Inrikes 12 oktober, 2022

Rasisminstitut i Uppsala inleder samarbete kring ifrågasatt islamofobirapport

Erdogan & Uppsala universitet

Medan hatet mot muslimer ökar har Erdogan försökt kapa antirasismen i sin propaganda, bland annat via en årlig rapport om islamofobi. Nu riktas kritik från både forskare och representanten för en kurdisk förening mot svenska rapportförfattare som riskerar hamna i autokratens knä.  

Årets islamofobirapport är här. Denna gång är det österrikiska Leopold Weiss-institutet som tillsammans med forskare och aktivister undersöker rasismen mot muslimer i 31 länder.

Nytt för i år är att rapporten (EIR) ges ut i samarbete med Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) vid Uppsala universitet. Kapitlet om Sverige är skrivet av sociologen Emin Poljarevic vid samma universitet, tillsammans med Anna Ardin och Mattias Irving, tidigare styrelseledamöter i föreningen Socialdemokrater för tro och solidaritet. Trion hävdar i rapporten att muslimer och deras samhällsengagemang allt oftare framställs som ett hot, både av extremhögern och myndigheterna.

Slutsatsen verkar bekräftas av BRÅ:s rapport ”Islamofobiska hatbrott” från i fjol, som konstaterar att hatbrotten mot muslimer nästan tredubblats mellan 2009 och 2018. Dessutom har högerextrema partier som framställer muslimer som ett existentiellt hot för västvärlden kommit till makten i flera europeiska länder. Enligt Emin Poljarevic, som mejlar Flamman från flygplatsen Changi i Singapore, är resultaten från studien framför allt två:

– Först ser vi en accelererande antimuslimsk retorik i de allmänna och politiska diskurserna, sedan också att denna retorik i allt högre grad speglas i myndighetsarbetet gentemot självidentifierade muslimska civilsamhällsorganisationer. Vi ser också att islamofobin har lett till att de muslimska minoriteternas arbete självcensureras och att deras utrymme att delta i det svenska samhället begränsas.

 

Rapporten EIR har samtidigt vid flera tillfällen kritiserats för sin koppling till Erdogans auktoritära styre. Tankesmedjan Seta, som lanserade rapporten 2015 och som var officiell utgivare fram till 2019, finansieras enligt en tysk regeringsrapport till stor del av familjen Albayrak, som har nära band till presidenten.

Enligt den tyska rapporten, som är beställd av vänsterpolitikern och flyktingaktivisten Ulla Jelpke, är journalisten och politikern Sadik Albayrak nära vän till den turkiske presidenten. Sadiks yngsta son Berat är gift med Erdogans dotter och var finansminister 2018–2020, och hans äldre son Serhat var samtidigt chef för Seta. Tankesmedjan fick civilsamhällsstöd från EU fram tills 2017, då kommissionen enligt en skriftlig utsago bestämde sig för att ”slutat anförtro Turkiet” med sådana pengar.

– Seta är inte någon harmlös ekonomisk institution utan en illvillig lobby och ett propagandaorgan för Erdogans regim, sade Ulla Jelpke då till tyska nyhetsmediet DW.

Kopplingarna mellan Seta och den turkiska regimen är välkända i Sverige.

I mars 2018 avslöjade Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) att religionshistorikern Mattias Gardell skulle medverka på en konferens om islamofobi i Istanbul arrangerad av Seta. Kommittén påpekade att flera talare var turkiska nationalister eller hade fällt antisemitiska uttalanden, som att judarna styr världens medier eller att deras religion kretsar kring ”materiella ting, pengar och rikedom”.

Mattias Gardell hade då skrivit det svenska bidraget till EIR. I rapporten tog Mattias Gardell upp att Amineh Kakabaveh hade spridit en video av Nordisk Ungdom där somalier framställs som våldtäktsmän och tjuvar, vilket hon besvarade med att kalla honom för ”Erdogans springpojke” i Aftonbladet.

Huvudtalare när rapporten släpptes var Erdogans utrikesminister Mevlüt Cavusoglu, som yrkade på att islamofobi borde göras till ett brott mot EU-lagen. Gardell ställde in sin resa till Istanbul och sade att om han hade känt till kopplingarna så hade han inte heller medverkat i antologin.

Även 2020 års svenska bidrag mötte kritik. Fem forskare med antisemism som specialitet – Lars M. Andersson, Henrik Bachner, Heléne Lööw, Anders Persson och Pontus Rudberg – ifrågasätter i en artikel på SKMA:s hemsida hur vetenskapligt underbyggda vissa omdömen är, som att ”attacker mot muslimer är en del av den dagliga rapporteringen. SVT och SR är inga undantag.”

I dag står den turkiska tankesmedjan Seta inte längre med som avsändare. I stället ges rapporten ut av Leopold Weiss-institutet (LWI), en institution utan hemsida som ger bara 365 träffar i en sökning på Google, alla kopplade till rapporten. Det finns inte heller någon offentlig information om finansiering och organisationsstruktur. LWI och Seta har tidigare sökt EU-pengar tillsammans och rapportens nuvarande redaktörer Enes Bayrakli och Farid Hafez har ansvarat för rapporten sedan starten. Den förra är en återkommande säkerhetspolitisk kommentator och var den regimtrogna tankesmedjans europeiska analyschef så sent som 2021.

Historikern Lars M. Andersson säger till Flamman att även han har försökt gå till botten med vad Leopold Weiss-institutet är.

– Vi lyckades aldrig hitta någonting. Vi tolkade det som enfront för det här Erdogan-institutet Seta.

Vad tycker du om att Cemfor är en offentlig samarbetspart till årets rapport?

– Det är inte så bra. Jag tycker att man ska vara noggrann med vilka man samarbetar med. När det gäller antisemitismen, som är mitt forkningsområde, finns det gott om organisationer och enskilda som använder antisemitismen som ett tillhygge mot personer, organisationer och sammanslutningar som de ogillar. Det är viktigt att hålla en distans till dem som vill instrumentalisera antisemitismen eller islamofobin för andra syften. Seta går ju Erdogans ärenden på ett sätt som man inte vill bidra till.

Seta har i flera rapporter kartlagt och kritiserat den kurdiska vänstergerillan PKK, som är terrorklassad av bland annat Turkiet och EU.

Islamofobirapportens redaktör Enes Bayrakli är en återkommande terrorexpert och PKK-kritiker i medier som CNN Türk. Han är också medredaktör till rapporten ”Avrupa’da PKK yapilanmasi” (”PKK:s organisering i Europa”) från 2019, som namnger journalister och aktivister som påstås ha kopplingar till terrorism. Rapporten anklagar ett tiotal svenskkurdiska föreningar samt vänsterpolitiker som Jonas Sjöstedt, Malin Björk och Bodil Valero för att stödja PKK – något som Jonas Sjöstedt kallade ”oacceptabelt” när det blev känt.

Ordföranden för en av de kurdiska föreningar som nämns i PKK-rapporten, som vill vara anonym av säkerhetsskäl, säger till Flamman att många kurder har blivit påverkats av Setas verksamhet.

– Jag har mått väldigt dåligt av det här, man vet att man inte är trygg. Våra mänskliga rättigheter kränks av Seta. Det är inte någon opartisk organisation, det här är rena säkerhetstjänstrapporterna.

Seta publicerade 2019 en annan ifrågasatt rapport, ”Den långa armen hos utländska medieorganisationer i Turkiet”. I förordet skriver Setas chef att utländska journalister ofta saknar kunskaper och är politiskt fördomsfulla och i rapporten ifrågasätts kritisk rapportering, som när BBC Turkey beskrev fängslandet av det socialdemokratiska oppositionspartiet HDP:s ledare Selahattin Demirtas som ”odemokratiskt”. Kinesisk statsmedia får däremot beröm för sin rapportering om händelserna.

Sådana regimvänliga analyser har även letat sig in i rapporterna om islamofobi. I fjolårets rapport anklagas en albansk tidning för ”turkofobi” för en artikel med rubriken ”Äkta din våldtäktsman”,  om kritiserade en lag som skulle låta turkiska män att slippa straff om de gifte sig med sina offer. Sådana lagar finns i ett tjugotal länder och regioner, bland annat Ryssland och Thailand, något  som har kritiserats i FN-rapporten ”My body is my own”. Lagen har även ifrågasatts av turkiska feministiska organisationer och oppositionspartiet HDP. Men enligt EIR är det islamofoba ”fejknyheter” att lagen ”legitimerar våldtäkt, barnäktenskap och sexuellt våld”, inte minst som lagen saknar relevans för Albaniens ”sociala och politiska kontext”.

Även Paul Levin, föreståndare på Institutet för Turkietstudier, ifrågasätter att man som forskare medverkar i EIR. Hans doktorsavhandling handlar om stereotyper mot muslimer och turkar från medeltiden till i dag.

– Islamofobi är ett reellt problem, i synnerhet med den högerpopulistiska vågen och i kölvattnet av flyktingkrisen. Bilden av Turkiet i den europeiska debatten präglas av starka fördomar. Jag skulle ändå själv avböja, då det för mig är tydligt att rapporten försöker politisera frågan i syfte att gå den turkiska statens ärenden. Seta kan beskrivas som APK:s propagandaarm så att delta med rapportskrivande vad som i grunden är deras initiativ tycker jag är problematiskt.

Han säger att anklagelser om rasism mot turkar är en medveten strategi från Erdogan.

– Den turkiska regeringen använder ”islamofobi” väldigt organiserat för att avfärda kritik. Islamofobirapporten är ett exempel på det.

Turkiet har exempelvis tillsammans med Pakistan och Malaysia lovat lansera en engelskspråkig tv-kanal med syfte att bekämpa islamofobi.

Därför är det enligt Paul Levin viktigt att stå på två ben.

– Egentligen är det inte så svårt. Man kan vara på sin vakt både mot fördomar mot muslimer, och mot att vissa stater politiserar frågan till sin fördel.

Rasismforskaren Tobias Hübinette berättar att även han har blivit kontaktad av Seta. Han har tidigare undersökt frågan om islamofobi som forskare, och skrev 2018 tillsammans med Maimuna Abdullahi kunskapsunderlaget (”skuggrapporten”) till FN:s rasdiskrimineringskommitté (CERD) som medlemsländerna rapporterar till var femte år.

Han säger att han inte skulle medverka i en rapport som så tydligt har använts i den turkiska regimens propaganda.

– De som skriver svenska kapitel till rapporten har en agenda som jag också delar, och det finns ingen annan större internationell rapport om islamofobi som ges ut regelbundet. Jag har dessutom samarbetat med de stora muslimska organisationerna i Sverige. Men vid auktoritära stater drar jag en gräns.

I synnerhet som vissa stater enligt Tobias Hübinette har börjat låta som ”antirasistiska” aktivister.

– Auktoritära regimer som Turkiet, Ryssland och Kina frossar i fobibegreppen. I vissa fall har de myntat dem, och om inte det så åtminstone spridit dem något enormt. Vi fick nyligen ytterligare ett sådant exempel från Viktor Orbáns regim, ”hungarophobia” på engelska, som högerpopulisterna har snappat upp i EU-parlamentet. Så det finns en inflation i den här produktionen av olika fobier. Jag vet inte om Narendra Modi har börjat prata om hindufobi än, men annars dyker det säkert snart upp.

I februari uppmanade Indiens FN-ambassadör T.S. Tirumurti mycket riktigt organisationen att erkänna ”hindufobi” som en global diskrimineringsgrund bland andra, och 2019 anklagade premiärminister Narendra Modi landets vänsteropposition för ”kofobi”.

Tobias Hübinette jämför med hur den kinesiska staten agerade under coronapandemin.

– Det finns en existerande anti-asiatisk rasism som gjorde att asiater blev attackerade under pandemin. Så regimen i Peking ljög inte. Men det spelade dem i händerna så de blåste på med sådana anklagelser för fullt.

Han säger också att Kinas tidigare ambassadör till Sverige, Gui Congyou, ständigt slängde anklagelser om ”sinofobi” omkring sig.

– Gui sade regelbundet i svensk media att det finns jättemycket rasism mot asiater i Sverige, men då sade ordföranden för Kinesiska invandrarförbundet att ambassadören överdrev. Hans uttalande är ett exempel på att en regim inte alltid går hem hos diasporan.

Enligt Stéphane Bruchfeld, idéhistoriker och medförfattare till Om detta må ni berätta: En bok om Förintelsen i Europa 1933–1945 och medlem i Svenska kommittén mot antisemitism,påminner strategin även om hur en del organisationer och individer med engagemang för Israel arbetar.

– I praktiken erkänner de inte någon kritik av Israel som legitim. SKMA är jättenoga med det där: den mesta kritiken mot Israel är inte antisemitisk, men det finns kritik som har sådana motiv. Jag tycker själv inte att det är svårt att identifiera vad som är vad, säger han till Flamman.

I sitt pågående avhandlingsarbete om pronazistiska Sveriges nationella förbund, som bildades ur det Högerns ungdomsförbund som bröt med moderpartiet 1934, upptäckte han också
hur rörelsen avfärdade all kritik mot Tyskland som tyskhat.

Sociologen Emin Poljarevic, medförfattare till islamofobirapportens svenska kapitel, skriver till Flamman att han inte vet någonting om Seta eller Leopold Weiss-institutet.

Han ifrågasätter också att de har relevans för vad som står i den svenska översikten.

I rapporten tas partiet Nyans som ett exempel på rörelser som gör motstånd mot islamofobin. Enligt en granskning från Sydsvenskan har ”partikandidater från flera håll i landet sprider grovt antisemitiska konspirationsteorier. I Skåne är det en femtedel av kandidaterna som sprider konspirationsteorier mot judar och shiamuslimer.”

Berätta lite mer om hur ni ser på Nyans. Är de en positiv kraft?

– Nyans såsom det framstår i översikten, representerar en reaktion på att frågor som rör islamofobin inte prioriteras av de etablerade politiska partierna i Sverige. De är nog bara ett symptom på att ”något är ruttet i konungariket Sverige”.

Medförfattaren Anna Ardin säger till Flamman att det mediala ointresset för den nya rapporten är talande.

– När vi sökte information så fanns en slående brist på källmaterial från muslimer själva. Muslimers röster håller på att tystas. I stället för att lyssna på våra slutsatser om detta allvarliga demokratihot, letar man efter något att slå ned på, att vår forskning skulle vara aktivism eller ett utländskt påverkansförsök, medan det är tyst om innehållet.

Mattias Irving håller med.

– Det finns en misstankekultur som gör att muslimer har svårare att få försäkringar, bankkonton och andra centrala komponenter för ett normalt liv.

Han säger också att kritiken mot rapporten är ett klassiskt exempel på ett ytligt ”skådespelssamhälle”.

– Vi har inte fått några pengar från Seta, det finns ingenting sådant. Om man vill lägga hela fokus på optiken så gör vi det, och så skiter vi i muslimer i Sverige.

På Cemfor är det svårt att få svar på hur man ser på Seta. Den tillförordnade föreståndaren Claes Tängh Wrangel säger att han inte har varit inblandad och inte vet någonting alls om rapporten.  Han hänvisar till kollegan Michal Krzyzanowski då han står för Cemfors vetenskapliga inriktning, och säger att Mattias Gardell har bäst koll på rapporterna.

– Vi har pratat om att han ska vara vår kontaktperson till Islamophobia report, men ingenting är klart, säger Claes Tängh Wrangel till Flamman.

Även Michal Krzyzanowski hänvisar vidare till Mattias Gardell. När Flamman ringer upp är han på väg till en fotbollsmatch.

– 2018 hade jag ingen koll på att Seta var en turkisk tankesmedja som sägs vara knuten till Erdogan. För mig vore det som att publicera sig för Timbro. Men innehållet var fortfarande sakkunnigt, säger Mattias Gardell.

Inte heller han vet någonting om vilka Leopold Weiss-institutet är.

Det är första gången Cemfor står med som avsändare. Hur gick tankarna?

– Jag tycker att rapporten är jätteviktig.

”Det är inget samarbete – eller jo, det är ett samarbete mellan forskningscenra islamofobistudier vid ett antal universitet för att ge den akademisk trovärdighet, bland annat UC Berkeley och Rutgers. Vad jag förstår är den publicerad med europeiska pengar och inget annat.

Ni är ju med och ger den legitimitet.

– Det är viktigt att rapporten och den växande islamofobin inte utnyttjas för politiska ändamål av andra krafter, och vi tycker att det är viktigt att den förblir sakligt underbyggd. Du borde egentligen prata med vår vetenskapliga ledare Michal Krzyzanowski, men han kommer säkert bolla tillbaka till mig eftersom islamofobi är ett av mina forskningsfält.

Så vem kan jag fråga om samarbetet?

– Det är en bra fråga. Jag tror inte att det är så märkvärdigt, utan ett akademiskt samverkansprojekt. Man ska se det som ett sätt att ge tyngd åt något som ska ha det, nämligen den växande antimuslimska rasismen.

Hur kom samarbetet till?

– Det kom sig av att det här behövde styras upp. Jag tillhörde dem som redan 2018 tyckte att det här borde lyftas bort från Seta. Jag tycker inte att de ska leda en sådan här grej.

Mattias Gardell varnar också för att sådana som stiftelsen Doku, som granskar den våldsbejakande islamistiska miljön, riktar kritik mot rapporten från sitt håll för att underminera forskning om islamofobi.

Även Paul Levin ser risker med att spela med i en islamkritisk agenda.

– Även där måste man hålla två saker i huvudet. Det finns reella problem med radikal islam som yttrar sig i IS-resenärerna eller hedersvåldet, något som delar av vänstern har svårt att erkänna.  Samtidigt finns en hel del fördomar och diskriminering mot muslimer. Den kritiken kan man dock framföra utan att gå auktoritära regimers ärenden.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 24 maj, 2024

Public service i extremhögerns tjänst

Kommitténs ordförande Göran Hägglund lämnar betänkandet om public service till kulturministern den 13 maj. Foto: Samuel Steén/TT.

Utifrån myter om en ”vänsteragenda” vill regeringen krympa public service och öka dess politiska styrning. Detta kulturkrig kan bara mötas med klasspolitik.

Det är söndag den 12 maj. I Agendas studio ska EU-kandidaterna Helene Fritzon (S) och Charlie Weimers (SD) debattera klimatet.

– Hur viktig är klimatfrågan för dig? frågar programledaren.

Charlie Weimers svarar med en anklagelse:

– Ja, den är viktig. Men viktigast för oss är ju så klart migrationen och det är andra veckan i rad som den inte förekommer på bästa sändningstid i SVT, kan jag notera, trots att väljarna tycker att den är jätteviktig.

Orden ger en föraning om vad som komma skall. För dagen därpå presenterar riksdagen sin utredning för hur public service ska regleras nästa mandatperiod. Ett förslag som skulle ha lagts av riksdagens alla åtta partier tillsammans, men som slutat med att Tidö-partierna gjort upp bakom ryggen på oppositionen.

Riktningen är tydlig. Public service ska krympa, till förmån för kommersiella aktörer. Uppräkningen av de ekonomiska anslagen trappas ned. Kravet på fyra kanaler sänks till två. Sveriges Radio säger sig behöva säga skära ned med 220 heltidsanställningar – om uppräkningen inte höjs från dagens nivå.

Men verksamheten ska inte bara krympas. Som så ofta med Tidöregeringens kulturpolitik, kompletteras det marknadsliberala med ett inslag av högerextremism.

SD:s representant Alexander Christiansson berättar stolt på pressträffen att public service ska jobba särskilt mot de grupper där de har lågt förtroende. Som av en händelse råkar den lilla grupp av befolkningen vara just sverigedemokratiska väljare, visar Som-institutets årliga rapporter. En studie som publicerades den 17 maj visar samtidigt att människor som är ”klart till höger” tar del av SVT:s innehåll i lika stor utsträckning, och att en majoritet (55 procent) är emot ett smalare public service-uppdrag.

För att öka förtroendet har man tagit bort nyckelord i uppdragsbeskrivningen om jämställdhet, mångfald och variation i befolkningen. Och allvarligast: Public service ska utsättas för fler granskningar, för att se till att de är ”opartiska” och inte ”politiskt vinklade”.

Att public service skulle ha en dold vänsteragenda är dock en myt, som Kalla Fakta nu dessutom har kunnat visa att Sverigedemokraterna själva producerar och pumpar ut genom sin trollfabrik.

Samtidigt är det opartiska en omöjlig position. Det går inte att ställa sig utanför eller över politiken, som avspeglas i allt ifrån programval, till vems röster som får höras och vad som ses som ont, gott eller självklart.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda.

I bästa fall är strävan efter opartiskhet en jakt på den politiska mitten. Men public service hamnar redan i dag ofta en bra bit till höger om den. Ett flagrant exempel är den inkonsekventa hanteringen av Eurovision. Att utesluta Ryssland på grund av invasionen av Ukraina, sågs som en självklarhet. När samma krav restes mot Israel på grund av folkmord, sågs det i stället som politiskt och därför otänkbart.

Ett annat exempel är sammanhanget där den här artikeln började: samhällsprogrammet Agenda. 2021 visade Dagens ETC att nästan vartannat program handlade om invandring, med koppling till brottslighet. Människor med bakgrund i andra länder demoniserades och målades ut som roten till alla problem. Agenda drev tittarna framför sig när rasistiska förklaringsmodeller vann giltighet.

Om utredningens förslag blir verklighet kommer fler steg att tas i den riktningen. Bort från spegling av hela befolkningen med all dess variation, mot att bli ett verktyg i handen på en allt mer fascistisk höger.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda. Att avslöja vem som tjänar på rasismen, och möta kulturkriget med den klasspolitik de vill få oss att glömma.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 24 maj, 2024

Med piska och offerkofta

Linda Skugge debuterade på 1990-talet och har sedan dess hunnit ömsa skinn många gånger. Foto: Anna Tärnhuvud/SVD/TT.

Träna är härligt, suga balle är sådär. I sin nya bok bekräftar Skugge att hon är Skugge. Men energin är det inget fel på.

När krönikören, författaren och före detta feministikonen Linda Skugge utkommer med 50: Lämna mig inte – tredje delen i den svit som inleddes med 40: Constant reader och 45: Morbus Addison – är den skriven genom Lady Lazarus lins. 

Lady Lazarus är inte bara Linda Skugges porriga alias, utan även en dikt på fri vers av Sylvia Plath. För Linda Skugge är mer än Fittstim och Onlyfans. Hon är beläst och intellektuell, har ett associativt huvud och en språklig stil som kännetecknas av inre monolog – och att läsa 50: Lämna mig inte och bli kompis med Lady Lazarus är omtumlande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.
Utrikes 23 maj, 2024

Slaget om EU:s själ

Sättet som Giorgia Meloni har omfamnats av EU-kommissionen tyder på att ingen konflikt behöver uppstå mellan högerextrema regeringar och EU:s ledarskap – så länge vissa villkor uppfylls. Foto: Roberto Monaldo/AP.

Den reaktionära nationalismen framställs ofta som europatankens motpol. Men idéer om ett enat Europa har en lång historia inom extremhögern – och efter nästa månads val kan de bli verklighet.

Inför Europaparlamentsvalet 2019 höll ledaren för det postfascistiska partiet Italiens bröder, Giorgia Meloni, ett tal. I det förklarade hon att EU:s huvudstad borde vara Rom, något som hon tänkte kräva som medlem av Europaparlamentet.

– Europeiska unionens huvudstad kan inte vara den plats som är mest bekväm att ha institutionerna på. Det borde vara den som bäst representerar dess tusenåriga identitet! skanderade hon från scenen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Krönika 22 maj, 2024

Studentprotesterna ger hopp om att unga kan påverka samhället till det bättre, skriver Alva Edith Lundberg. Foto: Emil Davidson/TT.

Katastrofnyheterna haglar: barn i Gaza mördas och ständigt nya värmerekord slås på en jord som dränks och torkas ut om vartannat. Nyheterna gör mig ständigt medveten om att jag bor i ett rikt välfärdsland och inte behöver oroa mig över om mina basala behov kan uppfyllas.

Men jag är orolig ändå. Jag är 24 år och kan inte vända ryggen åt barnen i Gaza, alla människor som lider och dör av klimatkrisens konsekvenser, eller åt SEB som lånar ut hundratals miljarder till industrier som möjliggör klimatkatastrofens fortsatta förödelse.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 22 maj, 2024

De låter inte Frankrike glömma kvinnovåldet

Den feministiska kollagerörelsen uppmärksammar mäns våld mot kvinnor. Foto: Agathe Hurtig Cadenel.

Den franska feministrörelsen Collages féminicides klottrar namnet på mördade kvinnor på väggarna om nätterna. Mot sig har de både poliser och mansgrisar.

Till skillnad från Sverige fortsätter metoo att växa i Frankrike. Häromveckan tog den sig ända till filmfestivalen i Cannes där skådespelerskan Judith Godrètche premiärvisade sin kortfilm Moi aussi, franska för jag också. Det var en film – och ett ämne – som präglade årets filmfestival.

Först var det litteraturen med Vanessa Sprangoras bok Samtycket, nu är det filmbranschen. Rörelsen är inte klar förrän varenda bransch rensat ut sina våldsamma män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Inrikes 21 maj, 2024

Välkommen till Gazarondellen

Rondellen på Kristianstadsgatan vid Folkets Park, tidigare känd som “Knarkrondellen“, går numera under namnet “Gazarondellen“. Foto: Johan Nilsson/TT.

För Malmöbor är rondellen vid Folkets park nästan en mytomspunnen plats. De som bor runt Möllevången stämmer träff där, går ut med hunden eller passerar den dagligen på väg till jobbet. Den har tidigare kallats för ”Knarkrondellen” och ”Bajsrondellen”. Men nu är den sökbar på Google Maps som ”Gazarondellen”.

Det råder folkfeststämning i den ljumma vårluften när ”Gazarondellen” invigs i Malmö den 10 maj, på initiativ av en grupp som är engagerade i Palestinafrågan. Många har tagit sig hit. Inklusive poliser med automatvapen. Barn i alla åldrar springer runt, tonåringar fotar varandra mot graffitiväggen och trumljuden hörs svagt i bakgrunden. Folk dricker kaffe och Palestine cola. Poesikollektivet BAM, bestående av Athena Farrokhzad, Burcu Sahin och Merima Dizdarević, läser dikter. Latinos for Palestine uppträder med en palestinsk dans som en slags motstånd mot patriarkatet.

Palestinska kvinnoförbundet i Sverige bjuder på den palestinska rätten maqluba som på svenska betyder upp och ner. De vill sprida kärlek och menar att det är viktigt att inte fastna i det negativa. I stället fokusera på det positiva och på det som människor har gemensamt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Rörelsen 21 maj, 2024

Vad är Vänsterpartiets vision för skolan?

Vänstern är bra på att kritisera högerns skolpolitik, men inte lika bra på att ta fram en egen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Lärares tid i klassrummet har ökat sedan avregleringarna på 90-talet och den tid som lärare har till för- och efterarbete av lektioner har minskat. Skolans uppdrag har samtidigt utökats vilket lett till att dagens lärare måste lägga mer tid på annat än kärnuppdraget än vad lärare gjorde förr. Tillsammans har de här förändringarna skapat ett läraryrke som är farligt för hälsan. Grundskollärare, förskollärare och fritidspedagoger är de yrkesgrupper där högst andel upplever arbetsrelaterade besvär.

I princip samtliga politiska partier brukar gå till val på slogans som att ”satsa på skolan” eller ”minska lärares arbetsbelastning”, men intresset för att problematisera ökningen av lärares undervisningstid har trots det länge varit lågt bland politiker. Vi var därför många skolintresserade som hajade till när först Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och till slut hela regeringen meddelade att de vill se en nationell reglering av lärares undervisningstid.

Liberalerna är det regeringsparti som på senare tid gått längst av alla i att kritisera styrmodellen new public management (NPM). NPM bygger på att politiker ska använda samma incitament för att effektivisera välfärden, som beslutsfattare inom näringslivet använder för att effektivisera den privata produktionen av varor och tjänster. Det kan till exempel handla om att politiker ska styra genom att sätta allt högre mål för verksamheten i stället för att reglera vilka villkor som verksamheten behöver för att kunna prestera bättre.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet,
till att lansera egna visioner.

Från vänster ställs nu fullt befogade frågor om hur allvarligt menade regeringens nya skolpolitik verkligen är: ni säger bra saker, men varför genomför ni dem inte? Men samtidigt kan den som läser till exempel Vänsterpartiets olika kommunala valmanifest ställa samma typ av frågor till vänstern: ni skriver bra saker, men varför skär ni också ned när ni hamnar i majoritet i kommunerna, ibland samtidigt som ni säger att ni satsar?

I våra grannländer är skolan inte en så tydligt partipolitisk fråga som i Sverige, vilket innebär att politiker i till exempel Norge eller Finland inte i lika stor utsträckning förväntas komma med enkla och snabba lösningar på skolans komplicerade problem. Delvis beror det här på att de flesta andra länder har kvar reglerade skolsystem vilket innebär långsiktigt stabila förutsättningar för skolor. Lärare och rektorer måste inte hela tiden parera ett politiskt klimat med olika typer av ”lyft” eller ”garantier”, samtidigt som de faktiska möjligheterna att göra ett bra arbete försämras.

Läs mer

Vi tror att det vore bra om skoldebatten i Sverige förflyttade sig i riktning mot att diskutera övergripande styrningsfrågor och att politiker i högre grad än i dag lämnar detaljfrågor till skolans professioner. Regeringens tankar om att reglera lärares undervisningstid och Liberalernas utspel om att hitta en väg bort från NPM-styrningen är steg i rätt riktning, även om de än så länge ”bara” är retorik. Det är en retorisk förflyttning som innebär att skolfrågan har blivit större än att handla om marknadslösningar.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet, till att lansera egna visioner för arbetsvillkoren för lärare och elever. Hur ska skolan regleras? Hur ska den fredas från enstaka lyft och bli en samhällsinstitution med arbetsro? Där behövs egna svar, och det tycks vara läge att formulera dem nu.

Kultur 21 maj, 2024

”Att träffa de överlevande palestinierna från 1948 ger mig mening”

Författaren till bland annat ”Nakba: Katastrof inför våra ögon” (2023), ”Överlevarna: Röster från förintelsen” (2020) samt poddar i dessa ämnen. Foto: Karl Zetterström.

Kritiken mot Nakba-utställningen på Medelhavsmuseet är tröttsam, säger Bernt Hermele till Flamman. ”Rätten att få framföra sin berättelse är okränkbar”.

Ögonblicket innan jag får syn på en vitklädd Bernt Hermele i hatt på en bänk utanför Medelhavsmuseet slår det mig att det just i dag firas Yom Ha’atzmaut på sina håll i världen och framför allt i Israel – självständighetsdagen till minne av Israels bildande 1948. Vi har stämt träff för att prata om något annat, utställningen Nakba: Palestinska berättelser från 1948, på Medelhavsmuseet i Stockholm, som är baserad på Hermeles arbeten.

Kort bakgrund: När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al-Nakba, Katastrofen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 maj, 2024

Det språket tror sig beskriva

”Ett myller stilla av ickedöd” är en typisk rad i Gustav Sjöbergs diktverk. Foto: Ida Borg.

En filosofiskt lagd åsnekentaur och en kvinna i Överkalix som badar bastu och äter köttsoppa. Anna Hörnell uppskattar myllret men får till slut munnen full av alger.

I ett ogint ögonblick ser jag orden ”himlens av mångfald stjärnor” och tänker: vad är det här för Yodasvenska? Det är poeten och översättaren Gustav Sjöberg som skrivit dem, i diktverket Laguner blomma som nyss kommit ut på Albert Bonniers förlag, och ett tag är jag sur som de myrmarker boken till stor del handlar om över hur mycket texten kräver av mig.

Efter ett par poesiböcker på OEI Editör, en rad översatta titlar av bland andra filosofen Giorgio Agamben, och ytterligare ett par egna böcker på tyska och italienska, har Luleåbördiga Sjöberg nu skrivit en bjässe till bok, nästan 400 sidor lång och stor som ett fotoalbum. Som redan nämnts har texten en förkärlek för okonventionell ordföljd, men efter hand återgår mitt PH-värde till det normala.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 maj, 2024

Hur ska jag överleva separationen?

Ensemblen i Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas lär ut läxor om barnens nödvändiga uppror mot sina föräldrar. Foto: Jenny Baumgartner.

Jag släpar med mig mina två barn till en nytolkning av Sofokles pjäs ”Antigone”, och inser att den egentligen handlar om barnens rättfärdiga uppror mot oss vuxna.

Min åttaåriga dotter och treåriga son skrattar när barnen på scenen leker kurragömma, läser ramsor och kramas med en hund.

I Farnaz Arbabis version av Antigone står leken i centrum, men ödet tvingar flickan att bli vuxen snabbt. Hon vill begrava sin bror, som gjort uppror mot kung Kreon och vars straff är värre än döden – hans lik ska ätas upp av djuren. Nu måste hon välja mellan kärleken och rädslan.

Det var i lördags jag släpade med mig mina två barn för att se Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas på Unga Klara, där nytolkningen av Sofokles pjäs var den ena av två fina 45-minutersakter. Den andra följer 13-åriga Artemis i vår samtid, som reagerar med ilska på sina föräldrars, och hela vuxenvärldens bristande medkänsla för barnlivets villkor.

Båda spärras också in för sina uppror – Antigone i en grotta och Artemis på ett barnhem. Båda framhärdar i att slå sig fria.

Det grekiska originalet tolkas ofta som en konflikt mellan plikterna till den lilla världen och till den stora, till familjen och härskaren, traditionen och lagen. Men här handlar det i stället om föräldrars och barns svårigheter att förstå varandra, och om generationsupprorets centrala betydelse. Ett barn måste klippa bandet till sina föräldrar för att senare återskapa det, för annars blir de inte till individer. Inte bara som ett första, ofrivilligt trauma vid födseln när klyvningen sker från modern, utan som ett andra och mera medvetet uppror i tonåren.

Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar.

Bredvid mig har jag två ensiffriga barn som jag har tvingat dit, men som lyckligtvis sitter förtrollade i en och en halv timme. Så lätt kommer jag inte alltid att ha det. Hur kommer jag att känna när min dotter vill låsa in sig på sitt rum, eller träffa kompisar hellre än mig? Eller om min son blir ilurad dumheter av sina datorspelskompisar eller lömska Youtube-algoritmer? Kommer jag att ta det oundvikliga fadersmordet som en man, och inse att de måste gå in i framtiden utan mig? Att min generation ändå inte verkar hitta några svar, och därför inte har den minsta rätt att läxa upp dem.

Kanske kan vi hitta musik och spel som vi gillar – just nu spelar vi jämt äventyrsbrädspelet Andor, där man ska rädda tre vargungar från en drake, och vi har varvat alla Mariospel på Switch tillsammans. Kanske hittar vi rentav gemensamma kamper. (Min son skrev på eget bevåg ”Alla barn ska få dansa” på sitt första maj-plakat.) Men det är långt ifrån säkert. Jag ser de tre konservativa partierna samla 57 procent i skolvalet 2022, de röda 24. Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar. Samtidigt är det lätt att förstå att de är arga på oss.

Min fru är bortrest och jag har tagit min son till en park för att skriva färdigt denna ledare. Han lär sig cykla med stödhjul och tar sig snabbt fram och tillbaka mellan soptunnorna på ena sidan till tennisplanen på den andra, precis som pappa har sagt. Jag vill vara där, känna allt som han känner – vinden mot ansiktet, det klämmande hjälmbandet, hjulens dallrande i gruset – men jag inser också att han snart kommer att klara vad som helst utan mig.

Läs mer

Mitt hjärta säger, i regi av Farnaz Arbabi, fritt efter Sofokles Antigone. Lev, skrik, andas, i regi av Gustav Deinoff. Unga Klara, Kulturhuset, Stockholm.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]