Utrikes 18 oktober, 2006

Upproriska ungrare

Stalinstatyn fälldes till marken. Polisen lät sig avväpnas. En rasande flock män och kvinnor sparkade sönder en man som påstods tillhöra säkerhetspolisen. Författaren Sture Källberg var i Budapest under de händelserika dagarna 1956.

BUDAPEST 1956 Säg varför älskar du en annan när jag bara älskar dig… Sångerskans vulgärt hesa röst var fenomenal. Mond mért szeretsz te mást és én csak Téged… Jag förstod inte de ungerska orden, men Gyula översatte på hjälplig tyska. Han var en fattig akrobat jag blivit kompis med, som lärde mig en hel del om vardagen i Ungern 1956.

Tjejerna som jobbade på de otaliga barerna, kaféerna och nattklubbarna hade snygga kläder trots svinaktigt usla löner. Hur gick det ihop? Dom får presenter, sa Gyula, killarna dom ligger med betalar deras kläder.
Den sortens halvprostitution var mycket utbredd och känd av alla, ansågs normal och stämde dåligt med mina föreställningar om ett socialistiskt samhälle. Lika lite som att myndigheterna sålde lägenheter legalt för 40 000 forint, en väldig summa då, utan att det ställdes närgångna frågor. Bostadsbristen var enorm efter andra världskrigets härjningar.

Jag kom till Budapest för att arbeta i Demokratisk ungdoms världsfederation (DUV) som svensk representant för Demokratisk ungdom, SKP:s maskerade ungdomsförbund. DU hävdade tappert att förbundet uppstått utan stöd av något parti, men det trodde bara de mest naiva på.
DUV hade sitt högkvarter i en gammal överklassvilla i Pest, den del av stan som ligger öster om Donau. Hård politisk strid rasade i kåken mellan revisionister och stalinister. Motsättningar rådde också mellan representanter för rika länder i Europa och fattiga i Asien och Afrika. Högsta ledningen bestod förstås av européer. Latinamerikanerna höll till på tredje våningen, grälade inbördes, men höll ihop mot våningarna under.
I Polen hade revisionisten Gomulka, efter flera år i stalinistiskt fängelse, plötsligt blivit partiets generalsekreterare och landets premiärminister. I Ungern satt stalinisten Gerö kvar vid rodret, men oppositionen växte och de politiska diskussionerna var glödheta.
Männen kring Gerö tänkte ut ett genialt drag för att dämpa kritiken och skaffa sig sympatier – de bestämde att Lasz Rajks rehabiliterade benknotor skulle hyllas med statsbegravning! Utrikesminister Rajk anklagades 1949 för spioneri och maskopi med ”de folkfientliga jugoslaviska krigsmakarna och agenterna åt den amerikanska imperialismen: Tito, Rankovitj, Kardelj och Djilas”. Han dömdes till döden och avrättades.
Statsbegravningen ägde rum lördagen den 6 oktober. Den blev ett enastående tillfälle för oppositionen mot Gerö att visa sin styrka. 350 000 ungrare kom till ceremonin på Hösök tere (Hjältarnas plats).
Nästa veckoslut, 13-14 oktober, bildade oppositionella studenter Ungerska högskole- och universitetsstudenters Union, MEFESZ. Några bråkstakar bara, sa ungraren Miklos i DUV. Dagen därpå frågade jag åter hur många studenter som gått med. Alla, svarade han och såg genuint förvånad ut.
MEFESZ krävde att en ny partikongress skulle hållas omgående med nyval på samtliga förtroendeposter, samt att revisionisten Nagy skulle bli ny regeringschef. Vidare fullt likaberättigande mellan Ungern och Sovjetunionen och att sovjettrupperna skulle lämna landet. Därefter flerpartisystem med allmänna och fria val.

Ett fritt val hade hållits 1945 efter andra världskrigets slut. Småbrukarpartiet segrade stort med 57 procent av rösterna och 245 mandat. Kommunisterna fick 70 mandat, Socialdemokraterna 69, Nationella bondepartiet 23 och Demokraterna 2 mandat.

År 1947 buntades alla partier ihop med våld i Ungerns arbetande folks parti, MDP, under kommunistisk ledning och med Stalins välsignelse.
Sara som jag lärt känna berättade hur det gick till. Hon arbetade som funktionär hos sossarna när två män från den fruktade säkerhetspolisen AVH hämtade henne. Eftersom hon vägrade medverka i den politiska svindeln hamnade hon i ett sovjetiskt fångläger i Vorkuta i norra Sibirien.
Fyra år senare fick hon skicka ett vykort till sin mor som först då fick reda på att dottern fortfarande levde.

Stalin dog i mars 1953. Till jul det året blev Sara rehabiliterad och återvände till Budapest. Hon fick en liten lya i en gul byggnad som kallades Vita huset för att oskyldigt dömda bodde där. ”Av misstag kvarhållen som krigsfånge mars 1947 – december 1953” stod det i hennes sovjetiska papper. Soldat hade hon dock aldrig varit.
Den 23 oktober fick jag reda på att ett demonstrationståg var på väg över Margitbron. Jag klängde upp på en fullpackad spårvagn åt det hållet och sprang sedan mot floden. Den väldiga demonstrationen med hundratusen unga krävde ungersk-sovjetisk vänskap på likaberättigad grund. Talkörer skallade: Ut med Gerö! Vi vill ha Nagy! Russzki go home!
I täten bars en stor ungersk flagga med hål i mitten; folkrepublikens symbol med ax, hammare och den röda stjärnan var bortklippt. I fönstren längs gatorna mot parlamentet där vi gick hängde folk ut flaggor med runda hål, hurrade och jublade. Demonstranterna sjöng och viftade med röda fanor.
Den väldiga parlamentsplatsen fylldes sedan till sista ståplats av folk på hemväg från jobbet som ropade Nagy! Nagy! Kvällen kom. Plötsligt blev det kolmörkt. Något ledande snille trodde kanske att folk skulle gå hem då. En demonstrant tände eld på en hopvirad tidning och sekunden efter var platsen ett hav av fladdrande lågor. Gatlyktorna tändes då på nytt.

Spårvagnar och bussar stod övergivna. Jag sprang med tusentals andra mot Hjältarnas plats. Tungt flåsande såg jag hur stålvajrar lagts runt nacken på den höga Stalinstatyn och kopplats till brummande lastbilar. Vajrarna gick av, massan började gapskratta och ropa galghumoristiska ramsor om ”Den Store Stalin”. Då kom några karlar med gastuber och skärbrännare och skar av statyn i knävecken. Den brakade ner på asfalten under enormt jubel och släpades bullrande iväg efter en lastbil.
Jag bodde på Palace Hotel i centrum av Pest mitt emot tidningen Nepszava. Dit släpades Stalinstatyn. Folk sågade och hamrade loss souvenirbitar av metallen dygnet runt. Den röda stjärnan på Nepszavas tak vräktes ner.
Skjutandet började vid radiohuset där AVH-poliser sårade och dödade demonstranter. Studenterna stormade polisstationer och skaffade vapen. Ordningspoliserna lät sig avväpnas utan motstånd och gick hem.

Jag såg en civil man dödas utanför Nationalteatern.

En rasande flock män och kvinnor sparkade sönder hans ansikte och bröstkorg, en ohygglig syn. Han påstods tillhöra AVH. Cheferna i AVH levde däremot tryggt i stora villor i Buda dit inga demonstranter kom.

Mot morgonen började kolonner av sovjetiska tanks rulla in mot centrum. Kulor mot dem studsade bara på pansarplåten.
Då och då slog en tankgranat hål i en yttervägg så man såg rakt in i en lägenhet. De sköt sparsamt.
Gerö fick gå, Kadar blev partiledare och Nagy regeringschef. Revolutionskommittéer bildades spontant överallt på arbetsplatser och i bostadskvarter. Charlie från Glasgow och jag tog oss in i MEFESZ’ högkvarter på universitetet och intervjuade två skärpta killar. De sa att upproret var en ungersk oavhängighetsförklaring och att de inte kämpade mot socialismen utan mot bristen på socialism.

En sovjetisk pansarbil fick motorstopp och några soldater tittade ut. Ungrare i närheten vällde plötsligt upp som en flodvåg, avväpnade de överraskade killarna, slog ihjäl dem, hällde ut en reservdunk bensin och tände på. Det var ett likbål jag såg, osande av bränt kött.
Den 25 oktober hejdades en stor demonstration av tre sovjetiska tanks. Inget skjutande. Diskussioner. Tanksen vände och körde i täten, fullpackade med glada demonstranter. Som sedan besköts på parlamentsplatsen av AVH:s stalinister. 200 dog.

Nagy höll ett radiotal och sa att sovjettrupperna skulle lämna Budapest. Vilken fest det blev! Alla krogar och kaféer fylldes, folk åt, drack, grälade, hurrade, sjöng och dansade. Mond mért szeretsz te mást blev en sorts upprorets signaturmelodi.

På arbetsplatserna övertogs makten av nyvalda arbetarråd. I en gemensam deklaration förklarade de att ingen utomstående skulle släppas in på deras domäner.

De beväpnade studenterna anslöt sig till det nya nationalgardet, abdikerade som revolutionärer, blev ordningens tjänare och förlorade allt politiskt inflytande!
Under några lugna dagar byttes de sovjettrupper ut som varit länge i landet och ofta sympatiserade med ungrarnas krav på självständighet. De nya som kom var indoktrinerade med att de kämpande ungrarna var fascister. Visst fanns det enstaka fascister som grävt upp sina k-pistar, gömda sedan andra världskriget, men de var lätt räknade och utan egentlig betydelse.
Vid urangruvorna i Pecs till exempel, hade den sovjetiska garnisonen ställt sig på revolutionskommitténs sida. Samtliga blev förmodligen arkebuserade sedan de kallats hem.
När sovjetiska pansarförband åter mullrade in i Budapest följdes de av infanteri som rensade stan. De kom den 4 november, en klar söndagsmorgon med frost. Luften fylldes av kanonernas dån och k-pistarnas gälla hackande.
Jag lämnade hotellet för att få en uppfattning om hur folk reagerade. I parken bakom Erkelteatern överraskades jag av lätta granater som visslade i trädtopparna. Jag sökte skydd i en källare full med ungrare. En man sa att granatsalvorna kom från en stalinorgel. Alla var trötta och uppgivna. Bara det går över snart så inte allt blir förstört igen, suckade en mamma.

När jag gick hem till hotellet i skymningen höll några karlar på och grävde gravar i en plantering åt stupade kamrater. En knastrande radio sa att Kadar nu var regeringschef. Nagy hade avsatts och avrättades senare.
Kadar har valts med en betryggande majoritet av tusen ryska granater, ropade en av gästerna när vi åt brödsoppa i hotellets lilla matsal i skydd av en tjock tegelmur. På gatan utanför rasade en häftig strid.

Soldaterna som tog hotellet var unga bondpojkar från Ukraina. Svårt sårade soldater förbands i hotellets källare. Fyra dog. Ingen militärläkare kom.

Striderna ebbade ut. Det blev overkligt tyst. 22 döda unga ungrare låg på gatan upp mot stationen, svepta i ett tunt lager snö. Den frihetskamp de gav sina liv för ledde i ett längre perspektiv till sovjetimperiets sönderfall.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.
Kultur 10 juli, 2024

Konstfest med något för alla i Örebro

”El Rey gick ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel” av Valeria Montti Colque. Foto: Ricard Estay/Statens konstråd.

Konst för vem som helst blir ofta lite hur som helst. Men Jonatan Habib Engqvist låter sig till sist förföras av rituell tårtparad med andinska gudar.

Jag har sett ett par upplagor av Open art Örebros återkommande konstbiennal, i år precis som tidigare är det ett sammelsurium av huvudsakligen föreställande skulpturer och arkitektoniska ingripanden av varierande verkshöjd runtom i Örebros stadskärna.

Rätt lyckad är Waldemart Klyuzkos röd-vita spärrband på Rådhusets samtliga fönster och på en byggnadsställning runt den gamla Engelbrektsstatyn på Stortorget. Avspärrningens funktion – av att både varna och skydda – fungerar alldeles utmärkt som hänvisning till det pågående kriget i Ukraina, utan medföljande historielektion.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonatan Habib Engqvist
Författare och kurator.
Inrikes 09 juli, 2024

Hyresgästföreningen vill se mer trädgårdsstad: ”Villor kan behöva rivas”

Gamla Enskede är ett exempel på en trädgårdsstad. Foto: Pär Fredin/TT.

Ett nytt S-förslag vill se mer blandad bebyggelse i utanförskapsområden. Enligt en ny rapport från Hyresgästföreningen behövs det även mer hyreslägenheter i villaområden.

Fler villor i utsatta områden. Det var en av punkterna när Lawen Redar i juni presenterade Socialdemokraternas integrationspolitiska program. Syftet är att främja integrationen genom att få folk att leva mer blandat.

Att bebyggelse behöver blandas är också en av slutsatserna i rapporten Den verkliga trädgårdsstaden, som nyligen presenterades av Hyresgästföreningen. Enligt Martin Hofverberg, chefsekonom på HGF, är ett av syftena att ta tillbaka ett ord vars betydelse kapats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar/Utrikes 08 juli, 2024

Med sin karaktäristiska gröna kostym har Marine Tondelier visat upp ett resolut motstånd mot extremhögern. Foto: Louise Delmotte/AP.

Det klimatpolitiska stjärnskottet Marine Tondelier lyckades förena den grälsjuka vänstern med mittenväljarna i en republikansk allians mot extremhögern. Kan hon visa vägen framåt i ett splittrat land?

När Emmanuel Macron chockartat kallade till nyval 9 juni efter att högerextrema Nationell samling segrat Europavalet, ringde Ekologisternas ledare Marine Tondelier omedelbart upp sina kollegor hos Socialistpartiet och Det okuvade Frankrike.

Hon förklarade att fältet låg öppet för extremhögern, och att det nu var dags att släppa käbblandet. Efter en sömnlös natt i ständiga telefonmöten lyckades Tondelier med bedriften att sy ihop en ny allians mellan de bittra vänsterrivalerna. Dagen därpå kunde hon meddela att en principöverenskommelse nåtts om att bilda Nya Folkfronten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till ”Fransk klasskamp och demokratins framtid” (Verbal förlag).
Utrikes 08 juli, 2024

Chiquita-domen stoppar inte bananjättarnas brutalitet: ”Ond frukt”

Enligt Fredrik Gertten bör man inte lita på bananbolagens egna certifieringar eftersom de bara innebär löften om att inte avverka urskog. Foto: Keith Srakocic/AP.

En dom mot Chiquita har gett hopp om förändring i den smutsiga fruktindustri. Men enligt regissören Fredrik Gertten är den enda lösningen att helt sluta köpa bananer.

”De måste ha varit tretusen.”

Det säger den enda överlevande efter en massaker på arbetare vid en bananplantage i delstaten Magdalena vid Colombias nordkust i Gabriel Garcia Marquez klassiska roman Hundra år av ensamhet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Kommentar/Utrikes 07 juli, 2024

I sydfranska Sète kan extremhögern vara på väg att bryta den röda dominansen. Foto: wikimedia commons.

I sydfranska Sète är det tydligt att vänsterns folkfront är den enda kraft som kan hindra Le Pen. Nu har Macrons anhängare ett val: demokrati eller främlingsfientlighet?

I sydfranska Sète märks det knappt att högerextrema Nationell samling just fått 33,5 procent av rösterna i parlamentsvalets första omgång. På Kommunistpartiets fasad vid en central genomfartsgata hänger valaffischerna med kandidaten Gabriel Blascos ansikte och slagord om den nya folkfront som samlar större delen av den breda franska vänstern.

Socialistpartiets lokaler på ett torg jag passerar vid hamnen är också stängda och ser sömnigare ut. Men intrycket är detsamma: här är vänstern på hemmaplan. Det är inte mycket som tyder på att staden dagen före gav Nationell samling en stor majoritet av sina röster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]