Den 30 oktober sprängdes en bil bara några meter från de världsarvsskyddade ruinerna i libanesiska Baalbek. Här står välbevarade rester av templen för att tillbe Jupiter, Bacchus, Venus och Merkurius, och den religiösa platsen är sedan 1984 ett världsarv.

Samma dag dödades 60 personer i israeliska luftattacker.

I en video från attackerna syns högresta cypresser svaja i vinden, täckta av damm från alla hus som förvandlats till tragiskt välbekanta högar av armeringsjärn, grus och orientmattor. I attacken raserades ett flerhundraårigt hus, och experter pekar på den överhängande risken att betydligt äldre kulturarv ska förstöras både av fallande bomber och av de seismiska störningarna som attackerna leder till. Omfattningen av skadorna är delvis okänd, eftersom att den israeliska militären (IDF) två dagar efter attacken utfärdrade evakueringsorder för hela Baalbek.

Omedelbart efter attackerna kallade Unesco till ett krismöte den 17 november, för att diskutera Israels ”brott mot världsarvet”.

Det är inte första gången arkeologerna i Mellanöstern håller andan – eller tappar den.

För tjugo år sedan dök en sandsten upp i Jerusalems antikvitetsmarknad, en värld av urgamla oljelampor, mynt, skålar och smycken som inte sällan kommer från illegala utgrävningar i trakten. På stenens skrovliga yta fanns en inristning: svaga men tydliga instruktioner om hur Salomos tempel ska skötas. Den första i sitt slag som hade hittats.

Stenen var sprängstoff i den infekterade striden om Tempelberget – den plats i Jerusalem där det judiska templet en gång i tiden ska ha stått, och där Klippdomen och al-Aqsamoskén står i dag. Bara ett år tidigare hade ett annat märkvärdigt fynd dykt upp, även det i den privata handeln. Det var ett ossuarium, en ask med skelettdelar. Den arameiska inskriptionen förbryllade. Texten antydde att Jesus skulle ha haft en bror och att det var dennes ben som hade bevarats i lådan. Det sensationella fyndet blev internationell nyhet och visades upp på museum.

Det fanns bara ett bekymmer: det var fejk. Spåren ledde till en samlare i Tel Aviv i vars hem polisen hittade en verkstad belamrad med verktyg och material som behövs för att skapa trovärdiga förfalskningar. De hittade också spår som antydde att ”samlaren” i själva verket organiserade ett avancerat nätverk av förfalskare och antikvitetshandlare.

I den etniska nationalism som styr Israel är arkeologin central. Antika skärvor av keramik och stenstoder med inskriptioner är just den typ av bevis de bokstavstroende söker, vilket har lett till att Netanyahus regering har storsatsat på kulturarvet – och sakta men säkert fört över inflytandet över det till den extremistiska bosättarrörelsen.

Söder om al-Aqsamoskén ligger Davids stad. Den israeliska oberoende organisationen Emek Shaveh menar att arkeologerna här ägnar sig åt falsk arkeologi (bogus archeology), som ska gräva fram en judisk berättelse på bekostnad av den myriad av kulturer som format platsen.

Davids stad är en påkostad arkeologisk turistattraktion med 650 anställda, linbana, sprakande ljusshower om kvällarna och dramatiskt upplysta, vindlande tunnelsystem som skyddas som nationalpark av israeliska myndigheter. Här ska Jerusalems äldsta kärna, inklusive kung Davids palats, ha legat. Internationella forskare ifrågasätter dock det arkeologiska stödet som förts fram för just den här perioden – som yehoash-tavlan i sten som sades bekräfta bibelns beskrivning av hur ett tempel fördes upp, men som tros vara en förfalskning.

Platsen skyddas av israeliska myndigheter, men utgrävningen sköts och kontrolleras av, just det: en bosättarorganisation med namnet Elad.

Davids stad ligger mitt i den palestinska stadsdelen Silwan som varit utsatt för Elads bosättare sedan 1990-talet. Här har somliga hus rasat till följd av underjordiska utgrävningar medan andra har ockuperats av bosättare. Silwan – och det palestinska livet – är dock inget som en vanlig besökare behöver se eftersom ingången är konstruerad för att undvika sådan kontakt. Den som besöker Davids stads hemsida får inte heller veta att utgrävningen finns i en levande och komplex samtida mosaik av palestinskt liv. Museets tidslinje slutar 1948.

I den etniska nationalism som styr Israel är arkeologin central.

Samarbetet mellan staten och bosättarna är inte ovanligt. Den israeliska kulturarvsministern Amihai Eliyahu är samma person som i juli hetsade sina anhängare att storma militärbasen Sde Teiman till försvar för de soldater som åtalats för den uppmärksammade våldtäkten mot en palestinsk fånge. Ministern deltog senare själv i stormningarna. Säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir, som i sin roll som polisminister sett till att beväpna bosättarna, har också gett sig in i kulturarvet. Förra året lovade hans högerextrema parti Judisk makt att avsätta 400 miljoner kronor för att ”säkra judiskt kulturarv” på Västbanken.

Satsningen, som delvis verkar vara frukterna av den arkeologispecialiserade bosättargruppen Evighetens väktares lobbyarbete, har under vår och sommar godkänts av regeringen.

Arkeologi på Västbanken är både en militär angelägenhet och en ljusskygg affär. Den israeliska arkeologen Rafi Greenberg har en gång jämfört arkeologin på Västbanken med Mörkrets hjärta, författaren Joseph Conrads roman om kolonialismens hänsynslösa rovdrift i det sena 1800-talets Afrika. Här är det Civiladministrationen som styr, alltså den militära enhet som ligger under bosättarledaren och finansminstern Bezalel Smotrichs vingar. Här ligger ansvaret för utgrävningar hos en person med den militära titeln stabsofficer för arkeologiska avdelningen. Stabsofficeren har fria händer att utföra utgrävningar, konfiskera land och flytta objekt utan att någon vet vart allting tar vägen.

Stabsofficeraren, Hananya Hizmi, har arbetat för enheten i många år och hans fru arbetar på Israelmuseet i Jerusalem. När Israel drog tillbaka sina bosättningar från Gaza 2005 var den palestinska oron stor att israelerna skulle ta med sig värdefullt kulturarv. Hizmi, då vice stabsofficer, intervjuades av den konservativa israeliska tidningen Jerusalem Post och bekräftade skäl till oro, men underströk att det i så fall var för att skydda värdefullt arv från att förstöras eller stjälas. De palestinska farhågorna bottnar delvis i en händelse från 1974 då en stor mosaik från bysantinsk tid, som visar en harpspelande kung David, konfiskerades av israeliska myndigheter och placerades på Israelmuseet i Jerusalem. Mosaiken hade utgjort golvet i en byggnad som arkeologer först tolkat som kyrka, men som i och med de hebreiska bokstäverna i mosaiken omdefinierades till en antik synagoga.

Israelmuseet innefattar också Rockefellermuseet som öppnade 1938, då under namnet Palestinska antikvitetsmuseet och fick sitt nuvarande namn först efter Israels ockupation av östra Jerusalem 1967. Museets samlingar innehåller fynd från utgrävningar under det brittiska mandatet (1919–1948) då intresset för det heliga landet exploderade. I samband med namnbytet flyttades Dödahavsrullarna till Israelmuseet och den israeliska flaggan hissades över ingången.

Visst finns judisk historia i Palestina men här finns också bahaistisk, kristen och muslimsk historia.

Israelmuseet innehar också en samling som en gång tillhört den tidigare utriksministern Moshe Dayan – en ökänd israelisk politiker, militärledare och krigshjälte, känd för sin svarta ögonlapp och hyllad för sina framgångar under sexdagarskriget i juni 1967. Dayan var även intresserad av arkeologi, och efter kriget och den påföljande ockupationen genomförde han ett stort antal utgrävningar i Gaza och på Västbanken. Till sin hjälp hade han både militärens utrustning och personal.

Trots att det enligt internationell rätt är olagligt för en ockuperande makt att flytta arkeologiska fynd, donerades samlingen till Israelmuseet efter att först ha förvärvats av det amerikanska miljardärparet Laurence och Wilma Tisch. I samlingen finns bland annat ett offeraltare från Tell es-Safi, en palestinsk by nordöst om Hebron vars invånare fördrevs 1948 av israeliska styrkor. I dag är området israelisk nationalpark. Där har arkeologiska utgrävningar pågått sedan 1990-talet då man tror att platsen är densamma som staden Gath, hemort för den bibliska jätten Goliat.

Rockefellermuseet är en påfallande vacker vit kalkstensbyggnad. Huset är byggt på mark som tillhörde den berömda palestinska familjen al-Khalili och platsen kallades därför Karm al-Khalili, eller Khalilis fruktträdgård. Museet är för tillfället stängt och den israeliska antikvitetsmyndigheten, som haft sitt kontor här, har flyttat till andra lokaler i Jerusalem. Myndigheten anordnar bland annat regelbundna dig-ins, evenemang där allmänheten får delta i utgrävningar. Hackor, spadar och skrapor tillhandahålls av myndigheten. Kvaliteten på arbetet lämnas bäst okommenterad, men man kan konstatera att det är en ovanligt handgriplig metod att förankra kulturarvet i folkkroppen.

Just nu utreder en enhet inom Bezalel Smotrichs finansdepartement tänkbara vägar framåt för museet. Ett av alternativen är att föra över ansvaret för delar av verksamheten på just ovan nämnda Elad, samma bosättarorganisation som kontrollerar utgrävningarna i Silwan.

I januari listade den oberoende arkeologiorganisationen Emek Shaveh inte mindre än tre fall där kulturarv och arkeologiska utgrävningar använts för att annektera land eller radera palestinsk historia. Ett av fallen är en ny utpost som byggs mitt i den Unesco-skyddade byn Battir. Ett annat är militär närvaro i den palestinska byn Bani Na’im, där den bibliska karaktären Lot (som flyttade till Sodom och vars fru blev en saltstod) ska vara begravd. Det finns fler fall. Fenomenet att genom tingeltangel, kaféer, vandringsleder och annat turistmys gömma en politisk verklighet, är ett återkommande sätt att normalisera utplåningen av palestinsk historia.

Mazin Qumsiyeh är professor och föreståndare för Palestinas naturhistoriska museum och Palestinska institutet för biodiversitet och hållbarhet i Betlehem. Vi samtalar en eftermiddag i september. Han skräder inte orden.

– Visst finns judisk historia i Palestina men här finns också bahaistisk, kristen och muslimsk historia. Alla har lämnat spår efter sig. I stället för att låta arkeologin berätta om platsens rika förflutna, är det bara den judiska berättelser som får komma fram. Israels myndigheter skapar falska sagor med lögner och överdrifter.

Qumsiyeh säger att det finns flera exempel på fall där falska fynd har planterats på känsliga områden. Påståendet som dementeras så snart syftet med falsariet är uppnått.

För Mazin Qumsiyeh är mönstret glasklart:

– Låt oss tala klarspråk. Arkeologin är en mycket viktig del av myten om ett land utan folk, åt ett folk utan land. Det är en del av israelisk hasbara.

Hasbara är ett hebreiskt ord som saknar direkt översättning. Propaganda eller pr kommer närmast. Det handlar om att skapa trovärdiga förklaringar för handlingar utförda av den israeliska staten.

Utan kulturarv som minner om Gazas rika historia får de extrema bosättarna ett till synes tomt ark att bygga sina bosättningar på.

Möjligen ser staten kulturarvet som ett sätt att mjuka upp bilden av bosättare som fundamentalistiska råskinn. Klart är att den arkeologiska krigföringen accelererar. I mars i år, medan dödssiffran steg i Gazas helvete, anordnades för första gången en gemensam utgrävning i närheten av den palestinska ökenstaden Jeriko mellan den israeliska antikmyndigheten IAA och Civiladministrationens stabschef. IAA, som formellt inte verkar på den ockuperade Västbanken, bjöd in allmänheten på sin Facebooksida.

I skuggan av Israels krig mot Hizbollah i södra Libanon har de massiva bombningarna av Gaza hamnat i skymundan, alltmedan rykten om ”generalernas plan” på att tömma norra Gaza genom att blockera leveranser med medicin och mat pyr i ruinerna.

I september i år analyserade Unesco kulturarvet i Gaza med hjälp av satellitbilder. Av de 120 platser man lyckades identifiera med särskilda arkeologiska, kulturella, religiösa eller konstnärliga värden var 69 skadade eller förstörda.

Utan kulturarv som minner om Gazas rika historia får de extrema bosättarna, som redan tältar vid gränsen, ett till synes tomt ark att bygga sina bosättningar på. I ljuset av det politiska arbetet med att skapa ett ensidigt judiskt arv i regionen får världen inte glömma att med ett förstört kulturarv återstår bara sagor, lögner och överdrifter.

Åtta män i svarta kostymer radar upp sig framför en ljusblå skärm. Raka i ryggen, med bistra miner och händerna hängande vid sidorna är tanken nog att utstråla styrka, men intrycket blir fåraktigt. Kamerorna smattrar. På den blå skärmen bakom dem står ett ord i versaler:

”TURKTIME!”

Det euforiska mottot är egentligen en forcerad förkortning av ord som tradition, unificiation, reforms och så vidare. Men det sammanfattar också väl de höjda ambitionerna hos Organisationen för turkiska stater (OTS) under senare år, som blev uppenbara här, under det tionde mötet mellan ländernas ledare i Astana, Kazakstan, hösten 2023.

Aliyev har kontrat med att korridoren ska byggas, oavsett vad grannlandet säger – och alltså hotat med ännu ett krig, denna gång inne i själva Armenien.

OTS grundades 2009 för att samla länder med ett turkiskt arv. Förutom Turkiet handlar det mest om ett antal postsovjetiska republiker, men också Victor Orbáns Ungern är med på ett hörn, som observatör. När ledarna möttes igen den 6 november i år förärades Orbán ”Den turkiska världens högsta orden”, för sitt arbete för brödrafolkens enighet.

Enligt den ungerske premiärministern själv är organisationen en ”central pelare” i kontakten mellan öst och väst. Och visst har OTS blivit viktigare. Medan samarbetet till en början fokuserade på kulturellt utbyte, har Centralasiens nya geopolitiska roll gett gänget framför den blå skärmen ett allt starkare självförtroende.

Turktajm verkar alltså vara nu – men hur hamnade vi här?

Resan från kulturutbyte till storpolitiskt spel började faktiskt också i Astana – 10 år före turktime-mötet. Kazakstans dåvarande starke man, Nursultan Nazarbayev, tog emot Kinas president Xi Jinping på det nybildade universitetet som Nazarbayev döpt efter sig själv. I en himmelsblå slips, som väl matchade de kazakiska flaggorna bakom honom, tog Xi Jinping till orda. Efter att nostalgiskt ha talat om de handelsleder som förband länderna under tusentals år, kom bomben, lika lågmält levererad som resten av talet:

– Vi bör tillsammans arbeta för att bygga ett nytt ekonomiskt bälte längs den gamla sidenvägen!

Så började alltså Kinas ”Nya Sidenväg”, i en grådaskig universitetsaula i Kazakstan. Tio år senare har projektet gjort OTS-länderna, och särskilt de landbundna staterna i Centralasien, till viktiga spelare när nya handelsrutter över Eurasien ska byggas.

Nazarbayev, som satt på podiet bakom Xi och lyssnade i hörlurar med direkttolkning, lär ha varit nöjd. En starkare roll för handeln, och fler kinesiska investeringar, gick väl ihop med hans hopp om att Kazakstan skulle få en större, mer självständig roll i Asien – ett land som samarbetar med alla, men ytterst är lojalt enbart med sig självt.

Och medan många länder i Väst var kluvna till vad Kinas byggplaner skulle innebära, fanns det andra som var snabba med att hoppa på tåget – och mer än gärna byggde järnväg som det kunde rulla på.

Med en rejäl slägga i händerna står Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan bredvid sina kolleger från Georgien, Azerbajdzjan, Uzbekistan och Kazakstan. Leende slår de ned de sista spikarna i den splitternya rälsen utanför Baku i Azerbajdzjan. Ett första tåg skramlar iväg, prytt med ländernas flaggor.

Det är 2017, och järnvägen från Baku till turkiska Kars, via den georgiska huvudstaden Tbilisi, har just invigts. Projektet är en central del i OTS-ländernas ambition för en ”mittenkorridor” – en transportled från Turkiet, genom Kaukasus och över Kaspiska havet till de turkiska staterna i Centralasien. Som därifrån kan ansluta till den nya Sidenvägen.

Utöver en viktig transportlänk var järnvägen också en seger för Turkiet och Azerbajdzjan, som har lyckats hålla ärkefienden Armenien utanför projektet.

Men det har hänt en del sedan 2017.

Efter krigen i Nagorno-Karabach under 2020-talet, där Azerbajdzjan har tagit över den Armenien-stödda utbrytarrepubliken i området och fördrivit de armenier som bodde där, har Bakus självförtroende vuxit. Landets diktator Ilham Aliyev pratar nu om att etablera ännu en rutt genom Kaukasus – som inte skulle behöva gå genom Georgien, utan hålla förbindelsen exklusivt inom OTS-ländernas kontroll.

Den kallas för Zangezur-korridoren.

Idén är att bygga en väg för bil- och tågtransport för att binda samman Azerbajdzjan med exklaven Nachitjevan. Den azeriska landremsan gränsar visserligen till Turkiet, men mellan den och resten av Azerbajdzjan ligger Armenien. Zangezur-korridoren, som är tänkt att stå under azerisk kontroll, skulle alltså behöva korsa armeniskt territorium.

Kruxet är att Armenien absolut inte vill se en sådan ”korridor” komma till stånd.

Förutom att relationen till Azerbajdzjan fortfarande är så pass dålig att Armenien bojkottade FN:s senaste klimattoppmöte för att det hölls i Baku, skulle korridoren också äventyra Armeniens gräns mot Iran – en av Yerevans få vänner i ett annars fientligt landskap. Aliyev har kontrat med att korridoren ska byggas, oavsett vad grannlandet säger – och alltså hotat med ännu ett krig, denna gång inne i själva Armenien.

Aliyev är inte ensam om sina ambitioner, vilket märktes på Turktime-mötet i Astana. Efter att ledarna först tillsammans, måttligt roade, sett på en film om turkisk enighet (levererad på amerikansk engelska), var det dags för egna anföranden. Erdoğan uppmanade då samtliga att stödja Azerbajdzjan i projektet, och i mötets slutprotokoll ställde sig medlemmarna bakom att en (visserligen ospecificerad) transportlänk mellan Azerbajdzjan och Nachitjevan borde etableras så snabbt som möjligt.

För Erdoğan, där han satt i Astana flankerad av utrikesminister Hakan Fidan och parlamentets talman Binali Yildirim, är dessa möten i de gamla sovjetstaterna dock inte bara en chans att diskutera byggplaner och vara nostalgisk över turkfolkens historia. Det är också en nödvändig omstart.

När han för över 20 år sedan kom till makten i Turkiet var det med två utrikespolitiska mål: att lotsa in Turkiet i EU, och att bygga starka relationer till Mellanöstern. I början rullade det på. Hans arbete mot EU-medlemskap hyllades av bland annat Sveriges Göran Persson, och gamla konflikter med grannländer som Syrien löstes. Men drömmen om EU kollapsade, och Erdoğan blev allt mer auktoritär. Relationerna till Mellanöstern gick om intet när han stöttade de ofta misslyckade upproren under Arabiska våren. Turkiet blev mer och mer isolerat.

Efter sådana nederlag är det lika bra att hitta nya vänner. Och det är precis vad OTS har erbjudit. När länderna binds samman mer och mer, och blir ett allt tydligare block, kan Turkiet, med sin stora ekonomi och strategiska position, inta en naturlig ledarroll.

Men än så länge verkar ingen medlem våga satsa rubbet på OTS – i stället ser de till att hålla andra dörrar öppna. Flera av de forna sovjetstaterna är till exempel med i en rad Rysslandsdrivna initiativ. Erdoğan själv jonglerar Nato-samarbete med såväl regelbundna visiter hos Vladimir Putin som saftiga vapenaffärer med Ukraina. Och alla måste de förhålla sig till den kinesiska superekonomin, som möjliggjorde OTS nya självförtroende efter Xi Jinpings besök på universitetet i Astana 2013.

Relationen till Kina avslöjar också något om ländernas tal om turkisk enighet. För i provinsen Xinjiang har Beijing i åratal förtryckt den muslimska folkgruppen uigurerna – även de ett folk med turkiskt arv. Om detta har OTS-länderna varit mycket tysta. När Erdoğan i somras träffade Xi Jinping, ännu en gång i Astana, fanns det inte tid för att diskutera situationen i Xinjiang. I stället var det kinesiska investeringar och energisamarbeten som stod på agendan.

När de nya handelsrutterna över Eurasien ska byggas får de ideologiska drömmarna alltså ge vika för rå realpolitik. ”Turktime” verkar knappast gälla för alla.

För snart 80 år sedan var området där jag befinner mig jämnat med marken, täckt med aska och döda kroppar. I dag är fredsparken ett frodigt grönområde med skulpturer donerade från världens alla hörn för att hedra atombombens offer. En japansk skolklass leds omkring av sin lärare. Turister poserar för bilder framför statyerna. 

Inne på atombombsmuseet intill parken möts nyfikna besökare av en digital skylt som gratulerar Nihon Hidankyo, organisationen för överlevare av atom- och vätebomber, till årets fredspris. Det syns inga spår av den förödelse som drabbade Nagasaki när bomben Fat man detonerade 500 meter ovanför denna plats en varm sommardag i augusti 1945. 

Ett par kilometer bort i centrala Nagasaki träffar jag Shigemitsu Tanaka (bilden) för en intervju. Han är medordförande för Nihon Hidankyo och förbereder sig just nu för resan till Norge i december för prisceremonin i Oslo rådhus. Shigemitsu, 84, överlevde själv atombomben som 4-åring. Han lekte under ett persimonträd när han hörde en enorm smäll och såg himlen bli vit. 

Efter att atombomberna hade detonerat över Nagasaki och Hiroshima fick den amerikanska generalmajoren Thomas Farrell i ansvar att undersöka effekterna. I september 1945 gjorde han ett uttalande som enligt Shigemitsu var karakteristiskt både för den amerikanska och japanska inställningen – man ville inte medge några långvariga konsekvenser av bomberna.

– Farrell påstod att alla som borde ha dött av atombomberna i Nagasaki och Hiroshima vid det laget redan var döda och att det, i början av september, inte fanns några människor kvar som led av strålningsskador. 

Men Farrell visade sig ha fel. Väldigt fel. I slutet av 1945 var dödssiffran från de två atombomberna uppe i uppskattningsvis 200 000. Sedan dess har den ökat för varje årtionde i takt med att de som utsattes för strålningen drabbats av framför allt cancersjukdomar såsom leukemi, sköldkörtelcancer, magcancer eller lungcancer. Någon exakt siffra för hur många som dött av strålningsrelaterade sjukdomar sedan årsslutet 1945 finns inte, men det rör sig sannolikt om tiotusentals. 

Det dröjde lång tid efter atombomberna innan överlevarna började erbjudas stöd från Japan, berättar Shigemitsu.  

Det ligger i allas intresse att engagera sig och bli del av rörelsen för att förbjuda kärnvapen.

– De första tolv åren var överlevarna övergivna och fick ingen hjälp alls från japanska myndigheter. De diskriminerades svårt. Man visste inte vad strålning var, och folk trodde att strålningsskadorna kunde smitta. Ingen ville anställa någon som överlevt atombomberna. 

– Många tog livet av sig på grund av skammen och hopplösheten över att inte kunna få någon inkomst. Kvinnor var särskilt utsatta eftersom det fanns en utbredd föreställning om att de skulle få sjuka barn, så ingen ville gifta sig med dem. 

Det var inte bara bomberna i Hiroshima och Nagasaki som orsakade stort lidande. De amerikanska provsprängningarna vid Bikiniatollen i Stilla havet, framför allt vätebomben Castle Bravo som fortfarande är USA:s kraftfullaste kärnvapensprängning, fick svåra konsekvenser för både människor och miljö i närområdet. Castle Bravo var på grund av en felberäkning tre gånger kraftfullare än planerat och tusen gånger kraftfullare än den bomb som släpptes över Hiroshima. 

Ett par hundra invånare på närliggande öar drabbades av strålningsskador. Likaså tusentals japanska fiskare som befann sig i omkringliggande vatten. Det mest uppmärksammade fallet är fartyget Lucky Dragon no 5 med en besättning på 23 personer. Ingen ombord hade någon aning om vad explosionen var när de såg den – eller att den aska som föll likt snö över fartyget kunde vara skadlig. Samtliga drabbades av akuta strålningsskador och radiooperatören ombord dog sex månader senare.

– Det var startskottet för den rörelse som 1956 kom att bli Nihon Hidankyo. Dels förenade den överlevare runtom i landet, och menade att eftersom Japan startat kriget så har staten ett ansvar för att stötta och kompensera atombombens offer. Dels syftade den till att arbeta för att ingen ska behöva genomlida en atombomb igen.

Arbetet för atombombsoffrens rätt till kompensation och sjukvård har dock skett i motvind, berättar Shigemitsu.

– Den japanska staten vill begränsa skadan av atombomberna. Kanske handlar det om att värna relationen till Washington också. Om man medger kompensation för alla atombombsoffer så behöver man också kompensera de offer som drabbades av de traditionella bombräderna under andra världskriget.

1957 kom den första japanska lagen som medgav visst ekonomiskt stöd till de som drabbats av atombomberna, efter påtryckningar från Nihon Hidankyo. De som befann sig inom ett avgränsat geografiskt område i Hiroshima och Nagasaki vid detonationen erkändes formellt som så kallade hibakusha, överlevare av atombomben, och beviljades kostnadsfri sjukvård. Den godtyckliga geografiska avgränsningen innebar dock att många överlevare blev utan både erkännande och stöd, något som Nihon Hidankyo enträget fortsatt att arbeta både rättsligt och politiskt för att rätta till.  

Vad gäller Nobelpriset ser Shigemitsu det som ett viktigt pris, särskilt i dessa tider.

– Det är meningsfullt att få det just nu med tanke på världsläget. Ryssland hotar ständigt med att använda sig av atombomber. Eftersom de nya kärnvapnen är mer moderniserade och sofistikerade kan man förledas till att tro att de på något sätt skulle vara mer okej, mer humana, att använda. Det har blivit lättare att trycka på knappen nu.

– Den största utmaningen vi står inför nu är att föra vidare den här kampen från de åldrande och allt färre överlevarna till en yngre generation. Det ligger i allas intresse att engagera sig och bli del av rörelsen för att förbjuda kärnvapen, och fredspriset hjälper oss att nå ut till omvärlden.

Nihon Hidankyos budskap är tydligt. Alla kärnvapen måste elimineras, hur små och sofistikerade de än må vara. Det är inte acceptabelt att människans undergång ligger bara en knapptryckning bort. Enligt Shigemitsu Tanaka gäller detta ställningstagande också kärnkraft.

– Man bör fortsätta studera och forska på kärnkraft. Men för närvarande är den inte säker och vi borde inte förlita oss på den. Det har vi redan sett skälen till i Tjernobyl och Fukushima som båda är stora områden som för en lång tid framåt kommer vara kontaminerade. All kärnkraft borde stängas ned tills vi har lärt oss att behärska den.