk månlandning, en tvåstatslösning i parallella dimensioner och olympiska spel i Gaza City. När Israels ockupationspolitik blir allt mer brutal, vänder sig den palestinska konsten till sci-fi för att föreställa sig det obegripliga.

En astronaut tar några stapplande steg ut på månens yta och placerar en flagga i det grå dammet. Scenen som spelas upp på den lilla tv-apparaten är välbekant – med undantag för en detalj. Det är inte USA:s flagga som sticks ned i det öde landskapet, utan den palestinska i grönt, rött, vitt och svart. 

Jag befinner mig i ett snötäckt Köpenhamn för att se den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansours utställning These moments will disappear too på Charlottenborgs konsthall. Filmen med månlandningen, ”A space exodus”, inleder utställningen som rymmer ett flertal videoverk och några skulpturer. Förutom att imitera Neil Armstrongs lilla steg för människan, refererar kortfilmen vagt till soundtracket till science fiction-eposet 2001 – A space odyssey.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 februari, 2026

Fem svenskar som träffade Åkesson – och spred judehat

Foto: Johan Nilsson/TT, Roger Vikström/TT, Sören Andersson/Scanpix, Henrik Montgomery/TT, Jens Christian/Expressen/TT, Robert Eklund/ TT (montage).

Jimmie Åkesson hävdar att han aldrig stött på en svensk antisemit. Flamman granskar påståendet – och hittar minst fem som stått Åkesson nära och uttryckt hat mot judar.

”Jag har aldrig någonsin stött på en vanlig svensk som är antisemit.”

Det sade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till Dagens Nyheter i januari, efter den konferens mot antisemitism i Israel där han var en av huvudtalarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 februari, 2026

Har rättvisa blivit en klassfråga?

Rättvisesymbolen moder Justitia utanför Stockholms tingsrätt. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Lagen är lika inför alla – men den praktiska tillgången till rättvisa är ojämnt fördelad. Det menar Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet. som pekar på flera reformer under 2000-talet. Är det svårare att få juridisk upprättelse om du är fattig?

Från stämningar till skadestånd – rättvisa kostar pengar. Mer pengar än vad en normal privatekonomi vanligtvis kan täcka, enligt juridikprofessorn Mårten Schultz. Han anser att förmögna människor och staten har större möjlighet att hävda sin rätt än andra.

Klyftorna har dessutom förstärkts det senaste decenniet. För tio år sedan höjdes till exempel ansökningsavgiften för att stämma någon i tingsrätten. För ett förenklat tvistemål, ett småmål, fördubblades avgiften från 450 till 900 kronor. Avgiften för vanliga tvistemål höjdes till 2 800 kronor. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 20 februari, 2026

Rebecca Gonzalez Leon: Solidaritet är inte en semester

Bensinbristen på Kuba börjar göra sig kännbar. Foto: Ramon Espinosa/AP.

USA:s blockad kväver Kuba, men det gör också diktaturen och den ekonomiska eliten. Att resa dit för att ”stötta” regeringen riskerar att legitimera dem som redan styr – medan folket betalar priset.

Förra veckan samlades jag och några andra för att läsa den postkoloniala tänkaren Frantz Fanons stridsskrift Jordens fördömda, där han finner ett släktskap mellan proletariatets kamp och det koloniala förtrycket. 

En av cirkeldeltagarna nämnde att han behövde gå tidigt för att hinna med ett plan till Kuba dagen därpå. Hela rummet sken upp av att höra att en kamrat snart skulle besöka det heliga landet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 19 februari, 2026

EU granskar lågprisjätten Shein

Shein har länge kritiserats för inhumana arbetsförhållanden och uppmuntring av överkonsumtion. Foto: Aurelien Morissard /AP/TT

EU-kommissionen inleder en granskning av lågprisjätten Shein. Kommissionen kommer utreda försäljningen av bland annat barnliknande sexdockor och ”spelifieringen” av plattformen.

I tisdags meddelade Europeiska kommissionen i ett pressmeddelande att de inleder en formell utredning av den kinesiska modejätten Shein. Lågprisplattformen misstänks bryta mot delar av Digital Service Act, DSA, ett europeiskt regelverk för nätplattformar:

– Efter tre begäranden om information som kommissionen skickat till Shein misstänker kommissionen att Shein möjligtvis inte följer DSA, säger EU-kommissionens talesperson Thomas Regnier till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 februari, 2026

Nietzsche skulle ha föraktat flockmentaliteten hos Epsteins gäster

Foto: Wikipedia, AP (montage).

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag ska börja med ett erkännande: jag är ingen Nietzscheexpert. Mina kunskaper är begränsade och fragmentariska. Men det lilla jag kan räcker för att haja till över den kopplingen mellan hans filosofi och den typ av beteenden som framfördes i senaste numret. 

Nietzsche var i första hand en moralfilosof och kulturkritiker. Han analyserade hur våra värderingar uppstår, vilka funktioner de fyller och hur de kan verka både livsbejakande och livshämmande. När han kritiserade den traditionella moralen (särskilt den kristna) var det inte för att förespråka cynism eller brutalitet, utan för att han menade att vissa moraliska system byggde på skuld, självförnekelse och förnekande av mänsklig livskraft.

Detta är viktigt att hålla isär. Nietzsche avvisade inte värderingar som sådana. Tvärtom var han upptagen av hur nya, mer livsbejakande värden skulle kunna skapas. Hans berömda formulering ”bortom gott och ont” betyder inte att gott och ont upphör att existera, eller att allt därmed blir tillåtet. Den pekar snarare mot en filosofisk uppmaning: att undersöka moralens ursprung och inte okritiskt acceptera nedärvda normer. På detta sätt blev han också en viktig inspiration till den moderna normkritiken efter att den franska vänstern (Deleuze, Foucault mfl) intresserat sig för honom igen på 60- och 70-talen.

Att dra in hans tankegods som en legitimering av exploatering, maktmissbruk eller sexuella övergrepp mot tonåringar är därför i min mening fel.

Nietzsche har ofta blivit läst genom olika tiders ideologiska raster. Under första halvan av 1900-talet användes och missbrukades han för att ge intellektuell glans åt elitism, socialdarwinism och fascism. De flesta känner till idén om övermänniskan (Übermensch), som dock ofta missförstås. Hos Nietzsche är detta inte en privilegierad individ som står över lagar, regler eller andra människor. Det är ett ideal, en metafor för människans möjlighet till självövervinnelse, att inte fastna i flockmentalitet och passivitet. Övermänniskan representerar skapande, ansvarstagande och en radikal ärlighet inför sig själv.

Att dra in hans tankegods som en legitimering av exploatering, maktmissbruk eller sexuella övergrepp mot tonåringar är därför i min mening fel. Det förvandlar en existentiell och filosofisk idé till en psykologisk etikett för hänsynslöshet. Nietzsche kritiserade visserligen det han kallade ”slavmoral”, men han hyllade inte grymhet i banal mening. Snarare var han skeptisk till självbedrägeri, dekadens och makt som enbart söker njutning eller status. Att reducera Nietzsche till den ”farliga tänkaren” vars idéer kan utgöra något slags intellektuellt alibi för moraliskt förkastliga handlingar känns i dag både förenklad och historiskt daterad och säger mer om vår kulturella föreställning om Nietzsche än om Nietzsche själv.

Läs mer

Om man alls vill föra in Nietzsche i sammanhanget skulle man lika gärna kunna hävda motsatsen: att han sannolikt hade riktat sin kritik mot just de fenomen som artikeln beskriver: konformism, statusdyrkan och den psykologiska lockelsen i att tillhöra en utvald krets. Nietzsche var djupt misstänksam mot flockmentalitet och socialt självbedrägeri, även hos eliten.

Detta är ingen invändning mot att diskutera moral, makt och ansvar i relation till Epstein. Tvärtom är det viktiga och nödvändiga frågor. Men att koppla dessa direkt till Nietzsche kräver en större filosofisk precision än vad som framförts tidigare i denna tidning. Annars riskerar vi att reproducera en förenklad bild av både filosofin och de mekanismer vi försöker förstå.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 19 februari, 2026

För V är det mer okej att vara lobbyist än aktivist

Linda Snecker under en utfrågning om våld i nära relation i justitieutskottet 18 maj 2021. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Både Showan Shattak och Linda Snecker är högprofilerade medlemmar i Vänsterpartiet. Nu kan den ena uteslutas för sin aktivism – medan den andra får vara kvar trots sin lobbyism. Det kan kosta partiet väljare, skriver Cecilia Verdinelli.

Det enda oväntade i den långa intervjun med Linda Snecker i DN:s helgbilaga är att hon berättar att det faktiskt var hon som, efter tio år som riksdagsledamot för V, tog kontakt med PR-byrån Rud Pedersen i syfte att utverka en anställning åt sig själv, och inte tvärtom. 

Det är okaraktäristiskt, ödmjukt rentav, när det varit så lätt att låta omgivningen fortsätta tro att det var PR-byrån som friade. 

Resten av intervjun är som förväntad, strösslad med provokationer. Snecker inleder starkt med att berätta hur ”jätteskönt” det kändes att slippa demonstrera på 1 maj för att i stället spela golf med familjen. Hon svarar med en axelryckning på frågan om varför hon tar ut (delar av) riksdagens omställningsstöd trots en hög lön som public affairs director: ”Man kan tycka det är jättesniket och oetiskt. Men jag följer reglerna.” 

Inför valkampanjen som kommer behöver partiledningen vara väldigt medveten om att uteslutningar och frånvaron av uteslutningar är en form av kommunikation

Hon nästan gäspar åt frågan om det är okej att arbeta åt vapenföretag – det uppfattar hon som helt okontroversiellt. Hon har i tidigare intervjuer sagt ”Min demokratiska värnplikt är klar”, vilket antyder att planen hela tiden har varit att bygga det egna varumärket för att senare casha in. 

Intervjun avslutas karaktäristiskt: Snecker låter kungöra att hon skulle tacka ja om hon erbjuds ministerpost av Vänsterpartiet. 

Bara någon vecka före reportaget satt Snecker i SVT:s Politikbyrån och förklarade att det var ett stort misstag när partiet fällde Löfvens regering 2021. I samma program beskrev hon ohederligt de uteslutningskrav som riktades mot henne när hon blev lobbyist som klagomål från ”några socialdemokratiska män”.

Utesluten har hon fortfarande inte blivit, trots en ganska diger namnlista – från V-medlemmar – med det kravet, och trots att V har en tuff ton mot lobbyister och föreslagit olika röda linjer, exempelvis karens.

En som däremot skulle ha blivit utesluten – om det inte vore för att han glömt betala medlemsavgift – är Showan Shattak, kommunpolitiker i Malmö som fått veta att han inte är välkommen som medlem i partiet.

Shattak är en outtröttlig aktivist och antirasist från Malmö, som fortsatt vara aktiv trots att han 2014 var nära att dö efter ett uppmärksammat överfall från nazister på Möllevången. Han var arrangören bakom en manifestation år 2023 i Malmö, där man bildade en mänsklig kedja som ett värn runt stadens synagoga i en markering mot antisemitiska hot. 

Om någon över huvud taget kan sägas gjort en otacksam ”demokratisk värnplikt” är det han. 

Men inget av det spelade någon roll när han försvarade Rojavakommittéernas symboliska aktioner riktade mot ministrarna Johan Forssells och Benjamin Dousas bostäder. 

En fann ett blodigt dockhuvud utanför sin bostad, den andre en korg med Hitler-bemålade äpplen (ja, själva aktionslogiken kunde väl ha tjänat på att slipas till – kanske av en skicklig PR-konsult…) 

Syftet var att kritisera ministrarnas nojsande med den syriska regeringen, enligt den nya Tidörutinen där vem som helst kan få pengar i utbyte mot smidiga svenska utvisningar. Samtidigt har regeringen trappat upp våldet mot de kurdiska grupper som besegrade IS. Shattak gjorde sitt bästa för att prata om den politiska sakfrågan – Tidöregeringens stöd till styret i Syrien – snarare än om aktionen i sig, som han kort och gott beskrev som ”fyndig”. Det hjälpte inte. 

Läs mer

Jag vet inte om det rätta skulle vara att utesluta Snecker, och då jag inte är medlem i Vänsterpartiet är det strikt taget heller inte min sak. Visst är många av Sneckers provokationer mot vänstern harmlösa, nästan gulliga i sitt uppmärksamhetssökande (golf, läppstift och champagne störs väl ingen av), men andra är det inte. Att utmåla arbetet som riksdagsledamot som ett otacksamt underbetalt skitjobb samtidigt som man aspirerar på att få röster just från dem som i verkligheten har underbetalda skitjobb är oförlåtligt. 

Att som högavlönad plocka ut några extra tusenlappar i skattemedel because I’m worth it är sådant som sprids som en löpeld på sociala medier och som folk sent glömmer. Snecker kostar rimligen Vänsterpartiet potentiella väljare för varje oblygt medieframträdande hon gör. 

Inför valkampanjen som kommer behöver partiledningen vara väldigt medveten om att uteslutningar och frånvaron av uteslutningar är en form av kommunikation, oavsett om man vill det eller inte, mer kraftfull och betydelsebärande än hundra kampanj-Tiktoks. Väljarna har inga svårigheter att avläsa budskapet. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 19 februari, 2026

Kan en kommun bli för liten?

Dorotea är Sveriges minsta kommun sett till antalet invånare. Foto: Stefan K Persson.

Med knappt 2 300 invånare är Dorotea Sveriges minsta kommun. Här hålls skolor, vård och föreningsliv i gång mot alla odds – medan ekonomin pressas till bristningsgränsen.

Skolan i Risbäck ligger på en höjd med utsikt över byn. En stadig träbyggnad i två våningar, som har stått där i snart 100 år. Den väl tilltagna skolgården saknar staket och bortanför den börjar skogen. I korridoren på bottenvåningen hänger elevernas ytterkläder bredvid teckningar, skolfoton och gamla skolplanscher. Längst bort ligger ett klassrum. Där sitter de nio barnen från byarna i den västra delen av kommunen.

– Vi har elever från förskolan till sjätte klass, men just i år har vi inga elever i fyran och sexan, berättar My Henriksson, skolans enda lärare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)