På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.

Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

– De kan väl ordna samtalen tillsammans med Naturskyddsföreningen eller någon annan aktör som tror på dem, i stället för en pr-byrå som jobbar med fossilföretag?

Jag traskar vidare till Expressens scen för att höra hur Rud Pedersen tänker. Där ska nämligen Linda Snecker, byråns nya rekryt från Vänsterpartiet, diskutera lobbyism med Johannes Klenell, aktuell med boken Bananrepubliken.

– Det finns en mytbildning i vänstern om public affairs. De förstår inte vad det är, säger hon.

– De tycker att man ska göra sin ”demokratiska värnplikt” som politiker, och sedan inte använda det man har lärt sig. Det är synd. Politiker, som vet skillnaden mellan interpellation och motion, kan hjälpa branschföreningar som finns här i Almedalen som vill veta hur politiken fungerar.

Johannes Klenell svarar:

– Det kan man göra utan att fakturera 4 000 i timmen. Det finns många som inte har råd att anlita dina tjänster. Hur ska de göra?

De som Klenell syftar på har förmodligen inte heller fått en inbjudan till Almedalens många ruinmingel, tänker jag i den långa kön som ringlar längs Tranhusgatan. Vid porten småpratar jag med en trevlig miljardär i Carhartt-jacka i arbetarsnitt. Han berättar att han morgonen därpå ska åka helikopter fram och tillbaka till Stockholm för ett möte, och att han nyligen har investerat i sjödrönare – den teknologi som sägs ha bidragit starkt till den ukrainska krigsinsatsen.

Snart släpps vi in i den ödelagda kyrkan, och kanske är det bara en slump att den på 1200-talet byggdes till Sankt Clemens ära, sjöfararnas helgon. Men nog har de flesta här korsat vattnet via färjan – för att bli bjudna på rosévin och minitacos av pr-byrån Prime.

Vid ett barbord stöter jag på högerprofilen Henrik Jönsson och frågar om han är redo för vår drabbning på Expressens scen nästa dag. Han berättar att han spelar in tre Youtubevideor per dag här i Almedalen, med ett produktionslag på tolv personer. Jag undrar om ens SVT eller Aftonbladet har samma närvaro. Möjligen matchas han bara av just Expressen, som håller låda nära partiledarscenen hela veckan.

Mer avslappnat är det hos den kreddiga byrån 500, som ställt upp några campingbord och vinlådor i en trädgård. Personalen består däremot av oklar anledning av välduschade gossar från den omtalade privatskolan Lundsberg. De verkar jobba hårdast av alla i hela Visby.

Vänstersidans mingel är färre, och känns igen på att gästerna får betala för sin egen dricka. Hos Arenagruppen är barkön sovjetiskt lång, men nya LO-basen Johan Lindholm genskjuter den elegant från sidan och får snabbt tag på en öl. Jag frågar hur han ser på styrkeförhållandena mellan arbete och kapital här i Visby.

– Det kunde vara bättre, vi hade kunnat vara fler här. Men det är framför allt bra att vara ute på landets arbetsplatser och prata med arbetare. Det är där samtalen sker.

Samma poäng görs i en text på DN Debatt, skriven av två representanter för opinionsinstitutet Indikator. Deras undersökningar visar att de mest politikintresserade sällan ändrar åsikt, medan den dryga tredjedel som är ointresserade har en större benägenhet att ändra sig. ”Det är inte i Almedalen valet vinns”, sammanfattar de, ”utan på Böda Camping”.

Kritiken är lätt att förstå.

Förutom pr-byråerna har även storföretagen en tydlig närvaro, inte minst på den stora Techarenan som sponsras av allt från Nordea till Tiktok. På plats i Visby finns även Saab, som i ett panelsamtal lyfter frågan om Sverige borde ta fram tv-serier som stärker allmänhetens försvarsberedskap. På ett frukostsamtal om AI arrangerat av Google tävlar sju panelister utan expertkunskap om micken. De är inte ensamma – artificiell intelligens nämns i en tiondel av veckans 2 453 programpunkter. ”Det finns både möjligheter och risker”, turas de om att säga. Men ostmackan och äppelmusten smakar gott, och kaffet serveras i en kopp som går att äta upp som ett kex.

Montern närmast partiledarscenen tillhör djurförsäkringsbolaget Agria. När jag går förbi hör jag brottstycken ur ett längre resonemang: ”Hund, häst, iller, alpaca.”

Samtidigt slås jag av hur många rörelser det fortfarande finns i Sverige. Fackförbunden är förstås här, med panelsamtal om allt från facklig konflikträdsla till arbetstidsförkortning. Men här finns också ett myller av mindre föreningar fokuserade på allt från stavgång till sköldkörtlar.

Och ibland bryter aktioner igenom. På Donners plats passerar vid ett tillfälle en tyst, rödklädd procession från Red rebels, del av Extinction rebellion, som fångar all uppmärksamhet. En annan effektfull aktion är de kostymklädda män med huvuden nedstuckna i sanden framför den glassiga strandklubben Kallis. De har borrats ned av Oxfam, som undrar när politikerna ska göra något åt ojämlikheten.

Aktivismen hittar även in i partiledartalen. Redan under Simona Mohamssons tal hörs två aktivister från Ta tillbaka framtiden vråla: ”Beskatta de superrika!” ”Klimatkatastrofen dödar!” De släpas bryskt bort från platsen av väktare.

Hennes tal är samtidigt förvånansvärt hårt mot vinstdrivande skolor, och hon presenterar sig som tillhörande ”generation friskola”.

– Kunskap ska gå före vinst. Jag är inte någon Anna-Karin Hatt. Inga ska fråga sig om jag jobbar för friskolelobbyn eller för Sveriges framtid. Svensk skola ska inte vara något vilda västern.

Till dem som skor sig på barnens skolpeng säger hon:

– Ni ska väck. Vi kommer alltid att sätta barnen före börsbolagen.

Nu återstår att se hur mycket allvar hon menar, i synnerhet som hon kommer direkt från pr-byrån Narva, med skoljätten Academedia bland kunderna.

Jag hittar de båda upprorsmakarna Ludvig Janiuk, 28, och, Elmer Silver, 19, i närheten av scenen en annan dag, strax innan finansminister Elisabeth Svantesson ska tala. Jag frågar om de planerar ännu ett upptåg. De ser luriga ut:

– Inga kommentarer.

Hur tycker ni regeringen sköter sig?

– Romina [Pourmokhtari] är katastrofal för klimatet, och regeringen är katastrofal för ojämlikheten. Det här måste ta slut, säger Ludvig.

Jag frågar hur de ser på att ojämlikheten har blivit en allt starkare fråga för klimataktivister, och hur det hänger ihop med deras övriga kamp.

– Just nu vill vi kampanja om ojämlikheten. Sverige sticker ut som ett av världens mest ojämlika länder. De rika är helt ute och cyklar, säger Elmer.

De kanske borde cykla mer?

– Ja precis! Enprocentarna har stått för 97 procent av utsläppen de senaste åren, säger Ludvig.

– Så de borde verkligen sälja eller skrota sin privatjet.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

De senaste månaderna har avslöjanden duggat tätt om att verksamheter som hvb-hem, personlig assistans eller avhopparverksamhet drivs av kriminella. 

– Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle, välfärden. Det är där de bygger sig in i vårt samhälle och bygger inflytande, säger partiledaren Nooshi Dadgostar i sitt partiledartal Almedalen under fredagen.

Den medlem i Ungsvenskarna och Sverigedemokraterna som bad om hjälp på ett högerextremt forum att skriva motioner till de förstnämndas kongress är fortfarande medlem i partiet, kan Flamman avslöja.

Det var i maj som Flamman publicerade en granskning av kongressombudet, som även ertappades med att ha skrivit grovt rasistiska kommentarer på plattformen X. I ett inlägg skriver han att man borde sätta en ”judevarning” på Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski, och i ett annat beskriver han invandrare som ”rasfrämlingar”.