Utrikes 29 augusti, 2020

Uppror utan motstycke

Demonstrationerna i Belarus jämförs ofta med olika ”färgrevolutioner” i Östeuropa. Men snarare än en vilja att frigöra sig från en ”kommunistisk diktatur” beror de historiskt stora protesterna på regeringens allt mer anti­sociala höger­politik. Oppositionens program lämnar dock mycket i övrigt att önska.

Det var bara en tidsfråga innan situationen i Belarus skulle spåra ur. Hur länge kan ”Europas sista diktatur” förväntas överleva när färg­revolutionerna står som spön i backen runtomkring landet? Under de gångna veckornas tumult har det föga för­vånande varit populärt att dra paralleller till Majdan-­revolutionen i Ukraina 2014 och andra liknande maktskiften i de forna sovjetiska satellitstaterna. Vissa talar redan om ”Belomajdan”. Andra har spekulerat i huruvida ett fredligt maktöverlämnande av den typ som ägde rum i Armenien 2018 är möjligt. Men alla sådana jämförelser riskerar att överskyla de unika förhållanden som råder i Belarus.

Sedan han vann det första fria valet i landet 1994 har Aleksandr Lukasjenko lyckats behålla makten genom att upprätthålla en relativt hög välfärdsnivå. Till skillnad från grannländerna genomfördes aldrig några ny­liberala stålbad i Belarus efter Sovjet­unionens fall. Industrier behölls i stor utsträckning i offentlig ägo och sociala försäkringssystem skyddades från alltför djupa nedskärningar. I stället för avregleringar och privatiseringar utlovade regeringen ständiga och stora löneökningar, vilket också infriades under det första årtiondet.

Detta har gjort det möjligt för Lukasjenko att utmåla sig som en garant för kontinuitet med Sovjetunionen och spela på nostalgin över det sovjetiska arvet. Ett exempel på detta är det faktum att landet i en folkomröstning 1995 valde att återinföra den röd-gröna flaggan som användes under landets tid som sovjetrepublik, dock utan hammaren och skäran, i stället för den försovjetiska röd-vita fanan som i dag har blivit oppositionsrörelsens symbol. Enligt sociologen och Östeuropa-­experten Nelly Bekus motsatte sig Lukasjenko länge att lyfta fram den specifikt belarusiska identiteten och framhöll i stället den sovjetiska epoken som en milstolpe på landets väg mot att bli en modern och utvecklad nation. Det faktum att minoritets­språket belarusiska endast talas av omkring 30 procent av landets befolkning har bidragit till att göra denna strategi framgångsrik. Men på senare tid har det pseudosovjetiska nationsprojektet börjat knaka i fogarna.

Majdan-revolten i Ukraina 2014 fick för första gången regeringen i Minsk att börja ifråga­sätta sin strategi. I stället för att låta oppositionen ensamma göra anspråk på landets etnisk-­nationella särdrag och utmåla sig som försvarare av nationens suveränitet började Lukasjenko omfamna delar av den belarusiska identiteten. Bland annat började han hålla tal på belarusiska medan det historiska arvet efter det litauiska storfursten­dömet och traditionella fenomen som belarusiska broderier blev delar av den officiella propagandan. På så sätt har presidenten försökt förebygga en upprepning av Ukrainakrisen, där den etniska splittringen ledde till inbördeskrig. Denna ”mjuka belarusifiering” tycks dock inte ha hindrat de pågående protesterna från att anta historiskt stora proportioner.

Demonstrationer mot riggade presidentval förekommer regelbundet i landet. Det som har gjort de gångna veckornas protester ojämförligt stora och långlivade är framförallt förändringar i regeringens egen ekonomiska politik. Sedan början av 2000-talet har den belarusiska ekonomin utvecklats allt sämre, vilket har fått regeringen att skära ned i de välfärdssystem som länge har garanterat Lukasjenko ett relativt brett folkligt stöd. 2004 infördes möjligheten att teckna individuella anställningskontrakt utanför kollektivavtalen. Militärtjänstgöring, mamma­ledighet och högre studier har slutat tas med i beräkningen av pensionen, samtidigt som pensionsåldern har höjts. Dessutom har löneökningspolitiken gett vika för en åtstramad penningpolitik, enligt Internationella Valutafondens recept. Från en snitt­ökning på 30 procent om året i början av millenniet, och en topp på över 110 procent 2012, ligger löneökningstakten i dag på omkring 15 procent. Det är inte mycket högre än bottennivån på dryga fem procent som nåddes efter finanskrisen 2008. Samtidigt har priserna fortsatt öka, vilket innebär att reallönerna stundtals har fallit.

Den symboliskt mest laddade av dessa reformer berör arbetslösa. Den jämförelsevis stora offentliga sektorn i Belarus har i princip garanterat full sysselsättning sedan 1990-talet. Sedan rekordet på fyra procent 1996 har arbetslösheten stadigt sjunkit till dagens historiskt låga 0,20 procent (dessa siffror är dock baserade på den opålitliga officiella statistiken – de inofficiella siffrorna är sannolikt långt högre). Men efter en relativ ökning till en procent 2015 införde regeringen den ökända ”arbetslöshetsskatten”, en särskild skatt på arbetslösa som brännmärktes som ”sociala parasiter”. Lagen avskaffades något år senare efter omfattande protester, men skadan var redan skedd.

I årets val var oppositionen mer framgångsrik än någonsin tidigare just därför att de ifrågasatte glappet mellan den allt lägre och allt mer prekära levnadsstandarden för många belarusier och statspropagandans glada löften om sociala framsteg. Till detta kommer Lukasjenkos nonchalanta ledarstil och avfärdande av corona­viruset, något som ytterligare har spätt på missnöjet.

Konsekvensen var att helt andra segment anslöt sig till protesterna än vad som skett tidigare eller i liknande grannländer. Efter att först ha dominerats av ungdomar och demokrati­aktivister anslöt sig efter en dryg veckas protester även arbetare vid flera av landets viktigaste fabriker till rörelsen. Dessa hör i stor utsträckning till Lukasjenkos kärnväljare, något som tydligt illustrerades när han vid ett besök vid en fabrik i förra veckan möttes av häcklande rop och krav på att han avgår. Hotet om strejker, och rentav en generalstrejk, utgör ett långt mycket större problem för regeringen än den harmlösa ”handklappsrevolution” som utbröt efter valet 2010.

Enligt den ukrainske sociologen Volodymyr Isjtjenko gör detta protest­rörelsen i Belarus unik. I en analys som först publicerades på Facebook beskriver han aktiviteten vid fabrikerna som ”verkligen utan motstycke i post­sovjetiska regimkritiska protester och revolutioner”. Till skillnad från våldsamma demonstrationer är regeringen sårbar för strejker, något som enligt Isjtjenko sannolikt bidrog till att regeringen övergick från repression till avspänning i sin hantering av protesterna för två veckor sedan.

Men arbetarnas politiska aktivitet är fortfarande långt ifrån intensiv nog att kunna fälla regeringen. Enligt Isjtjenko rör det sig inte ens om strejker i strikt mening, utan snarare om upprop, möten med ledningen och massmöten på fabriksgårdarna. Bara vid ett fåtal fabriker har arbetet helt upphört, som vid Minsk Tractor Works där ett hundratal arbetare marscherade till parlamentet.

Än så länge har inga tydliga socio­ekonomiska krav utkristalliserats, även om slogans som ”vi är arbetare, inte får” har hörts. I stället upprepas främst samma politiska krav som den liberala oppositionen runt presidentkandidaten Svetlana Tichanovskaja har gjort till sina: fria val och frisläppande av politiska fångar. Samtidigt är de största fackföreningarna lojala med regeringen. Få oberoende fackföreningar har sannolikt strejkkassor som skulle räcka för en ihållande strejk som kan utmana regeringen, inte minst som det utländska stödet främst riktar sig till den liberala oppositionen.

Till saken hör att det är svårt att veta hur stort stödet för de båda sidorna är. Oppositionens påstående att Lukasjenko bara skulle ha tre procents stöd är överdrivet. I flera städer har demonstrationer till stöd för regeringen hållits och i Minsk drog en sådan enligt oppositionella journalister över 30 000 människor. Samtidigt går det inte att veta vem som egentligen vann valet den 9 augusti. Enligt Isjtjenko var valet utan tvivel riggat, men ingen kan bevisa att Lukasjenko förlorade det heller. Enligt siffror baserade på vallokalsprotokoll fick Tichanovskaja mellan 30 och 60 procents röster, vilket innebär att det inte går att utse en vinnare.
Vad gäller vänstern är den enligt Volodymyr Isjtjenko, som alltid i liknande situationer, splittrad.
– Kommunistpartiet har alltid varit för Lukasjenko och hjälper nu att organisera massmöten till stöd för honom. Det finns också ett litet parti kallat Rättvis värld som stödjer protesterna men jag tror inte att de spelar en viktig roll. Marxistiska cirklar som är kritiska till regeringen finns men de är också skeptiska till den national-­liberala oppositionen. Initiativ har tagits för att strejkerna ska anamma fler vänsterkrav men jag är skeptisk till att det kommer ske, säger han till Flamman.

I själva verket är huvuddelen av den belarusiska oppositionen långt ifrån några arbetaragitatorer. De inledningsvis decentraliserade protesterna har börjat strukturera sig runt organisationen kring Tichanovskaja och hennes fängslade make. Denna rörelse saknar måhända inte lika mycket folklig förankring som den ukrainska oppositionen gjorde – ”miljonärer som representerar miljardärer” enligt Isjtjenko – men den består knappast heller av några vänstertribuner.

I Tichanovskajas nytillsatta ”övergångsråd” – varav två greps i måndags efter att ha deltagit i en demonstration i Minsk – finns välkända och relativt harmlösa belarusiska profiler som den Nobelprisbelönade författaren Svetlana Aleksijevitj, men också en uppsjö partier, ideella organisationer och figurer med mer eller mindre dubiösa nationalistiska och nyliberala program. Oppositionen har länge tigit om sina politiska planer, men i ett dokument som sedermera har raderats från Tichanovskajas hemsida får man en viss inblick i dem: bland annat ska i princip alla statligt ägda företag utom vissa lönsamma fabriker privatiseras, ryska ska förlora status som officiellt språk och landet ska lämna alla samarbetsorganisationer med Ryssland, inklusive religiösa och kulturella.
– Hela programmet är som hämtat från Ukraina efter 2014, trots att situationen i Belarus är väldigt annorlunda, säger Volodymyr Isjtjenko.
Risken att erövringen av politiska rättigheter i Belarus kommer att ske till priset av förlorade ekonomiska sådana är överhängande.

En likhet mellan Belarus och andra liknande länder är dock att kampen i slutändan lär avgöras utifrån. Ryssland och Väst, i första hand representerat av EU, har båda hittills intagit långt mer tillbakadragna roller än vad fallet var i Ukraina 2014. Vladimir Putin stödjer än så länge Lukasjenko även om han hittills har avslagit dennes begäran att undsätta honom militärt. Enligt Volodymyr Isjtjenko talar två faktorer för att Ryssland kommer att fortsätta på det spåret.

För det första valde Ryssland att inte inleda en fullskalig ockupation av östra Ukraina och Krim när man skulle skydda den rysktalande minoriteten i landet. Och eftersom Belarus är ett större land än de rysktalande delarna av Ukraina skulle en ockupation innebära ännu större kostnader. För det andra gör avsaknaden av en tydlig etnisk-identitär splittring i Belarus att det är svårare för Ryssland att hävda att man skyddar en rysktalande minoritet från en annan folkgrupps förtryck. I ryska ögon utgör nämligen hela det belarusiska folket en del av deras eget folk:
”Om det i Ukraina var legitimt att ’rädda’ ’vår’ ’rysktalande befolkning’ från främmande ’Banderoviter’ (Stepan Bandera, ukrainsk nationalhjälte och nazistisk kollaboratör, reds. anm.), är hela befolkningen i Belarus ’vår’, inte bara en del av den”, skriver Isjtjenko.

Därför kommer det ryska folket ha svårare att acceptera att man stödjer en regering som misshandlar ”deras” folk. Av denna anledning tror Isjtjenko att Ryssland kommer nöja sig med att stödja Minsk bakom kulisserna. Om Lukasjenko skulle förlora kontrollen kan det till och med innebära att Ryssland accepterar ett maktskifte, förutsatt att de själva får agera medlare och leda processen.

Samtidigt har EU också intagit en försiktig position. Förra veckan kom man överens om att införa sanktioner mot regeringen och att inte erkänna valresultatet.
– Sanktionerna är väldigt milda och riktar sig bara mot en kort lista personer som de tror är skyldiga till valfusket och våldet. De uppmanar inte ens till omval. De erkänner inte heller Tichanovskaja som landets legitima president, till skillnad från i Venezuela (Juan Guaidó, reds. anm.) Det ser snarare ut som ett försök att rädda ansiktet eftersom det skulle bli ett ramaskri om de ignorerade det hela, säger Volodymyr Isjtjenko.

Vem som vinner dragkampen om Belarus är långtifrån avgjort. Hittills har inga högt uppsatta befattningshavare inom polisen och militären hoppat av; endast några polisofficerare, journalister och lägre tjänstemän har gått över till oppositionen. Det faktum att de första nätternas polisvåld bara bidrog till att spä på protesterna tycks ha fått regeringen att anta en dialog­baserad strategi, något som enligt Isjtjenko skulle kunna bidra till att vinna tid för Lukasjenko.

Samtidigt verkar inga förutsättningar finnas för ett väpnat uppror av den typ som ägde rum i Ukraina. Användningen av improviserade brandbomber, barrikader eller något som liknar paramilitära grupper har hittills varit sällsynt.

I alla händelser är det faktum att både oppositionen och polisen tycks ha övergått till fredliga medel välkommet för Belarus befolkning. Men om vänstern inte lyckas rikta om oppositionen mot sina egna mål lär det bara vara ett fåtal som kommer att gynnas ekonomiskt av ett regimskifte, fredligt eller ej.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 27 februari, 2024

Ny förening utmanar judisk högerdominans

Hanna Rajs har upplevt en brist på sammanhang där vänsterjudar är välkomna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

”Efter 7 oktober har det funnits en känsla av att man inte får säga eller tycka vissa saker i judiska sammanhang”, säger initiativtagaren Hanna Rajs.

I november undertecknade åtta svenska judar en debattartikel i Expressen. Personerna bakom artikeln, däribland poeten Hanna Rajs, sluter nu upp bakom ett nytt projekt.

– Det har funnits ett tydligt behov av organisering inom den svenska judiska vänstern, speciellt de senaste månaderna, säger Hanna Rajs till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 26 februari, 2024

Musiken som fick det svenska språket att dansa

Georg Riedel (1934–2024) skrev sammantaget runt 1 400 melodier, varav många är odödliga. Foto: Anders Wiklund/TT.

Tillsammans med kommunala musikskolan och Adolf Fredriks sångklasser utgjorde Georg Riedel en del av den nationella musikaliska treenigheten.

”Tut och tjut och tjosan se’n!”

Min barndoms lyckligaste minnen sitter i kroppen och de är förknippade med musik och rörelse. Jag galopperar runt i vår trea i Orminge till den pulshöjande ”Bom-sicka-bom” och vågor av välbehag går genom kroppen när harmonierna glider över från dur till moll och sedan tillbaka igen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Veckobrev 26 februari, 2024

Flamman står som Gråben över stupet

Det är på allvar nu. Det nya mediestödet gör att oberoende medier är på väg att slås ut. Det här är mer än en kris – det är en katastrof.

Internationalen har redan lagt ned sin redaktion och papperstidning, och i förrgår meddelade Journalisten att de sparkar hälften av sin personal. Kulturbevakningen har dessutom bantats eller försvunnit på landsortstidningar som Dala-Demokraten, Söderhamns-Kuriren, och Östgöta Correspondenten.

Deras öde visar en bister sanning: oavsett hur fin journalistik man gör är det svårt för småtidningar att gå runt. Det största skälet är att annonsmarknaden helt tagits över av teknikjättar som Google och Facebook – som ironiskt nog har tidningsartiklar som sitt mest centrala innehåll. 

I Sverige har konsekvenserna fram till nu mildrats av presstödet. Problemet är bara att regeringen i skrivande stund monterar ned stödet för Flamman och andra små tidningar. Konsekvensen blir att mer pengar tillfaller de stora koncernerna. 

Hur många smulor som blir över vet vi inte än. Sedan årsskiftet är vårt stöd helt indraget, och vi vet först om en månad om det återvänder, och i vilken omfattning.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Flamman är som prärievargen Gråben som springer allt han orkar, tills fötterna slutar känna mark. Han tittar ned mot avgrunden, sedan upp mot kameran och håller upp en skylt: ”Det var allt, mina damer och herrar.”

Som tur är svarade läsarna på budskapet, och lade fram en madrass under stupet. Vår donationskampanj drog in 330 000, vilket pangstärkte vårt mod. Det visade att tidningen hade ett starkt stöd ute i landet – inte minst i de glesbygdskommuner som gav mest per capita, som Orsa, Hällefors och Gällivare.

Emot oss har vi en regering som samtidigt skär ned på medier, föreningar, kultur, public service och bistånd. De vill smula sönder hela det civilsamhälle som har gjort den svenska demokratin stark.

Vi kan protestera mot det, men så ser verkligheten ut. Det bästa svaret på nedskärningarna är att gå till full motattack och bli självförsörjande. I så fall blir vi onåbara för klåfingriga politiker.

Men då måste – måste – vi bli fler prenumeranter. 

Det är här du kommer in, käre läsare. Det är nämligen med din hjälp vi kan fortsätta göra motstånd. Här är tre sätt att stötta oss på:

Teckna en prenumeration, åt dig själv eller åt en kamrat. Det kostar 55 kronor i månaden – som en stor stark! 🍺

Bli stödprenumerant. För dig som tjänar mer än snittet och kan hjälpa oss lite extra varje månad.

Dela denna artikel med alla som kan vara intresserade. Kanske är du medlem i en politisk förening där fler inser värdet av oberoende vänstertidningar?

För att täcka upp presstödet helt behöver vi bli runt 3 500 fler prenumeranter, det vill säga dubbelt så många som i dag. Det är fullt möjligt, i synnerhet om vi får ett övergångsstöd. Vi har blivit 500 fler på bara ett år, och vi överträffade ett optimistiskt satt donationsmål. 

Vi kommer även att klara det här – med din hjälp.

Vad fan får du för pengarna, då? Jo, det ska jag berätta.

Du får Sveriges bästa och snyggaste veckotidning. I den kan du läsa texter som den här intervjun med Ahmed Abuzaid som är fast i Gaza, Jacob Lundbergs reportage om hur unga överger arbetet – antingen i protest eller för att aktiespara, vår initierade bevakning av Ryssland och Ukraina, senast med Ilya Budraitskis dödsruna om Aleksej Navalnyj, eller Johanna Adolfssons essä om hur Israels teknikindustri används för att sälja in bosättningspolitiken till unga.

Flamman har funnits sedan 1906. Ni har mitt löfte att vi ska fortsätta till åtminstone år 2906, när socialismen äntligen har slutsegrat.

Det är väl värt en starköl i månaden?

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 25 februari, 2024

Ett kärleksbrev till sluskvänstern

Under 10-talet hittade den amerikanska vänstern har hittat nya sätt att prata politik, bland annat genom podden Chapo trap house. Amber A’Lee Frost i mitten. Foto: Wikimedia.

Bernie-kidsen har vuxit upp men drömmen om socialism i USA är inte död. ”Dirtbag” är den perfekta boken att bråka om på en bar. Vilket ju är bland det roligaste som finns.

Bernie Sanders var gubben som lyckades med det osannolika: att hypnotisera en hel generation unga och ingjuta hopp om socialism i kapitalismens hjärtland. Amber A’Lee Frost var en av förgrundsgestalterna i det som ibland kallas millennial-socialismen, och Dirtbag är hennes memoar såväl som ett bokslut över en politisk cykel som gått i graven.

Vi följer henne från uppväxten i Indiana mellan skitjobb, drogrus och romanser, flytten till New York, Occupy Wall Street och till sist Berniekampanjen. A’Lee Frost jämför intensiteten i den frenetiska aktivismen under kampanjens kulmen med att ha adhd, diagnostiserar den amerikanska vänstern med masochism, pedofili och nekrofili, och erkänner att hon gick till en konservativ KBT-psykolog för att orka skriva klart boken. Hon är ett barn av en tid präglad av motsägelser: en individfokuserad internetdiskurs dränkt i poppsykologi och antikapitalistiska massprotester.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 25 februari, 2024

Varukorgen rymmer ett klassamhälle

Foto: Adobe stock.

Konsumentprisindex används för att beräkna inflationen. Ändå är det få som tänker på måttet som en politisk fråga. Men indexet har varit föremål för djupt politiska strider – och kan bli det igen.

410,35. 413,34. 412,74. Så lyder de tre senaste upplagorna av konsumentprisindex (KPI) – en ordlös kommuniké, utfärdad av staten varje månad i år efter år. Avsaknaden av verbalt innehåll betyder inte att KPI är ett neutralt mått. Tvärtom är det djupt politiskt. Sekunden efter publicering har indextalet redan stelnat till sanning.

Betänk vanliga påståenden som att ”Sverige har blivit dubbelt så rikt på 30 år”, eller ”de senaste årens inflation har raderat ut sju års löneökningar”. När man på sådant vis jämför rikedomar över tid, förlitar man sig helt på de metoder som myndigheterna använder för att beräkna KPI. Alternativa metoder är fullt tänkbara; de skulle kunna resultera i såväl ljusare som mörkare bilder av ekonomin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes 24 februari, 2024

Anders Svensson sluter upp bakom fiskekapitalet

Trålare är fiskebåtar som drar nät efter sig för att fånga fisk. Foto: Kustbevakningen/TT.

Varken klimatförändringarna eller Stockholms sportfiskare är enskilt ansvariga för den ekologiska kollapsen i Östersjön. Även utfiske är en faktor som inte kan ignoreras.

I Flamman (6/2024) går Anders Svensson till storms mot SVT:s reportage Makten över havet. Hans starkaste argument riktas mot eliten, i detta fall rika stockholmare som av kuriös anledning är emot svenskt fiske. Han implicerar också att det är på uppdrag av dem som Peter Löfgren och hans filmteam agerar.

Vad Svensson undviker att nämna är den nyliberala ordning där våra gemensamt ägda fiskbestånd gavs bort till fiskerinäringen 2009. Klassargumentet haltar alltså redan här: År 2009 infördes ITQ-systemet, som förvandlade fångstkvoterna för det storskaliga fisket till individuella överförbara fiskerätter (Individual transferable quotas). De skänktes sedan, gratis till företrädesvis de storfiskande företagen i närheten av Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Henrik Svedäng
Docent i marinbiologi på Stockholms universitet.
Utrikes 24 februari, 2024

De ukrainska kvinnorna som håller frontbyarna vid liv

En kvinna sorterar donationerna vid Charkivs humanitära centrum. Foto: Kateryna Farbar.

Medan männen strider står kvinnorna kvar för att sköta både arbete och vård under ständiga bombhot.

Över ett år har gått sedan Ukraina tog tillbaka stora delar av sin östra region Charkiv.

Men även om återhämtningen har inletts, står i dag befolkningen inför nya utmaningar utöver den ryska beskjutningen: byar och städer som behöver återuppbyggas, nedstängd infrastruktur, arbetslöshet och en växande andel kvinnor i befolkningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kateryna Farbar
Ukrainsk journalist.
Kultur 23 februari, 2024

Kåtglädje träder fram ur historiens mörker

Gruppen Röda bögar var en förening för unga socialistiska honomsexuella i Göteborg i slutet av 1970-talet. Foto: Eric de Keizer (arkiv).

Conny Karlsson Lundgren har en osviklig känsla för intimitetens bortträngda arkiv.

Strax före jul invigdes Sveriges första monument för hbtq-personer. Gläntan som den rosafärgade betongskulpturen heter, finns i Göteborg på Esperantoplatsen och konstnären bakom heter Conny Karlsson Lundgren. Med de staplade, olikformade fundamenten vill den påminna om Göteborgs hbtq-historia. ”Bottenvåningen” bildar konturerna av dansgolvet på klubben Touch som låg i RFSL:s lokaler på just den här platsen under 1980- och 90-talen. Nästa lager är det feministiska kollektivet Högst upp som fanns på Erik Dahlbergsgatan. Översta våningen utgör sovrummet hos ”Josefin”, vars hem på Södra vägen var en hemlig mötesplats för homo- och transpersoner under tiden före avkriminaliseringen 1944. Som skulptur fungerar den både som ett arkitektoniskt spöke ur det förflutna, men också som ett praktisk och inbjudande, publik plattform att slå sig ned vid.

Conny Karlsson Lundgren har varit verksam i över 20 år, men själv såg jag första gången ett av hans verk under Göteborgsbiennalen 2021 och det fastnade i minnet. Samma installation visas nu på Bonniers konsthall i konstnärens första större separatutställning. Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes) består av en installation med en film som genom en bevarad resejournal återkallar en sommar i Frankrike 1977 dit fyra unga homosexuella män från Göteborgstrakten tog sig för att delta i ett internationellt läger för gaymän. De unga männen tillhörde den socialistiska föreningen Röda bögar, en kamporganisation för homosexuellas fri- och rättigheter. Filmen är ett återbesök till samma romantiska plats och årstid och de mjuka och sömndruckna åkningarna återkallar den erotiskt förväntansfulla hettan som också betonas av läsningen ur resejournalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Rörelsen 23 februari, 2024

Med Sverigekortet får hela landet en klimatbiljett 

Med Sverigekortet skulle all lokal och regional trafik vara tillgänglig för 300 kronor i månaden. Foto: Johan Nilsson/TT.

Allt fler länder i Europa inför nu kollektivtrafikkort som möjliggör smidigt, billigt och klimatsmart resande. Det främsta exemplet är Tyskland där man nu kan resa med lokal och regional kollektivtrafik i hela landet för 550 kronor i månaden. Tysklandsbiljetten har blivit en succé – nu behövs också ett Sverigekort.

I dag släpper Skiftet rapporten ”Sverigekortet – hela landets klimatbiljett”. Sverigekortet är en konkret byggsten i klimatomställningen, som möjliggör att allt fler kan välja kollektivtrafiken framför bilen. 

Medan högerregeringen slösar bort mångmiljardbelopp på att sänka skatten för bensin och diesel har vi lösningen för smidig, billig och klimatsmart kollektivtrafik i hela landet. 

Förutom Skiftet har även Vänsterpartiet och Miljöpartiet redan börjat driva förslaget om ett Sverigekort. Men om det ska bli verklighet behöver hela det rödgröna blocket stå bakom det. Socialdemokraterna behöver därför ansluta sig till förslaget. Sverigekortet kan bli ett gemensamt rödgrönt vallöfte inför 2026 som bidrar konkret till klimatomställningen och samtidigt gör livet bättre för människor i hela landet.  

Skiftets förslag för Sverigekortet går längre än Vänsterpartiet och Miljöpartiet

Sverigekortet skulle ge vinster på flera nivåer, däribland:

• en vinst för landsbygden med samordnade tidtabeller och möjlighet att resa mellan regioner utan extra kostnad,
• en vinst för fortsatta satsningar då resande med kollektivtrafik blir mer attraktivt i hela landet,
• en vinst för alla i landet som inte har råd med bil och som redan idag är beroende av kollektivt resande,
• och det är även en vinst för klimat och miljö då Sverigekortet skapar tydliga incitament att välja kollektivtrafiken istället för bilen.

Kollektivtrafikens utbyggnad kommer att vara enklare för de som bor i storstadskommuner. Lösningar för glesbygd finns men har inte provats på stor skala. Anropsstyrd trafik som X-linjen i Säffle är ett exempel på fungerande kollektivtrafik där bussarna inte kan gå regelbundet.

Skiftets förslag för Sverigekortet går längre än Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi förespråkar ett pris på 300 kronor per månad utifrån idén att det ska kosta 10 kronor per dag att åka kollektivt. Vi föreslår även billigare eller gratis kort för ungdomar, pensionärer, familjer och asylsökande. Skiftets kampanj för att införa Sverigekortet har hittills samlat in 18 000 underskrifter. 

Ett Sverigekort med ett pris på 450-500 kronor i månaden, vilket är vad Vänsterpartiet och Miljöpartiet föreslår, beräknas kosta staten cirka 10 miljarder årligen. Hittills har högerregeringen sänkt skatterna på bensin och diesel till en årlig kostnad av 14 miljarder. Slopa de fossila subventionerna och inför Sverigekortet – vinsten blir dubbel och skulle skapa en tydlig politisk signal att bilsamhället behöver ersättas med ett samhälle som premierar kollektivtrafik, cykel och gång.

Vi måste förändra samhället så att det i stället blir norm att resa kollektivt. Sverigekortet är inte en lösning på hela problemet. Men det är en viktig byggsten i arbetet för en smart och rättvis klimatomställning.

Robin Zachari
Kanslichef för folkrörelsen Skiftet.[email protected]
Veckobrev 23 februari, 2024

Ett kärleksbrev till trängseln

Restaurang Atmosfär i centrala Malmö. Foto: Johan Nilsson / TT.

Nyligen läste jag Valerie Kyeyune-Backströms lustfyllda sågning av nya Södermalmskrogen Duvan i Expressen, med titeln: ”Maten är äcklig, personalen otrevlig och inredningen ful” (16/2). Jag håller med henne om mycket. Personalen är blaserad och jag har aldrig någonsin känt ett sug efter genuin brittisk mat. Som vegetarian är jag dessutom fast med deras lökpaj, som smakar som den låter. Samtidigt struntar jag egentligen i mat – atmosfären är allt, och den har de fått till tycker jag.

Nåväl, jag skulle äta middag med en ny vän från en annan ort och bestämde mig för att testa den minst lika hajpade grannrestaurangen Bambi, bara 300 meter bort. Jag föll omedelbart för den trånga, skramliga bistrostämningen. Här var maten dessutom god – i mitt fall ugnsbakad purjolök och riven fänkålssallad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]